Mitt i skogen!

Öde sedan rätt lång tid tillbaka är det här huset, mitt inne i skogen, kilometrar från närmaste riktiga väg och bebodda hus. En gång i tiden var det en stor gård, det syns på storleken på boningshuset och de stora uthusen.
En gård som säkert hade både pigor och drängar.
 
På flera ställen så finns rester av gammal snickarglädje. Här är det på verandan
 
 
 
Handblåst glas i de rutor som är kvar. Elledningarna satt direkt på väggen.
 
En rejäl uthuslänga var det, säkert ett antal kor och minst en häst.
 
 
Vild gissning är att detta var något slags visthusbod för förvaring av mat.
 
Man har nog vårdat sina frukt- och bärträd. De gav en hel del mat under året, det syltades och saftades.
 
Häromdagen gick vi förbi här.  Någon vi känner jobbade som piga här när hon var 13 år, fick gå hem till föräldrahemmet några timmar på julafton men måste vara tillbaka till mjölkningen på kvällen. Maten bestod till stor del av mört som man tog gratis ur sjön. Efter det var det svårt att gilla fisk

Liten Seffrin ensam i skogen? - Nej då!

Vi gick en tur i skogen igår tisdag, upp till Sönnare Murstenstjärn. Jaktsäsongen är slut för Seffrins del så nu återstår promenader så han får komma ut och  röra på sig, få lite omväxling i sin doftvärld. Det blåste en hel del och då går vi hellre i skogen så det blir lä, annars helst där det är öppet för att få med lite solvitaminer mitt på dagen. Solen lyste mellan varven. Skogen berättar en hel del om mänskliga aktiviteter, den är inte bara träd. Där finns spår av människor som lever nu men också av dem som är borta.
 
Här gula remsor som markerar älgpass. Det orange på träden är gräns för skjutvinklar för den skytten som står här under älgjakten.
 
Här har röjts runt älgpasset så att skytten ska få chans att se älgen  / älgarna längre tid och kunna avgöra om det är skjutbart-
 
Det finns faktiskt mötesskyltar mitt ute i vilda skogen. Undrar om de någonsin kommer att bytas ut mot nya när de är utslitna?
 
De gula markeringarna kan jag betrakta med nostalgi. B på H-torpet hade bra maskiner för att göra vägar och tyckte om att använda dem. Han ville göra en skogsväg här och Roland sa att B  kunde märka ut de träd som behövde tas ner, så skulle Roland hjälpa till med vägen genom att ombesörja det.  Men B gick bort och det blev ingen väg, men markeringarna är kvar, påminner oss om B. varje gång vi går förbi.
Det forsar i bäcken under vägen. Bättre med vatten i skogen nu än i somras. Men det får gärna bli mer snö under vintern så det fyller på vattenförråden i sjöar och vattendrag.
 
De här markeringarna börjar också bli nostalgi. Kyrkan ägde mark här förr och då avgränsades den av de här stolparna. Symbolen där uppe är biskopsmössan! ;- )) Och pilen visar riktningen på det kyrkliga markägandet.
 
Den här tallen är en legendarisk plats. För länge sedan brukade den vara  David på Döveruds pass när han jagade. Väl vald, med god sikt åt båda håll.  
 
Grannens hus är himla fint!
 
Och det här har ett kanonläge. Jag ville köpa det för länge sedan men det var inte till salu. ;- ))
 
På tomten där är det flera fornminnesmärken såg jag på Riksantikvarieämbetets hemsida. Verkar alltså som om någon / några bott här för väldigt länge sedan också. Läget var förmodligen lika bra då som nu. ;- )
 
Vårt hus gillar jag fortfarande. Helt ok blev det. Fast numera med bara oss två kanske det är i största laget.
 
När jag kom hem igen från promenaden mötte mig den här synen. Roland strävar på med att ta hem ved och virke. Det gäller att passa på när det är fruset i marken och inte blir så sönderkört.

Katarina av Amerika ...

... heter musikalen som vi såg igår kväll
Den framförs av sångare och musiker härifrån Årjäng. Musik och texter är med något undantag skrivna av Rolands fyrmänning Sölve Aronsson från Blomskog. Jag antar att det kan låta amatörmässigt att allt är Årjängsproducerat men det är det inte alls. Det hela är suveränt  proffsigt gjort och genomfört. En variant av Katarina har visats förut, så många visste vad man kunde vänta sig och den här föreställningen var om möjligt ännu bättre.  Man gav en föreställning igår kväll och ger två idag. Sammanlagt har 800 biljetter sålts. Det var fullsatt i aulan i går kväll  och lär bli det idag också.
 
 Den här bilden tog jag 20 minuter innan föreställningen börjat, det blev helt fullt sen. Katarrina som musikalen handlar om har funnits på riktigt. Han var piga i Gillbergadalen, alltså mellan oss och Arvika, utvandrade och skapade ett stort modeföretag i Amerika. På båten över träffade en släkting till Sölve (författaren) och Roland Katarina och de kom att bli vänner.
 
Jag har gjort några justeringar i släkforskningen i inlägget nedan och kommer att göra några till. Sedan skapar jag en ny kategori  på bloggen, "släktforskning",  där jag samlar såna uppgifter framöver.

Promenad till lilla Lintjärn igår ....

... söndag gjorde jag. Det var ett magiskt vackert väder med några minusgrader, strålande solsken, helt vindstilla. Seffrin var med förstås, husse jagade hare idag med gamle Jazz o unge Filip i Korsbyn.  När jag kom fram var redan en familj där på grillning, dotter till Rolands dubbelkusin, S med man och tre barn. Och S:s föräldrar kom senare, jag mötte dem när jag gick hemåt. Lintjärn är ett litet fint tjärn oppe skogen. Det finns en sandstrand här och på sommaren ligger bryggan i sjön förstås.
 
En av sönerna hade trampat i vatten blivit blöt, satt och väntade på torrt som pappan kom med.
 
Barnen grejade mycket med Seffrin och han var nöjd förstås. De vill gärna ha en hund och det vill pappa också sa de, kanske mamma med.
 
Det var en hel del liv i bygden på väg upp till Lintjärn, jag trodde skulle vara helt tomt. Före tjärnet mötte jag en annan av Rolands kusiner, L med man L i en mörk Volvo, de vinkade glatt.  A i Hol hejade jag på, han eldade skräp. En norsk ung dam svängde in vid Stormyra, kanske en ny ägare till huset. Hon vinkade också glatt. Eirin var ute och gick med stavar.
 
Det är rätt långt att gå till Lintjärn även om man som jag gick en bit över åkrarna istället för vägen. Det är bekvämt och lättare när jag släpper ut linan för taxen. Trött var jag i alla fall vid hemkomsten, åt en bit för Roland hade kommit hem. Powernap. Sen plockade vi undan julen både hemma och på Liane. Det var lagom mycket, gick snabbt. Det funkar att dra ner på pyntandet, lite varje år. ;- ))
 
Idag  ska jag äntligen jobba! Roligt ska det bli att träffa kollegor och elever igen.Hoppas alla är friska och pigga efter lovet. Det brukar dröja ett tag innan influensan startar om igen efter ledigheten.
 

Skogsavverkning ...

 
... har gjorts mellan Lilycka och Hol och längre bort. (Det är inte vårt.) Så här ser det ut från magasinet på Prästgården, men fortsätter längre bort. Det ser fint ut, landskapet öppnas upp för sol och ljus, nya växter kommer att trivas och djur kommer att få mycket mat. Det blir en levande och omväxlande miljö, en naturlig del av bygden tillsammans med gammal skog runt om.
 
Jag ser med skräck fram emot den dag då icke-skogsägare / s.k. miljörganisationer  ges makt att förlama  skogsbruket genom möjligheterna att driva en juridisk cirkus i åratal med överklagan på överklagan till allt högre instanser, precis som man gjort med besluten i rovdjursförvaltningen. Det riskerar att lägga en död hand över landsbygden och dränera den på både arbete och kapital. De besluten är tyvärr  på gång hos våra  makthavare  som inte gillar glesbygd och som inte förstår hur viktigt skogen är som landsbygdens / landets  motor.
 
 Måste beundra de här skogsmaskinförarna för deras snygga upplägg efter vägkanten. Här i Hol. Det blir pampiga monument som inte tippar över åt något håll i avvaktan på hämtning. Allt är väl sorterat i timmer, kubb, pappersved och annat.
 
Det är mäktigt när maskinen dundrar fram och de höga träden brakar ner i marken. Bilden är tagen från Lilyckan och det som faller är vad vi alltid kallat granplanteringen
 
Ett litet  hörn av Rolands skogsmark blev kvar, men skulle bara ha blåst omkull nu när det är slätt bredvid så det får också bli avverkat, tydligen mest asptimmer. Husen bakom är Hol. Åkern som vi står på och tar bilden, Klingeränga,  har alltid haft dålig växtlighet, det har varit mörkt och surt. Men nu kan det bli bättre när solljuset når fram.

Fler bilder från söndagspromenaden med Seffrin

Hann inte få fram alla igår. Så här dramatiskt var det när vi gick ut, här hemma.
 
Liane passerade vi förstås. Färgerna blev på något sätt  borta den här dagen, istället ett grafiskt mönster med skarpa konturer  i skalan vitt - grått - svart.
 
Här är fortsättningen. Hela landskapet var insvept i vit bomull liksom.
 
Och ibland lyste solen igenom molnen och träffade några trädtoppar, här vid Prästgården.
 
Bobergskuel
 
Liten tax  ensam i stora vida världen! ;- ))
 
Det går bra att gå överallt på åkrar nu. Det är fruset och fint, jag slipper passa Seffrin för bilar. Han har ingen respekt för dem så det är en konst.
 
 

Strävar på och går med liten tax

 
Till Signebybryggan! Isen ligger ute i viken
 
Men vid "årose" är det öppet, där älven från Bäcketjärn rinner ut i sjön.
 Änderna radar upp sig på kanten! Fin liten parad!
 
Svanfamiljen som håller till i Bäcketjärn var också ute på en simtur vid älvmynningen. Ungarna är nästan vita nu.
 
Dimmar smyger på, rullar in över badplatsen vid Signebybryggan.
 
Liten tax strävar på! Han är trevlig att ha med sig, drar inte när jag säger till, men kan röra sig i lång lina.
 
Hälso- och jaktrapport kommer lite senare i kväll. ;- ))

Silleruds gamla kyrkogård...

... ligger inte så långt från Liane där vi bor. Dit gick Seffrin o jag igår lördag. Den gamla träkyrkan är riven sedan länge men klockstapeln står kvar. Tror inte att man kan ringa i den längre, men den är ändå fin att se där uppe på kullen.
 
 
Här fanns gott om rådjursspår och Seffrin kunde inte förstå varför han måste gå i koppel ;- ). Träden här uppe har en mäktig storlek, det finns tyngd och allvar runt dem.
 
Tänk om de gamla träden kunde berätta allt de sett och hört genom århundraden!
 
När man står längst upp och kollar söderut så syns en grind och en skylt. Om man går igenom den och fortsätter genom  skogsdungen så kommer man till tre kullar, det är gravar från Järnåldern. Vikingahövdingar kanske? Där finns också rester av nåt sorts domarring med stora stenar. Detta var ju en central plats för asagudadyrkan först och sedan byggdes den kristna kyrkan här. Inte så ovanligt att man gjorde så. Lätt att ta sig hit med båt från byarna runt sjön. Här fanns också reguljär båttrafik för passagerare och last. De kallades "De vita båtarna" och trafikerade sjöarna runt om i Nordmarken. Sjösystemet kallas Dalslands kanal och med hjälp av slussar så kan man ta sig härifrån ner till Göteborg, eller ut till Östersjöns Bråviken om man så vill. Gissar att det var via de här båtarna som människor utvandrade härifrån.
 
En del av de gravar som finns kvar här är väldigt gamla.
 
Här är det kyrkliga högtider på sommaren. Sönerna Markus och Mattias är döpta här i samband med gudstjänst vid midsommar. Sjön Östra Silen i bakgrunden. Nere till vänster är badplatsen,  gästhamnen och småbåtshamnen.
 
 
 
En präktig stenmur går runt kyrkogården. Taggtråden närmast kanske Roland satt upp för länge sedan. Vi hade ungdjur här förr när vi brukade Liane - Prästgården själva.
 
Där nere var det ångbåtsbrygga förr och som sagt reguljär båttrafik.
 
Från stenmuren runt kyrkogården kan man se hem till oss på Liane.

Långpromenad med lille Seffrin idag lördag!

Seffrin har hela tiden koll på läget runt oss, vittringar på marken och i luften. Inte minst i luften. Han kollar alltså inte på dimmorna där borta. Fast det gör jag, de rör sig hela tiden. Vi gick en sväng till gamla kyrkplatsen / Signebybryggan. Bilder därifrån kommer imorgon, hinner inte idag.
 
 
Jag tycker han är en snygg hund och jag är inte ett enda dugg partisk! ;-))
 
Efter vägen såg vi en snygg häst; Moe Braga, om jag ser rätt under täcket. Hon bor på Prästgården, är den enda häst jag gillar. Annars är jag rädd för hästar, "farliga i bägge ändar" som en god vän brukade säga. (Och "obekväma på mitten" som Anita tillade ;- ) ) Men Moa är snygg och lyckas alltid se snäll ut.
 

Förmiddagsfika igår med vacker utsikt!

Ibland bjuder naturen på drama, här över Svensbysjön.  Vi blev alltså bjudna på förmiddagsfika igår söndag och bjöds dessutom allihop på den här vackra utsikten. Så mysigt att bli bortbjuden en stund på juldagen när inga plikter kallar, inte ens matlagning, för kylskåpet är fullt av rester som ska helst ska ätas upp.

Vacker Lucia-äting idag tisdag!

Vi åt vår enkla måltid med Korv stroganoff till den här fantastiska utsikten. Färgerna gör sig inte rättvisa på bild, det är mäktigt i verkligheten och skiftar hela tiden. Man kan inte se sig mätt på det. Det hela gick av stapeln till tonerna av det fina Luciafirandet från Varbergs fästning på svt play. Vårt Luciafirande  får duga fast vi inte sett en enda Lucia live.
 
Synd att Luciafirandet är lite på utdöende. Även om det inte är uttalat så ligger väl det där med att välja den vackraste till Lucia i bakgrunden och det känns lite omodernt.  Sen kan man tänka sig att kommuner och föreningar inte vill hamna i blåsväder för hudfärg och kön i samband med Luciavalet. Här finns hur många kränkningsvarningar som helst, berättigade  eller inte och rubrikerna kan bli stora och svarta om man inte klarar balansgången mellan olika krav.
Så här normalt var det alltså i stugan vid tretiden, strax innan vi satte tänderna i falukorvsgrytan men  sen exploderade himlen i alla färgerna och de speglade sig i sjön. Synd att isen är helt borta nu, graderna håller sig runt noll.
 
Mer om eftermiddagens skogstur med lille Seffrin i ett inlägg senare i kväll.

Mer från skogen och skogens hus.

 Ett öde hus i skogen. Det har stått tomt sen ungefär 1970-tal. Det är klätt med eternitplattor Det var populärt som fasadbeklädnad då men visade sig innehålla farliga ämnen som asbest. Det röda är rödfärgen från fasaden under som tränger igenom.
 
 Det var en hyfsat stor gård en gång i tiden med en rejäl lagård som också är tom.
 
En vacker vy med granplantering närmast, och frötallar längst bort. Det blir lite militäriskt.
 
En bra  bit därifrån finns  ett övergivet uthus, kanske en ängslada.
 
Ett annat uthus, också mitt i skogen.
 
 
Det ser ut att ha varit ett slags verkstad.
 
 
 
Vi gick så småningom  över Bjurbäcken och den är rätt stor. Man får leta övergångsställen
En sån här åker med plöjor ser ut att vara tänkt till skogsplantering, men vi vet inte förstås, gissar bara.
 
Här har ett rådjur fått sätta livet till för något rovdjur, kanske en killing för en räv under sommaren
 
När Seffrin var valp så var han jätterädd för bäckar och vattendrag. Nu är han modigare, ibland för modig och ger sig ut på djupt vatten. Men här fick han hjälp av Roland, det var för brant för honom.
 
 
När snön började falla så blev det vackert mönster på spindelväv.
 
Det finns mycket att se och upptäcka i skogen även om det inte blir jakt.;- )

Här var en kvarn i skogen

 Vi kom förbi här igår på skogsturen med Seffrin. Huset som hörde till kvarnen ligger kvar lite ödsligt i skogen men välvårdat. Det är sommarhus nu.  För länge sedan var det förmodligen  mjölnarens bostad om det inte är nybyggt  Inte så stort.
 
 Här är bäcken där kvarnens skovelhjul låg. Roland minns inget av kvarnen, har bara hört berättas om den.
 
 
 
Gissar att kvarnhjulet var här.  
 
 Vid den gamla kvarnen  finns lite lämningar av dem som bodde här en gång i tiden.En gammal skottkärra som gjort sitt
 
 En skårmaskin ser det ut som. Den skar  halm i korta bitar. Halmhack  användes till strö under korna i båset för att hålla torrt. Skårmaskin  känner Roland igen sen han var liten, den drevs med elmotor då på Liane
 
 En övergiven hink, säkert med hål i botten.
 
 Träden står i parad mot bäcken och bredvid en väg som kunde köras med häst och vagn
 
 Gissningsvis resterna av en gammal mjölkkärra, alltså den man använde till att dra  mjölkflaskorna till mjölkbordet där de sedan skulle hämtas av mjölkbilen.
 
Så här såg mjölkflaskorna ut. Den här var rätt liten. Numret 1432 var alltså  leverantörsnumret för just det här huset.
Det finns nyare lämningar också, allt är inte antikt. ;- ))
 
 På den gamla källan finns ett lock. Roland tillverkade det någon gång i slutet  på 70-talet åt S som bodde där ensam kvar under många år. Det var en  fredag före älgjakten när Roland gjorde det. Det var ont om tid då, Roland var involverad i ledningen av älgjakten och vi hade just byggt huset  och höll på med altanen. Men S var enträgen om brunnslocket.

Med Seffrin i skogen idag söndag

 
Roland och ett par till släppte dunker Hej först på förmiddagen efter hare men inget upptag. Vid lunchtid gick Roland och jag med tax Seffrin där vi hade jakt för ett par dagar sedan. Seffrin  letade ivrigt men fick inte opp den här gången. Men vi såg en hel del annat spännande av natur och kultur.
 
Seffrin letar!
 
När man ser sånt här, en gräns som ät tätt och väl utmärkt med nya snitslar så tänker man att här ska det snart avverkas, speciellt som skogen är mogen för det. Fast det är inget vi vet förstås.
 
Vackra mönster har det blivit på det här trädet. Kanske granbarkborre, jag vet inte.
 
Det här är ett stort område som planterades för så där 15 år sedan, rätt stora åkrar som markägaren inte skulle bruka utan planterade gran på.  Han lär ha planterat det mesta själv och sen gräsröjt runt varje planta för att den skulle få en gynnsam växt. Det är mycket jobb att vara egenverksam skogsbrukare. Kors och tvärs i planteringen går det öppna vägar så här. Det var av omtanke om det framtida skogsbruket, lättare att ta sig fram med maskiner för att gallra ett par gånger under trädens liv och sedan till slut avverka efter så där 80 - 100 år.  Att ha skog är ett långsiktigt ansvarstagande, över generationerna.
 
Den växande skogen binder mycket av  koldioxiden i luften. I vårt land lär skogen ta allt i den vägen som vi producerar. åtminstone så länge vi tillåts ha brukad och växande skog. Om vi av naturvärnarorganisationerna + regeringen tvingas in i ett läge där en stor del av den svenska skogen ska bara bevaras som urskog / gammelskog när den slutat växa så är läget för miljön mycket sämre. Då får vi försöka hitta andra vägar att ta bort överskottet av koldioxid. Skog som växt färdigt binder inte koldioxid på samma sätt längre.
 
Det blir många tankar när man går och ser  skog som är ett kvitto på enskilda människors omtanke och vedermöda. Och det blir svårt att förstå allt hat och all skepsis som numera sprids i media om markägare och jägare. Det är ändå människokategorier  som över århundraden har vårdat och skött om skog och vilt så att vi idag har en mångfald värd att värna. Vi befinner oss också i ett läge där staten konfiskerar värdet av brukanderätten på rätt lösa grunder utan att ersätta skogsägare. Det innebär att ett livslångt arbete i egen skog plötsligt är värdelöst.
Det började snöa ganska ymnigt men det var väldigt fint att gå, vi var nog ute ett par timmar och tog en fikapaus
 
En sån här granplantering erbjuder fantastiskt skydd åt djur, exempelvis harar och rådjur.
Vi såg mycket mer på dagens skogstur, hus och byggnader och annat. Men mer om det i ett inlägg lite senare, hinner inte just nu.

Det var åker när Roland var barn

Det här området var åker för länge sedan. Runt det finns kvar spår av diken som grävts för att dränera den odlade marken. Roland minns när det odlades här, det ligger öst om Skåka.
 
 
Smocken kallas det här området, det var också åkermark när Roland var liten. Det hörde till Tomta.
 
Här var också åkermark, men är nu bara igenväxt, det hörde nog till N. Nord. Eventuellt brukade Rolands morfar det på slutet.
 
Mycket mark som förr var åker och bete har nu tagits över av skog och buskar. Hoppas den utvecklingen har stannat av nu och vi får behålla ett öppet landskap. Hjältar är de som strävar och fortsätter med olika former av jordbruk.
 

Så vackert över sjön på förmiddagen idag fredag!

 
Tyvärr är väl det mesta av isen borta men fint är det i alla fall.  Imorgon och på söndag är varslat för regn.
 
 
 

Det sjöng och dånade i isen!

Det small som dova skott från isen igår  när den lade sig, både från sjön och från Nordlöveretjärnet. Nu är det fruset hos oss också.
 
Vi gick en långpromenad med Hambo och Jazz när det var kolmörkt, bara pannlampa och ljuset i Hambos halsband som lyste. Lite spöklikt och jag höll tummarna att pannlampan skulle funka hela vägen. Det var verkligen så mörkt inne i skogen att vi inte skulle ha sett någon väg hem utan lampor.  Hundarna lekte i alla fall obekymrat. Hambo letade efter vatten fast det var fruset och han förstod inte vart det tagit vägen! ;- )  Is är en ny erfarenhet för honom. - 7 grader i går kväll, men idag ska det alltså tyvärr regna.
 
Mörkt och kallt ute men varmt och mysigt inne  stugan.
 

Fyra sjöar passerade jag på hemväg ...

... från jobbet igår eftermiddag. Och alla erbjöd ett sprakande fyrverkeri för solen var på väg ner. Alla bilderna har naturliga färger, som dom var, inget photoshop.
 Först ut var sjön Västra Silen i Årjäng. Till vänster skymtar Årjängs såg och  på åsen vindkraftparken.
 
Sen Järnsjön vid Sandaholms camping och restaurang. Byggnaden här är verandan på restaurangen.
 
Här är också Järnsjön och Sanda, vid parkeringen, framför Vattentornet.
 
Här också Järnsjön Sanda, vid badplatsen
 
Också från badplatsen vid E 18
 
Strax före Svensbyn stannade jag vid en busshållplats och tog den här bilden på Svensbysjön, en liten idyll vid Svensbyn och bort till Karlsfors.
 
Sist men inte minst, vår sjö Östra Silen vid Signebybryggan. Isen har lagt sig i Tobyviken men det är öppet längre ut.
 
Det var de fyra sjöar som jag passerade igår  på hemväg. Jag är glad att bo här i en bygd som bjuder så mycket skönhet,  alldeles gratis och utan mänsklig ansträngning. Den bara finns där plötsligt att njuta av.
 

Isläget på Östra Silen igår kväll!

Det duger inte att gå på eller åka skidor på än! Vi hoppas på mer kyla och is förstås innan snön kommer och isolerar så isbildningen stannar upp. Sägs att det ska bli - 7 grader och det vore ju bra! ;- )) Bilden är tagen från stugan ut över viken, inte storsjön. Det är några snöfjun på det tunna isskimret, det kom igår  på morgonen. Resten är öppet vatten.
 
Idag ska Roland bjuda mig och några till på julmat.  Det ska bli trevligt och förhoppningsvis gott också.

Långpromenad ut till Egenäs idag!

Idag på min "oplanerade" dag så tog jag med mig lille Seffrin-taxen och gick ut till Egenäs, alltså längst ut på näset där vår stuga ligger. Det var lagom tur som tog  ett par timmar, med ett och annat fotobrejk. Man får skynda sig ut för att få något med av solskenet, det är inte så många timmar som det är ljust.  Bilden ovan är från tillbakavägen när solen plötsligt bara exploderade i nedgången på andra sidan sjön, liksom i nederkanten på en "rullgardin" av mörka moln. Märklig effekt blev det.
 
Bilden är inte photoshoppad, det var så här, helt autentiska färger. Jag stod på vägen ovan Blomstrandshuset när jag tog bilden ut över Östra Silen. Här är det inte viken så som från stugan utan här är det storsjön med Gyltenäs på andra sidan. Där bor Ingrid och några till.
 
Lille Seffrin var med förstås. Med lite snö på vägen så kunde vi se spår efter 5- 6 grupper av rådjur. som gått över vägen.  Seffrin kände vittring och kunde inte alls förstå varför jag inte släppte lös honom.
 
Här ute vände jag, vid Egenäs. Här finns en grupp av hus med några fastboende kvar. Jag träffade ett par av dem, Göran efter vägen, vi pratade om hans kungsörnsbilder från igår. Jag pratade med Sigvald också som bor här i ett fint hus. Han väntade på Ingrid som var på väg från Dröback (stavning?)  Annars är det tomt i de flesta husen efter vägen, bara sommarhus.
 
 
Nu blir det tvärsom, bilden ovan är från när vi gick iväg, innan himlen exploderade i färg i solnedgången. Det är på samma ställe, ovanför Blomstrandshuset.
 

Tidigare inlägg