Vi har gått i skogen idag, Seffrin o jag.

Magiskt vackert på vår skogspromenad idag, Seffrin och jag var ute ett par timmar och njöt. Bilden är inte redigerad, det såg ut så här!
 
 
Vi hittade Roland i en traktor. Han hämtade dagens skörd av gallring. 
 
Det är mycket vindfällen. Den senaste stormen kom från ovanligt håll och då ramlade gamla träd som stått emot vind i många år. Jag gick och kollade lite oppåt för att se så inget var på väg att dratta ner i huvudet på mig. Träd hänger liksom i varandra.
 
Vi gick på en fin skogsväg, lite idyll
 
På flera ställen hade rådjuren skrapat fram lite ätbart. Det har de gjort under natten. 
 
I det här hygget finns "hökestubbar". Det är en del av markägarens skogsvård att lämna träd så för rovdfåglar som behövder kunna landa i dem och flyga vidare.
 
 
Fast vad de här hängande stockarna fyller för funktion vet jag inte. ;- ))
 
Och varför två halva träd lämnats så här vet jag inte heller. 
 
Imorgon kommer lite mer om vad vi såg. 

Mer nostalgiska fynd i döstädningen!

En bortglömd hög med Fem-böcker och lite annat läsbart. Den går till second hand, fast jag vet inte om ungdomar läser sånt här längre, om de läser alls. Det blir nog mycket skärmtid istället för att få till den där spänningen som min generation hämtade i böckernas värld. 
 
Gamla hängslen! De funkar bara ihop med byxor där det finns knappar och jag har ingen aning om var de kommer ifrån. Trasiga är de också. Blir nog släng till slut när jag tänkt lite.
 
Helt överraskande en riktigt snygg trähylla och smideskrokar. De sparas, sånt här går alltid åt, om inte annat i barnhöjd. 
 
En hög stickade linnetröjor från KUS vid Slussen! Rätt många år sedan de inköptes, men är lika fina i färg och form, trivselplagg. De behåller jag.
 
 
 
Ha ha... den här mockakepsen inköptes ungefär 1972, det året jag flyttade till Årjäng. Det lär dröja minst 30 år till innan såna blir moderna igen, men den som väntar på något gott.....! Jag gillar egentligen keps. Bredvid ligger de röda sammetsflugorna som våra söner brukade ha till sina vita skjortor när de skulle vara fina. Kanske kan funka för barnbarn? De blir också kvar.
 
Tunga fina sammetsgardiner, färdigsydda med långgardiner och kappa. Köpta på Röda korset någonstans och tänkte hänga upp kappan åtminstone i badrummet. Men har det inte blivit gjort på 30 år så blir det aldrig.  Går till second hand, superkvalitet för den som behöver. 
Nu har jag nog fått med allt från döstädningen den här gången. En skön känsla varje gång det är gjort. ;- )) Bra att få upprensat i olika utrymmen och nostalgin är en höjdare

Julen slut! Välkomna kära tulpaner!

Long time - no see!  Känns fel med tulpaner innan julen är utslängd, så nu fick det bli. Köpte en rejäl bukett på tulpanens dag.Sen brukar det nästan alltid finnas tulpaner i huset

Nostalgi i garderoben!

Döstädning blev det alltså igår. Längst in i garderoberna låg en del av  gamla ärvda dukar, servetter och handdukar.  Det känns fint att ta i dem, känna kvaliteten, hemvävt av  lin som odlades i farmors och pappas föräldrahem, några  för mer än 100 år sedan. Ömt vårdade. Varje barn i familjerna fick på den tiden en uppsättning i ordninggjord för att kunna ta med sig i sina vuxenliv, sina nya hem. Det här hamnade till slut  hos mig eftersom de flesta av pappas syskon var barnlösa.
 
De här gjordes till Tilda  (Matilda ) Andreasdotter, min farmor. Det var hennes namn som ogift, alltså måste servetterna vara gjorda före 22 maj 1893 då hon gifte sig med min farfar. Och ett bra tag innan, för hon hann med att vara i Amerika ett år hos sin syster Anna och hennes familj innan hon gifte sig. Jag gissar att de här servetterna (jättestora, men lika fullt servetter) märktes genom broderier. Sen kan tråden ha slitits ut i flitig användning och bara märkpenna-texten blev kvar. Det är i alla fall nr fem i en serie på kanske dussinet från början.  Farmor finns på något sätt närvarande här än. Jag har hennes amerikakoffert och den stora tavlan med hårarbeten som hon gjorde i Amerika. Och hennes pappas, Andreas,  stora förvaringskista från 1842.
 
Här är det linnedukar. Från början gjorda till min farmor som ogift, nr fem i serien. Sedan i någon bodelning, förmodligen efter hennes död, så tillföll de hennes son, min farbror Erik Teodor. Han kom att dela hushåll med sin syster som också hade namn på E, så märkningen fick bli med tilltalsnamn och mellannamn. Jag gissar att det var syster Ester som broderade över farmors märkning. Det är lite slarvigt och inte så fint gjort. Hon var den som var bra på matlagning, hon gillade inte att väva och handarbeta. Det hon tydligen gjorde var  att spinna garn av det lin som odlades på gården. Jag har hennes spinnrock kvar. 
 
Det finns en hel del hemvävda handdukar också i lite grövre lin, kypertvävt, också hemgjort förstås. Här är handdukar som ägts av min faster Ester, De märktes med E M för Ester Maria. Dem använder jag men har inte lyckats slita ut så många än.
 
Här är en större duk, också min farmors, Matildas. Jag tolkar den nedersta bokstaven som A. I så fall är den också något hon hade med sig i brudkistan när hon gifte sig.
 
Detta var en servett som tillföll min pappa, Lennart och som han förmodligen fick från föräldrahemmet när han gifte sig 1945. Det är säkert hans handarbetsduktiga syster Ebba som har broderat. Kanske också hon som har vävt. Hon gjorde  det gärna, det jag har är en liten del. 
 
Min mammas! Maj Britts. Året när hon gjorde duken är 1935 och det bör sammanfalla med att hon gick på Benninge Lanthushållsskola, hon var 18 år då.  Där fick hon lära sig allt som man måste kunna i ett lantligt hushåll och säkert vävdes det en hel del på skoltid. 
 
De fina textilierna ovan skickade jag förstås inte bort till second hand. Där hade de sålts för en spottstyver, fint linne värderas inte högt.  De fick bättre och finare plats nu i garderoben, en fin känsla att ta i dem och se på dem ibland och minnas anfäder och anmödrars slit.  Jag använder så mycket jag kan, men en del av dem är svåra att sköta. Inte enkelt med tvätt och mangling om det blir fläckar på stora tjocka linnedukar. 
 

NEJ, inte nu!!

Så sa Roland med lätt panik i blicken när jag idag förmiddag föreslog att vi skulle ta lite döstädning bland kläder och ägodelar. Och så försvann han ut i skogen med såg och fyrhjuling! Jag ska väl inte säga att det var en flykt, men nåt liknande. Ha ha... !
 
Jag grep mig verket an i alla fall, tömde ett par garderober och möttes av idel överraskningar, sånt som jag glömt bort för länge sedan. Det måste vara en sjukdom att spara så mycket, så länge. Jag hittade en stringlåda full med udda strumpor som jag en gång i tiden hoppats hitta maken till. Säkert 20 år sedan! ;- )
 
Den här säcken ska till second hand och en säck till skräp (de udda strumporna går till skräp!)  . Jag tar med till second hand på annan ort. Vill inte se mina gamla plagg gå omkring här i närheten
 
Jag sparar mycket, men ibland används gamla grejer också. Kom på att skjortan jag fått på mig till städningen var den skjorta som äldste sonen hade på sin konfirmation, fantastisk kvalitet, lika fin.  Det måste vara drygt 30 år sedan. 
För övrigt så är den här städningen en nostalgitripp 
 
Det var ömsint att hitta två klädhängare som min mamma gjort. När hon var  ung, början av 1900-talet, så virkade man ofta överdrag till klädhängare eller sydde på ett tyg. Det kunde förstås handla om att pryda, men också om att se till att tröjor  inte hängde ner åt sidorna och tappade formen eller att blusar i fint tyg inte fick träflisor. 
 
Det blev mycket mer nostalgi men det får komma vid ett senare tillfälle
 

Snart ska stakarna läggas undan!

I den här staken från Tyskland finns fina djur, både de ursprungliga och pepparkaks som barnbarn lilla Lovis i Umeå skickat oss till jul.  Men nu får vi snart säga adjö och försöka plocka undan. Det är lite motigt men brukar gå bra om jag mutar mig själv med vackra tulpaner efteråt. De är liksom bannlysta under julhelgen.

Kanske sista haren för gamle Jazz!

Nu är han 13 år gammal. Han börjar bli lite stel i lederna, hör inte så bra längre och kan ibland verka lite lätt senil. Men jaga hare kan han fortfarande. Den här föll idag efter två timmars jakl. På slutet gick han i drevlöpan men tappade den inte. Nu slumrar han gott i soffan!

Julgransskakning hos barnbarnen i Stockholm

Igår kväll blev det julgransskakning hos barnbarnen i Stockholm Bill o Lou och deras små kusiner Bobo och Bonnie.  Pepparkakasstugan kraschades förstås traditionsenligt och åts opp. 

Husse hittade vi i änden på Soptippebacken!!!

 
 
Seffrin och jag var på långpromenad och fann husse längst upp i backen. En liten tax blev strålande glad! Husse var på harjakt sedan morgonen, hade väntat flera timmar på upptag och dunker  Hej hade föst på en hare i någon timme när vi kom. Det skulle bli en timme till men inget avgörande.  Vi grillade korv i alla fall. Fin dag utomhus, det blev ett par timmars gåing i skogen  för mig och Seffrin, så skönt
Soptippebacken är lång och brant. Här fanns spår av rådjur, hare, hund, ekorre, räv, skidåkare, gående med gåstavar, gående utan gåstavar, häst och släde.

Tala med hundar kan man! ;-))

Lille Seffrin förstår mig när jag talar till honom. Om jag går ut på verandan med ytterkläder på mig och säger att han ska stanna där i rastgården, så står han bara still och kollar på mig, skäller inte eller nåt. Men om jag går ut på verandan med ytterkläder på mig och säger att Ja, vi ska gå, då börjar han skälla vilt,  springeroch hoppar fram och tillbaka tills jag hämtar honom. 
 
Annars är han inte särskilt väldresserad. Han kan några kommandon bra; han går fot i koppel, han slutar dra i långkoppel och jag säger "det räcker", han stannar och står still om jag säger "stanna". Men det är nog allt. Fast det är nyttiga kunskaper, de räcker i vår vardag. 

Rolands nya metod att slänga ut granen!

Idag lördag åkte granen ut. Nja helt ny är väl inte metoden,   vi  har gjort så här ett par år. Roland tar en sekatör och klipper av grangrenarna uppifrån och ner. Jag håller upp  sopsäcken som han lägger ner dem i. Till slut återstår bara en pinne som sitter i foten. Fördelen att göra så här är att det går snabbt och man slipper en massa barr på vägen ut, särskilt vid trånga dörrpassager. Bara att dammsuga där granen stått och så är det klart. Nu är i alla fall granen rensad från pynt och utslängd. Resten av julgrejerna får väl bli undanplockade imorgon eller så.
 
 
 

Färgstark solnedgång igår!

Det var verkligen så här mycket färg på himlen igår eftermiddag när jag gick sista turen med lille Seffrin vid tretiden. Bilden är inte behandlad i fotoshop eller annat redigeringsprogram. Det var på riktigt så här mycket färg i "Mölntegsvråa" som Rolands pappa brukade säga.
 
Fem hekto har jag kvar att tappa i vikt. Under jul och nyår så hoppade vi över 5:2 och åt vanligt hela veckorna. Och jag gick direkt upp i vikt ett par kilo på den tiden. Nu har jag ett retligt halvkilo kvar. Och tänker med en dåres envishet att det är lättare att gå ner fem hekto än att fortsätta gå upp i vikt och sen försöka gå ner typ fem kilo. Kör mina två svältdagar per vecka och dessemellan halva svältdagar. Det funkar rätt bra, har inte så mycket kvar nu, bara de där retliga 5 hektona.

Jag och Seffrin gick till Roland som jobbade med vindfällen idag

Roland jobbade idag med att ta hem vindfällen efter senaste blåsvädret. Han var vid Spriklerud. Och Jazz var med. Jazz  föste lite på hararna i närheten kan man höra. Men han är gammal och det är inte så allvarsamt, han får ta det i egen takt. Huvudsaken han kommer ut i skogen en stund
 
 Där borta är Roland med fyrhjulingen och såg och yxa. Det har ramlat träd i det lilla  hygget och de behöver tas om hand.
 
 
Sen liftade vi med Roland  på hemvägen.  Seffrin satt trygg framför Roland och jag bakom. Det var dags för lunch, skogsarbete kräver mycket mat. ;- ))
 
På vår senaste långa promenad idag så såg jag och Seffrin det här skådespelet mot Mölntegsvråa. Och det är inte en fotoshoppad bild, den är helt naturell.

Mer om förvirrande namn i bygden

Gick runt Liane en bit igår. Passerade först två hus med namn som anknyter till Liane, byggda på mark som tidigare hört till Liane. Det är Litorpet och Ligärdet, våra närmaste grannar.  Fina hus och trevligt folk men de är inte med på bild den här gången! ;- )) Roligt att Li finns kvar i namnen på deras hus, det anknyter ju till att det har varit del av Liane. Vi döpte vårt hus till Lihaget, vilket betyder ungefär "litet skogsområde på Liane"
 
Om man går in en bit till vänster vid Litorpet  så kommer man till Döverud och Spriklerud. Döverud hette på gamla kartor Libråten om jag minns rätt. Där bodde Rolands farfars, Gustavs,  far o mor, Alfred och Emma. Det var Alfred som "invandrade" till Sillerud från Blomskog. Han hette från början Kylin i efternamn men det  blev Kylén vid flytten. Alfred gifte sig alltså med Emma från Faggebyn och blev anfader till Sillerudsdelen av släkten, de med efternamnet Kylén. Kylin-delen av släkten är kvar i Blomskog. ;- )) En son till Alfred var Gustav som flyttade till Liane. Gustav var  Rolands farfar som gifte sig med Ester Boberg. En annan son till Alfred, David, bodde kvar på Döverud och gifte sig med Rolands pappas kusin, Anna . På Spriklerud bodde deras  dotter med sin familj. Döverud ägs idag av ättlingar till David och Anna. Spriklerud är sålt till våra tyska goda vänner.  Inget av husen är med på mina bilder..
 
Sen gick jag förbi Blåsåsen, där bor Rolands kusin som också växte upp i huset på Liane. Det huset är inte heller med på bild. 
 
Nästa är Sand och mitt emot ligger Grisebingen där borta i skogsområdet på bilden ovan. Bredvid där var det en stor soptipp på den tiden sopor slängdes i skogen. Vi har spekulerat ibland i om det kan ha varit så att flera gårdar hade sina grisar gående tillsammans på en plats och detta kan ha gett namnet Grisebingen,  men vi vet inte. Vägen förbi Grisebingen är en skogsväg som med lite möda kan köras med bil, den går bl.a. till Snarkil
 
Nästa plats är Guttarbol. Vet inget om ursprunget till det namnet. Här bor Rolands tremänning och   hans mamma som alltså är   kusin till Rolands pappa. 
 
Detta var förr bondgården som liksom hörde till ålderdomshemmet bredvid. Tänket var väl  att hemmet skulle vara självförsörjande på en del mjölkprodukter antar jag och att de äldre som orkade och ville kunde hjälpa till med gårdens skötsel. 
 
Nästa hus på min hundpromenad var alltså ålderdomshemmet. Det byggdes av Silleruds gamla kommun för att kunna ta emot de gamla som inte kunde bo kvar hemma. Här fanns den första teven i bygden och Roland minns att de gick dit för att se. Sedan gick Silleruds kommun upp i Årjäng och hemmet  blev nedlagt och huset sålt. Nu är det privatägt.
 
Mitt emot det huset finns ett nybyggt som jag har missat ev namn på och nedanför ett äldre hus som jag inte heller har namn på
 
Nästa hållpunkt för namn är alltså den här platsen; Nobels björk. Här brukade Nobel från ålderdomshemmet sitta, filosofera och prata med förbipasserande. Fast den riktiga Nobels björk var jättestor och finns inte längre kvar. Roligt att det verkar komma nya träd, säkert ättlingar till den gamla björken. Namnet på platsen lever i alla fall kvar än. Precis här in till höger gick en gammal gångeväg som ledde till Signebyn förr tror jag, men den syns inte längre.
 
Solnedgången var vacker och den heter lika överallt :-))
 
Gruppen av hus där borta var nästa att passera. De husen och  några till är hemmanet Elgtån. Fast det kallas normalt för Ärtå och består alltså av flera hus, bl.a. Ärtåjale som ligger till vänster utom bild. I huset till höger på bilden  bor Rolands kusin och i huset bakom där bor Rolands bror. Ännu lite längre bort precis utom synhåll,  på andra sidan Bäcketjärn bor Rolands moster i ett hus och dubbelkusin i ett annat. Alltså Rolands farbror gifte sig med hans moster och de fick en dotter, en dubbelkusin.
 
Orden Elgtån och Ärtå är så olika så man kan fundera över vilket som kom först. Elgtån står det på kartan och kanske är det det gamla namnet som sedan har förändrats i dialekten. Eller också hette det Ärtå från början och blev försvenskat till Elgtån av någon förbryllad kartritare för länge sedan. För det är svårt att skönja någon Elgtå i landskapet. Jag vet inte, gissar bara.
 
Jag får på facebook ett tips från Kjerstin A på Elgtån att Elgtån tidigare hetat Elgetun eller Elchtun. Det var intressant och jag spekulerar förstås om det
"Låter mer logiskt med Elgetun än med Elgtån. Jag läste på lite om tun. Det är ursprungligen beteckning för gärdesgård (liknar tyskans "Zaun"), men senare också ord för det inhägnade området runt en gård., gårdstun. Tun kan också betyda inhägnad för djur. Det blir ju märkligt med ett namn på en plats som i gammalt språk betytt ungefär "Område inhägnat för älg" ;- )) Man blir onekligen nyfiken på vad som har hänt på Elgtån / Elgtun i gamla tider! Var det en fångstplats för älg där man grävde gropar som delvis hägnades in med störar för att jaga älgarna in i dem?".
 
"Min nästa teori om namnet är att det  kan vara ett ursprung från Helgetun till Elgetun till Elgtån. I så fall har det inget med älgar att göra utan med något som är helgat. Vore kanske logiskt med tanke på att området ovanför heter Korsbyn och har en historia i bygdens kristnande, del av pilgrimsled om jag minns rätt. Området ovanför L-Ås hus var aktuellt för att bygga Silleruds kyrka i slutet på 1800-talet men det blev till slut på Karlsfors istället. Intressant med namn på platser och vad de berättar för oss om vad som hänt förr. På norska Östlandet så lär Helgetun betyda "inhägnad runt en helgedom""
 
Här är också Ärtå fast från andra hållet. Slut på hundpromenaden för den här gången. Roland hade slut på harjakten och hämtade opp mig. Han var hungrig. :-))
 Det är väl bäst att jag direkt reseverar mig för fel i texten ovan, speciellt med  släktskaper längre tillbaka i tid.  Det finns släktskap och gemensam bakgrund för många som bor efter vägen runt Liane.  Kanske är det orsaken till att så mycket  historia och gamla namn finns bevarad genom muntlig berättartradition.

"The crown" -abstinens har vi

Nu har vi lyckats att på Netflix se hela säsongerna ett och två av "The Crown". . Sen finns inga fler avsnitt inspelade!! Hoppas det kommer säsong tre snart! Kanske finns nåt annat bra att kolla på? Tips mottages!