Inga Magnusson

"Det är väl en sak, att UFF "för flera år sedan fick ställa upp sina behållare"! Det andra är, att det är på kommunal mark, som UFF har sina containers. FTI har sin tur anlitat entreprenörer för tömning av förpackningar och de "bryr" sig inte om det står en UFF-container på platsen! När det nu är allmänt känt, att Tvind/UFF/Humana är oseriösa, borde väl kommunen upphöra med upplåtandet i samverkan med FTI! Ett stort antal kommuner har tagit detta steg! Detta gäller inte att "tvångsförflytta invånare p g a att de har ett brottsligt förflutet" - här gäller det att avstå från att gynna pågående brottslig verksamhet! Kläderna delas inte ut till "någon fattig själ", de säljs för att finansiera Tvind-ledarnas lyxliv. Bl a har pengarna använts för köp av en 40 miljoners lyxlägenhet i Miami och inte ens 10 % används till hjälp åt behövande. En av Tvindledarna dömdes 20 januari 2009 till 2 1/2 års fängelse - övriga befinner sig fortfarande "under jorden" med stöd bl a av Kramfors kommun! UFF!"


En annan kommentar:

"Det är upprörande att läsa, att en representant för Kramfors kommun visar en sådan attityd och brist på ansvarskänsla vad avser UFF, som är ökänt sedan så många år tillbaka. Tvindrörelsen, som driver bl a UFF och Humana, saknar 90-konto och finns sedan länge på varningslistan hos FRII. Grundaren, dansken Amdi Pedersen gick under jorden redan på 70-talet och har varit internationellt efterlyst tillsammans med 7 andra Tvind-ledare. UFF gick i konkurs, Pedersen greps 2002 i USA, fängslades och utlämnades till Danmark. En rad rättegångar har pågått i Danmark avseende bl a förskingring, skattebedrägeri och brott mot mänskliga rättigheter. I samband med överklagande 2006 försvann de åtalade och är internationellt efterlysta! Eftersom detta sedan länge är känt, är det förvånande, att Kramfors kommun tillåter verksamheten, fastän många andra stoppat den! FTI sköter insamling av förpackningar, men har ingenting med kläder att göra! UFF:s tidigare gula containers är numera kommunalt gröna!!!"

Jag vet inte huruvida kommunen har något att göra med den här containerns uppställning i Svensbyn eller om kommuner ens kan förbjuda verksamheten.

Om man inte är svensk så kan traditionen att se Disney på julaftonseftermiddag te sig lätt bisarr. Så här skriver Jeremy Stahl om sina upplevelser av detta när han besökte Sverige sin första jul med flickvän.  (Senare i kväll så publicerar jag bilden på en annan bisarr företeelse; Elsasskrubban)

Nordic Quack

Sweden's bizarre tradition of watching Donald Duck cartoons on Christmas Eve.

By Jeremy Stahl

Posted Tuesday, Dec. 22, 2009, at 7:01 AM ET

Update, Dec. 22, 2010: While Americans tend to spend Christmas Eve feasting, caroling, and/or leaving cookies and milk out for Santa, the Swedes' tradition includes the annual viewing of the Kalle Anke Donald Duck cartoon. In 2009, Jeremy Stahl shed some light on this bizarre custom. The article is reprinted below.

 Three years ago, I went to Sweden with my then-girlfriend (now-wife), to meet her family and celebrate my first Christmas. As an only partially lapsed Jew, I was not well-versed in Christmas traditions, and I was completely ignorant of Swedish customs and culture. So I was prepared for surprises. I was not prepared for this: Every year on Dec. 24 at 3 p.m., half of Sweden sits down in front of the television for a family viewing of the 1958 Walt Disney Presents Christmas special, "From All of Us to All of You." Or as it is known in Sverige, Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul: "Donald Duck and his friends wish you a Merry Christmas."

 Kalle Anka and the Aracuan BirdKalle Anka, for short, has been airing without commercial interruption at the same time on Sweden's main public-television channel, TV1, on Christmas Eve (when Swedes traditionally celebrate the holiday) since 1959. The show consists of Jiminy Cricket presenting about a dozen Disney cartoons from the '30s, '40s, '50s, and '60s, only a couple of which have anything to do with Christmas. There are "Silly Symphonies" shorts and clips from films like Cinderella, Snow White and the Seven Dwarfs, and The Jungle Book. The special is pretty much the same every year, except for the live introduction by a host (who plays the role of Walt Disney from the original Walt Disney Presents series) and the annual addition of one new snippet from the latest Disney-produced movie, which TV1's parent network, SVT, is contractually obligated by Disney to air. 

 Kalle Anka is typically one of the three most popular television events of the year, with between 40 and 50 percent of the country tuning in to watch. In 2008, the show had its lowest ratings in more than 15 years but was still taken in by 36 percent of the viewing public, some 3,213,000 people. Lines of dialogue from the cartoons have entered common Swedish parlance.  Stockholm's Nordic Museum has a display in honor of the show in an exhibit titled "Traditions."  Each time the network has attempted to cancel or alter the show, public backlash has been swift and fierce.

 Kalle Anka (pronounced kah-lay ahn-kah) gets its name from the star of the show's second animated short, a 1944 cartoon called "Clown of the Jungle," in which Donald Duck is tormented by a demented Aracuan Bird during a luckless ornithological expedition.  The short is typical of the random violence of many early Disney cartoons. The sadistic Aracuan (regularly mistaken in Sweden for Hacke Hackspett, or Woody Woodpecker) sprays Kalle with seltzer, bashes his head in with a mallet, blows him up with an exploding cigar, threatens to kill himself simultaneously by hanging and gunshot, and ultimately drives the infuriated Kalle insane.

 Watching Kalle Anka for the first time, I was taken aback not only by the datedness of the clips (and the somewhat random dubbing) but also by how seriously my adoptive Swedish family took the show. Nobody talked, except to recite favorite lines along with the characters. My soon-to-be father-in-law, a burly man built like a Scandinavian spruce, laughed at jokes he had obviously heard scores of times before. Nobody blinked at the antiquated animation, the cheesiness of the stories, or even the good-old-fashioned '30s-era Disney-style racism. (In the 1932 "Silly Symphonies" short "Santa's Workshop," there is a scene involving a black doll who yells "Mammy" at the sight of Santa Claus then moons the screen. It was eventually censored from the American version of the cartoon but remains in Kalle Anka.)

 The show's cultural significance cannot be understated. You do not tape or DVR Kalle Anka for later viewing. You do not eat or prepare dinner while watching Kalle Anka. Age does not matter—every member of the family is expected to sit quietly together and watch a program that generations of Swedes have been watching for 50 years. Most families plan their entire Christmas around Kalle Anka, from the Smörgåsbord at lunch to the post-Kalle visit from Jultomten. "At 3 o'clock in the afternoon, you can't to do anything else, because Sweden is closed," Lena Kättström Höök, a curator at the Nordic Museum who manages the "Traditions" exhibit, told me. "So even if you don't want to watch it yourself, you can't call anyone else or do anything else, because no one will do it with you." 

 To Kättström Höök, Sweden's affection for Kalle Anka is tied up with older holiday traditions. "It's the dream of the old peasant village before people moved to towns," she said. "Kalle Anka is almost like gathering around the fire in old times and listening to fairy tales."

In 2005, Jude Stewart analyzed the German tradition of watching the obscure British comedy sketch Dinner for One on New Year's Eve. In 2002, Virginia Heffernan explored the history of Rudolph, the Red-Nosed Reindeer. In 1999, Matt Alsdorf explained why It's a Wonderful Life comes but once a year. In 2009, Torie Bosch deconstructed television's adherence to boilerplate Christmas plots.But how did these tales become part of Sweden's folklore? It was largely an accident of history, specifically the history of television in Sweden. The show first aired in 1959, when Swedes were just starting to own televisions. "You couldn't have done this in 1970," said Charlotte Hagström, an ethnology professor at Lund University and archivist of the university's Folk Life Archives. "It had to be 1960 when television was new." The fact that there was only one channel in Sweden until 1969 and only two—both public-service stations run by Sweden's equivalent of the BBC—until 1987 helped, too. As did the fact that, for years, Christmas was the only time when Swedes could see Disney animation—or any American cartoons—on television.

 Over the last half-century, the characters and sketches have become as much a part of the holiday as the Christmas tree, so much so that each time TV1 has suggested modifying the schedule, public outcry has forced the network to back down. In the 1970s, Helena Sandblad, then head of children's programming, attempted to pull the show off of the air because broadcasting a Disney program didn't jibe with the prevailing political ethos. "Everything was pretty serious in the '70s and anything that was commercial, or considered commercial, was not good, was considered an ugly word," said SVT publicity officer Ursula Haegerström. After newspapers got wind of the plans to cancel the show, the station was bombarded with letters, phone calls, and negative press. Sandblad received personal threats. "That was one of the worst audience storms in our history," Haegerström told me.

 SVT ultimately gave in, and Kalle was saved. In 1982, the network made the seemingly innocuous decision to replace one of the special's most beloved cartoons, the 1938 Oscar-winning short "Ferdinand the Bull," with "The Ugly Duckling." Again newspapers picked up the story and public outcry ensued.  Munro Leaf's famous tale of a bull who would rather smell flowers than fight in a Spanish coliseum was touted by leftists during the Spanish Civil War and World War II as a parable of pacifism. That the message resonates with a nation defined by a centuries-long policy of neutrality shouldn't come as a big surprise. Since 1983, when Ferdinand was returned to its rightful place in the lineup, the program has remained largely unaltered.

 Kalle Anke and Friends has made national icons out of its cartoon characters—Kalle, Ferdinand, Piff och Puff (Chip and Dale), Musse Pigg (Mickey Mouse), Långben (Goofy), Pluto—but also its Swedish stars. Arne Weise, who hosted the show live from 1972 to 2002, personified Christmas to two generations of Swedes. In 1992, when he attempted to get the network to record his portion of the program in advance so that he could spend Christmas with his family, newspapers got a hold of the story and helped scuttle the change. "We had recorded everything, but no way," SVT's Haegerström said. "[The] host was supposed to sit there in some sort of vigil over Christmas."

 Weise claims that Sweden's stubborn insistence that he record live every year destroyed his personal life, blaming the show for his three divorces. "I wasn't easy to live with—I was in a bad mood out of nervousness before going on air, and tired afterwards. That doesn't help to make you a good father or lover," he told the newspaper Aftonbladet in 2007. During his final taping of the show, in 2002, Weise—whose history of alcohol problems is well-known to Swedes—claimed to have been "high as a kite" on the morphine pills he was taking at the time for psoriasis. The other popular national figure to emerge from the program is Bengt Feldreich, the Swedish voice of Jiminy Cricket and narrator of much of the program. Feldreich, a Swedish television reporter who built his name interviewing Nobel Laureates for SVT's news division, is now most famous for his impromptu rendition of "When You Wish Upon a Star" during the original taping of the show.

 Lund University's Hagström faced her own Kalle Anka backlash in 2004 when she gave an interview to the Swedish news agency TT, suggesting that the widespread popularity of DVDs and cable television had changed the meaning of Kalle Anka for younger Swedes. The Swedish media sensationalized the story. The headline in the popular tabloid Expressen read "Is Kalle Anka on His Way out of Christmas?" Critical comments soon flooded online messageboards. But the next generation of Swedes may not quite have the same dedication to the special. Despite the consistently strong ratings, SVT's Haegerström could not predict how much longer Kalle Anka will last as a national institution. "I think that we will probably hang in there for a few more years at least. I see my grandchildren, you know, they're not as attached to it as their parents," she told me.

 For the time being, though, Kalle Anka is safe. Sweden's staunch defense of Kalle against all attackers, perceived and real, suggests an affection that has long since transcended the circumstances that first made it popular. For many Swedes, there is something comforting about knowing that every year there is one hour, on one day, when you sit down with everyone in your family and just be together. "People always want to change everything, and make everything new," Feldreich, Sweden's Jiminy Cricket, told the Swedish newspaper Länstidningen in 2008. "And then, like in a fairy tale from when we were kids, there's something familiar." Kalle Anka, he said, "offers security in a confusing world."

... ännu idag på tisdag kl 11.15. Hon är försvunnen från sitt hem sedan flera dagar. Räddningstjänst och polis letar vidare efter henne och hennes bil  på vägarna i naturreservatet Glaskogen. Hon kan ha kört av vägen i det dåliga väglaget och inte fått hjälp. Det är långt mellan husen i det här området och inte så mycket trafik på småvägarna. Kerstin ville inte ha mobiltelefon. Idag tisdag blir det helikoptersök.
http://www.expressen.se/nyheter/1.2262601/prasten-kerstin-78-skulle-dela-ut-julklappar-forsvann-sparlost
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8310003.ab

Uppdaterat 12.50 tisdag
Fyra polisbilar och en helikopter söker nu men inga spår än.
- En bil av den typen som Kerstins blir som en gråsten om den far ner i ett krondike och det kommer någon decimeter snö över, säger polisen. Sökandet är besvärligt.

http://www.nwt.se/arjang/article824093.ece

På något sätt upplever jag Umeå som fullproppat med kultur. Det finns ett starkt intresse av att behålla staden vacker och att ha smakfulla dekorationer som samtidigt är lite uppseendeväckande. I  Umeå pågick när vi var där en ljusfest i hela staden. Den är tydligen årligen återkommande och temat i år var "Kär i Umeå".
Jag bara älskar det här! Undrar om man inte skulle kunna pryda den tomma färjanväggen i Årjäng med något vackert ljus, kanske olika dikter, om kärlek eller annat trevligt och vänligt.

Isskulpturen på torget. Den var otroligt vacker och har väl förutsättningar att få vara kvar ett tag nu när det varit minusgrader rejält, även om det inte var så kallt där som hemma när vi var där.




Den här vann omröstningen till favoritverket.


Fasaden på en skola




Dansbana tillfällig i ljus i en park.


Kärleksdikter på gatan.


Det här verket heter "Olycklig kärlek" om jag minns rätt.







Här har privatpersoner upplåtit sina lusthus till ljusinstallationer.

(Den vackra blombuketten som jag firar bloggen med, är den som jag fick av barn och barnbarn på födelsedagen! Jättefin var den och står kvar än här hemma nu, tack alla Ni för den!)

Nu firar jag femårsjubileum på bloggen.
 Det här var mitt första blogginlägg.  Det är daterat till tionde december 2005. Jag trodde nog i ärlighetens namn just då att det inte skulle bli så många fler. Men det blev det. Just nu står räknaren på  4401  inlägg, så det borde väl innebära i genomsnitt ett par, tre inlägg per dag. Det är himla många när man försöker se dem alla framför sig. Min blogg är inte någon stor  Blondinbella-blogg, men jag har många fler läsare än jag någonsin trodde var möjligt, fortfarande mer besök än Årjängsportalen tror jag om jag räknar rätt. Besökarna betyder en del och visst kollar jag statistiken, men jag skulle skriva om det så bara var 5 personer som läste bloggen dagligen!

Det är alltså fortfarande roligt med blogg, att skriva själv och att läsa andras. Jag skriver fortfarande o-nischat, min blogg handlar om att dokumentera hur jag själv ser omvärlden, vad jag ser just nu och vad jag tänker om det jag ser. Det kan handla om smått eller stort från vardag till politik.  En del lämnar jag ut av privatlivet, men inte allt. För mig finns skarpa gränser som jag inte går över, urvalet av publicerbart är kräset, fast det kan man nog inte tro när man läser min blogg. Jag respekterar omgivningens önskemål också förstås, den som inte vill vara med på bild slipper eller så maskar jag bilderna.

Ibland använder jag mycket tid till bloggandet, men inte till vardags. Skrivandet går nästan  lika snabbt som att prata så det är inte alls tidsödande. Det som kräver tid är bildhanteringen. Men både den och skrivandet är mycket snabbare nu med nya datorer och ny programvara. Det går jättesnabbt att skifta mellan blogg och andra sidor vilket underlättar länkande till andras texter och internt till egna bilder. Det jag däremot alltid lägger rätt mycket tid på är tidningsläsande på nätet. Och det trycker tyvärr periodvis undan bokläsandet vilket är irriterande. Jag vill egentligen hinna med båda delarna.  

Vad jag inte begrep när jag började, var att det skulle utveckla sig en krets av bloggare som läser och kommenterar hos varandra, ett slags nätverk som man befinner sig mitt i eller i utkanten av. Och egentligen handlar det nog om att man finns i ett antal nätverk i periferin.

En period märkte jag att jag försökte läsa och kommentera i för många bloggar.  Det blev en plikt och ganska slentrianmässigt, både läsandet och skrivandet. Då valde jag att backa tillbaka och stryka några bloggar från läslistan, rensa bort, samtidigt som jag behöll några få. Det innebar att jag kunde läsa "mina" bloggar oftare och ha en mer givande kontakt. Alltså några nära, som man nog kan kalla bloggvänner.

 Sen finns det förstås en krets av bloggbekanta utanför den inre cirkeln, bloggar som jag läser ibland när andan faller på eller när  ett tema är aktuellt som jag vet att någon brukar skriva om.

Jag planerar att göra en slags summering av bloggvänner och bloggbekanta, en tillbakablick på de som funnits med, försvunnit eller finns kvar. Det kommer lite nu och då framöver under en egen kategori tror jag.

Mitt liv har förstås ändrat sig under de här fem åren som har gått. Barnbarnen som då var små har kommit upp i skolåldern. Dotter som bott några år ute skogen utanför Umeå har återvänt till att bo inne civilisationen igen.  LA-sonen som då bodde i Los Angeles har flyttat  till Stockholm och dessutom gift sig med sin japanska flickvän. De har köpt lägenhet.  Äldste sonen lever i ett etablerat förhållande och har också köpt lägenhet, sånt känns stabilt. Alla tre barnen har jobb som de verkar trivas med och det glädjer en mor förstås. Gubben har fler anställda  i sin lilla byggfirma och han själv jobbar inte så mycket praktiskt i den, utan det blir mer av att serva med materiel, göra pappersjobb och räkna på kommande arbeten.  Jag själv har gått från att jobba som klasslärare tillbaka till speciallärartjänst, på samma skola dock. Min mamma fanns fortfarande i livet 2005, rätt så pigg, men nu har hon alltså lämnat jordelivet och mig. Det är en stor förändring och en sorg som hela tiden gör sig påmind, varje dag. 

Men det mesta är sig likt annars, bostaden är samma, gubben är kvar, vi är hyfsat friska, de närmaste vännerna finns också kvar, åtminstone de flesta av dem, och några nya har tillkommit.