"Lars Lerins lärlingar" har nominerats till pris!

Så himla roligt är det. TV-serien "Lerins lärlingar" har nominerats till pris på "Ria-galan". "Ria-galan" är TV-branschens eget evenemang då man delar ut pris till svenska TV-program som gjorts under det gågna året.  "Lerins lärlingar" är nominerat till pris i inte mindre än fem kategorier av de 12: Årets programidé, Årets program, Årets redigerare, Årets producent, Årets prestation. 
 
Bilder och text nedan är från inspelningen av sista avsnittet. Det var vernissagen av lärlingarnas bilder  på Sandgrund i Karlstad. Vi var inbjudna och det var en fin upplevelse att träffa dem!.
 
Igår var det f.ö. öppning på Lars Lerins utställning på Liljevalchs i Stockholm, en av de största som gjorts med hans bilder. Son Markus var där.  Bild längst ner i det här inlägget.
 
 Kvällens avsnitt innehåller bl.a. vernissagen med lärlingarnas  alster på Lerins konstmuseum på Sandgrund i Karlstad. Vi var inbjudna och kanske syns någonstans i vimlet. ;- )) I den här omgången på sex heltimmars program har  Lars ju haft konstskola med en grupp funktionshindrade i Karlstad. Son Markus,  till vänster ovan,  är programutvecklare på Nexico Media. Han  hade idén till programserien och  har som redaktör haft övergripande ansvar för jobbet med den i samarbete med Lars och Junior, deltagarna, produktionsbolag och svt som har köpte den för att börja visa  i januari 2018. Vernissagen  var det sista inspelningstillfället på Lerinmuseet Sandgrund och högtidlig öppning  på utställningen med deltagarnas alster. Vi var där  och fick en fantastisk kväll. Deltagarna är precis lika charmiga att träffa i verkligheten som när man ser dem i tv. ;- )) Inbjuden var också en hemlig gäst, drottning Silvia! 
Markus hade haft kontakt med hovet en längre tid för att hitta en tidpunkt som skulle kunna stämma med drottningens schema så att man kunde göra den här kombinationen av sista inspelning, vernissage och underhållning. Vi skymtade Silvia emellanåt när hon pratade med varje lärling om bilderna.  Och jag överdriver inte om jag säger att drottningen hade ett brett varmt leende hela tiden. Hon hade roligt! Landshövdingen i Värmland Kenneth Johansson var också med förstås. 
 
 
Vi anlände på eftermiddagen, skulle komma lite före  deltagare och gäster, tillsammans med Rolands syster Gunbritt och togs emot på Sandgrund av Markus.
 
Vi fick chansen att träffa Lars o Junior och son Rafael och prata en stund innan utställarna  kom. Undrar vad Roland berättar här? ;- )). Rolands syster Gunbritt till vänster, Roland, son Markus, Lars Lerin och jag.
 
Det var festligt uppdukat för drygt 100 gäster. Inbjudna var förstås deltagarna, deras närmaste anhöriga, personal och andra intresserade, bl.a. välkända konstnären Gerd Göran som nu är 98 år. 
 
Kursdeltagarna anlände i snygga raggarbilar och släpptes av på den röda mattan som var utlagd vid entrén. 
När de kom in var vi andra redan på plats och mötte dem med stormande applåder. Det blev många glada leenden och skratt över ett sånt mottagande. 
 
Drottning Silvia höll ett litet tal och klippte det röda bandet för att öppna utställningen. Sen fick vi gå in och kolla på bilderna! De är så bra!  Under tiden gick Silvia runt med sitt värdfolk och deltagarna så att de fick berätta om sina egna bilder. 
 
Därefter blev det underhållning, med sång o musik o dans. Här finns begåvningar, alltså inte bara konstnärliga. De bjöd verkligen på sig själva med stor entusiasm och en värme som strålade emot oss. Erkänner gärna att tårarna trillade. En sån här upplevelse berör. Jag har jobbat som lärare i särskolan i 15 år och har så många fina minnen från barnen under den tiden.
 
Drottning Silvia fick en fin kväll och hon skrattade ofta. Tror att hon trivs i Lars och Juniors sällskap också. Man charmas av de här karismatiska människorna.  
 
 
 
 
 
Junior hade så fina kläder på sig! Sonen Rafael fick vi också träffa, han var med större delen av kvällen. Nu är han drygt två år, ett charmtroll.
 
Jag hoppas ju att det kan bli en fortsättning med lärlingarna. De börjar kännas som trevliga familjemedlemmar! ;- ))
 
Bilder o text ovan är alltså från sista inspelningstillfället på serien "Lars Lerins lärlingar"
 
 
Bild nedan är från Lars Lerins utställning på Liljevalchs som öppnade igår torsdag 17 maj 2018. Son Markus på Liljevalchs tillsammans med en av Lars Lerins lärlingar från TV-serien.
 

Konstvandring på Dalsland igår söndag

Vi åkte åkte på konstvandring i Dalsland igår söndag. Det var vackert väder som inspirerade och sista dagen på konstrunda. Vi for Bengtsfors, Upperud, Fengersfors, Mo och så hem. 
På Dalslands museum i Upperud så fanns en samlingsutställning med verk från alla konstnärer som var med i konstvandringen. Nedan ett urval av sånt som jag gillade bäst. 
Ingvar Westling. Honom hälsade vi på i hans verkstad. Det var roligt, han kände Rolands släktingar Maria Ruth och Gunnel Eklund väl. Fina bestick såg vi också där och vackra halssmycken.
 
Elisabeth Wennberg, collage 
 
Lena Admina Waldau Tror de hette Orkar inte mer och Kämpar
 
Habib Alraii 
 
Lars Erik Fjellman  foto
 
Rolf Gustavsson , foto i glas
 
Sen åkte vi till Fengersfors. Det är en fantastisk konst- och konsthantverksmiljö i det f.d. bruket. Grundarna är dotter Malins gamla vänner, bl.a. Malin, Lotta och Sandra.
 
 Här är galleriet där alla på Not Quite finns med.
 
 Vi var förstås inne i Sandras Stenugnsbageri och handlade gott bröd och en del annat. Vi träffade Sandra också som hastigast. Nedan sånt som jag gillade bäst i Galleriet. 
AnneLie Karlsson har gjort figurerna ovan och nedan. Så himla bra är de, i trä.  
 
 
 
 

David Anderssons utställning i Karlstad

Vi besökte alltså Davids utställning i Karlstad. Han är son till två konstnärer, Marja i Myrom och Thore Andersson. Men David har utvecklat sitt eget konstnärskap. Här är tavlor gjorda i akryl. Han ställde ut två dagar i Karlstad och hade gjort bra marknadsföring innan, bl.a. genom att lotta ut en tavla som Lars-Åke Pastorn vann. Vi var nästan första gästerna men det kom hela tiden nya medan vi var kvar. DAvid säljer sina bilder själv, inte via gallerist så det är roligt att han lyckats locka så många besökare genom att presentera sig väl på nätet.  Bilden ovan ville Roland köpa och den hade vi nog fått plats med hemma men någon annan hann före och köpte den innan vi orkat bestämma oss. 
 
Tranorna var himla fin bild och den var såld innan vi hann in i lokalen, men hade varit för stor för oss. Sen kollade vi länge på domherrarna men den hade vi nog inte kunnat placera på någon vägg. Vi har inte så många väggar i vårt hus. Synd att köpa tavlor som får stå i garderoben, där står redan ett antal. ;- ))  Jag försöker byta. 
 
Här är David själv. En trevlig gosse som vi pratade med en god stund. Han är duktig fiskare och tillbringar en hel del av sommaren på sjön. Hans läromästare är en bekant till oss, en f.d. Sillerudsbo, Per Stjärnlöv. Honom träffade vi också, han bor en bit opp  i det här huset i Haga.  Vi hoppas att vi ska få ser mer målningar av David framöver för det här var lovande av en så ung konstnär. 
 
Karlstad visade sig från sin vackraste sida, sommarvarmt och blommande träd! Fin stad är det!

Åmålbesök igår fredag! Fotofest och Stadt.

Åmålsbesöket startade på Stadt där vi tänkt oss en god lunch. Men vi blev återigen lite besvikna. Sej äter jag inte och inte pytt i panna heller, så då återstod kött och potatis. Tyvärr en besvikelse den här gången också, liksom med det stekta fläsket förra gången. Då var tisdagsfläsket till del bränt, till del för lite stekt och tog slut. Den här gången var maten  inte varm, köttet var hårt som horn och den bruna såsen tjock och klimpig.  Vad har hänt med Stadt i Åmål som vi ätit på så många gånger och alltid varit nöjda? 
 
Fortfarande är dock inredningen på Stadt vacker, här jugendlamporna i taket.  Och efter Stadt blev det XO för fika och nu var det öppet. ;- )) Och handelsträdgården hade en del intressant att erbjuda. Jag fick med mig en liten kasse med kryddväxter. 
 
 
Det har varit fotofest i Åmål nu och vi kollade på det som var öppet. Konsthallen hade två utställningar, dem såg vi. 
Håkan Ludwigssons lämnade mig oberörd. Jag har ju växt upp med Sten Bergmans föreläsningar och bilder från resor i exotiska länder och kanske blivit mättad den vägen. Detta handlade om baksidan av Australien med boskapsskötsel.
Men detta var magiskt fint på övervåningen. Jan Töves bilder på landsbygd. 
 
 
Den är sevärd. Sen fanns tydligen bilder i gamla kyrkan men den var inte öppen medan  vi var kvar i Åmål. 
 
Vi kunde i alla fall konstatera att närheten till Vänern här ger ett mildare klimat. Björkarna var redan delvis utslagna, det är de inte hemma i Sillerud.
 
Senare idag blir det mer om besöket i Karlstad, bl.a. på David Anderssons utställning.

Barnbarn Bill, 5 år, har ritat ett drama!

Bilden är en spännande berättelse med mycket dramatik och många aktörer. Roligt att våra barnbarn är  intresserade av bild och av drama, fast det tar sig olika uttryck. Bill vill ju inte klä ut sig, men rita och dansa.  Lovis vill både klä ut sig,  rita och dramatisera. Lou vill showa och dansa.  Sen har vi äldre barnbarn som är bra på teater samt  är  tekniskt duktiga på  bildframställning och som jobbar med att förbättra det.  Så roligt att se dem utvecklas på de här  områdena.  

Fina grejer kollade jag på igår i Karlstad

Fast jag köpte inget, bara kollade. Absolut läckra tallrikar med blommorna. Skulle vara snygga att duka med. Men jag vet inte om de är optimala att äta på. Det blir så rörigt att man inte ser maten och tänk om maten inte matchar färgerna på tallriken. Nej, jag har tallrikar i överflöd, det blir inga mer. 
 
Glasen är fina! De liknar lite de vi har, köpta på Ikea för 6 kr /st. Ikea har ju tyvärr slutat sälja sina. Jag fick tag på fem stycken på Östpendeln second hand i Karlstad för nåt år sedan så jag har en uppsättning nu,  men jag måste inse att glas håller inte i evighet. De behöver ersättas och detta kunde vara något, men alldeles för dyra, 238 kr för två stycken. 

Skulptur i Umeå!

 Himla snygg skulptur i Umeå. Vet inte om den finns kvar än, det är något år sedan jag fick bilden från dotter som bor där. Ser ut att vara äldsta barnbarnet som har klättrat upp, men jag är inte säker.

"Couturens hemligheter" på Sven Harrys

På min promenad  i Stockholm från Birkastan ner till centrum så passerade jag Sven Harrys konstmuseum vid  Vasaparken. Och jag råkade få se coutureutställningen genom den glasade väggen. Nu är jag ju ingen modemänniska ;- )) och har egentligen noll intresse för klädstilar, men detta var fascinerande, mer konst än kläder. Jag gick in och kollade på den liksom väldigt många andra, det var trångt till o med en vanlig vardag mitt på dagen. Populär utställning alltså, absolut sevärd och den pågår till 2 april.
 
 
 
 
 
 
 
 
 Färgen på den här klänningen var magisk, så mörk blå att den nästan var svart, fast det framgår inte på bild tyvärr.
 
 
 
 
Och som en liten blinkning sitter hon alltid där på Sven Harrys, Lena Cronqvists tjej i badbaljan
 

Barnbarnens bilder!

Roligt att barnbarnen också är bildintresserade. Vi har fått en del fina genom åren och uppskattade är dom.Den här fina bilden kom från barnbarn Isak i Umeå!  När barnbarnens föräldrar, våra barn alltså, var små så var det mycket målande, ritande och många konstböcker. Sen rännde vi ofta på utställningar förstås. Deras intresse har hängt i upp i vuxen ålder och kanske överförts på våra barnbarn.  

Vårt besök på Lerinmuseet i Karlstad igår.

Vi går hit ibland för att kolla på Lars fina bilder. En del finns kvar och man känner igen,  men man byter hela tiden så det blir nya.  De här har varit med ett tag och de visar Lerins mörka ljus så fint. Och jag gillar hans hus. Det finns många stora bilder som är så mäktiga. Lerins konstmuseum på Sandgrund är alltid värt ett besök. 
 
 
 
Här var nya bilder som jag aldrig sett förut. Samtliga tror jag var gjorda år 2017. Temat för bilderna här var nåt med "Där vägen tar slut" eller "Vid vägs ände", minns inte exakt. Men de är så bra, vi blev stående länge här och studerade dem. Undrar hur den här mannen hinner med allt; måla, skriva böcker, göra tv-program osv.
 
Vi gick runt på museet, det är rätt stort och ibland dök Lars själv upp i de olika rummen. Det berodde på att han ställde upp för en fotograf (inte tjejen ovan!) som skulle ta en serie bilder för en värmländsk skrift. Hela tiden kom människor och berömde honom för hans tv-program "Lerins lärlingar" som gick senast med avsnitt 4 i onsdags och man bad att det skulle bli en fortsättning. 
 

Trollbunden av Ingmar Bergman hela kvällen!

Först var det filmen Fanny och Alexander, den långa versionen. Tror den tog tre timmar eller så. Jag glodde på den som fängslad. Den speglar Bergmans geni som filmskapare. Han är verkligen en skicklig historieberättare med många bottnar i sina berättelser. Ok, jag har inte gillat alla filmer han har gjort, fast jag har, i likhet med de flesta i min generation sett alla. Några har varit för tungsinta och svårbegripliga för oss vanliga människor. Men andra har varit mer nyskapande,  burleska och dråpliga. I Fanny och Alexander finns ju de allra bästa skådespelarna i Sverige någonsin med, vilket gör den extra sevärd. 
 
Det finns höjdpunkter i livsvisdom och filosofiska resonemang som är svåra att finna annorstädes. Bergman  ger verktyg att förstå tankar om Gud, moralen, uppfostran, kärleken, sköra superkänsliga människor, berättelseskapandet.
 
Jag har alltså sett alla filmer och läst både det han skrivit om sitt eget liv och det andra skrivit om honom. Det ger mig  bakgrund till kvällens Bergmantema. På några områden berör han mig speciellt  med sin ärlighet.
 
Som författare  Han är tvekslöst en skicklig berättare. Han skapar sina dramor så som de gamla ryska författarna gjorde. Det finns inget tvång att skapa en tidsmässigt jämn kronologi med redovisning av de rumsliga förflyttningarna.  Nej, berättelserna bärs fram av sinsemellan avgränsade scener som var och en byggs upp mycket omsorgsfullt som en radda teaterscener.  De kan tidsmässigt vara långt isär och han förflyttar sig ibland i tid och rum med parallella skeenden, precis lika hämningslöst som de gamla ryssarna gjorde. Fantasi och verklighet går också i varandra på ett sätt som inte stör utan som är helt logiskt utifrån det som händer. Fantasin är ett sätt att visa hur de olika rädslademonerna  härjar med personerna.
 
Som sin generation Det går att bättre förstå hur barn fostrades, hur familjer levde i hans generation genom att se hans filmer och höra honom berätta om sin barndom. Bergman är i princip jämnårig med mina föräldrar. Många barn fostrades verkligen med hårt arbete  utan att bortklemas med känslor och ömhet och det skedde av kärlek. Man trodde på fullt allvar att barn skulle härdas från början till att bli tåliga och livsdugliga och starka. Att fostra så  uppfattades av föräldrarna som en kärlekshandling. Jag känner igen det från hur mina föräldrar hade det som barn.De plågades inte så som Bergman beskriver men andan i barnuppfostran var så- Jag förstår dem bättre när jag lyssnar på Bergman.
 
Som en skör människa. Yrkesmässigt har jag träffat de här sköra människorna och  kunnat följa dem både i skola och senare i vuxenliv. Bergman hör till de sköra, men med speciella egenheter förstås. Han beskriver ingående och ärligt hur skyddslös han är mot sinnesintryck / känslor både utifrån omvärlden och inifrån sig själv. De invaderar honom och stannar ofta kvar så som  rumsliga upplevelser med  färger och scener, människors intryck på honom på ont och gott. Han har ständigt varit  utlämnad till nya förälskelser och känslor utan att kunna värja sig. Han har  varit oerhört sårbar samtidigt som han inte påverkats särskilt djupt av att han själv har sårat, gjort illa och enligt egen utsago övergett sina kvinnor och barn på löpande band. Med i bilden av honom själv finns också den livsbindande fixeringen / fokuseringen på att just berätta om sina känslor och upplevelser med film, teater och tv.
 
Bergman föddes 1918 om jag minns rätt och dog för 10 år sedan.
 
 
 
 

Magisk tavla!

Jag har ju många  fler tavlor än jag har väggar, en hel bunt är det som står där i källaren med ett lakan över sig, så jag byter bilder på väggarna då och då. Nu hängde jag upp den här älskade vinterbilden. Och den har en speciell historia. Jag köpte den för rätt många år sedan i Sunne på en konstutställning i  den där fina träbyggnaden nära  centrum, tror den kallas Slottet eller nåt sånt. Rosa var den då till färgen. 
 
Jag föll för bilden för den påminde om orienteringsklubbens stuga nära mitt föräldrahem i  Bäck Hallsberg. Har ingen aning om huruvida den finns kvar eller inte. Men den låg så fint mitt inne i skogen, med bara en gångeväg fram till huset.  Den här bilden  är målad av någon Rolf Karlsson tror jag i början på 2000-talet.  Vet inte vem det är. Och han har garanterat aldrig sett orienteringsklubbens stuga i Bäck :-))  Jag gillade röken från skorstenen, månens sken i skogen, ljuset i fönstren  och snön i mörker i drivor.
 
Sen blev det så här: Rolands systerdotters man Anders gjorde ett besök på samma utställning och föll för samma målning men vi var inte där samtidigt och visste inget om varandras besök. Fast han bestämde sig inte så snabbt som jag, så jag fick den. Men det visste inte han förrän han fick se den på väggen här hos oss!!! Gissa om han blev förvånad! Och avundsjuk!. Bilden som han ville ha hängde här hos oss. Klart att han ska ärva den när jag dör!  Men tills dess får han vänta för den är en favorit här hos oss under vinterhalvåret. Sen under sommaren kör jag med Alan Salmi, rektor någonstans i  Säffle  (samma person som Alan Johansson från  Byn i Sillerud tror jag)  på den här väggen, en fin bild han har gjort på solens strålar mellan trädstammarna. Men det är en annan historia. Den får vi återkomma till. 

Från Lerinmuseet Sandgrund

Jag var ju på vernissagen på utställningen med "Lerins lärlingar" men det var så mycket folk att det var svårt att se alla utställningar ordentligt. Så jag har gjort ett nytt besök för att se de bilderna bättre och även övrigt förstås.
Den här var ju en favvo, stenar är jag svag för. Den är gjord av Hans Strand, som gjort ett antal fina bilder som just nu finns utställda hos Lerin
 
Hans hade ett antal fina bilder på sin utställning. 
 
Här är några bilder gjorda av Lerins lärjungar. Hoppas de får hänga kvar ett tag till, de är sevärda!
 
 
Och här är ett par bilder som Lars Lerin gjort själv, såna som jag gillar.
Här är mycket av det svarta ljuset som är speciellt för Lars.

Karlbergsvägen 65 i Stockholm

Jag kan inte låta bli att göra ett besök där varje gång jag är i Stockholm. Min mamma föddes på den här adressen  för hundra år och två månader sedan. Den här mannen, Radovan Korn,  har sin konst- och rambutik på bottenvåningen. Han är ursprungligen serb men har bott i Sverige länge nu och har haft sin butik här. Han målar själv också och jag brukar köpa en lite miniatyrtavla varje gång. Se tavlorna nedan!  Han är en duktig berättare och låter mig varje gång  veta lite mer om hur det här huset byggdes och byggdes om, ja dess historia. Ägaren tror jag  är en god vän till honom och Radovans  son bor i en lägenhet ovanpå.  
 
 
 
Det är intressant att komma i samspråk med människor från andra länder vid stockholmsbesök. Jag råkade göra en längre taxiresa med en chaufför som kom från Syrien för 20 år sedan. Han var kristen ortodox och berättade att i Syrien fanns 4 miljoner kristna, men nu bara 300.000 kvar. Övriga hade flytt efter ISIS intrång. Han höll den folkvalde  presidenten högt. När han hade landet i sin hand så fungerade det mellan muslimer och kristna, två av ministrarna i hans regering var kristna. Chauffören hyllade Sverige som land, tyckte det var fantastiskt, men han var oerhört besviken på vår okritiska mottagning av många muslimer, framför allt att vi inte försökt gallra bort de med terroristanknytning. 
 
På Moderna museet satt jag  i kafeterian och hamnade i långt samspråk  med en kvinna från Australien. Hon undervisade i konst på universitetet i Sydney och skrev på sin avhandling om konstyttringar hos First nation, alltså Australiens urbefolkning. Hon hade bl.a. kollat på samisk konst / konsthantverk i de nordiska länderna nu vid sitt besök. Vilket spännande möte det var!

Moderna museets utställningar

Jag var på Moderna också och hann se det mesta av utställningarna. Bäst var verken från de egna samlingarna. En del gamla favoriter fanns med
Den här bilden tittar på åskådaren var man än befinner sig i rummet, gjord av Cecilia Edefalk.
 
 
 
 
Dalis "Wilhelm Tells gåta" var också med. Den är ju en höjdare och en av de första bilderna jag såg av honom.
 
 Kändes lite extra aktuell nu ;- ))
 
De här reklamaffischerna tror jag hörde till den stora temporära utställningen utifrån Fahlström. Det är alltså politisk reklam från 1900-talet.
Detta var den stora utställningen just nu och heter "Manipulera världen".  Den innehöll Fahlströms verk men också ett antal konstnärers som följt i hans spår. Jag fick ingen ordning på budskapet och fattade först efter ett tag varför. När Fahlström utvecklade sitt konstnärskap så kan man enkelt uttrycka det som att han ställde frågor från folket  till etablissemanget hur det medvetet eller omedvetet påverkade människorna. Men när man ser den här utställningen som helhet så känns budskapet tvärtom. Hand i hand med etablissemanget så ställer den frågor till folket  och skickar utmaningen liksom neråt.  Vet inte om det är bra eller dåligt, speciellt att den tar etablissemanget i hand. Men det är väl jag som är van att se Fahlström i ett annat ljus.
 
Fin utsikt från museet är det också.
 

Fotografiska museets utställningar.

Jag var där under mitt besök i Stockholm förstås. Museet har alltid bra utställningar. Favorit den här gången blev höstsalongen. Där visas några få bilder av varje fotograf och det är från sådana som blivit inskickade och bedömda av en jury.Så himla roligt att hitta en Årjängskille bland utställarna; Tobias Kihlgren med sina Starwarsfigurer i olika miljöer.  Jag känner inte Tobias förstås, men han är son till Meta som var min zonterapeut i flera år och som jag är vän med här på facebook. Bilderna är bra och jag förstår att de blivit utvalda bland många sökandes. Hoppas Tobias fortsätter att utveckla sitt bildskapande. 
 
 
En annan bildserie i Höstsalongen som jag fastnade för var koporträtten. Så rörande på något sätt. Jag har alltid tyckt om kor.
 
Den här serien tyckte jag också om, tror det var självporträtt, men den var nog inte i höstsalongen. Har glömt fotografens namn. 
 
Den stora utställningen på museet är Paul Hansens och den  var mäktig. Han är pressfotograf sedan många år på bl.a. DN. PJ har fotat mycket,  rest i många år och tagit bilder av krig och konflikter, fattigdom och människors utsatthet. Bilderna är naturligtvis otroligt skickligt gjorda, han kan sitt hantverk både praktiskt och estetiskt, har fått många priser. Men jag orkar liksom inte med så massiv exponering av bedrövelser. Jag tittade på några av temana men hoppade resten.  Man får välja.
 

Ha ha... Göran Samuelsson är så bra!

Han gläder oss varje år med Packmopedsturné som uppträder här och där i Värmland, bl.a hos oss här på Silleruds Hembygdsgård. Det evenemanget drar så där 500 - 1000 besökare. Göran bor ju förstås i Värmland och hn har en del  att visa besökare på gården. Vi besökte honom för några år sedan och fick med oss den här. En favvo är det. (Lite översättning för den som inte är van vid värmländska; "dreten" betyder "skiten") 

Svärdotter Carin ....

... jobbar som skönhetsredaktör på tidningen Elle. Ofta ett hårt jobb med deadlines och krav. Men ibland blänker det till med lite guldkant. Just nu är hon på resa till Rivieran, till Grasse tror jag för att kolla hur man uppe i bergen odlar växter som sedan blir doft-toner i en  parfym. 
 
Uppenbarligen introducerar man en ny doft vid namn Gabrielle. 
 
 
Här växer tuberos som används till parfym.
 
 
 
 Sen ska det bli något slags date med Kate Blanchette (Galadriel i Sagan om Ringen väl?) 
 
 

Västerbottens museum besökte vi i Umeå.

Det är en favvoplats i Umeå och det blir ett besök där varje gång vi är i staden. Dels brukar utställningarna vara intressanta, dels har man god mat. ;-)) Lovis gillade pannkakorna.
 
Man har en fin relief över landskapet. Många älvar blir det och vi funderade över vilka som inte var reglerade, i varje fall Vindeln.
Det var en fin fotoutställning, "We have a dream", den rekommenderas. En av bilderna föreställde en av mina idoler; Anders Kompass. Det var han som larmade om att FN-soldater begick sexuella övergrepp. Han blev inte lyssnad på utan avskedad av FN. Och tyvärr tror jag inte att gärningsmännen fått något straff än och Anders fick dålig upprättelse av FN. Han var i alla fall  modig och försökte. Utställningens tema var just människor som gjort gott och gjort skillnad. 
 Sen fanns ett bildspel med foton från gamla miljöer i området.  Den var fin.
 
Lovis och Roland tog en ridtur på häst och fasan. Populärt!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag kapitulerar inför den här fasadmålningen!

Jag såg den första gången idag, Smugs fasadmålning här i Årjäng på en husgavel mot E18. Den är briljant gjord, uttrycker värme och  ömhet när mannen kollar på den lilla fågeln. Bilden  är i minsta detalj trovärdig.  Svårt att förstå hur någon kan skapa en sån bild i så stort format.
 
Målningen ingår  i ett konstprojekt med fasadmålningar på olika orter i Värmland. Jag har kollat lite på dem men den här är den enda  jag tycker om för den ser snäll och god ut. Alla de andra föreställer någon form av demoner eller drakar eller andra elakingar. Men det dröjde tills jag fick se den på plats innan jag kapitulerade inför dess utstrålning och gillade den. Intrycket i verkligheten  är mäktigt, går inte att återge på bild. Tidigare var jag mest inne på att fasadmålningar i Värmland borde göras av Marja i Myrom med motiv ur bl.a. Selma Lagerlöfs berättelser, typ så som i Sunne. Men den här är som sagt jättefin, med utmärkt beröm godkänt. Och det finns ju fler tomma fasader som Marja kan få ta sig an! ;- ))  Hon är ju mästare i sin genre. 
 
För övrigt så rapporteras nu på morgonen in lyckosam pürschstart från Roland, Martin, Jan, Arne, Kjell, Filip och Anton. Jag får återkomma i kväll mer om det. 

Tidigare inlägg