Inga Magnusson

Den var lite trasig i kanterna, den gamla trasmattan med de fina rosengångsbårderna. Men färgerna är fortfarande klara, mattan är tätslagen och felfri i övrigt, så jag klippte av en bit, repade upp och knöt nya pärlknutar av fransarna, fyra och fyra tillsammans. Kunde inte låta bli att titta på tyget i de inslag jag tog bort. Och fastnade i en nostalgitripp, det var ju mammas flanellnattlinnen, pappas pyjamaser, broders skjortor, mormors strumpor, förkläden, klänningar ja allt kom till sin sista användning.   Tala om återbruk och recykling!


Mattan var säkert vävd på 50-talet, eller början av 60. Inte varje år, men kanske vart tredje år så satte modren upp vävstolen  på övervåningen för att väva trasmattor. Det gjordes förstås inte förrän efter jul. Då var odlingssäsongen slut, grönsaks- frukt- och bäromhändertagandet var över.  Jordkällaren full med konserverade bönor, ärtor, morötter, plommon, svamp,  saft och sylt. Slakten som gjordes före jul var också klar och allt därifrån var konserverat och saltat; köttbullarna, korven. Från slutet av 50-talet blev de hemgjorda charkuterierna istället nedfrysta i nymodigheten frysbox. Ja, och så var ju själva julfirandet över. Då var det vävtid, sticktid och sytid när vintermörkret lade sig och inga andra sysslor var akuta. När det var färdigvävt klipptes alltsammans ner och fransarna knöts. Vävstolen plockades ner och ställdes undan till nästa gång. Efter vårstädningen var det dags att lägga på de nya fina mattorna.

Trasorna till mattvävningen klipptes kontinuerligt under året vartefter plagg blev så utslitna och lappade att de inte gick att använda mer. För så var det, kläder som var trasiga slängdes inte, utan man satte på lappar så länge det gick och så användes de till vardags.  Det var inte skämmigt att ha lappade kläder, utan tvärtom, ett tecken på ordentlighet,  men däremot fult att ha trasiga kläder.  Sånt pratade folk om. Det ansågs slarvigt och lågt att inte vara hel och ren. Kragar vändes och skjortmanschetter kantades, vuxenkläder kunde sys om till barnkläder. Så var det hos alla, sparsamhet rådde, kläder och tyg var dyrbart att köpa om man jämför med inkomsten. Det var inte tal om slit och släng. Trasmatteklippandet var alltså typiskt kvällssysselsättning, speciellt före tevens ankomst  runt 1959.


Mamma klippte ovanligt smala trasor och slog dem väldigt hårt. Hon var stark i armarna.  Varpen var tät ser jag. Så det blev slitstarka mattor men ändå lätta att tvätta. Förr så skurade jag med såpa nere vid sjön, men på senare år så har jag  kört dem i maskin, vilket går bra när de inte är så tjocka, fast utan centrifug förstås. Vävning hade mamma lärt sig på lanthushållsskolan. Det var inget avancerat, rejält  tuskaft och rosengång. Tuskaft blev det på mattorna för kök, sovrum och hall. Rosengångsbårderna var för mattorna till finrummet. Det här är alltså en f.d. finrumsmatta. Säkert har jag gjort en del inslag här också. Jag lärde mig trampa både tuskaft och  rosengång och fick väva ibland, men bara  små bitar i taget, så modren kunde slå ihop ordentligt  mellan varven. Jag orkade inte få till den rätta knycken, det blev för löst.  

En nostalgitripp blev mattan och många minnen dök upp.

Kan inte låta bli att tänka på Annaa M också. Om hon hade levat så hade hon kommenterat det här inlägget. Vi läste varandras bloggar länge och kommenterade ibland. Och just när jag skrev om mattor och kläder och vävning så var hon på hugget det var hennes område, textillärare i grunden, sedan journalist. När hon skrev om skolan så kommenterade jag.  Annaa gick bort hastigt, alldeles för tidigt, visst är hon saknad. Hon hade integritet, skrev  självutlämnande och alldeles ärligt.

... sa lilla J från grannstugan häromdagen och förärade mig denna bukett självplockade blommor med varierande längd. Vi fick ju en för ett par veckor sedan också och hon tänkte sig nog att den stod kvar, fast den hade förstås gått hädan.


"Måla" sa hon sen bestämt och sparkade snabbt av sig stövlarna.
Vi målade, klippte,  pratade och spelade memory med rim. Det är mysigt.
Så där lagom igenbarnad får man bli med ålderns rätt. Jag gillar det dialektala uttrycket; igenbarnad. Fast normalt så står det nog för mer avancerade ålderstecken än att måla och spela memory. ;-)

... blir det plötsligt när hon, centerledaren, börjar flörta med Miljöpartiet.

Lööf och Centerpartiet centralt har ju "gjort slut" med sitt bondska arv; med markägarna, bönderna, landsbygdsföretagarna, skogsägarna, småföretagarna, jägarna, glesbygdsborna, regionalpolitiken, sparsamheten, kommunerna osv

Istället har man satsat lite artificiellt på liberalism, entreprenörskap, kvinnofrågor, invandring, miljö och lite annat löst: Alltsammans i och för sig trevliga och behjärtansvärda  frågor men osammanhängande, uppifrån beordrade, påklistrade och bitvis rejält i otakt med partiets klassiska väljare. Det nya partiprogrammet känns mer som en temalös buffé  för att fjäska med alla och envar,  än som en gedigen meny med en röd tråd som annonserar ett "varumärke". Om man tänker  en matliknelse.

Jag har inte kunnat begripa den här omsvängningen alls. Det har tyckts som rent självmord att välta hela den starka folkrörelsebyggda landsbygdstradition över ände, till synes, i desperat jakt på nya väljare och ungdomligare framtoning.

Nu efter den öppna inviten till Miljöpartiet om samarbete så blir det plötsligt logiskt alltsammans.

Centerpartiet centralt vill bli som Miljöpartiet,  dra till sig de miljöintresserade borliga väljarna, de som egentligen tycker att miljöfrågorna är stora men som skräms bort från MP av partiets vänsterstämpel.  Alliansens gröna röst alltså är det nya budskapet! Tanken verkar vara att man ska ta väljare från M som är det stora borgliga partiet, på samma sätt som de mest miljöintresserade vänsterväljarna går till MP. En slags miljöflank inom sitt block.

Och för att lyckas med det så måste C alltså tydligt riva ner bilden av  ett parti för landsbygden, skrämma bort jägarna och bönderna ordentligt eftersom de framför allt kan ha invändningar mot delar av MP-programmet (där naturen mest är naturreservat, semesterplats och  skådebröd, inte en plats för att producera något rationellt, eller för människor att bo och verka  i på helårsbasis).

Kruxet är bara att konceptet verkar inte särskilt framgångsrikt. Väljarstödet balanserar farligt nära 4% ändå. Man har förmodligen tappat en hel del av sina gamla väljare, de som inte känner igen sig i partiet längre och som antagligen gått till M. Eller blivit riktigt besvikna och gått till SD som har vind i seglern just nu.

Spännande att se om man lyckas till slut. Och lika spännande är att se vart alla de landsbygdsväljare går som Annie Lööfs  C gjort slut med, de som just nu inte har några företrädare i riksdagen. Går de alla till M eller ska det bli tillräckligt med stöd till något av småpartierna exempelvis Landsbygdsdemokraterna, så att de tar sig in över 4-%-spärren?

Om man får gissa något så kommer i sista minuten före nästa val något rejält fläskben för landsbygden, något som ska få de gamla väljarna att ändå börja hoppas igen och komma tillbaka till C så att Alliansen kan räddas kvar vid makten.

Politik är spännande att iaktta på avstånd. Som en dokusåpa på riktigt, med intriger och rackarspel ser det ut som. Samtidigt så är det ändå det som är demokrati och jag beundrar dem som orkar hålla på i styrelser och nämnder och fatta de där besluten som måste fattas och sen ofta få ta ovett för hela jobbet.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-svanger-kraftigt_7194335.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-vill-utoka-samarbetet-med-mp_7186949.svd

...  bemöts av Skogsstyrelsens Monika Stridsman. Hon tar upp det oetiska i att en stor dagstidning i fem mastodontartiklar  riktar så massiv kritik mot Skogsstyrelsen utan att möjlighet till rättelser och genmäle har getts under tiden. Nu får Skogsstyrelsens Monika S komma till tals och ger väldigt kort svar på oerhört mycket kritik och felaktigheter! Tala om Gish Gallop! Dyngsprättarretoriken som förlamar debattmotståndarens försvarsförmåga!

För bakom Zarembas känslomässigt engagerande  skriverier så döljer sig en hel del faktafel; framför allt så är det tillåtet med annat än kalhyggesbruk i Sverige och till och med uppmuntrat av Skogsstyrelsen. Om detta skriver Z inget. Utan ger sken av att allt annat än kalhygge är förbjudet. Fult att ljuga är det! Och svårt att rätta till i efterhand.  Zarembas trovärdighet borde rimligen ta stryk efter det här. Liksom DNs. För till syvende och sist så är det tidningen som väljer sina skribenter.
http://www.dn.se/debatt/nej-zaremba-varken-lagen-eller-vi-kraver-kalhyggen

Men för övrigt så lägger Monica Stridsman både sig själv och Skogsstyrelsen rätt så platt till marken och skyller på politikernivån. Annat var kanske inte att vänta, hon har ju ett gediget förflutet inom Naturvårdsverket och miljöorganisationer i Sverige (f.d. chef för WWF!). Inte omöjligt att hon helst skulle se att både allmänheten och naturintressena finge ett avgörande inflýtande över den privatägda skogens förvaltning. Åtminstone antydde hon åsikter åt det hållet den gången hon tillträdde på Skogsstyrelsen. Jag bloggade om det då.
http://inga.blogg.se/2009/june/monica-stridsman-urbanbiologiskt-stolpskott.html

Pelle Sallin, skogsentreprenör  i Jämtland ger bättre svar på tal och genomskådar Zaremba
http://www.dn.se/debatt/skogen-ar-vart-levebrod

Så här avslutar han

"Om skogsbygderna i framtiden ska fortsätta att bidra till Sveriges välstånd och utveckling, kan inte den allra mest extrema naturvårdssynen tillåtas härja fritt. Kunskap om både historien, biologin, ekonomin och verkligheten ska inte få förvrängas. Inte heller bör Stockholmsbaserade massmedier okritiskt svälja och ensidigt basunera ut populistiska särintressens budskap."

En stor grupp av Sveriges skogsforskare ger svar på tal angående Zarembas urvalsförfalskning. De förundras över att Z presenterat ett så ensidigt materiel i sina artiklar och undvikit allt som kan tala emot hans egen åsikt. Man kritiserar bristen på allsidighet och beklagar utelämnandet av viktiga fakta som kunde ha kompletterat bilden av svenskt skogsbruk. 

"Men ingenstans ens antyder Zaremba att skogsbruk har något gott med sig. Och i urvalet av källor har han uppenbarligen varit noga med att undvika sådana som kunnat ”rubba hans cirklar”.

Vi som dagligdags arbetar med skogsforskning förundras därför över hans arbetsmetoder – och över urvalet av vetenskapliga källor till artiklarna. Under arbetets gång bör Zaremba rimligen också ha stött på personer i skogsbruket som berättat om den naturhänsyn som i dag är regel i svenska skogar."
http://www.dn.se/debatt/besluten-om-skogen-maste-beakta-alla-dess-varden

Jodå den blir ledig. Fast ibland dyker det upp skolarbetsuppgifter som jag spontant vill göra, fast det är ledig onsdag. Men jag tränar mig på att värja mig för de egna ambitionerna. Jag vill ju verkligen inte jobba mer än 80 % och då måste jag försöka avstå även sånt som känns meningsfullt och frestande att göra på den lediga dagen.

Nja, helt ledig blir den inte ändå. Eftersom jag inte gjorde så många knop förra veckan så fanns en hel del att göra med husen och uthyrningen under  helgen som gick  och mycket återstår: kolla bokningar och betalningar, tvätta täcken, kuddöverdrag, madrassskydd, sängskydd till 10 sängar. Få allt torrt trots regnväder. Och så tvätta duschdraperier och mattor och byta ut allt som är trasig och slitet.  Kolla igenom att köksutrustningen innehåller det som behövs och inget är trasigt. Tre sängar slängdes och byttes mot nya i år. Anslagstavlorna har jag rensat upp, slängt gammalt och satt upp ny info. Lite plotter och klipp utomhus. Städa sånt som vi glömde be städfirman att göra.  Nya utemöbler till ett hus köptes, de gamla var murkna. En ny båtbrygga blev det också. Gubben lagar och servar båtarna.

Men snart kommer det färsk sparris! Vi laddar för det!

... har ökat de senaste åren, framför allt i yrken inom offentlig sektor; sjuksköterskor, läkare, lärare osv.

Jag lyssnade i kväll på radions P1, (tack för tips Karin!)  på en professor som forskade i ämnet och han var skeptisk till fenomenet. Han menade att det förvandlar kvalificerade välubildade yrkesmänniskor till detaljstyrda anställda. Kraven på detaljerad dokumentation och samtida målstyrning in i minsta detalj gör att något av de yrkeskunniga människornas yrkesskicklighet underkänns och inte kommer till användning. På så sätt utarmar man arbetsuppgifterna men även kvalitén på det utförda arbetet. För det är ändå¨de som står närmast arbetet som vet bäst.

Han tog också upp det samhälleliga slöseriet det innebär att först kosta på människor en lång, dyrbar och kvalificerad utbildning, men sedan låta dem utföra lågkvalificerade arbetsuppgifter.

Dokumentationkraven har också ökat stressen i de här yrkesgrupperna. För alla förväntas fortfarande utföra lika mycket av samma arbetsuppgifter som tidigare, inget tas bort i samband med att de omfattande dokumentationskraven läggs på.

Han ifrågasatte också värdet av att hela myndigheter nu enbart sysslar med kontroll och utvärdering av dokumentationen. Det är, menar han, inte säkert att det som dokumenteras är det verkliga arbetet, eller att mätningarna är särskilt träffsäkra. ( Validitet och reliabilitet, fast han använde inte de orden förstås)

Mycket att fundera över, särskilt i ljuset av det senaste förslaget om att lägga ner 12 myndigheter och införa 4 nya istället. Om jag läste rätt så ska de fyra i huvudsak syssla med just kontroll av den dokumenterade kvaliteten.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/socialstyrelsens-generaldirektor-kritisk_7201806.svd
http://www.dn.se/debatt/lagg-ner-tolv-myndigheter-och-ersatt-dem-med-fyra

Så himla snyggt är det inte men hög kvalitet. Några såna här täcken köpte vi på Ikea när vi byggde de första husen till uthyrning för drygt 10 år sedan. Det här har alltså hängt med så länge och tvättats varje år. Ändå känns det lika fräscht och fluffigt, ingen fyllning har flockat sig. Tyget är silkemjukt och färgerna har hållit sig. Det finns kvalitet på Ikea också.

... känns just nu minimal. Vi lär oss ett nytt mailsystem på jobbet, samt nytt personaladministrativt system och så ett nytt pedagogiskt dokumentationssystem (Edwise var det väl?). Jag famlar och önskar att jag hade vuxit upp med sånt här. Det är nog nu jag borde gå i pension, men födelsebeviset säger annat. Det funkar säkert bra när det väl sitter där, men lärandet är trögt för mig som  saknar begåvning. ;-)

Ikväll kl 19.00, på tror jag P1, så kommer man att ta upp vad dokumentationskraven har gjort med lärares och sjuksköterskors arbete. Intressant!

... för att det finns några journalister som vågar gå mot den röd-gröna mediaströmmen och vara självkritiska; Hildebrandt och Adaktusson.

De erkänner att den stora slagsidan i sympatier för MP + V = 56 % om jag minns rätt, är ett problem för journalistiken i Sverige och för förtroendet för journalisters arbete. De här två partierna har stöd hos endast 14 % av väljarkåren så det finns en uppenbar risk att media politiskt blir ointressant för gemene man.

Det finns också en risk att just MP och miljöorganisationerna inte blir granskade. De senare hystar omkring enorma belopp och skulle behöva synas i sömmarna, speciellt WWF som är privatägt, toppstyrt och drivs i en sluten stiftelseform som förhindrar insyn. Granskningen av de "mänskliga hjälporganisationerna" för ett par år sedan blottade ju en hel del unken snikenhet. När man undersöker vilka yrkesgrupper som svenska folket har mest förtroende för så hamnar just journalister i det absoluta bottenskiktet (undrar var vi lärare hamnar förresten?).

H och A menar att det kan vara så  att "vanligt folk" inte känner igen sig i det som det skrivs om i tidningar om det speglar en vinklad verklighet när det gäller urval och rapportering. Mycket handlar alltså om att se omvärlden ur ett röd-grönt politiskt perspektiv, men det handlar också om att se världen ur stadsbons och medelklassens synvinkel. För det är där de bor journalisterna; i storstädernas medelklassområden. Inte i förorterna, inte i glesbygderna, inte på småorterna.

Zarembas artkelserie om skogen är ett bra exempel på det H o A tar upp, liksom medias hantering av rovdjursfrågor  och jakt de senaste åren !

Men som sagt, alla i stort sett försvarar sig vildsint mot resultatet i  professor Asps undersökning och förnekar att detta skulle ha någon som helst betydelse för vad som skrivs och för allmänhetens förtroende för yrkeskåren. Tur att ett par vågar sticka ut hakan och tycka något annat. Det är modigt. Heder och ära åt Hildebrandt och Adaktusson!

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vems-varld-speglar-journalisterna_7195597.svd
http://www.newsmill.se/artikel/2012/05/04/sj-lvdestruktivt-f-rneka-v-nsterdominansen-i-medierna
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/glesbygd-ar-inget-for-miljopartister_7195593.svd
http://www.dn.se/kultur-noje/skonheten-och-odjuren-sa-drivs-manniskan-ut-ur-skogen
http://inga.blogg.se/2012/may/zaremba-1.html#comment
http://www.dn.se/nyheter/varlden/wwf-sverige-13e-varsta-miljoboven

... och jag får åka till jobbet! Om jag nu inte blåser bort på vägen förstås.

... inte värden med substans. Jag vill tro att förr så grundades värdet på exempelvis en aktie mest på vad företaget var värt på riktigt, något slags värdering av dess soliditet, framtidsutsikter och möjlighet till vinstutdelning för sina ägare. Idag tycks hela värdepappersmarknaden ha blivit ett slags Monopol på riktigt med ett fåtal aktörer (banker, mäklare) som agerar självsvåldigt på en arena / spelplan. Företagens verkliga värde betyder allt mindre på den här spelplanen, det handlar mest om olika typer av spekulation, uppdrivna förväntningar som styr.

Nu är jag inte ekonom och begriper säkert inte alls vad som händer, kan bara fundera  utifrån vad jag hör och vad jag läser i dagspressen.

Trist utveckling i alla fall och för företag måste det vara som att gå på gungfly, marknaden blir allt mer oberäknelig och slumpartad. Och tyvärr så befinner sig våra pensioner med på det här gungflyet. Just de enorma kapital som det globala pensionssparandet utgör, är riktiga godbitar för Monopolspelarna att leka med. Våra förfäder skulle inte tro sina ögon om de vaknade upp och fick se vad vi håller på med.
http://www.dn.se/ekonomi/tradingsmall-for-jp-morgan

... fortsätter sitt märkliga korståg mot kalhyggena. Men utelämnar viktiga fakta, som till exempel hur mycket skog som tas ut varje år i förhållande till det som växer till. Jag har inga aktuella siffror men det brukar vara ungefär lika mycket  om man ser det över tid och inte enstaka år i taget. Skogen är inte på väg att ta slut, som Z antyder rätt ofta i sin artikelserie. Han låtsas inte heller om att det finns en stark lagstiftning som ska begränsa det som kan vara negativt med kalhyggen, när, var och hur. Utan Z tar oblygt fram exempel, en del extrema och en del  olagliga, som stödjer hans åsikter.

 Jag försökte komma ihåg vad det heter när man snedvrider fakta medvetet genom sitt urval. Det lär undervisas om sånt när man går på journalisthögskolan. Men det kanske Zaremba aldrig gjort, eller också sov han sig genom den lektionen.

Jo, nu kom jag på: URVALSFÖRFALSKNING!

Så kallas det när man utger sig för att vara journalist, men egentligen sysslar med att torgföra egna budskap genom att välja ut exempel och fakta som ´passar. Och samtidigt aktivt väljer bort det som inte passar.

Det är ett bra och belysande ord: Urvalsförfalskning!

Z väljer att beskriva kalhyggen som grannar protesterat mot (dom är det synd om, dom gråter och barnen gråter) och kalhyggen som är stora. Han  använder dem som stöd för den egna åsikten att kalhyggen är fula samt att kreti och pleti med  åsikter om vad som är vackert i naturen ska få styra skogsbruket.


Jag framhärdar i att kalhyggen med begränsad storlek är ett fint komplement i landskapsbilden, om man nu väljer att se estetiskt på det hela. (Och det kan man som individ göra, eller se skogen ekonomiskt eller som naturresurs, det finns många perspektiv på vår vanligaste naturtyp)  Om vi inte hade några kalhyggen alls så skulle vår landskapsbild vara mörk och enahanda. Kalhyggen av begränsad storlek öppnar upp och man ser ut över sjöar och vattendrag och byar. Det är faktiskt fint, när det kompletteras med skogsområden av annat slag; ungskog, gammelskog, blandskog. När skogsägarna själva får bestämma mycket om skogens brukningsmetoder så blir det så här,  det blir bra. Man gör olika och skogen befinner sig ständigt i olika växtfaser och förändras. Med olika brukningsmetoder, som dagens lagstiftning öppnat upp för, så får vi mångfald i skogen. En del djur och växter trivs bäst på kalhygget, andra trivs i andra skogsformer. Det är bra om det inte är precis lika överallt.

Zarembas sätt att se det hela skulle ge mig´rätt att överklaga om en skogsbrukare inte vill kalhugga! Ganska många människor som bor i ett sjörikt landskap vill ha bort skogen för att se vattenytor, men det har Z inte tänkt på. Hans tankar går i egna smala spår. Han tycker kalhyggen är fula och då tror han att alla andra också tycker som han. Det faller honom inte in att någon kan tycka annorlunda och vilja ha lite av varje, så att så många åsikter bland människor kan få som dom vill samt djur och växter kan välja sin favoritskog. .

 Jag skräms av Zarembas perspektiv där andra än de som äger skogen  ska ha möjlighet att överklaga avverkningar, stora som små. Det kommer genom överklagansmöjligheter av typ Mikael Karlssons i Naturskyddsföreningen innebära ekonomisk ruin både för enskilda skogsägare och för Sverige som nation. Skogen är vårt gröna guld, det som vår nationalekonomi och vårt välstånd vilar tungt på. Att hålla på med tidsödande rättsliga processer ända upp till EU som jag antar att han vill ha, kanske över årtionden, är förödande.   

Sen träffar Zaremba rätt när han uttrycker många landsbygdsboendes skepsis mot naturorganisationerna. För att göra det konstaterande krävs ingen faktasamling, det räcker med att prata en stund med jägare och jordbrukare. Ungefär så säger man och ungefär så tänker man som det beskrivs. Med rätt. För de s.k. naturorganisationerna har saboterat mycket av livskvaliteten för vanligt folk i glesbygden genom att enbart hävda de rödlistade djurens rätt och se naturen ur ett mänskligt betraktarperspektiv, inte ett mänskligt brukarperspektiv.  

Men det Zaremba vill, är ju inte att naturintressenas makt ska minska. Det är en synvilla som han lockar fram i artikeln genom sitt urval igen. Tvärtom så vill han att WWFs, Naturskyddsföreningens, Naturvårdsverkets tjänstemäns  makt ska utökas till att omfatta inte bara biologin utan skogens kulturella värden och estetiska värden. Då, menar han, är deras makt rättfärdigad. Då företräder de både naturen och människorna och  kan i Zarembas ögon äntligen ha legitimitet att minska skogsägares makt över den egna marken och ta  ifrån dem deras rätt att förfoga över skogens brukande. Och ta ifrån staten makten  att skydda skogen som nationalresurs från naturdiktaturens mäktiga företrädare  i samhället.

-Jag kan acceptera och förstå att skogsägaren vill förfoga över den skog och mark som han / hon äger, och ofta har ärvt, som kanske ägts av släkten i generationer.
- Jag kan acceptera och förstå att staten har ett intresse i skogen genom att skydda den som nationalekonomisk resurs.
-Jag kan acceptera och  förstå att det finns  naturintressen som behöver sitt skydd i skogen (även om det för närvarande har gått till överdrift och gränsar till fjantigheter).

Men snälla Zaremba; det är omöjligt att lagstiftningsvägen skydda skogens estetiska värden! Det finns lika många åsikter om vad som är skönhet i skogen som det finns människor. Vi har ingen gemensam norm för skönhet som går att åberopa ur lagstiftningsynpunkt - döma utifrån i rättsliga instanser -  lika lite som vi har en lagstiftning som skyddar  oss från fula målningar och fula skulpturer.

Det Du skriver om är sant så till vida att skogen har, för den enskilda människan ett estetiskt värde och ett kulturellt värde, men det går inte att lagstifta om det eftersom det inte går att fastslå för hela nationen vad som är estetiskt värdefullt och vad som är kultur i skogen.

För någon är det gammelskogens mossa och mörker, för någon är det kalhyggets öppenhet och ljus, för någon är det blandskogens omväxling, för någon är det de raka lika stammarnas i en 40-årig tallplantering.

Av den anledningen blir hela den här artikelseriens syfte bara blaha, blaha. De här textmassorna Du har producerat blir en gigantisk drapa i eget intresse, för att hävda Din alldeles egna tolkning av skogens estetik och kultur som den enda sanna och den enda riktiga, den som det enligt Din åsikt ska lagstiftas om.


Sammanfattningsvis kan man säga att Zarmba vill förutom naturdiktatur i skogen alltså också ha en kulturdiktatur. Stackars skogen och skogsägaren som ska vara alla till lags!

http://www.dn.se/kultur-noje/skonheten-och-odjuren-sa-drivs-manniskan-ut-ur-skogen



Detta är ett ur Zarembas synpunkt fult kalhygge på vägen ut till Harnäs. Det är ett kalhygge efter några år och jag tycker det är helt ok. Här trivs älg och rådjur samt ett antal växter som gillar ljuset och den rika näringen. Snart kommer det att finnas träd i storlek med julgranar här och det gillar också klövdjuren, det ger skydd och samtidigt mycket mat.





På andra sidan vägen finns det här skogspartiet. Jag gissar att det är planterat för så där 30 - 50 år sedan. Himla vackert är det med de här raka fina stammarna mot den blå bakgrunden och mot granskogen. Också snyggt och, i mina ögon, eftersträvansvärt ur rent estetisk synpunkt.

Jag älskar skogen, det är nog ingen överdrift att påstå. Jag har hela mitt liv, sedan jag var barn, tillbringat mycket tid i skogen och alltid bott i stort sett i skogen. Allt annat har varit otänkbart.

Jag har växlat mellan att vara ägare av skog och betraktare av skog. Skogen har varit min boendemiljö, min fritid, mina estetiska upplevelser - obeskrivliga med alla sinnen inblandade; hörsel, syn, dofter och ibland har skogen varit en del av min utkomst. Jag har varit flitig betraktare och flitig brukare av skog. Som brukare har jag använt skogen till att bedriva traditionellt skogsbruk men också arrangerat  naturturism med utländska gäster och deltagit i jakt. Det är en viktig del av skogens värde för mig, inte bara de ekonomiska värdena.  

 Därför har jag engagerat mig i Zarembas artikelserie och lusläst alla artiklarna. Han har fel, rejält fel.

... blev det på hundutställningen i Årjäng igår lördag! Vi är förstås jätteglada för det! Ungefär som stolta, hemmablinda  föräldrar så tycker vi att han är fin och men nu vet vi att fler tycker så. Han väldigt lätt att ställa ut, lugnet själv, van att uppföra sig väl och har snygga rörelser. Nu har han vuxit till sig och fått en kraftfull  hanhundsprägel 







För den oinvigde kan jag berätta att BIM står för att han blev Bäst i motsatt kön. Det innebär att en tik blev BIR, Bäst i rasen och så blev Jazz bästa hane. Cert står för  certifikat, det kan ges till någon / några hundar i varje klass. Nu vill Roland fortsätta ställa ut honom, för med tre ettor på utställning så blir han utställningschampion. Om man lägger det till hans jaktchampionat och hans extremt trygga lugn, så borde chanserna att få parningar öka betydligt. Och det är ju det vi vill, få en valp efter honom.

Det lugna och trygga hos Jazz är väldigt ärftligt. Hans far "Spärns Rapp" var också sådan behövde aldrig koppel på sig utan höll sig nära och lydde husse direkt. Så har det varit med syskon också. Det är just det här lugna som vill få ha kvar i en ny valp.