Kulturlämning passerad igår

Nu har jag ju lärt mig av Filip att låga stubbar som lämnats kvar i en skogsavverkning betyder att något är skyddsvärt. Här finns en grupp såna stubbar. Jag gick närmare igår och läste på skylten att det är en torplämning. Roland visste förstås att det var efter ett hus som hette ungefär "Nerare Sandvad". Men som sagt huset var borta sen länge och han mindes inte vem som sägs ha bott där. Jag får forska lite i det. Det finns mycket spännande i skogen.

Mer om förvirrande namn i bygden

Gick runt Liane en bit igår. Passerade först två hus med namn som anknyter till Liane, byggda på mark som tidigare hört till Liane. Det är Litorpet och Ligärdet, våra närmaste grannar.  Fina hus och trevligt folk men de är inte med på bild den här gången! ;- )) Roligt att Li finns kvar i namnen på deras hus, det anknyter ju till att det har varit del av Liane. Vi döpte vårt hus till Lihaget, vilket betyder ungefär "litet skogsområde på Liane"
 
Om man går in en bit till vänster vid Litorpet  så kommer man till Döverud och Spriklerud. Döverud hette på gamla kartor Libråten om jag minns rätt. Där bodde Rolands farfars, Gustavs,  far o mor, Alfred och Emma. Det var Alfred som "invandrade" till Sillerud från Blomskog. Han hette från början Kylin i efternamn men det  blev Kylén vid flytten. Alfred gifte sig alltså med Emma från Faggebyn och blev anfader till Sillerudsdelen av släkten, de med efternamnet Kylén. Kylin-delen av släkten är kvar i Blomskog. ;- )) En son till Alfred var Gustav som flyttade till Liane. Gustav var  Rolands farfar som gifte sig med Ester Boberg. En annan son till Alfred, David, bodde kvar på Döverud och gifte sig med Rolands pappas kusin, Anna . På Spriklerud bodde deras  dotter med sin familj. Döverud ägs idag av ättlingar till David och Anna. Spriklerud är sålt till våra tyska goda vänner.  Inget av husen är med på mina bilder..
 
Sen gick jag förbi Blåsåsen, där bor Rolands kusin som också växte upp i huset på Liane. Det huset är inte heller med på bild. 
 
Nästa är Sand och mitt emot ligger Grisebingen där borta i skogsområdet på bilden ovan. Bredvid där var det en stor soptipp på den tiden sopor slängdes i skogen. Vi har spekulerat ibland i om det kan ha varit så att flera gårdar hade sina grisar gående tillsammans på en plats och detta kan ha gett namnet Grisebingen,  men vi vet inte. Vägen förbi Grisebingen är en skogsväg som med lite möda kan köras med bil, den går bl.a. till Snarkil
 
Nästa plats är Guttarbol. Vet inget om ursprunget till det namnet. Här bor Rolands tremänning och   hans mamma som alltså är   kusin till Rolands pappa. 
 
Detta var förr bondgården som liksom hörde till ålderdomshemmet bredvid. Tänket var väl  att hemmet skulle vara självförsörjande på en del mjölkprodukter antar jag och att de äldre som orkade och ville kunde hjälpa till med gårdens skötsel. 
 
Nästa hus på min hundpromenad var alltså ålderdomshemmet. Det byggdes av Silleruds gamla kommun för att kunna ta emot de gamla som inte kunde bo kvar hemma. Här fanns den första teven i bygden och Roland minns att de gick dit för att se. Sedan gick Silleruds kommun upp i Årjäng och hemmet  blev nedlagt och huset sålt. Nu är det privatägt.
 
Mitt emot det huset finns ett nybyggt som jag har missat ev namn på och nedanför ett äldre hus som jag inte heller har namn på
 
Nästa hållpunkt för namn är alltså den här platsen; Nobels björk. Här brukade Nobel från ålderdomshemmet sitta, filosofera och prata med förbipasserande. Fast den riktiga Nobels björk var jättestor och finns inte längre kvar. Roligt att det verkar komma nya träd, säkert ättlingar till den gamla björken. Namnet på platsen lever i alla fall kvar än. Precis här in till höger gick en gammal gångeväg som ledde till Signebyn förr tror jag, men den syns inte längre.
 
Solnedgången var vacker och den heter lika överallt :-))
 
Gruppen av hus där borta var nästa att passera. De husen och  några till är hemmanet Elgtån. Fast det kallas normalt för Ärtå och består alltså av flera hus, bl.a. Ärtåjale som ligger till vänster utom bild. I huset till höger på bilden  bor Rolands kusin och i huset bakom där bor Rolands bror. Ännu lite längre bort precis utom synhåll,  på andra sidan Bäcketjärn bor Rolands moster i ett hus och dubbelkusin i ett annat. Alltså Rolands farbror gifte sig med hans moster och de fick en dotter, en dubbelkusin.
 
Orden Elgtån och Ärtå är så olika så man kan fundera över vilket som kom först. Elgtån står det på kartan och kanske är det det gamla namnet som sedan har förändrats i dialekten. Eller också hette det Ärtå från början och blev försvenskat till Elgtån av någon förbryllad kartritare för länge sedan. För det är svårt att skönja någon Elgtå i landskapet. Jag vet inte, gissar bara.
 
Jag får på facebook ett tips från Kjerstin A på Elgtån att Elgtån tidigare hetat Elgetun eller Elchtun. Det var intressant och jag spekulerar förstås om det
"Låter mer logiskt med Elgetun än med Elgtån. Jag läste på lite om tun. Det är ursprungligen beteckning för gärdesgård (liknar tyskans "Zaun"), men senare också ord för det inhägnade området runt en gård., gårdstun. Tun kan också betyda inhägnad för djur. Det blir ju märkligt med ett namn på en plats som i gammalt språk betytt ungefär "Område inhägnat för älg" ;- )) Man blir onekligen nyfiken på vad som har hänt på Elgtån / Elgtun i gamla tider! Var det en fångstplats för älg där man grävde gropar som delvis hägnades in med störar för att jaga älgarna in i dem?".
 
"Min nästa teori om namnet är att det  kan vara ett ursprung från Helgetun till Elgetun till Elgtån. I så fall har det inget med älgar att göra utan med något som är helgat. Vore kanske logiskt med tanke på att området ovanför heter Korsbyn och har en historia i bygdens kristnande, del av pilgrimsled om jag minns rätt. Området ovanför L-Ås hus var aktuellt för att bygga Silleruds kyrka i slutet på 1800-talet men det blev till slut på Karlsfors istället. Intressant med namn på platser och vad de berättar för oss om vad som hänt förr. På norska Östlandet så lär Helgetun betyda "inhägnad runt en helgedom""
 
Här är också Ärtå fast från andra hållet. Slut på hundpromenaden för den här gången. Roland hade slut på harjakten och hämtade opp mig. Han var hungrig. :-))
 Det är väl bäst att jag direkt reseverar mig för fel i texten ovan, speciellt med  släktskaper längre tillbaka i tid.  Det finns släktskap och gemensam bakgrund för många som bor efter vägen runt Liane.  Kanske är det orsaken till att så mycket  historia och gamla namn finns bevarad genom muntlig berättartradition.

Svårt med namn, här är Sellere!

På dagens hundpromenad till Önnebyn tog jag en bild på Sillerud (Sellere på dialekt) Och kom att tänka på att namn på hus, gårdar, åkrar, kullar, byar och till och med träd kan finnas i trakten. Inte så lätt för en utomstående att hänga med. Alla åkrar på Liane och Pråstgården har namn och vi vet dem, men är väl säkert sista generationen som kan dem. Man måste veta förr vart man skulle skicka folk till arbete förr och vart man skulle skicka ut någon med kaffe eller bud till dem som jobbade ute. Kullen med varggropen heter Gropekuel. Det fanns ett träd som heter Nobels björk, fast björken själv är borta för länge sedan.  Det växte nära åldersdomshemmet i Guttarebol och en man som kallades Nobel brukade sitta där. Nobel uttalas med betoning på första stavelsen och o som o, inte som å.
 
Åkern närmast här på bilden ovan är Sönnare Brojâle och längst bort finns Prästgården. Den kallas också Sellere, men Sellere är även  namnet på ett stort område dvs Silleruds gamla kommun. Och så mycket till prästgård är inte den här gården heller längre. Kyrkan är borta och prästen också, båda flyttade till annan plats. Längst till vänster ligger gamla arrendatorsbostaden, där bodde prästgårdsarrendatorn. Det var en stor gård och två familjer i huset. Det huset är sålt till privatperson. Ladugården rakt fram disponerades förstås av arrendatorn för djurhållning. Den ägs idag av Rolands bror Gunnar som har sina hästar där. Till höger i bilden ligger det hus som prästen skulle bo i förr och också ha som expedition och samlingsplats. Det är också sålt till privatperson.  Roligt att gamla namn finns kvar men också förvirrande om man inte känner deras historia.
 
Mer om hundpromenaden till Önnebyn här imorgon.

Gårdagens promenad med Seffrin!

Jag gick ner till sjön. Det är vackert där alla årstider. Grillplats och rastplats finns om man vill utnyttja dem
 
Himlen hade ett konstigt moln-mönster, låg som ett täcke över oss medan solen lyste igenom i sprickor. Här är badplatsen. Det är is här i viken nu, men öppet på storsjön tror jag
Den hårda vinden häromdagen har brutit en tall tvärs av och toppen låg på marken bredvid. Det här var upp emot gamla kyrkogården.
 
Jag gick förbi Prästgården. Det här är Prästgårdens gamla drängstuga, obebodd sedan länge. Jag stannar alltid till några minuter här när jag passerar och funderar på hur livet kan ha tett sig för drängarna som bodde här. Dagarna förstår jag var fyllda av rätt hårt kroppsarbete, men vad gjorde de på kvällarna och lediga dagar?  Kortspel var strängeligen förbjudet både för arrendatorer och dem som bodde vid Prästgården, omedelbart avsked för den som ertappades. Så vad gjorde dom? Pratade? Drack kaffe? Eldade i spisen? Bar vatten? Hälsade på andra drängar i andra drängstugor och spelade kort där? Vänslades med pigorna?
 
Lille Seffrin gillar våra promenader, trippar glatt före i långkoppel. Det är isigt, går inte att gå utan icebugs.  Jag skulle i alla fall inte våga, gamla kärringar ska inte bryta benen.
Till slut gick vi förbi Liane på väg hem. Det var ett fint ljus på huset. Falu rödfärg lyser starkt i solljus när det är nymålat som här
 
Det är livskvalitet att kunna ta någon dryg timmes rask promenad! Hoppas jag kan fortsätta med det i många år till
 

Forts. hundpromenad igår söndag

Det här huset heter Tjärnshaget, det blev lite dimmigt i snöfallet. Bakom huset ligger ett litet skogsmråde som heter just Tjärnshaget. Betyder väl egentligen haget vid tjärnet. Ett hag är inte en hage utan ett mindre skogsområde. Och tjärnet här är väl Bäcketjärn. Förr tvättade man mattor här nere vid tjärnet tror jag, fast också vid Brobacken.
 
På andra sidan älven ligger ett gemytligt litet hus som heter Fiskarkuel 
 
Rakt fram här är Brobacken. Strax till höger om bilden var vi erbjudna av kyrkan att köpa en tomt som de styckat av. Himla fint läge nära älven och Östra Silen. Men vi ville bo nära Liane eftersom Roland ville bli bonde då. Det var väl så där 1975 när vi undersökte byggmöjligheter. Vi sökte att få köpa en tomt av kyrkan nära Liane men fick nej med motivering att en villägare nära gården skulle kunna stoppa verksamheten pga lukt som sanitär olägenhet. Säkert fanns något sådant rättsfall. Fast vi köpte en tomt några meter därifrån, i Lihaget, av snälla grannar och byggde ändå.
 
 
Här på andra sidan viken ligger alltså de där tre vikingagravarna och något slags domarring. Bredvid hamnade den gamla kyrkan som är riven nu. Här tror jag att den gamla båthamnen var med regelbunden trafik av de vita båtarna. 
Här bodde förr Vera i Tobyn. Och lustig nog bor Vera i Tobyn här nu också, fast en annan Vera ;- ))
 
Där borta bodde ju Sven o Annie i Tobyn. Nu ägs huset av ett barnbarn till dem. 
 
Det är trevligt att se rundbala. Det betyder att det finns levande jordbruk här
Alltid lika roligt att ta bilder på istappar. Nu har vi precis lagom vinter, vackert är det
 
Två rådjur såg jag fast det var inte i Tobyn, det var på Elgtåänga (tror det heter så) . På ren dialekt ska det heta Ärtåänga. Och hitom den, närmare Prästeparken ligger Sellersänga. 
 
Småbåtshamnen ligger lite öde nu på vintern, men full fart på sommaren.
 
 
 
Där borta på andra sidan sjön ligger Signebyn. Jag har en obekräftad teori om att det var en by som inte gick med i laga skifte på 1800-talet. Före laga skifte så bodde människor i byar och varje gård hade lite mark för att odla egen spannmål och potatis och sånt. Men en del mark och skogen ägde man tillsammans och brukade tillsammans.  De styrande i landet kollade på detta och tyckte inte att det var modernt och lönsamt. Så jorden och skogen skulle delas upp mellan gårdarna, hus och  byggnader skulle flyttas ut från byn. Men här ligger de fortfarande tätt ihop i en by. Fast jag vet inte varför
 
Här ute vid sommarhuset är det en helt fantastisk gråskala ut över sjön!! Den är magisk.
 
Vi grillade korv och drack glögg. En fin dag blev det. 
 
 

Hundpromenad igår söndag.

 Här går jag förbi den gamla prästgården. Området runt huset kallar vi för Prästeparken. Jag gillar det med de gamla nedfallna träden. Det är träd som har fått självdö i laga ordning, inte avrättas av någon motorsåg.  De vilar nu lugnt i avvaktan på att förmultna och bli näring till en ny generation. Jag vet ju att allt stora skogsområden inte kan ha det så här, men jag trivs med anblicken av den här platsen.  Ovan här är drängstugan.
 
 
 Arrendatosbostaden. Här bodde av tradition den bonde som arrenderade prästgården med mark och uthus. Det var förr rött och vitt men är nu fint renoverat.
 Bastehage ligger här till vänster, innan jag kommer upp på stora vägen, den som går mellan Bengtsfors och Svensbyn. I Bastehage fanns förr en bastu som jag antar kunde användas av dem som bodde på Prästgården men kanske även av andra. Av själva bastubyggnaden syns inget idag, den är borta. Och bastar gör bygdens gubbar varje fredag kväll i Signebyns skola.
 Det här huset heter Brogärdet och det ligger på Nolare Brojâle. Bakom mig där jag står och tar bilden så är Sönnare Brojâle.
 Jag fortsatte mot Egenäs, fast inte med ambitionen att gå ända dit. Roland hade ringt och ville jag skulle komma med grillkorv och glögg till honom där han väntade på att Hej skulle få opp en hare. Jag gick några kilometer på den här vägen och så mötte han mig och Seffrin. Men först lite mer bilder från promenaden
 Precis där skylten står kan man vända sig om och ta bild på den gamla prästgårdsbyggnaden. Det är ett stort hus med många rum, tänkt att vara både bostad och arbetsrum för församlingens präst. Nu är det förstås sålt till privatpersoner och hålls fint i ordning. Fortsättning på min hundpromenad vid senare tillfälle. Det blev så många bilder, hinner inte alla nu.
 
 
Det är rätt mycket vatten i älven och sjön nu, Östra Silen.
  

Häng med på hundpromenaden som jag gjorde igår!

 
Det var ren is att gå på så det blev Ice bugs. Utan dem vågar jag mig inte ut nu, det funkar med dubbar
 
Så här isigt var det på vägen. 
 
Vände mig säkert om minst 10 gånger för att se på det nya Liane-huset, det som äntligen fått alla fönster på plats på gavlarna. Åkern här kallas lagårsjale, för den gamla ladugården låg här till vänste i bild ut mot vägen.
 
Passerade Gropekuel. Det är en träddunge här bredvid bäcken,  med resterna av en varggrop mitt i.  Första gången jag såg den var den djup, men sen fyllde Rolands pappa igen det mesta. Den var lite lömsk, djur eller människor kunde trilla ner. Den användes för länge sedan till att fånga varg i.  Roland ville att vi skulle bygga vårt hus här, men jag inlade veto. Jag ville ha skog i närheten av huset och inte bo nere i den här sänkan.
 
Passerade Gunnars hästar vid Prästgården. Det går fem stycken här nu. Jag vet bara om Moe Braga (enda häst jag gillar! ;- )) och Tyra lill, som är döpt efter lilla Tyra!. Växlade några ord med Gunnar. Iförrgår var han i norska Gjövik och travkörde i ett lopp. Det hade varit kallt, över 20 grader, men här var bara ett par minusgrader. Gunnar är alltså Rolands bror. Intressena har delat sig i släkten, Roland jagar och Gunnar håller på med hästar.
 
Gick förbi gamla kyrkplatsen. Det är fint här nu igen, grinden och stenmuren är renoverade.
 
 En klockstapel finns kvar och gamla gravar, men kyrkan är borta sedan länge, slutet på 1800-talet.  Innan det här blev plats för kristen kyrka så var det en plats för dyrkan av asagudar. Bredvid finns tre järnåldersgravar efter vikingahövdingar och rester av ett slags domarring. 
 Badplatsen i Signebyn. Förr fanns här också en ångbåtsbrygga med regelbunden trafik för last och passagerare
 
Utsikt över viken, en hel del is. Här finns en grillplats med fin utsikt över sjön, Östra Silen
 
 
 
Seffrin tvärnitade, stack ner nosen i ett spår i snön och klapprade med käkarna. Då har det varit en löptik där. Märkligt beteende! Man kan undra vad klapprande käkar fyller för funktion i det sammanhanget, men så gör alla våra hanar när de dyker på dofter efter löptik. Bredvid oss här ligger syrenbersån på Prästgården och där låg förr sockenstugan / församlingshemmet. Där bodde barnmorskan, klockaren och kalfaktorn för hamnen. Kyrkan låg ju nära.
 
Vy över Signebyns skola. Här har våra barn gått från förskoleklass till och med sexan. Roland gick här som barn och jag jobbade här 10 år. Nu är det en friskola
 
På väg hem igen. Lite osäker är jag men den här åkern kanske heter Gropejale för den ligger nära Gropekuel. Rättat: Till höger är Gropejale, men det som ligger runt det lilla trädet heter  Brôte. 
 
Snökäpparna är på plats, de som ska visa plogbilen var vägen går och var dikena är om det kommer mycket snö.
 
På andra sidan är en åker som heter Smörhôla, eller rättare så är det tre åkrar, Nolare, Mellare och Sönnare Smörhôla tror jag. Fast dikena är igenlagda så det stämme inte längre. Längre bort är Klingeränga, där fanns förr ett soldattorp. Nej det fanns det inte, men man hittade lämningar från stenåldern på den åkern.
 
Roland kom med bilen och körde på den frusna åkern nerom Liane. Det går bra med fyrhjulsdrift. Han körde bort till gäststugan på Liane. Det är en friggebod med våningssäng, pentry, kylskåp, köksmöbel och tv. Många hus och uthus  har det blivit under årens lopp! ;- )) 
 
Sen var det slut på hundpromenaden. Så fint var det, lite snö som gör ljust, lagon kallt med någon minusgrad ingen blåst. 
 
 

Flottaren i Snarkil

 
 Jag får ta reda på mer om flottaren  och varför han står just  där! Och vem som har gjort honom. Nu är det torrt  men kan tänka mig att det annars är mycket vatten som forsar förbi honom. Snarkil var förr ett stort bruk, en industri med många människor som jobbade och bodde där. Om jag minns rätt så var det Birgitta Östlind som skrev om brukets historia. Finns nog på biblioteket i Årjäng. Det var Årjängs kommuns största industri i slutet på 1800-talet. 
Uppdaterat: Bosse på Hammarö har gjort flottaren och han  står i älvfåran från Järnsjön till Snarkilstjärnet. Vattnet leds annars i en tub (kraftverk)  men när det är mycket så kommer det vatten  här också. 
 Vi bor o lever i en bygd med mycket skog. Förr så arbetades i skogen under vinterhalvåret med avverkning. Träd sågades ner, kapades i längder, kördes med häst till vattendrag, lades upp där. Nästan alla män i bygden jobbade i skogen då.  När våren kom så hävdes virket i vattnet för att flyta med strömmen ner till bearbetning i sågverk / pappersbruk. Männen som arbetat i skogen under vintern fick nu hjälpa till med flottning, dvs följa med virket så det inte stoppade och brötade ihop sig i vattnet.  Det var ett farligt jobb förstås. Över sjöarna kunde stockarna buntas ihop och bogseras med båt. Sen under sommarhalvåret så var det jobb hemma på torpet / gården med jodbruksarbete för de flesta män. . 
 

Fina Litorpet!

Så fint på hösten med den stora lönnen i vackra färger. Detta är nästan närmaste grannhuset till oss. Jag ville köpa det för länge sedan, för drygt 40 år sedan, ,- ) men då var det redan borttingat. De som blev husets ägare har vårdat det väl. 
Imorgon börjar jag lägga ut bilder från vår stockholmsresa. Vi är hemma nu men bilderna är inte klara.

Bilder från runt om en punkt vid Prästgården!

 Bakom mig där jag står när jag tar den här bilden ligger Signebyns badplats och båtplatsen. Där  fanns förr en träkyrka, men den den revs på 1800-talet och det byggdes en ny nära Karlsfors. Bakom mig här finns också uppgången till gamla kyrkplatsen. Där brukade Sven i Tobyn, HIlding i Göre, Gustav på Sellere, Sven på Holstorptet att sitta och prata på sommarkvällar / helgkvällar. Ibland spelade de kort, ibland bara pratade med folk som gick förbi och varandra.
 
Huset rakt fram, det vita är gamla prästgården.  Där fanns förr bostad åt Silleruds församlings präst och även utrymmen för Pastorsexp. och olika sammankomster. En stor byggnad som såldes och numera är privatägd förstås. Hästarna på bilden hör till Rolands bror. Han äger ladugården som hörde  till förra arrendatorsbostaden som inte syns uppe till vänster bakom träden. Träden till vänster står i  Mineträgårn (uppkallad efter Vilhelmina Boberg som bodde där) Där fanns förr församlingshem och bostad för barnmorska, klockare och kalfaktor för båttrafiken nere vid båthamnen. 
Daniel  bor i förra arrendatorsbostaden och han har en grill som jag är lite avundsjuk på.
 
 Vänder mig en bit till vänster. En bit bort från platsen jag står på ligger Signebyns skola. Jag jobbade där mina första 10 år i Sillerud, mina barn har gått där upp till åk 6 och Roland gick där förstås när han växte upp. Numera är den friskola
 Lite längre bort till vänster ligger byn Signebyn. Det är en radda hus efter vägen. Det verkar vara en by som blev kvar som sammanhängande by när man för länge sedan genomförde laga skifte, dvs hus och gårdar skull delas upp och flyttas ut till större enheter av mark. Man ville med laga skifte  komma ifrån ägosplittringen i små remsor av jord och den delvis kollektiva anändningen av mark. Tanken var väl god att beslutsfattarna ville göra jordbruket mer rationellt och lönsamt. Men  på några platser (bl.a. uppe i Dalarna) så vägrade man att inrätta sig  och behöll sina byar och byns gemensamma egendom, Jag tänker ibland att Signebyn kanske också var en bångstyrig by som inte ville dela upp sig och flytta ut husen, men jag vet inte, har inte tagit reda på det. 
 
Därborta till höger från min punkt syns Brobacken. Mitt i bilden, men rakt ner mellan åkrarna så finns en bro över älven, men den syns inte för den ligger för lågt ner. Där tvättades förr kläder. Kvinnorna låg på knä på bryggan och klappade kläderna rena och sköljde dem i älvens vatten. 
 

Vi var i Långserud igår hos Olle o Tina!

 Recept: 1 fläskfilé, en stor banan, salt, peppar, bryn i pannan, sen i form, på med 3- 5 dl grädde + curry. I ugnen 20 minuter 200 grader. God mat fick vi alltså  hos Tina och Olle, Roland vill absolut att vi gör detta hemma också så nu finns receptet här bevarat på bloggen i kategori "mat". Till dessert rabarberpaj med havregryn.  
 
Olle är ju en av bröderna Jakobsson som arrenderar jordbruksmarken på vår gård Liane. Nu är deras jordbruksföretag på väg över i nästa generation. De tre bröderna Olle, Göte och Kent har barn som är vuxna och jobbar i verksamheten. Förutom gården Guterud i Långserud så äger man gården Säter (tror den heter så) på Värmlands näs där Kent och hustru Cia huserar mest.  
 
 
 Dotterfamilj till Olle o Tina  och ett av de två barnbarnen träffade vi också i grannhuset. Djuren gick fritt, lilla tjejen, 4 år,  hämtade själv en höna och bar omkring på henne!! Här har vi säkert del av näst-nästa  generation bönder på Guterud. Barnen växer upp med djur och växtodling runt sig.
 Många ankor fanns det också, stora och små. Myskankor  äter sniglar och används för att bekämpa mördarsniglar.  De  lägger ett ägg om dagen som  passar till bakning, ger fint bröd.
 
Vaktlar fanns också och vi fick med oss några fina ägg från dem! ;- ))
 
 Dotterfamiljen  har också Linderödssvin. 
 
 Olle o Tina bor vid sjön Aspen och vi gjorde en utflykt runt sjön. Vilken fin upplevelse! Det är rik jordbruksbygd sedan århundraden, med mycken historia. Vi passerade den ena herrgårdsliknande byggnaden efter den andra, typ Mårbacka! Runt gårdarna var landskapet välbrukat och många hade bevarat de stora pampiga lövträden men tagit bort granskog, vilket gav ett parkliknande landskap runt sjön. Det ska mänsklig hand till för att göra vackraste naturen, den gör sig inte själv med enbart urskog. Vi har aldrig åkt här förut så det var en överraskning. Absolut värt ett besök!
 
Vi gjorde en snabbvisit på rundturen hos gemensam bekant; Jessica. Hon har en vorstehehund och en alpländische dachsbrachen, jobbar på Jägareförbundet och jagar förstås.  Olle retas med henne och säger att hon som bor på västra sidan om Aspen har hamnat på skuggsidan, medan han bor på östra sidan, solsidan! ;- )) Fin utsikt var det i alla fall över köttkor med kalvar, familjeidyll.
 
 Ett litet krafverk finns också vid övre Kolsäter i Aspen. Vatten till sjön kommer från Storebör enligt Olle
 
Blogg.se, min bloggplattform, krånglar rejält de senaste dagarna. Det är svårt att publicera bilder. Det lyckades den här gången med många försök, men vet ju inte hur det blir framöver. Hoppas på bättring. Kunde i alla fall göra lite mer text och bild idag måndag morgon.

För låg vattennivå i sjön Östra Silen!

Här går det inte att ha simskola i sommar med så låg vattennivå! Bryggan vid badplatsen i Signebyn ligger i stort sett på land och så är det överallt i sjön just nu. Vattennivån är lägre än den varit på decennier. Den styrs av två faktorer, den ena är tillflödet från bäckar och älvar, den andra är hur kraftstationen vid slussen kör. Det kommer rätt mycket vatten nu från snösmältningen men kraftstationen måste köra max för att kunna tömma sjön på så här mycket vatten. Det blir bekymmersamt framöver om man inte hejdar sig. Ok, om man varit rädd för vårflod men detta är att tappa för mycket.
 Seffrin o jag gick hit ner idag.
 
Här är småbåtshamnen vid Signebyn och älvutloppet. Isen börjar få ge sig. Vi hade + 12 grader igår mitt på dagen.
Båtklubben var här för att kolla hamnen och bryggor
 
 In emot älven

Varggropen är här!

Den ligger på Liane-mark bredvid vägen upp till Liane,  i denhär skogsdungen som heter Gropekûel. Förr gick  vägen från Bryngelsbyn till kyrkan och skolan  över här. Man gick alltså bredvid ålderdomshemmet, förbi Nobels björk, genom skogsområdet mellan Elgtån och Liane, över kullen här, upp i Brygghusbacken, förbi ladugården vid Prästgården. Gunnar Wingskog berättade för Roland att han gick den vägen. Sen byggdes landsvägen från Svensbyn till Signebyn och då användes den istället. 
 
Varggrop användes för att fånga varg. Den grävdes djup och  större nertill än vid öppningen så det skulle vara svårt att ta sig opp för den fångade vargen. För att locka till sig varg kunde man ha en åtel av kött som luktade gott för varg, eller på en plattform mitt i gropen placera ett får som bräkte. Öppningen täcktes förstås med ris så den inte syntes. Sen skulle vargen komma och ramla ner. Nu syns inte så mycket av varggropen.  Rolands pappa och generationer före honom har fyllt igen den så ingen människa eller något djur skulle dratta ner och skada sig. Nu är det bara en fördjupning i marken kvar - tack o lov. Fast krasst sett så skulle vi kanske behöva ha några varggropar kvar ;- ))
 
Åkern till vänster om Gropekûel heter Gropejâle och den till höger om dungen heter Sellersänga. 

Uppe vid änden på soptippebacken!

 
Jag har varit på väg hit upp flera gånger med Seffrin, men det har inte blivit av förrän idag. Skogen är avverkad däruppe och nu har man utsikt långt bort. Roland säger att det är Svensbyn som syns längst bort. Det öppnar upp med skogsavverkningar. Får väl för säkerhets skull säga att detta är inte Liane-skog.  Och också säga att det här heter soptippebacken, men det finns ingen soptipp längre. Längst ner i backen fanns en soptipp när Sillerud var egen kommun. Det bör ha varit i början på 70-talet.  Fast det syns inget av den och jag har aldrig sett den heller. 
Lille Seffrin är med förstås och förstår inte alls varför han inte får fösa på rådjur som han känner spår av
Men det är skare tyvärr så det går inte för en liten tax att jaga. Han skulle skära sönder tassar och underrede. Tyvärr har det varit så här någon dryg vecka nu. Om det blir som varslats oväder nu så blir det förmodligen för mycket snö också och då är jaktsäsongen för Seffrins del över. Synd! Den blev kort.
 

Svågern har avverkat på tomten!

Inte så lätt med branta sluttningar och väg nedanför. Flera hjälpte till och det blev fint.  Huset ligger tjusigt med utsikt över vatten, Bäcketjärn. Träden var stora och det blev mycket rester, men med rätt maskiner så försvinner det också. 
 
 

De byggde travbanan i Årjäng 1936

 Som sagt; det är Rolands pappa Thyko i mitten sittande med spaden framför sig. Och bröderna Sven och Ragnar på Holstorpet längst upp till höger. De andra känner jag inte igen. Det måste ha varit ett kämpaarbete att bygga en travbana med enkla hjälpmedel på den tiden, hästar och handkraft. Den lär ha byggts på rekordtid. Innan man hade en bana att tävla på så kunde man enbart använda sjöisarna, alltså bara på  vintern.
 
Sen kan jag tycka att det var dåligt gjort att inte den / de som fanns kvar av de här tappra kämparna inte blev bjudna när banan firade något jubileum för rätt länge sedan.

Kalas på Spriklerud var det igår!

Och vilket kalas sen på husets altan! Fantastisk mat med soppa som förrätt, vildsvinsgryta som varmrätt och en dessertbuffé med kaffe. Mycket hemgjort och hemlagat. Vi blev så där 13 stycken tror jag sammanlagt, de flesta med någon anknytning / släktskap  till Spriklerud. Genom luften flög berättelser från förr, roliga historier om dem som bodde i det här huset och annorstädes. Det var en rolig kväll med många glada skratt. Känns bra med liv och rörelse i ett hus som stått tomt ett tag. 

Avslut Sellereveckan på hembygdsgården igår

Vi åkte dit igår fredag, sista dagen och det var fina upplevelser. Den här mannen är alltså bosatt här i Sillerud i Rök och gör de mest fantastiska konstverk med motorsåg!!! Hade jag ingen aning om. Men han visade upp sina färdigheter igår.
 
 
 
 
 
På övervåningen rullade också filmen om Sillerud gjord 1955 av Olle Forsberg. Den var i färg och himla rolig att se. Där visades Sillebotten, affären på Myrås, flottning vid Signebyn, havreskörd på Prästgården med Johannes och Nils, älgjakt i Harnäs, bilder från Åsebyn osv. Roland känner ju igen en del av människorna som finns med. Filmen är bara 17 minuter lång men värd att se. 
 
Det serverades gammaldags mat också; motta och stekt fläsk med tunnbröd och lingonsylt.
 
Sen var det en hel del annat också, lottförsäljning, loppis, hantverksförsäljning, musik från Årjängs dragspelsklubb. Roligt att vi hann med att gå på Sellereveckan på hembygdsgården åtminstone en dag. Hade gärna varit där på stora loppisdagen och hört Marcus Erkenfjord, men man hinner inte allt. Kanske skulle allt vara på en dag istället?

Byggnaderna ger upp - naturen tar över!

Jag blir lite sentimental när jag ser de här byggnaderna mitt ute i skogen, de som gett upp kampen mot naturen. De finns kvar och  är ännu så länge monumet över det gamla jordbrukssamhället, med många förhoppningar knutna till sin tillblivelse. Snart är de alla borta. De behövs inte längre och ingen frågar efter dem. 
 
Här ovan syns Norelius garage för mjölkbilen  i Älgåna. 1966 fanns  107 mjölkleverantörer i Silleruds församling.  Det var två bilar som hämtade mjölkflaskor.  Norelius hade en av dem, den andra hade John Andersson Kålleboda.  De hämtade mjölkflaskor som var var utställda på mjölkbord efter vägen så att det skulle vara lättare att lasta dem på bilen. Det var alltid två på varje bil, en chaufför och en som stod på flaket och plockade in flaskorna som var fulla med mjölk. Alan Stake jobbade åt Norelius och körde mjölkbilen, och Evert på Änga. De lämnade också av skummjölk som bonden beställt till kalvarna från mejeriet i Årjäng och tomma flaskor. Bonden kunde även  beställa smör och ost från mejeriet, eller varor från andra butiken i Årjäng. Inte så många hade bil för länge sedan. Det gick också att hoppa på en mjölkbil för att få skjuts till Årjäng. Nu finns ingen mjölkleverantör i Sillerud. De sista försvann på 90-talet,  Roland o Egil i Hol var bland de sista. Roland slutade leverera mjölk i oktober 1995. 
 
 
Långsidan på garaget
 
 
Förfallen lada i Hjällen!  Ursprung okänt

Midsommarfirande på hembygdsgården i Sillerud!

 
En fin tradition är det. Mycket uppskattat evenemang. 
 
Tore, Rikard och Malin spelade. Små grodorna förstås med ej svansar och ej öron. Enligt DN idag en fransk miltärmarsch från 1700 -talet som engelsmännen gjorde om texten till och skapade en nidvisa. De kallade fransmännen för grodor. 
Nu återstår sill och nubbe!
 

Tidigare inlägg