Bra bok!
Lars Weiss dog häromdagen, alldeles för tidigt! Han har skrivit bra böcker. Jag har läst ett par nu som handlar om den första tiden bland svenskar som emigrerade till Amerika med fokus på byggbranschen. Den här heter alltså "Järnmannen och pansarbilen".
Böckerna är intressanta av flera skäl. Händelserna utspelar sig mest i norra delarna, bl.a. Chicago. Dit flyttade en äldre släkting till Roland och han blev byggmästare / arkitekt där. Kan föreställa mig att hans liv liknade det som Weiss beskriver i böckerna, även om de är fiktiva, inga dokumentärer. Ett annat skäl till att hans böcker är intressanta är förstås att han studerat det han skriver om. De är skrivna år 2000 och år 2001 och den förra heter "Iskarlen och trasdockan"
Studsar lite när jag läser följande dagsaktuella fenomen beskrivas i boken:
"Det han också hade sett och hört under sina samtal tydde på att det fanns en märklig intolerans bland svenskarna så fort det handlade om politiska åsikter. Den som inte tyckte som man själv var, om inte fiende så i alla fall ingen vän."
Detta stöter vi på idag också och det kanske alltså har funnits med bland svenskar i hundratals år! ;- ))
Håkan Nesser är sååååå... bra!
Och att jag tycker han är bra beror inte på att hans pappa kom från Översta i Hallsberg. Det är rätt nära Bäck där jag växte upp. Det var en bit Närkes-slätt mellan oss och byarna åt öst; Sörby, Ekeberga, Översta, men det gick att se dit över några åkrar om man verkligen ville. Familjen Nesser har jag inget minne av, fast Håkan är född samma år som jag och måste ha gått i skolan i Hallsberg.
När Håkan Nesser föddes hade familjen flyttat till en gård utanför Kumla ( som dyker upp i böcker) nära den omtalade Blackstabacken. Det var inte så många rejäla backar i närheten så den blev lite berömd, fast den är nog inte mer än halva Liane-backen. Närkes-slätten, min uppväxt-ort är inte vacker. Det är platt överallt, bara fint på hösten ett tag när höstplöjningens grafik breder ut sig åt olika håll. Ännu snyggare med snö i ränder. Värmland är mycket mer omväxlande och tjusigt med idel skog, sjöar och älvar.
Men det fanns fördelar med det platta landskapet. Vi cyklade mycket och långt, för det orkade man då utan backarna. Jag tänkte fortsätta cykla här på Liane men det är trist, antingen får man stå på bromsen för det går för fort eller släpa cykeln opp när det är för brant.
Jag gillar Håkan Nessers böcker, har nog läst alla nästan och det är många. Han är ju 70 år i år och har länge skrivit minst en bok per år. Jag läser den senaste nu
"Den sorgsne busschauffören från Alster". Jag köpte den för presentkort på Akademibokhandeln, tack för det.
Det är nåt med språket som fascinerar mig, märker att jag ibland läser om en del passager för att de ska sjunka in. Kommer nog att läsa den här boken igen. Hoppas den blir film, för den är uppbyggd av bra textliga bilder och scener, dessutom spännande.
Några textcitat ur boken:
"Det måste vara nånting med Sorgsens röst, tänkte han. Den går i precis samma tonart som ventilationssystemet."
Och beskrivningen av Fårö (Nesser bor numera på Gotland)
"Det fanns inget att invända. Särskilt östsidan, tänkte han. Här kunde man sitta på en stenmur och invänta evigheten. Kustlinjen var mindre dramatisk än den västra, mjuk och diskret välkomnande - och överhuvudtaget var förstås denna gröna fårbemängda ö som gjord för långsamma färder. Krävde den respekten, det kändes tydligt, bara man gav sig tid att sakta ner och registrera. Det stillatigande, det allerstädes närvarande samspelet mellan himmel, hav och land. "
Och beskrivningen av en av huvudpersonerna Albin Runge
"Inspektör Backman tyckte att Albin Runge var sig lik på trettondagens förmiddag. Gänglig utan att vara lång, och lätt lealös; inte ordentligt ihopskruvad. Försynt dessutom, som om han bemödade sig att inte ta upp för mycket plats i världen. Martyr? tänkte hon ofrivilligt. "
För den som är intresserad så är det bokprat med Håkan i Karlstad nu på lördag kl 15.00. Annons på min facebook, något slags Värmländsk Bokfestival
Byggarna i Chicago
Nu har jag röjt tid att läsa boken som väntat ett tag på nattygsbordet och den är bra! "Till minne av de breda nordiska skuldror som byggde staden på prärien" skrev Lars Weiss boken "Iskarlen och trasdockan" en fiction som utspelar sig i miljön där svenskarna var med och byggde i Chicago. Det är nu så där 20 år sedan han skrev boken. Det blev en bok till i ämnet, "Järnmannen och pansarbilen". Den ska jag också läsa när jag får tag på den.
Vi vill gärna se de amerikanska utvandrarna som Karl-Oskar och Kristina, bönder som flyttade för att få mark att bruka. Men många hamnade också i städerna. 1837 var Chicago en liten handelsstad med några tusen invånare. 1871 var det en kåkstad med 300.00 invånare. Då brann staden. Mycket brann opp, men det som var industri klarade sig. 1893, alltså drygt 20 år senare var Chicago amerikas fjärde stad med drygt en miljon invånare. Branden 1871 blev startskottet för gigantiska byggprojekt med ny teknik och ny arkitektur. Istället för tjockväggade låga stenhus gjordes nu stålskelett som kunde bli höga, de första skyskraporna med hiss kom till. En märklig utveckling i ett ovanligt land.
Jaha, och varför är jag intresserad av byggandet i Chicago i slutet av 1800-talet?? Jo Rolands morfar, Agnar, hade en farbror vid namn Edwin Carlson som utvandrade till Amerika. Han blev byggmästare och arkitekt i just Chicago! När han hälsade på hemma i Sverige var hans släktingar så vördnadsfulla mot honom att de inte sa "du", utan "ni" eller yrkestitel! ;- )) Vi har inte bemödat oss stort för att släktforska men visst vore det intressant att göra ett försök att hitta eventuella ättlingar till Edwin. Kan ju finnas några i Chicago eller annorstädes i det här stora landet, i Amerika flyttar man ju ofta. Kanske någon fortsatte med snickrandet, det verkar vara genetiskt betingat, Roland snickrar ju liksom hans morfar Agnar gjorde och alltså även den äldre släktingen Edwin, åtminstone i början på sin karriär i byggbranschen.
Jag startar i alla fall med att läsa Lars Weiss bok. Lars är ju en mediaprofil, journalist och författare. Han umgicks under en period med våra goda vänner L och E i Mölntegen, så där fanns en av böckerna att låna. Edwin är förstås inte nämnd i boken, det fanns så där 100.000 svenskar i Chicago och många var byggnadsarbetare vid den här tiden, men intressant att försöka förstå miljön och omständigheterna runt omkring. Boken är ju fiction.
Nu har jag köpt den!
Håkan Nesser är en gammal favorit. Han skrev ju från början om platserna där jag växte upp, eller i alla fall nära dem. Det var om Kumla och Blackstabacken typ. Senare har han förlagt handlingen i böckerna till många olika orter. Jag har nog läst alla från och med "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" och framåt i tid. Senast var det "De vänsterhäntas förening", men ser på listan att jag nog missat den som kom efter; "Halvmördaren", den har jag inte läst. Får ta igen den senare.
Kommande vecka hade förutsättningar att bli en bokläsarvecka. Det blir lite dåligt med bokläsning numera så det kan behöva planeras. Men jag ska verkligen lägga manken till och försöka ändå trots att förutsättningarna har ändrats.
Nu ska jag läsa en bok!
Jag fick den igår och nu ska jag börja läsa, passar nog mig som älskar skogen. Och som dessutom gillar Herman Lindqvist.
Bodil Malmsten "Nästa som rör mig"
Den här texten skrev jag på min blogg för 11 år sedan, i februari 2009. Jag hade anledning att gå tillbaka och leta i bloggen och upptäckte att jag skrev rätt långa texter på den tiden, numera är det mest bilder. Här handlar det om Bodil Malmsten. Skicklig författare är hon och så gillar vi träd hon o jag. ;-). Så här skrev jag i alla fall 26:e feb 2009.
"Nästa som rör mig....
är död" skriver Bodil Malmsten som inledningsfras i sin bok med nästan samma titel.
Jag läser den nu och är alldeles förstummad över hennes skicklighet som författare. Hon kryper in i en annan människas tankevärld och lyckas skildra den precis som den är, när den händer, logisk och på samma gång ologisk. Hur kan hon lyckas med det konststycket??
Jag har ofta önskat att jag kunde följa någon annans tankeverksamhet, exempelvis ett litet barns när en massa vuxna sticker ner näsan i barnvagnen och gullar, en elevs när jag inte lyckas förklara ett matteproblem, en hunds när den lyder / inte lyder, beslutsfattares när de fattar vansinniga beslut.
Bodil beskriver tankarna just så som de fladdrar mellan då och nu och framtid, lyckas fånga associationsbanor som är fullkomligt logiska. Det är alltså en bok i stort sett utan dialoger men så spännande uppbyggd att man inte vill lägga bort den, för den person hon skildrar på det här sättet är en rätt galen människa och man anar naturligtvis hur slutet ska bli, då man får förklaringarna på alla spridda tankspån.
Huvudpersonen är alltså en f.d. modell som lever i Paris, utan hem, boende på olika hotell. Genom hennes tankar träder hennes liv fram som det har varit och som det kom att bli. Boken är rätt gammal, från 1996, i pocket 2003. Finns kanske på bokmässan? Rekommenderas i alla fall!
Jag läser den nu och är alldeles förstummad över hennes skicklighet som författare. Hon kryper in i en annan människas tankevärld och lyckas skildra den precis som den är, när den händer, logisk och på samma gång ologisk. Hur kan hon lyckas med det konststycket??
Jag har ofta önskat att jag kunde följa någon annans tankeverksamhet, exempelvis ett litet barns när en massa vuxna sticker ner näsan i barnvagnen och gullar, en elevs när jag inte lyckas förklara ett matteproblem, en hunds när den lyder / inte lyder, beslutsfattares när de fattar vansinniga beslut.
Bodil beskriver tankarna just så som de fladdrar mellan då och nu och framtid, lyckas fånga associationsbanor som är fullkomligt logiska. Det är alltså en bok i stort sett utan dialoger men så spännande uppbyggd att man inte vill lägga bort den, för den person hon skildrar på det här sättet är en rätt galen människa och man anar naturligtvis hur slutet ska bli, då man får förklaringarna på alla spridda tankspån.
Huvudpersonen är alltså en f.d. modell som lever i Paris, utan hem, boende på olika hotell. Genom hennes tankar träder hennes liv fram som det har varit och som det kom att bli. Boken är rätt gammal, från 1996, i pocket 2003. Finns kanske på bokmässan? Rekommenderas i alla fall!
Om träd i Bodil Malmstens bok "Nästa som rör mig" sid 81-82 i pocketupplagan:
"Att de kan leva på så lite näring, att de kan stå så raka.
Respekten jag känner för träd.
Högaktningen, vördnaden.
Ett enda träd ger syre som räcker för tio människors årsbehov.
När löven är utslagna tar trädkronorna upp stoftet i luften och på vintern tar grenarna emot avgaserna, tar det på sig som Jesus i Bibeln, sträcker ut armarna och tar emot luftföroreningarna, stora lungor i städerna, träden andas så luften blir ren.
Platanerna längs boulevarderna, platanerna är det, med fläckiga stammar, de tar emot giftet som gerillakrigare, kamouflageklädda, kraftiga, närmast trafiken. Värnar, skyddar. Platanerna i de stora städerna, nyttan de gör.
Gamla träd kan ha en bladyta på mer än en kvadratkilometer och en inre bladyta på 160 kvadratkilometer - den inre kvadratytan är summan av alla cellytor som bladen är uppbyggda av.
Jag klippte en artikel ur en tidning, Dagens Nyheter, var det den? Texten var på svenska, det måste ha varit den. Jag klippte ur och klistrade in i min bok.
Träden är överlägsna stod det, att träden är överlägsna allting som människor kan uppfinna, allt folk tänker ut.
Det finns stadsbyggare som inte vet att träd avger syre, politiker som inte känner till nödvändigheten med träd, beslutsfattare som inte vet att det är träden som andas åt en stad, dämpar oljudet, som ger lä, skänker skugga, skydd och livsrum åt människor och mikroorganismer, att träden fungerar som luftkonditioneringsapparater.
Att allt träden kräver är plats för sina rötter, och en himmel att sträcka grenarna mot.
Att städer blir omänskliga utan träd.
Som om det mänskliga vore något att stå efter - Siri och Siris familj, James, de rika kvinnorna, deras kroppar i provrummen, deras läten.
Hur människor är mot varandra.
Trädens mänsklighet. Hur tysta de är, hur de andas.
Trädens värdighet jämfört med människornas.
Okränkbarheten. Oberoendet. Kraften.
Men en natt stormar det och en gren slits av trädet, stammen bryts av. Trädet knäcks.
Inget blod, bara trädet som skriker i mörkret och ingen som hör."
Slut citat ur Bodil Malmstens bok!
Träd har alltid fascinerat mig, precis som de tydligen har fascinerat Bodil Malmsten. Jag känner mig besläktad med henne, så som jag antar att många andra läsare känner sig besläktade med henne. Det är nog ett signum hos en god författare, att man någonstans i det lästa känner igen sig själv.
Texten här ovan kan jag läsa hur många gånger som helst, både för innehållet och för det vackra språket.
Googlade lite på Bodil. Hon var alltså barnbarn till den store Carl Malmsten, han med möblerna, visste jag inte. Hon var lite drygt 60 år då 2009 när jag skrev detta, född 1944 tror jag. En av hennes anfäder grundade Grand Hotell i Stockholm. Hon växte upp hos sina morföräldrar uppe Norrland och sedan i fosterfamilj i Stockholm. Hon har skådespelat, skrivit drama, målat och en del annat och fått ett antal utmärkelser för sin litteratur. Bodil dog 2016 i cancer.
Fått låna en favvobok!
Jag har fått låna en bok med ortnamn i Nordmarken = Årjäng. Den är indelad efter sockennamn och Sillerud där vi bor är förstås mest intressant. Nedan några exempel
"Nyodling" nyckelroman om Sillerud av Gösta Waerne.
Boken kom ut 1935 och var skriven av Carl Gustaf Fagerlind men under pseudonym Gösta Waerne. Författaren skänkte /signerade ett ex till Rolands morfar, Agnar Nilsson
med familj. Den betingade ett pris av 3:73 när den gavs ut. En nyckelroman innebär att verkliga händelser i Sillerud, åtminstone delvis, beskrevs i texten men med ändrade namn på personer och platser. Bl.a. tecknas en nidbild av prästen Sillén i Sillerud. medan klockaren höjs till skyarna. Han hette Fagerlind och ska ha varit far till författaren om jag nu tolkar en tidningsartikel rätt.
Gardellboken igen då!
Den bli bara bättre medan man läser. När den är avslutad så känns den som ett litterärt konstverk där personer och händelser knyts samman med så mycket kärlek. Och man vill läsa den igen - snart. Med prosa som också är dikt, med sanning som blandas med fabel. I förra inlägget om boken skrev jag hur den påminde mig om den lurige matteläraren Sten Rydh och hur den lyckades fånga läsarens uppmärksamhet så som han.
Gadells bok påminner också om de gamla ryska författarna Deras böcker är skrivna på ett sätt som för tankarna till teater. Varje scen / händelse är nogsamt arrangerad, inramad med beskrivningar av hur det fysiska rummet ser ut med stolar, lampor, bord osv och deras historia över tid. Huvudpersonens entré genom någon dörr finns med och hur han / hon rör sig i rummet och berättelsen går vidare. Det sättet att skriva gör det lättare för läsaren att få till de inre bilderna som stimulerar upplevelsen av boken, det blir en teater inne i huvudet.
Gardell använder också det här teaterknepet i sin bok, men inte bara rent fysiskt. Han är noga med att placera varje händelse / person i ett mentalt sammanhang. Den känslomässiga inramningen till varje skeende finns med och gör det lättare för läsaren att förstå / identifiera sig i det som händer, när det händer.
Det är sammantaget en ovanlig bok, mycket Gardellsk och absolut läsvärd om man gillar hans blandning av humor och svärta.
Det är en speciell bok
Jag gillar ju Gardell, hans humor och hans svärta och blandningen mellan dem. Den har ju ett fantastiskt språk också, som är ett eget påfund med blandning av poesi och prosa utan någon gräns emellan.. Nu är jag i mitten på boken ungefär. Den påminner om flera saker
1. Sten Rydh. Sten R. är nog den duktigaste mattelärare jag träffat på. Han jobbade i Bengtsfors för länge sedan. Han hade varit utomlands i många år och var förutom mattelärare också suzukilärare på fiol. Jag gjorde flera studiebesök hos honom. Hans lektioner var dramatiska, han showade alltid. Och han lade in fel i sin undervisning medvetet. När eleverna kunde avslöja ett fel som han gjort, fick hela klassen en poäng och när ett visst antal poäng var uppnådda så bjöd Sten alla på glass. Gissa om eleverna hela tiden kollade vad han sade och skrev på tavlan, inget undgick dem! Han fick barnens totala uppmärksamhet med det här knepet. Dessutom var det medvetet ett sätt att få dem att ifrågasätta och ständigt kritiskt granska en auktoritet, vilket var en god lärdom för livet.
Och läsarens uppmärksamhet får Jonas Gardell också i den här boken med knep som påminner om Sten Rydhs. Gardell följer upp sin släkts traditioner med att tänja på sanningen och fabulera när verkligheten inte passar in. Så som läsare är man helalert och kollar, precis som Sten Rydhs elever gjode: Är det Jonas skriver nu rimligt eller fantiserar han lustfyllt? Kan en pappa verkligen lämna sin fru och fyra barn genom att bara kliva ur bilen på torget i Enköping första semesterdagen, vandra iväg och aldrig mer återvända?? Mer om Gardells bok senare här på blogg och facebook. Den är bra, riktigt läsvärd!
Favvoställe i Karlstad! Bokhandeln!
Det blev ett bokinköp vid senaste Karlstadbesöket. Den gamla fina bokhandeln vid torget har tyvärr stängt men det finns en annan kvar. Det är en sån speciell känsla att gå omkring i en bokhandel, man blir glad och varm om hjärtat, måste klämma och känna på böcker och grejer.
Håkan Nesser är en favorit, jag kunde inte motstå frestelsen att köpa hans senaste bok. Ibland utspelar sig handligen i hans berättelser i mina hemtrakter, typ Kumla och Blackstabacken! Det är ju extra nostalgi så som med boken "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" Men den här har nog en annan bakgrund. Som medlem i bokhandelns fanklubb fick jag rabatt på boken också. Ska bli spännande att läsa den.
Persbrandt-boken har jag läst
Får väl erkänna att jag läste boken först och främst för att den är skriven av en favvoförfattare, C J Vallgren. Men också förstås av intresse för Persbrandt. Han är en duktig skådespelare, nu senast Tårtgeneralen gillar vi, och biografier är ofta spännande.
Fast rent litterärt är det ingen bra bok. Den är en rätt tråkig beskrivning av Mikaels missbrukskarriär och delvis yrkeskarriär förstås. Jag vet inte varför den inte lyfter, kanske att det blir för många upprabblingar av namn på personerna som är involverade i olika händelser, till och med en lista över alla de flotta bilar han äger. Även återfallen i missbruk ser ungefär likadana ut. Oftast upplever han att han har tråkigt, får ångest och måste kicka igång med alkohol och kokain. Och fenomenet ser likadant ut varje gång, monotona beskrivningar. Krascherna blir allt svårare ju äldre han blir och människor såras allt mer av hans upprepade svek.
Om man ändå vill läsa boken så kan man nöja sig med att läsa de tre sista kapitlen. Då har man fått med sig det mesta. Han utreds ju till slut av pskiatrin och visar sig ha bipolär sjukdom. Efter behandling med litium upplever han sig äntligen få makt över sitt liv och kan få lite ro sitt förhållande till senaste hustrun Sanna Lundell och de barn han har med henne.
Samtidigt med läsningen av den här boken så har jag av och till lyssnat på GWs biografi över hans vuxna liv, "Ville Vingmutter"
Det finns paralleller, värda att notera:
Båda är i det närmaste genialiska i sin yrkesutövning och mycket hängivna.
Båda förefaller däremot emotionellt och mentalt ha stora tillkortakommanden med extrema problem att hantera nära relationer.
Båda har försatt sig i självdestruktivt missbruk som tagit över en hel del av deras liv, GW med alkohol och Mikael både med alkohol och kokain
Båda har försummat sina familjer och nära anhöriga
Båda tycker sig nu till slut ha funnit lösningen på sina problem; GW med att använda alkohol halva året och vara nykter resten, medan Mikael tar sitt litium och inte längre känner suget efter rus. Fast om de lyckas med sina intentioner får väl framtiden utvisa.
Fast visst finns det gott om frågor efter läsningen av boken
- Varför gillar man GW efter läsning av deras biografi men ogillar Persbrandt? (GWs är ju i o för sig välskriven och rolig med massor av självdistans, det är inte Persbrandts bok!)
- Varför har Vallgren skrivit en sån här dålig bok? Bra betalt?
- Hur kan människor med svåra beroendeproblem leva ett långt missbrukarliv utan att någon gång på vägen utredas för grundläggande psykisk problematik?
- Hur kan hustrur finna sig i att pinas av sina män år efter år? De kanske också borde utredas! Både Sanna och Marie borde rimligen ha kickat ut Mikael rätt omgående kan man tycka.
Det som beskrivs i de här två böckerna är vuxna äldre människor som haft stora problem att klara av sina liv, trots hög intelligens och uttalad genialitet på flera områden. Det finns ju många GWar och Persbrandt-ar, de är inte de enda. Det finns många som upplevt samma typ av svårigheter och jag som jobbat med barn undrar förstås hur de människorna varit som barn?
Vilka diagnoser får de? Vllken hjälp får de? Får de rätt hjälp? Hittar vi dem? Kan vi förstå att ibland är det grundläggande medfödd problematik som ställer till det och inte en elak omgivning? Alltså dilemmat att begripa vad som är biologiskt arv och socialt arv. Med jag tänker inte att alla bekymmer är biologiskt arv, det finns förstås en skala där vi alla finns med på olika sätt. Och oavsett det biologiska arvet så kan det förstås förstärkas av miljön, antingen till det bättre eller till det sämre. En medicinering för att balansera grundläggande kemi-brister i vuxen ålder borde kunna fungera bättre förstärkt med terapeutiska insatser / tillrättalägganden i miljön. Och kanske så för barn också. En kombo av insatser borde kunna vara mest framgångsrika.
Man inser efter läsning av Persbrandts bok att det här inte är så enkelt och att vi egentligen inte kan så mycket generellt om de grundläggande orsakerna till missbruk och självdestruktivt beteende. Och framför allt har vi dåliga verktyg att hitta dem på individnivå.
"Vad gör en bank?" = Sommarens rysar-läsning!
Jag har länge varit förundrad över att vi låtit banksystemen få så stor makt över världen. Och nu menar jag inte mitt bankkontor, lilla Västra Värmlands Sparbank, för det är jag väldigt nöjd med och Cervenka framhåller också de små sparbankerna som exempel på god bankverksamhet. Men jag menar de stora bankerna i världen. Sammantaget styr och ställer de som de vill, rätt oberoende av vad de enskilda staterna beslutar. Om jag ska ta ett exempel i närtid så är det när Nordea genom att hota med flytt till Finland aktivt ändrar regeringens förslag på bankskatt.
Andreas Cervenka är ekonomijournalist och skriver initierat om vilket inflytande banksystemet har över oss alla, i stort och smått. Han är också fascinerad över att vi lämnat över så mycket makt till bankerna och samtidigt förutsätter att de är ansvarsfulla. Tyvärr visar exempel gång på gång, att den här verksamheten styrs i hög grad av kortsiktigt vinstintresse. När det det sen svajar så måste staten gå in med skattemedel och rädda det hela så att inte samhällsekonomin kraschar.
Om man vill läsa litteratur som skrämmer så kan man välja deckare förstås, men den här boken duger också bra om man vill ha läsning som sänder kalla kårar efter ryggraden. ;-)). Cervenka skriver inte bara initierat och sakligt utan också lättläst. Han lyckas med bildspråk förklara rätt komplicerade ekonomiska förhållanden så att man förstår.
En del fakta från boken:
Svenska banker har växt från 200% år 2002 till 400 % av BNP år 2016. Sverige är Europas mest banktunga land efter Schweiz.
Globalt sett är bankerna inte längre i huvudsak förmedlare av pengar mellan sparande och lån. De är tillverkare av pengar, pengar som inte finns egentlgen, bara som en knapptryckning. Varje lån de förmedlar skapar luftpengar.
Om alla sparare på en gång vill ha ut sina pengar så kommer de att finna att endast en bråkdel av dem existerar i verkligheten. I Sverige med så många och höga lån till privatpersoner har mycket luftpengar skapats.
De lokala sparbankerna, typ Västra Värmlands Sparbank, framhåller Cervenka som de enda som har en vettig verksamhet, men de har tyvär bara så där 8 % av marknaden
Bail - in är en regel som anammats av hela EU och sedan 2016 även av Sverige. Det betyder att staten inte ska in och rädda banker som hotar gå i konkurs, (så som Sverige gjorde när Swedbank schabblat i Baltikum) utan pengarna ska istället tas från aktieägare och från dem som har sparpengar i banken. Därmed ska bankerna bli mer sansade och ansvarsfulla än förut är tanken. Det är bara det att det redan finns undantag i Bail -in. Angela Merkel har redan räddat Deutsche Bank och i Sverige finns en fond på 40 miljarder redo att rädda krisande banker. Och den består till större del av statliga pengar. Det blir skattebetalarna och pensionsfonderna som får rädda bankerna och det vet bankerna. De ändrar inte på sin utlåning och sitt risktagande.
Som sagt, den som har starka nerver och samtidigt vill bli road en stund ska läsa Cervenkas bok. Jag lånade den nu på biblioteket men kommer att köpa den och läsa om flera gånger. Den första genomläsningen tog tid, jag läste ordentligt, ville inte missa nåt.
Det här inlägget publicerade jag i juni 2017 när jag just läst Cervenkas bok. Nu är det maj 2018 och inlägget är aktuellt igen eftersom Schweiz ska folkomrösta om hur bankerna ska få hantera penningsystemenen. Starka krafter vill att de ska tvingas sluta spotta ut luftpengar. Intressant att följa utfallet, vad omröstningen säger och vilka beslut som kan följa.
"Var la jag min man?"
"När Anna-Maria kom hem
satte hon sig vid köksbordet
och strök med fingarna över duken.
Inga händer möttes hennes.
Bordet var stort, det verkade plötsligt oändligt.
Hon var ensam.
Ensam i en tom lägenhet.
Hennes man sedan fyrtionio år tillbaka var död.
Hennes käraste Erik Stendahl,
rektor och odlare av orkidéer."
Anna-Maria har blivit ensam och hon har börjat glömma.
Jag drev omkring på biblioteket idag en stund för att vänta på hämtning. Jag råkade grabba tag i den här boken som stod i ett ställ med lättlästa böcker. Jag började läsa i den och skrattade högt, hann en bra bit eftersom jag är snabbläsare och boken LL. Den är bara så fin, ömsint och rolig, fast lite lessen också. Tänkte inte låna nåt men kunde inte låta bli. Nu ska jag läsa färdigt.
Motvilligt läser jag den!
Jag har läst en bit i boken men slutade för den var inte så himla bra. Sen gillar jag ju inte författaren alls, han förefaller mig vara en synnerligen osympatisk person. Jag gillar inte ens hur han skriver böcker. Det ska liksom bli många sidor med samma berättelse, först berättar någon att något ska hända, sen händer det och sen berättar någon att det har hänt.
Sen är, eller åtminstone har, hans kvinnoskildringar varit motbjudande. Medan män beskivs som seriösa med heder och ambitioner, så har kvinnor beskrivits utifrån utseende och grad av flärd. Men kanske är den här boken annorlunda. Johanna Lauritzen är huvudperson och hon sysslar med sabotage tillsammans med motståndsrörelsen under ockupationen av Norge. Dessutom så handlar den om Blå Stjärnan. Det är en organisation som skapades för länge sedan för att hjälpa djur i krig och sedan för att vara avbytare i jordbruket när männen ryckte in i det militära. Jag var Blå Stjärna när jag var ung och gick roliga kurser om djurvård, traktorkörning bl.a. Vet inte om organisationen finns kvar. Jag var till och med högtidligen och hemligen krigsplacerad i en stor potatisodling, men kan bara hoppas att den inte är aktuell. ;- ))
Nej jag behöver inte alls läsa boken, men att ha den ligga halvläst känns inte bra heller. Bättre att läsa ut den och ge bort till second hand. Kanske ändrar jag uppfattning om Jan G efteråt och tycker att han är riktigt bra.
GW är så bra!
Jag gillar att se / höra honom och att läsa hans böcker. Den här har fått vänta ett tag. Jag köpte den direkt av Leif GW själv när han var på jaktmässan i Säffle. Och han skrev snällt till mig i den också ! Innehållet är spännande och lite oväntat i upplägget. Huvudpersonen har mycket gemensamt med GW själv och beskrivs inte direkt som sympatisk. Det är väl det som är en del av charmen med GW, att han har distans till både sig själv och omgivningen. I går kväll såg vi veckans brott och det var jätteintressant som vanligt, begriper inte hur en timme kan gå så fort.
I kväll ska vi se Lerins lärlingar. Den serien har vi väntat på. Lerin är också en person som man faller för men av helt andra skäl.
Utrensade böcker.....
Som jag skrev igår så är det en process att slita sig från böcker. Men nu har jag gjort ett krafttag till. Och nobelpris är inget skydd mot utrensning, här åker Singer, Kertesz, Böll o Lessing. (Vill minnas att de var pristagare! Men jag kan ha fel) Dessutom gör jag nu absolut slut med Jan Guillou. Jag har skickat ett antal av hans böcker förut, finner honom osympatisk som person och dessutom har jag tröttnat på hans sätt att skriva böcker; först berättar han rätt omständligt vad som ska ske, sedan hur det sker och sedan berättar han efteråt att det har skett, samma skeende i tre varianter. Men jag erkänner att mest beror det på att jag uppfattar honom som rätt macho med schablonartade beskrivningar av kvinnor, en trist självupptagen typ. Jong, Baldersson och Wahlöö åker också nu, liksom gamle Eino Hanski (länge sedan han blev läst! ) och en del andra.
Det var alltså utrensning i en bokhylla igår, det är fem kvar, så jag har bara börjat skilsmässan från mina klenoder! Det jag inte förmådde att skicka iväg ur den här avdelningen med mest utländska författare, var gamla receptböcker, kokböcker, lexikon, de ryska författarna, Conn Iggulden, Auel, Leif GW, Ken Follett, Knausgård och ett gäng biografier. Ja och första Tolkien.
Jag lyckades också befria ett köksskåp från en hel del udda och onödigt. Hade ju tänkt tillbringa dagen utomhus men det funkade inte med kylan, vinden och min pågående förkylning. Så det fick bli ett lugnt plockande bland second hand - objekt. Sammantaget 4 kassar till nästa resa! Heja mig!
"Blå stjärnan" av Jan Guillou ...
... börjar jag på nu, varvat med sovmorgon. Inte fel! Och förtränger planerna på julstädning en stund till.
Vet att jag svurit på att aldrig läsa hans böcker igen. Det finns undervisande fenomen i hans böcker som jag har svårt med. Han ägnar rätt mycket text åt att exempelvis upphöja islam - nedvärdera kristendom. Likaså har hans kvinnosyn varit ansträngande. Män har beskrivits utifrån sina kunskaper och färdigheter, sin status och moral. Kvinnor däremot mest utifrån sina familjerelationer och sitt utseende. Men detta har blivit bättre i de senast utgivna böckerna, får erkänna det. Sen kan det bli tålamodsprövande att varje händelse ältas omsorgsfullt flera gånger, dels när den händer, dels återberättad av olika personer i olika sammanhang.
Men ingen kan ta ifrån Jan G att han är en god berättare och jag är ändå nyfiken på hur den här storyn fortsätter med familjen Lauritzen. Jag ger honom en chans till. ;- )
Sen har jag varit inne hos Börje Höglander, en bloggkontakt som finns här på min lista, och kollat på fler romaner med historiskt tema och de verkar spännande. Fast jag har en Conn Iggulden först på tur efter Blå stjärnan.
Fjärde gången jag lyssnar på Axels tid ...
... av Lars Lerin. Den här gången i bilen på väg till och från Karlstad häromdagen. Andra gången Roland lyssnade. Och vi uppskattar fortfarande mycket det vi hör. Kommer säkert att lyssna igen. Märker att jag sitter där med ett småleende när jag lyssnar på Lars fantastiska uppläsning, skrattar någon gång och ibland får tårar i ögonen över de grymma villkor som rådde bland vanligt folk för så där hundra år sedan. Beskrivningen av skolan fastnar i minnet:
"Vi var inte gamla, vi blev äldre sedan. Två år i småskolan och fyra i folkskolan. Skolläraren var gammal och grå, han bad oss ta fram böckerna. Sedan somnade han. Vi var snälla. Han fick lugn och ro. Endast söner till folkskollärare och ingenjörer fick studera vidare. Och disponentbarnen hade guvernant. Det var som det skulle. Men jag led i skolan, lärde mig inte för mycket, trivdes aldrig med psalmverser och budord. Bäst tyckte jag om att läsa sagor. Min bänkkamrat hette Nils Hallgren, en pojke från vilarkujorna. Mor hans föste honom till skolan med vidja. Han luktade get. När vi satt och läste kunde det trilla ner en lus på hans bänk och krypa över till mig. Mamma fick kamma mig när jag kom hem. De var stora, Nils Hallgrens löss."
Och om mammans hemlängtan:
"Mamma trivdes aldrig i Munkfors. Hon saknade glittret på sjön och alla släktingar och vänner. Hon fick leva om sin ungdom i tankarna, hon hade lagt allt på minnet. Det var ju så vackert i Slänga. Sluttande ängar från skogen ner till sjölandet och fruktträd, skygårdar. Gärdena räckte ända nordtill Lid. Oändliga skogar, mycket kor.
- Nu ser jag inget vatten hur mycket jag än vrider på huvudet, sa mamma.
Och bäcken var torr för jämnan."
631 sidor lästa!
Det är drygt halva boken. Himla bra är den, vill inte att den ska ta slut! Ken Follett skriver romaner med historiskt tema och han slår Jan Guillou med hästlängder! "Nålens öga" tror jag var hans första bok, eller alla fall en av de första.