Kalas på Spriklerud var det igår!

Och vilket kalas sen på husets altan! Fantastisk mat med soppa som förrätt, vildsvinsgryta som varmrätt och en dessertbuffé med kaffe. Mycket hemgjort och hemlagat. Vi blev så där 13 stycken tror jag sammanlagt, de flesta med någon anknytning / släktskap  till Spriklerud. Genom luften flög berättelser från förr, roliga historier om dem som bodde i det här huset och annorstädes. Det var en rolig kväll med många glada skratt. Känns bra med liv och rörelse i ett hus som stått tomt ett tag. 

Avslut Sellereveckan på hembygdsgården igår

Vi åkte dit igår fredag, sista dagen och det var fina upplevelser. Den här mannen är alltså bosatt här i Sillerud i Rök och gör de mest fantastiska konstverk med motorsåg!!! Hade jag ingen aning om. Men han visade upp sina färdigheter igår.
 
 
 
 
 
På övervåningen rullade också filmen om Sillerud gjord 1955 av Olle Forsberg. Den var i färg och himla rolig att se. Där visades Sillebotten, affären på Myrås, flottning vid Signebyn, havreskörd på Prästgården med Johannes och Nils, älgjakt i Harnäs, bilder från Åsebyn osv. Roland känner ju igen en del av människorna som finns med. Filmen är bara 17 minuter lång men värd att se. 
 
Det serverades gammaldags mat också; motta och stekt fläsk med tunnbröd och lingonsylt.
 
Sen var det en hel del annat också, lottförsäljning, loppis, hantverksförsäljning, musik från Årjängs dragspelsklubb. Roligt att vi hann med att gå på Sellereveckan på hembygdsgården åtminstone en dag. Hade gärna varit där på stora loppisdagen och hört Marcus Erkenfjord, men man hinner inte allt. Kanske skulle allt vara på en dag istället?

Byggnaderna ger upp - naturen tar över!

Jag blir lite sentimental när jag ser de här byggnaderna mitt ute i skogen, de som gett upp kampen mot naturen. De finns kvar och  är ännu så länge monumet över det gamla jordbrukssamhället, med många förhoppningar knutna till sin tillblivelse. Snart är de alla borta. De behövs inte längre och ingen frågar efter dem. 
 
Här ovan syns Norelius garage för mjölkbilen  i Älgåna. 1966 fanns  107 mjölkleverantörer i Silleruds församling.  Det var två bilar som hämtade mjölkflaskor.  Norelius hade en av dem, den andra hade John Andersson Kålleboda.  De hämtade mjölkflaskor som var var utställda på mjölkbord efter vägen så att det skulle vara lättare att lasta dem på bilen. Det var alltid två på varje bil, en chaufför och en som stod på flaket och plockade in flaskorna som var fulla med mjölk. Alan Stake jobbade åt Norelius och körde mjölkbilen, och Evert på Änga. De lämnade också av skummjölk som bonden beställt till kalvarna från mejeriet i Årjäng och tomma flaskor. Bonden kunde även  beställa smör och ost från mejeriet, eller varor från andra butiken i Årjäng. Inte så många hade bil för länge sedan. Det gick också att hoppa på en mjölkbil för att få skjuts till Årjäng. Nu finns ingen mjölkleverantör i Sillerud. De sista försvann på 90-talet,  Roland o Egil i Hol var bland de sista. Roland slutade leverera mjölk i oktober 1995. 
 
 
Långsidan på garaget
 
 
Förfallen lada i Hjällen!  Ursprung okänt

Midsommarfirande på hembygdsgården i Sillerud!

 
En fin tradition är det. Mycket uppskattat evenemang. 
 
Tore, Rikard och Malin spelade. Små grodorna förstås med ej svansar och ej öron. Enligt DN idag en fransk miltärmarsch från 1700 -talet som engelsmännen gjorde om texten till och skapade en nidvisa. De kallade fransmännen för grodor. 
Nu återstår sill och nubbe!
 

Magiskt ljus över Liane !!

På väg hem på promenaden med lille Seffrin så öppnade sig plötsligt himlen i en liten glipa över Liane och lyste med finaste solsken!
 
Och idag åker Roland till Frank i Nysäter med kött som ska rökas inför sommarens altanhäng och båtturer. Frank röker så bra. Det blir både rådjur och älg den här gången.

Nationaldagsfirandet i Årjäng ...

.. var vi med om igår tisdag. Får väl erkänna att det var mest för att se Sölve Aronsson få kommunens kulturpris för sina insatser med musikalerna "Amerikabrevet" och nu senast "Katarina av Amerika" . Den senare handlar ju om utvandringen som hans o Rolands gemensamma släktingar gjorde till Amerika. Det finns beskrivet här på bloggen under kategorin släktforskning.
 Sölve får priset av Lennart på Tustebacken som kommunpolitiker. Så roligt att Sölve får det här priset och så välförtjänt är det.
 
Mer prisutdelning var det, Johan och hans klass i Svensbyns skola här i Sillerud fick pris för en fin modell som de gjort och som finns utställd på biblioteket.
¨Det är en tradition att alla besökare bjuds på tårta på nationaldagen i Årjäng. Vi stannade inte till det men den såg god ut och vi hoppas att den räckte till alla. Roligt att se så många människor och så mycket aktivitet på torget i Årjäng, det ter sig annars lite ödsligt till vardags.
 

Liljekonvaljer på Mors Dag ...

... fick jag av Roland. De doftar så gott och pryder sin plats på köksbordet.  Han hade plockat dem i Prästeparken. Rolands farbror Nils brukade alltid ge sin Anna liljekonvaljer på Mors Dag men han plockade dem i Bobergskuel. Det var inte så vanligt då att en man plockade blommor men Nils gjorde det. Jag kan tycka att det var snällt och omtänksamt gjort, krävde säkert en del mod också att strunta i eventuella gliringar. Fast Nils blev ju sällan svarslös.;-)) Så pratade vi en stund om dem, vad de gjorde och vad de brukade säga.  De finns ofta med i våra samtal, de som bodde här på Liane förut.
 
Det är mycket liljekonvaljer nu och när man passerar såna här ställen på kvällen så känns doften redan innan man kommer fram. Det här är i Prästeparken.

Fengersfors bruk, Not Quite konstvandring ....

... besökte vi igår torsdag. Det ligger en bit söder om Åmål och alltid trevligt att besöka.
Det är ett gammalt bruk som övergavs av ägarna, men ett antal konsthantverkare och konstintresserade flyttade in i det lilla samhället och gav det nytt liv. Nu har verksamheten pågått i många år. Med och driver det är en del av dotter Malins gamla gymnasievänner från Åmål, bl.a. Sandra O, Malin R-H och Lotta R-H. Vi brukar åka hit minst en gång varje säsong.Igår torsdag var lämplig dag eftersom det var vackert väder och det finns fantastiska vägar för motorcykelåkning hit både via Åmål och via Bengtsfors. En del av oss gillar ju det.;-)) Vi andra åker bil.
 
Här är stenugnsbageriet med butik. Man säljer bröd på plats men också i varuhusen i Åmål.
 
 
Det är ständigt kö här, populärt!
 
Vi fick en pratstund med Sandra som har stenugnsbageriet.  Alltid lika mysigt att träffa den här strävsamma och snälla tjejen. Eftersom hon är en av dotters bästa vänner så ses vi ibland, både här och hemma på Liane.  Hon fick en fin teckning med  en drake av E som tydligen har konstnärliga talanger.
 
De som är anslutna till verksamheten säljer sina alster i butik. Det finns smide, foto, keramik, textil, bilder, skulptur och en del annat.
 
Ett galleri för utställningar
 
Den här bilden blev min favvo men jag orkade inte stå i kö för att få pris på den. Och jag borde inte köpa mer, har så mycket hemma redan.
Det finns ett café också. Det var massor med folk där och kö förstås. Många satt ute i fina omgivningar.
Menyn är inbjudande. Jag tog en glutenfri macka med lax med granskottssirap på och mycket grönt. Sen frossade vi i Pavlovabakelser- Allt gjort på plats.
Nytt för i år på Not Quite är bokhandel. Man blir så lycklig över att få se en ny bokhandel, de flesta gamla har ju försvunnnit. Bra böcker var det också och jag investerade i ett antal för barnbarnens födelsedagar och julklappar.
Kylskåpsmagneterna var himla kul, jag köpte några.
 
Sen besökte vi som sagt Malin R - Hs fina fotoutställning, men jag tror hon var upptagen med pressbesök så vi stannade inte länge. Malin är duktig fotograf. Det var hon som förra sommaren rådde mig att köpa den kameran jag har nu och det var ett bra råd. Jag är nöjd med den.
 
Mc-turen blev alltså Åmål - Fengersfors - Bengtsfors - Sillerud den här gången. Många smala, krokiga vägar med fina vyer runt omkring. Här över slussen vid Krokfors mellan sjöarna, till höger södra änden på vår sjö, Östra Silen och till vänster Västra Silen som ligger bra mycket djupare.
Östra Silen
 
Västra Silen med Vårviks kyrka i bakgrunden. Här byggs nytt tydligen.
 
Som sagt, den här vägen bjuder på många fina utsikter, här över Östra Silen sydligaste del.  Det kanske blir någon mer tur i sommar.
 
 Till slut, lite mer om vårt försök till äting i Åmål på det som förr hette Hamnkompaniet och som nu har nya ägare och heter Sjösidan. Vi har varit där många gånger under årens lopp, alltid fått god mat, bra service och vacker plats att sitta på med utsikt över Åmåls hamninlopp och Vänern. De vindskyddande glasrutorna är en klar fördel för här blåser ofta
Men torsdagens besök här var i det närmaste parodiskt. ;-)) Allt som kunde gå fel, gick fel. Först blev jag arg och irriterad men till slut så skrattade jag mest och log åt eländet resten av dagen. Det var bara för knasigt, som Jörgen skrev på fb, liknade mest Pang i bygget.
 
Det började med att vi kollade på menyn. Där stod lake som fiskrätt men den var lite kladdigt överstruken och istället serverades rödspätta. Kötträtten skulle vara Wallenbergare. Den var inte överstruken men ersatt av fläskkarré sa tjejen i kassan. Så fanns då kycklingsallad och soppa att välja på. Alla rätter kostade 100 kr. Ingen av oss ville ha den  fisken eller det köttet så Roland valde kycklingsallad och jag soppan.  Tänkte också att det borde gå snabbt att få de maträtterna. Vi betalade våra 100 kr styck.
 
Sen slog vi oss ner och väntade. Och vänta fick vi göra - länge. Vi försökte sysselsätta oss med att äta av den ledsna  och lite mosiga salladsbuffén, men den hade inte ens någon dressing så det blev lite andefattigt. Gästerna vid bordet bredvid kom efter oss men fick sin mat. Till slut frågade jag i kassan om det var ytterligare lång väntan på vår mat.  Hon kollad med köket och försäkrade att maten skulle komma alldeles strax. Det gjorde den inte utan det dröjde en god stund till. Jag hämtade min padda och surfade.
 
Men den kom i alla fall till slut. Servitrisen bad om ursäkt att det dröjt så länge men gav ingen förklaring till dröjesmålet. Hon  erbjöd oss som kompensation dricka istället för det vatten som ingick i priset. Nu hade vi inte valt bort dricka av fattigdom utan för att vi gillar vatten till maten så vi avböjde vänligt erbjudandet. Men jag bad att få en sked till soppan eftersom den saknades. Det skulle hon genast ombesörja.
 
Jag väntade på skeden medan Roland började plocka i sin anrättning. Och jag väntade och väntade men skeden  kom inte. Till slut blev Roland arg och gick och hämtade en sked till mig. När jag nästan ätit upp soppan med den så kom servitrisen med en sked, men det var ju lite sent. ;-))
 
Jag åt alltså upp soppan. Den var ok om än ingen höjdare som blir ihågkommen efteråt och den var vid det här laget, om inte kall, så bara lite drygt ljummen.
 
Rolands anrättning var däremot mycket märklig och oätlig.  Det som kallats kycklingsallad var ett berg av grönsaker, helt smaklösa, på botten av djup  tallriken. Och ovanpå det var placerat två större kycklingköttstycken, lätt smetiga av något och kalla förstås. De hade absolut ingen smak, inte av salt och inte av någon krydda. Man kunde ana lite smak av någon dags kylskåpsförvaring, men inget annat. Roland orkade förstås inte få i sig det här. Bild nedan!
 
 Vi lämnade det hela utan att orka bråka mer och riktade in oss på att äta i Fengersfors istället. Vi startade alltså vår bygdetur här i Åmål och åkte vidare tillFengersfors sen.  När vi gick ut så stod tre personal i kassan och följde oss med blicken men jag tyckte inte att vi hade något att tacka för, så jag sa bara Hej då. Min förhoppning är förstås att detta var en engångsföreteelse och att man i vanliga fall har både bra mat och bra service, men jag gissar att det dröjer innan vi chansar på att gå hit igen. Det var glest mellan gästerna när vi kom, kanske 10 sammanlagt och när vi gick så var det tomt. Jag förstår varför.
 Kycklingsallad??? Ha ha....!

Gubbarnas potatisland är klart!

Det finns en tradition att gubbarna i närheten påtar ner sin  potatis i det här potatislandet på Sand. Det är nog Kjell som är chef för hela projektet och fixar till fårorna. Roland har i alla fall två rader mitt i i år, de med vita pinnar. Det brukar bli en liten skörd  i alla fall, även om det inte räcker till hela året.
 
Vi passerade när vi gick runt Liane med hundarna i kväll, för övrigt en helt magisk kväll med värme, sol och vindstilla. På vägen mötte vi Izze o Viggo. De kom senare på en pratstund på altanen  o Anna var också med. Izze och Roland hjälptes åt att fixa pratsystemet som Roland ska ha i motorcykelhjälmen. Det tog ett par timmar, fast tiden bara flög iväg.
 
Mer om gårdagens bygdetur Åmål - Fengersfors - Bengtsfors - Liane senare.

ICA-Sillerud!

 
Nästan i alla fall. Det här är Ica Sillerud när huset var järnvägsstation för rätt länge sedan. Banan gick mellan Åmål och Årjäng ungefär 1928 - 1954  Bilden hänger på Ica Sillerud nu. Butiken lät Rikard bygga som en påbyggnad på stationshusets vänstra sida.  
 
"Ja det var mycket riktigt både postkontor och bank.Posten till vänster på nedervåningen och banken till höger.Posten i Sillerud stängde 1973 och Wermlandsbanken, var faktiskt öppen ända till jag öppnade butiken mars1989 ,fastän bara på torsdagar och den sista tiden jobbade Marianne " på sann" där innan stängning.Efter att banken stängde tog jag över bankservicen i några år , då som Gotabank, som sedan blev Nordbanken, som sedan blev Nordea.Posten öppnade jag åter i Svensbyn i april 2010 efter att postservicen varit stängd i Sillerud i 37 år. Lite kuriosa
Med vänlig hälsning, Rikard"
 
 
 

Mitt i skogen!

Öde sedan rätt lång tid tillbaka är det här huset, mitt inne i skogen, kilometrar från närmaste riktiga väg och bebodda hus. En gång i tiden var det en stor gård, det syns på storleken på boningshuset och de stora uthusen.
En gård som säkert hade både pigor och drängar.
 
På flera ställen så finns rester av gammal snickarglädje. Här är det på verandan
 
 
 
Handblåst glas i de rutor som är kvar. Elledningarna satt direkt på väggen.
 
En rejäl uthuslänga var det, säkert ett antal kor och minst en häst.
 
 
Vild gissning är att detta var något slags visthusbod för förvaring av mat.
 
Man har nog vårdat sina frukt- och bärträd. De gav en hel del mat under året, det syltades och saftades.
 
Häromdagen gick vi förbi här.  Någon vi känner jobbade som piga här när hon var 13 år, fick gå hem till föräldrahemmet några timmar på julafton men måste vara tillbaka till mjölkningen på kvällen. Maten bestod till stor del av mört som man tog gratis ur sjön. Efter det var det svårt att gilla fisk

Liten Seffrin ensam i skogen? - Nej då!

Vi gick en tur i skogen igår tisdag, upp till Sönnare Murstenstjärn. Jaktsäsongen är slut för Seffrins del så nu återstår promenader så han får komma ut och  röra på sig, få lite omväxling i sin doftvärld. Det blåste en hel del och då går vi hellre i skogen så det blir lä, annars helst där det är öppet för att få med lite solvitaminer mitt på dagen. Solen lyste mellan varven. Skogen berättar en hel del om mänskliga aktiviteter, den är inte bara träd. Där finns spår av människor som lever nu men också av dem som är borta.
 
Här gula remsor som markerar älgpass. Det orange på träden är gräns för skjutvinklar för den skytten som står här under älgjakten.
 
Här har röjts runt älgpasset så att skytten ska få chans att se älgen  / älgarna längre tid och kunna avgöra om det är skjutbart-
 
Det finns faktiskt mötesskyltar mitt ute i vilda skogen. Undrar om de någonsin kommer att bytas ut mot nya när de är utslitna?
 
De gula markeringarna kan jag betrakta med nostalgi. B på H-torpet hade bra maskiner för att göra vägar och tyckte om att använda dem. Han ville göra en skogsväg här och Roland sa att B  kunde märka ut de träd som behövde tas ner, så skulle Roland hjälpa till med vägen genom att ombesörja det.  Men B gick bort och det blev ingen väg, men markeringarna är kvar, påminner oss om B. varje gång vi går förbi.
Det forsar i bäcken under vägen. Bättre med vatten i skogen nu än i somras. Men det får gärna bli mer snö under vintern så det fyller på vattenförråden i sjöar och vattendrag.
 
De här markeringarna börjar också bli nostalgi. Kyrkan ägde mark här förr och då avgränsades den av de här stolparna. Symbolen där uppe är biskopsmössan! ;- )) Och pilen visar riktningen på det kyrkliga markägandet.
 
Den här tallen är en legendarisk plats. För länge sedan brukade den vara  David på Döveruds pass när han jagade. Väl vald, med god sikt åt båda håll.  
 
Grannens hus är himla fint!
 
Och det här har ett kanonläge. Jag ville köpa det för länge sedan men det var inte till salu. ;- ))
 
På tomten där är det flera fornminnesmärken såg jag på Riksantikvarieämbetets hemsida. Verkar alltså som om någon / några bott här för väldigt länge sedan också. Läget var förmodligen lika bra då som nu. ;- )
 
Vårt hus gillar jag fortfarande. Helt ok blev det. Fast numera med bara oss två kanske det är i största laget.
 
När jag kom hem igen från promenaden mötte mig den här synen. Roland strävar på med att ta hem ved och virke. Det gäller att passa på när det är fruset i marken och inte blir så sönderkört.

Katarina av Amerika ...

... heter musikalen som vi såg igår kväll
Den framförs av sångare och musiker härifrån Årjäng. Musik och texter är med något undantag skrivna av Rolands fyrmänning Sölve Aronsson från Blomskog. Jag antar att det kan låta amatörmässigt att allt är Årjängsproducerat men det är det inte alls. Det hela är suveränt  proffsigt gjort och genomfört. En variant av Katarina har visats förut, så många visste vad man kunde vänta sig och den här föreställningen var om möjligt ännu bättre.  Man gav en föreställning igår kväll och ger två idag. Sammanlagt har 800 biljetter sålts. Det var fullsatt i aulan i går kväll  och lär bli det idag också.
 
 Den här bilden tog jag 20 minuter innan föreställningen börjat, det blev helt fullt sen. Katarrina som musikalen handlar om har funnits på riktigt. Han var piga i Gillbergadalen, alltså mellan oss och Arvika, utvandrade och skapade ett stort modeföretag i Amerika. På båten över träffade en släkting till Sölve (författaren) och Roland Katarina och de kom att bli vänner.
 
Jag har gjort några justeringar i släkforskningen i inlägget nedan och kommer att göra några till. Sedan skapar jag en ny kategori  på bloggen, "släktforskning",  där jag samlar såna uppgifter framöver.

Promenad till lilla Lintjärn igår ....

... söndag gjorde jag. Det var ett magiskt vackert väder med några minusgrader, strålande solsken, helt vindstilla. Seffrin var med förstås, husse jagade hare idag med gamle Jazz o unge Filip i Korsbyn.  När jag kom fram var redan en familj där på grillning, dotter till Rolands dubbelkusin, S med man och tre barn. Och S:s föräldrar kom senare, jag mötte dem när jag gick hemåt. Lintjärn är ett litet fint tjärn oppe skogen. Det finns en sandstrand här och på sommaren ligger bryggan i sjön förstås.
 
En av sönerna hade trampat i vatten blivit blöt, satt och väntade på torrt som pappan kom med.
 
Barnen grejade mycket med Seffrin och han var nöjd förstås. De vill gärna ha en hund och det vill pappa också sa de, kanske mamma med.
 
Det var en hel del liv i bygden på väg upp till Lintjärn, jag trodde skulle vara helt tomt. Före tjärnet mötte jag en annan av Rolands kusiner, L med man L i en mörk Volvo, de vinkade glatt.  A i Hol hejade jag på, han eldade skräp. En norsk ung dam svängde in vid Stormyra, kanske en ny ägare till huset. Hon vinkade också glatt. Eirin var ute och gick med stavar.
 
Det är rätt långt att gå till Lintjärn även om man som jag gick en bit över åkrarna istället för vägen. Det är bekvämt och lättare när jag släpper ut linan för taxen. Trött var jag i alla fall vid hemkomsten, åt en bit för Roland hade kommit hem. Powernap. Sen plockade vi undan julen både hemma och på Liane. Det var lagom mycket, gick snabbt. Det funkar att dra ner på pyntandet, lite varje år. ;- ))
 
Idag  ska jag äntligen jobba! Roligt ska det bli att träffa kollegor och elever igen.Hoppas alla är friska och pigga efter lovet. Det brukar dröja ett tag innan influensan startar om igen efter ledigheten.
 

Skogsavverkning ...

 
... har gjorts mellan Lilycka och Hol och längre bort. (Det är inte vårt.) Så här ser det ut från magasinet på Prästgården, men fortsätter längre bort. Det ser fint ut, landskapet öppnas upp för sol och ljus, nya växter kommer att trivas och djur kommer att få mycket mat. Det blir en levande och omväxlande miljö, en naturlig del av bygden tillsammans med gammal skog runt om.
 
Jag ser med skräck fram emot den dag då icke-skogsägare / s.k. miljörganisationer  ges makt att förlama  skogsbruket genom möjligheterna att driva en juridisk cirkus i åratal med överklagan på överklagan till allt högre instanser, precis som man gjort med besluten i rovdjursförvaltningen. Det riskerar att lägga en död hand över landsbygden och dränera den på både arbete och kapital. De besluten är tyvärr  på gång hos våra  makthavare  som inte gillar glesbygd och som inte förstår hur viktigt skogen är som landsbygdens / landets  motor.
 
 Måste beundra de här skogsmaskinförarna för deras snygga upplägg efter vägkanten. Här i Hol. Det blir pampiga monument som inte tippar över åt något håll i avvaktan på hämtning. Allt är väl sorterat i timmer, kubb, pappersved och annat.
 
Det är mäktigt när maskinen dundrar fram och de höga träden brakar ner i marken. Bilden är tagen från Lilyckan och det som faller är vad vi alltid kallat granplanteringen
 
Ett litet  hörn av Rolands skogsmark blev kvar, men skulle bara ha blåst omkull nu när det är slätt bredvid så det får också bli avverkat, tydligen mest asptimmer. Husen bakom är Hol. Åkern som vi står på och tar bilden, Klingeränga,  har alltid haft dålig växtlighet, det har varit mörkt och surt. Men nu kan det bli bättre när solljuset når fram.

Fler bilder från söndagspromenaden med Seffrin

Hann inte få fram alla igår. Så här dramatiskt var det när vi gick ut, här hemma.
 
Liane passerade vi förstås. Färgerna blev på något sätt  borta den här dagen, istället ett grafiskt mönster med skarpa konturer  i skalan vitt - grått - svart.
 
Här är fortsättningen. Hela landskapet var insvept i vit bomull liksom.
 
Och ibland lyste solen igenom molnen och träffade några trädtoppar, här vid Prästgården.
 
Bobergskuel
 
Liten tax  ensam i stora vida världen! ;- ))
 
Det går bra att gå överallt på åkrar nu. Det är fruset och fint, jag slipper passa Seffrin för bilar. Han har ingen respekt för dem så det är en konst.
 
 

Strävar på och går med liten tax

 
Till Signebybryggan! Isen ligger ute i viken
 
Men vid "årose" är det öppet, där älven från Bäcketjärn rinner ut i sjön.
 Änderna radar upp sig på kanten! Fin liten parad!
 
Svanfamiljen som håller till i Bäcketjärn var också ute på en simtur vid älvmynningen. Ungarna är nästan vita nu.
 
Dimmar smyger på, rullar in över badplatsen vid Signebybryggan.
 
Liten tax strävar på! Han är trevlig att ha med sig, drar inte när jag säger till, men kan röra sig i lång lina.
 
Hälso- och jaktrapport kommer lite senare i kväll. ;- ))

Silleruds gamla kyrkogård...

... ligger inte så långt från Liane där vi bor. Dit gick Seffrin o jag igår lördag. Den gamla träkyrkan är riven sedan länge men klockstapeln står kvar. Tror inte att man kan ringa i den längre, men den är ändå fin att se där uppe på kullen.
 
 
Här fanns gott om rådjursspår och Seffrin kunde inte förstå varför han måste gå i koppel ;- ). Träden här uppe har en mäktig storlek, det finns tyngd och allvar runt dem.
 
Tänk om de gamla träden kunde berätta allt de sett och hört genom århundraden!
 
När man står längst upp och kollar söderut så syns en grind och en skylt. Om man går igenom den och fortsätter genom  skogsdungen så kommer man till tre kullar, det är gravar från Järnåldern. Vikingahövdingar kanske? Där finns också rester av nåt sorts domarring med stora stenar. Detta var ju en central plats för asagudadyrkan först och sedan byggdes den kristna kyrkan här. Inte så ovanligt att man gjorde så. Lätt att ta sig hit med båt från byarna runt sjön. Här fanns också reguljär båttrafik för passagerare och last. De kallades "De vita båtarna" och trafikerade sjöarna runt om i Nordmarken. Sjösystemet kallas Dalslands kanal och med hjälp av slussar så kan man ta sig härifrån ner till Göteborg, eller ut till Östersjöns Bråviken om man så vill. Gissar att det var via de här båtarna som människor utvandrade härifrån.
 
En del av de gravar som finns kvar här är väldigt gamla.
 
Här är det kyrkliga högtider på sommaren. Sönerna Markus och Mattias är döpta här i samband med gudstjänst vid midsommar. Sjön Östra Silen i bakgrunden. Nere till vänster är badplatsen,  gästhamnen och småbåtshamnen.
 
 
 
En präktig stenmur går runt kyrkogården. Taggtråden närmast kanske Roland satt upp för länge sedan. Vi hade ungdjur här förr när vi brukade Liane - Prästgården själva.
 
Där nere var det ångbåtsbrygga förr och som sagt reguljär båttrafik.
 
Från stenmuren runt kyrkogården kan man se hem till oss på Liane.

Långpromenad med lille Seffrin idag lördag!

Seffrin har hela tiden koll på läget runt oss, vittringar på marken och i luften. Inte minst i luften. Han kollar alltså inte på dimmorna där borta. Fast det gör jag, de rör sig hela tiden. Vi gick en sväng till gamla kyrkplatsen / Signebybryggan. Bilder därifrån kommer imorgon, hinner inte idag.
 
 
Jag tycker han är en snygg hund och jag är inte ett enda dugg partisk! ;-))
 
Efter vägen såg vi en snygg häst; Moe Braga, om jag ser rätt under täcket. Hon bor på Prästgården, är den enda häst jag gillar. Annars är jag rädd för hästar, "farliga i bägge ändar" som en god vän brukade säga. (Och "obekväma på mitten" som Anita tillade ;- ) ) Men Moa är snygg och lyckas alltid se snäll ut.
 

Förmiddagsfika igår med vacker utsikt!

Ibland bjuder naturen på drama, här över Svensbysjön.  Vi blev alltså bjudna på förmiddagsfika igår söndag och bjöds dessutom allihop på den här vackra utsikten. Så mysigt att bli bortbjuden en stund på juldagen när inga plikter kallar, inte ens matlagning, för kylskåpet är fullt av rester som ska helst ska ätas upp.

Tidigare inlägg