Mallig mamma ....
... är jag förstås när sonens spel får så mycket beröm, särskilt som han är en av dem som ansvarar för hur spelet ser ut rent bildmässigt. Jag kan ju skvallra om att han alltid gillat bilder och det var tacksamt att mata honom med konstböcker redan från fyra års ålder och att prata om hur olika konstnärer jobbat för att få fram just sin bild. Bildintresset hängde i. Så småningom läste han konstvetenskap nåt år på universitetet i Stockholm. Battlefield 4, spelet som är på sluttampen i produktion, visas nu upp stort på spelmässan E3 i USA någonstans. Men sonen är inte där. Han kanske kommer hem istället till sin gamla niondeklass jubileum, om han inte glömt bort.
Klässbols linneväveri utanför Arvika.
Där gjorde vi ett besök under kulturturen till Arvika i fredags. Det är nog ett av Värmlands mest besökta turistmål. Vackra utställningar av deras rikhaltiga produktion av linnevävnader och så försäljning lite billigare av sånt som blivit fel på. Man kan fynda.
Ovan var den snyggaste duken just nu och under klassikern Nobelduken. Det är alltså Klässbol som väver linnedukar och servetter till Nobelfesten. Servetterna stjäls med av deltagare varje år som souvenirer så det måste man hela tiden göra nya. Förr så fållades de för hand, vet inte om det är så nu.
Jag träffade en gammal bekant, Yvonne, som några av oss skulle kalla "tecken-Yvonne" eftersom hon är teckenspråkslärare. Hon är kanske mer bekant i bygden som mormor till 4 gossar här i närheten. Yvonne brukar vara här på linneväveriet en gång i veckan och väva på de två handvävstolarna. De måste användas ibland för att inte ta skada. Hon väver förmiddagen på den ena vävstolen och eftermiddagen på den andra vävstolen. Det blir så där 4 cm vävt varje gång på varje duk. Dukarna kräver ungefär 35 - 40 inslag per cm!! Det kan man hacka i sig och fundera över vad ett rimligt pris blir för ett par meter av den väven! Den understa väven har mönster av blommor o kalla Kinnekullefloran, komponerades 1963.
Elsa Backlund Celsing
Hon var höjdpunkten vid besöket på Rackstadmuseet i Arvika i fredags. Fantastiskt målningshantverk i olja och akvarell, olja dock allra bäst i mina ögon.
Aldrig sett eller hört talas om henne förut. Porträttmålarinna var hon från sekelskiftet 1800tal - 1900-tal (levde 1880 - 1974) och försörjde sig själv och sin familj med en rik produktion under ett långt liv. Hon var inspirerad av Zorn och Schjerfbeck. Elsa bodde som ung i Zorngården tre somrar för att lära av Zorn. Sen var hon förstås också i Paris en period. Ett måste för någon med konstnärsambitioner på den tiden.
Elsa B C föddes i Pulkova i Ryssland där hennes far arbetade, och kom att måla en hel del i Ryssland, men också på olika platser i Sverige, bl.a. hos släktingar och vänner i Värmland.
Överst är porträtt från Ryssland
Tredje uppifrån är självporträtt på Elsa
Fjärde uppifrån är min favorit, "De övergivna" som har ett absolut ´hjärtskärande uttryck
Femte uppifrån var skidåkaren, en stor målning med ett mäktigt intryck
Längst ner en målning som känns väldigt mycket Zorn
Utställningen pågår på Rackstadmuseet till 9 juni, absolut värd ett besök!
Fotografiska museet
Under stockholmsbesöket så var vi en sväng på Fotografiska museet. Där är ofta intressanta utställningar o så nu också bl.a. Ruud van Empel född 1958 i Breda. Han har gjort bilder av barn som han placerar i speciella miljöer, i björkskog som ser beskyddande o varm ut, i mörk granskog som ser skrämmande ut. Barn står också uppradade som skulpturer eller dockor, men var och en med sitt speciella uttryck. Ibland ser det idylliskt ut men samtidigt finns en dissonans som skär genom det oskuldsfulla. Bilderna är detaljrika o man kan titta på dem länge o hitta nytt som man inte märkt förut.
Clarenutställningen kollade jag också på. Hennes suddiga pasteller är karaktäristiska o ger ett trolskt ljus.
Bill hängde med förstås och tycks gilla bilderna. Han är här rätt ofta tror jag, med moder o moster o Bobbo. Himla synd att vi inte kunde träffa Bobbo med föräldrar den här gången, vi saknade dem verkligen.
Nysäters Hem o Antik ....
... är en stor butik med antikviteter och retro belägen i Nysäter, strax bredvid E18 mellan Årjäng o Karlstad. De har också öppet lördag och söndag. Där finns fina saker, snyggt uppställda och en del udda som den här, som skvallrar om andra värderingar i en annan tid. 40-tal kanske? Eller ännu tidigare? Undrar vad man kunde ha den till då? Idag tycker vi ju förstås att den är förfärlig. Golvet här känner jag igen, 50-tal kanske.
Ljusstakarna gillar jag!
Och det gjorde en av våra gäster också, ville gärna se dem här på bloggen också. Här är de nu!
3,9 miljoner svenskar ...
... såg Kalle Anka på julaftonen! Nytt rekord tror jag. Jag var en av dem som tittade, självklart. Utan Kalle blir det ingen jul. Man kan lura svenska folket på pensioner, skatter, folkaktier, SJ, elpriser, banker och mycket annat, men man kan inte ändra på Kalle, inte en enda liten sekvens utan att det blir stort rabalder. Vi är ett märkligt folk här uppe i den höga nord. Någon borde vetenskapligt reda ut vårt känslomässiga förhållande till den här ankan och de andra djuren i Disneys story.
Disneys filmingrepp diskuteras
Disney har tagit bort några sekvenser i julfilmerna. De har ansetts vara kränkande på olika sätt genom att förmedla en stereotyp bild av grupper av människor. Det är inte så lätt det här att hänga med i vad som för tillfället är politiskt korrekt. Jag tänker igen på Tin-tin-palavern. Om man börjar rensa och ska vara konsekvent så blir det inte mycket kvar av decenniers produktion när det gäller film, tv, böcker, video och annat. Var hittar vi sånt som är fritt från den egna tidens värderingar? Samtidigt vill vi naturligtvis inte förstärka olämpliga fördomar. Just det som man nu tagit bort i Disneyfilmerna har jag nog själv aldrig uppfattat som schabloner när det gäller ras eller religion, trots att jag måste ha sett sekvenserna minst 50 gånger !
Arkitektmuseum i Stockholm ...
... är i kris. Och det är tydligt för alla o envar som har letat sig dit de senaste åren. Jag gick snabbt igenom det nu senast när vi var på Moderna, det ligger ju vägg i vägg. Men det fanns inget att se mer än i princip en massa lika mönstrade kartonger i samma storlek. Jag vet inte vad de symboliserade och nästan ensam var jag där också. Det finns en permanent utställning om byggnadskonst historiskt sett och den är helt ok som undervisningsobjekt. Men i övrigt så är det Nada! Man säger i den kritiska artikeln att man experimenterar sig fram, men det är nog det minsta man gör. Trist är det!
Picasso - Duchamp på Moderna Muséet
Det var flera utställningar förstås på Moderna museet, men den bästa var "He was wrong" där Picasso ställs mot Duchamp. Båda var stora, men stod för helt olika inriktningar. För Picasso var konsten allvarlig och utvecklande. Hans liv var hela tiden konst i olika faser av förändring; kubismen, blå period osv . Picasso gjorde målningar och skulpturer med stor skicklighet. Duchamp drev med konstens allvar. Han ifrågasatte värdet av hantverkskunnighet och menade att det var tanken som ett konstverk skapar som var det väsentliga. Han ansåg att en porslinsurinoar, en flasktork exempelvis kunde vara konstverk i sitt rätta sammanhang, dvs utställt som konstverk. Hans konstverk i sig imponerar inte på mig men han är nödvändig på något sätt för att tydliggöra debatten om vad konst är för nåt och vad den har för syfte.
Bilderna och konstverken var inte nya för mig, jag har sett massor av Picasso både i olika sammanhang i Sverige och den stora samlingen i Berlin (Bergruen heter den väl?), men hängningen här var kanonbra. Det blir bra att hänga i den här mörka källaren med sparsam belysning och mest på bilderna.Och Picasso kan man se på nära håll också, precis som presenterades här.
Bill var med förstås och helt klart var han mest intresserad av Picasso.
På vägen dit gick vi runt Skeppsholmen och njöt av det vackra solskenet.
På ditvägen
Fotoutställningen besökte vi också, men den var inte så intressant.
Absolut trött efteråt. Åt vältajmat på restaurangen. Knoppade direkt utanför museet på hemvägen. Många intryck hade det varit. Han är lättvindig att ha med sig ut i världen.
Bill fortsatte att sova medan vi gick in på vackra Grand Hotell för att ta en fika på hemvägen tillsammans med barnafadern. Jag är för okunnig i arkitektur för att begripa vilken epok detta är. Bilderna längst upp och längst ner är tagna i den pompösa entrén. Bilden i mitten i fikarummet. För länge sedan så brukade vi bo sunkigt på ett lägenhetshotell vid namn Gustav Wasa eller nåt sånt för att ha råd med den fantastiska frukosten på Grands veranda. Den var verkligen helt makalös för bara 150 kronor på den tiden och man åt flott med stärkta linnedukar med tillhörande jätteservetter. Tror inte att det går längre att göra så, vi har i alla fall inte försökt. Men vi har presentkort på något spa-aktigt här och det ska vi utnyttja när vi inte förmodas ha hund med.
Helene Schjerfbeck på Waldemarsudde ...
... var en upplevelse. Hon var en finsk konstnärinna som föddes för 150 år sedan och hon räknas med rätta som en av Nordens största. Fast jag får erkänna att hon för mig varit ganska okänd tidigare. Har bara missat henne.
Hon visade tidigt talang och utbildade sig i Paris och i England (St Ives). Undervisade en period på konstskola i Finland. Hennes måleri utvecklades hela tiden, från det naturromantiska detaljerade till mer modernistiskt och avskalat. På Waldemarsudde visas nu en stor utställning med många målningar. Highlites är förstås barnporträtten. Hon lyckas fånga ögonblickets uttryck och kroppsspråk. Min favvo är den lilla flickan som sitter delvis insvept i ett lakan och tittar på en blomma.
Under sina sista två år i livet så målade Helen många självporträtt, 40 stycken tror jag, kanske helt enkelt i brist på modeller. Hon var då gammal och bodde i Finland, dit hon flyttade undan kriget.
Lars Jonsson på Waldemarsudde ...
.... såg jag. Inte bara hans fantastiska akvareller och oljemålningar av fåglar, utan också honom själv, målandes en stor bild. Han ska fortsätta att måla på den bilden varje dag under tiden utställningen pågår, till den 20:e januari 2013 och då ska den förhoppningsvis vara färdig. Utställningen har titeln "Närvaro" och omfattar en mängd av Lars bilder. Mycket sevärd!
Det var många besökare på utställningen och ibland blev det kö för att se någon tavla. Bill kunde inte gå med hit i trängseln.
Christer Strömholm på Fotografiska museet ...
... såg vi. Han var en klassiskt god fotograf som samlade bilder från både vardagliga och spektakulära miljöer över hela världen, långt innan det blev vanligt. Han är död sedan så där 10 år och det här var en stor retrospektiv utställning som jag tror ska till Berlin senare.
Och Bill hängde med förstås! Restaurangen var knökafull men vi lyckades ändå få plats, det här är ett populärt museum. Ändå var en del stängt för omhängning.Och den här veckan är hela museet stängt.
Hängningen här ovan var kreativ, men den funkade. Det gav inte intryck av alldeles för trångt mellan bilderna. En helt ok helhet.
Jag utnyttjade för första gången i livet pensionärsrabatt, vilket man kan få när man börjat ta ut pension så som jag gör nu! Ny fas i livet! Tror att jag tjänade 40 kr här.
På promenadhemvägen vinkade vi åt bägge Kylén-sönerna samtidigt; Mattias uppe på Dice och Markus som lunchade med Ömer på Gondol.
70 personer ...
... var det som besökte konstateljéinvigningen häromdagen, inte bara drygt 50 som jag gissade på. Någon räknade ordentligt. Det var en succé med så många som ville komma och konstnärsparet är imponerade över det vänliga intresse som mött dem i Sillerud och Årjäng. De trivs här.
Ateljéinvigning - vimmel!
Axel Tostrup och fru Monique invigde alltså sin fina ateljé idag fredag, den ateljé som Roland o hans byggfirma har haft uppdraget att bygga. Den ligger i Sillerud, utåt Egenäs vid deras hus, det nordligaste huset i Önnebyn, precis vid vår sjö Östra Silen. Både A och M är utbildade i konst och har konst som sitt yrke. Axel har jobbat som professor vid konsthögskolan i Oslo och arbetar i huvudsak med målning, smide och trä. Monique arbetade först med bildväv men sedan också med måleri. Båda har ateljeér även i Oslo.Monique är fransyska ursprungligen och deras gemensamma spåk är franska. De har tillsammans bott, arbetat och studerat på olika platser i världen.
Invigningsdagen till ära så fanns några exempel på deras verk utställda.
Många tog tillfället i akt att få ta en titt på ateljén och på den lilla samlingen, det blev fullt i lokalen, drygt 50 personer kom. Bland dem fanns företrädare för kommunen, bl.a. Katarina J, Ove L och Marie. Utställningen var förstås imponerande och väldigt väl presenterad. Ateljén kommer inte bara att fungera bra som arbetsplats utan också som utställningslokal.
Nedan lite vimmelbilder!
Strindberg bodde här
dv
På Drottninggatan, kvarteret bredvid sonfamiljen, ligger det här huset med Strindbergmuseet. Strindberg bodde i lägenheten där uppe som han kallade blå tornet, fast det har aldrig varit blått. Han förskansade sig i alla fall där och valde besök och umgänge med omsorg, periodvis lite förbittrad. Huset är väldigt snyggt och har en välputsad fasad. Jag gissar att man fixat den fin till minnessåret som är nu.
Melanders fiskrestaurang
... ligger vid Vasaparken ganska nära sonfamiljens bostad. Där finns en fin väggdekoration, bredvid den finns också arbetsskissen till den.
Kjell Engmans fantastiska glaskonst i Borgvik!
Vi var i Borgvik och kollade på glasutställningen och blev bara helt tagna! Tänk att man kan göra sånt här med glas! Det är egentligen otroligt.
Kjell Engman jobbar på Kosta glasbruk och bor på Öland. Han har ställt ut i Borgvik hyttruin i Grums, några år nu.
Om man bara hinner se en enda utställning i Värmland i år, så är det den här man ska se! De rekommenderas verkligen.
Föremålen visas i den lokal som heter Sliperiet i Borgvik, uppe på vinden och den ackompanjeras av vacker musik vilket ger en speciell stämning.
Förutom glaskonsten så visas en stor utställning i bottenplan på den här stora lokalen, det är bilder och den är också väl värd ett besök.
Sen är själva hyttruinen med restaurang värd ett besök
Imorgon tisdag blir det bilder o text från Oslobesöket, viträffade även Årjängsbor på Akers brygge.
Therese Bohman i Expressen ...
...uttrycker sig oerhört träffsäkert när hon skriver om konst i samband med konstfacks vårutställning.
http://www.expressen.se/kultur/varutstallning-2012-konstfack/
http://www.expressen.se/kultur/varutstallning-2012-konstfack/
"Jag blir provocerad av Konstfacks vårutställning, trots att den i år saknar konst med provokativt uppsåt. Det som irriterar är i stället den träiga känslan av teori i de bidrag som utgörs av master- och bachelorstudenterna i konst. De flesta av deras verk är "en undersökning", och tycks grundligt researchade, men med en gestaltning som sällan förmår att gjuta liv i teorierna.
Det är den idébaserade konstens paradox: i sin vilja att vara något mer än konst, slarvar den bort konstens kanske viktigaste kvalitet och konkurrensmedel: omedelbarheten. Möjligheten att få betraktaren att bli ögonblickligen drabbad.
Det är tyvärr ofta där man hamnar med ambitionen att göra konsten till forskning – i det sämsta av två världar: konst utan omedelbarhet, uppstagad av teoriernas oraffinerade tråkighet. Eller, i värsta fall, om idén både är platt och gestaltningen av den illa: omedelbar tråkighet."
Jag hittar det hela i Börjes konstblogg.
http://hoglander.se/blog/2012/05/26/konstfacks-varutstallning-2012/#comment-69191
Fotografiska museet "Bilden av Strindberg"!
Man måste se utställningen "Bilden av Strindberg" om man har det minsta av intresse för August själv eller av fotografi och fotografiets historia. Den är bara sååå omfattande och välgjord.
Strindberg dog 14 maj 1912, alltså hundra år sedan och utställningen är en del av många hyllningar det här jubileumsåret.
Länge tog jag avstånd från August Strindberg eftersom han inte skötte om sina kvinnor och barn på ett bra sätt. Men han har verkligen växt i mina ögon de senaste åren som proffsig konstnär. Jag har upptäckt honom, inte bara som den geniale författaren av romaner och skådespel utan också som bildkonstnär och nu som fotograf.
Det finns två aspekter av Strindberg och fotograferandet. Den första är egentligen att han var nog en av de allra första som använde foton av sig själv på ett medvetet sätt. I stort sett alla bilder som tagits av honom är mycket genomtänkt arrangerade av honom själv. Han ville framstå på ett visst sätt i omgivningens ögon och såg till att foton av honom framställde honom just så; vacker med stor hårman som matchade det lilla huvudet, utmanande snygga kläder, sin egen person i förgrunden - andra i bakgrunden, osv. Till o med den sista bilden av honom, det som ser ut att vara ett snapshot i gatuvimlet var ett arrangemang. Han tänkte alltså fotografi på många sätt så som kändispressen gör idag och han var tidigt ute med det tänket.
Sen var han själv en duktig fotograf och använde olika tekniker som utvecklades under hans levnad vid sekelskiftet. Han till och med experimenterade med foton som rena konstbilder, vilket nog ingen annan gjorde då.
Med på utställningen finns stora stadsbilder från Stockholm som är absolut knivskarpa tack vare den goda tekniken!
Utställningen fokuserar på Strindberg som samhällskritiker, galning, kvinnohatare, vagabond och just fotograf. Den startade i maj i år och pågår till 9 september så det finns gott om tid. Jag skulle gärna se den igen.
http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/Bilden-av-Strindberg
http://sv.wikipedia.org/wiki/August_Strindberg
Strindberg dog 14 maj 1912, alltså hundra år sedan och utställningen är en del av många hyllningar det här jubileumsåret.
Länge tog jag avstånd från August Strindberg eftersom han inte skötte om sina kvinnor och barn på ett bra sätt. Men han har verkligen växt i mina ögon de senaste åren som proffsig konstnär. Jag har upptäckt honom, inte bara som den geniale författaren av romaner och skådespel utan också som bildkonstnär och nu som fotograf.
Det finns två aspekter av Strindberg och fotograferandet. Den första är egentligen att han var nog en av de allra första som använde foton av sig själv på ett medvetet sätt. I stort sett alla bilder som tagits av honom är mycket genomtänkt arrangerade av honom själv. Han ville framstå på ett visst sätt i omgivningens ögon och såg till att foton av honom framställde honom just så; vacker med stor hårman som matchade det lilla huvudet, utmanande snygga kläder, sin egen person i förgrunden - andra i bakgrunden, osv. Till o med den sista bilden av honom, det som ser ut att vara ett snapshot i gatuvimlet var ett arrangemang. Han tänkte alltså fotografi på många sätt så som kändispressen gör idag och han var tidigt ute med det tänket.
Sen var han själv en duktig fotograf och använde olika tekniker som utvecklades under hans levnad vid sekelskiftet. Han till och med experimenterade med foton som rena konstbilder, vilket nog ingen annan gjorde då.
Med på utställningen finns stora stadsbilder från Stockholm som är absolut knivskarpa tack vare den goda tekniken!
Utställningen fokuserar på Strindberg som samhällskritiker, galning, kvinnohatare, vagabond och just fotograf. Den startade i maj i år och pågår till 9 september så det finns gott om tid. Jag skulle gärna se den igen.
http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/Bilden-av-Strindberg
http://sv.wikipedia.org/wiki/August_Strindberg