Idag besökte vi Vårviks kyrka.

Vi var här för att ta ett sista faväl av en god vän som gått bort. Det kändes fint att få vara med hans närmaste idag.  Många tårar blev det, fina minnen har vi tillsammans. En del människor är man så tacksam att ha fått lära känna. 
 
Det här var vårt första besök i Vårviks vackra kyrka. Den ligger på en ö i sjön Västra Silen, landskapet Dalslands norra del. 
 
 
 
 
 
Här finns en släkting till Roland begravd, Olof Boberg. 
Han var bror till Rolands farmors far, Karl Boberg på Liane.  Fint när så gamla gravstenar får bli kvar som minne. Många av de här Bobergsläktingarna emigrerade till Amerika och där finns ättlingar idag, bl.a. Karen B som vi har kontakt med. Hon bor på Cape Cod.. 
Det finns fler släktgravar här men dem såg vi inte idag; Gottfrid, Erik och Åke Kylén.
 
Hemvägen körde vi fantastiska 172.an till Årjäng. Den går högt bredvid Västra Silen, utsikten är ögonbedövande vacker.  Om allt varit som vanligt utan Corona så hade vi gått in  och hejat på en släkting som bor efter vägen ; Sölve A., men det får vänta tills vaccinationerna har satt sig så vi vågar umgås igen.

Roland var i Seattle för några år sedan.

Roland skickade hem många bilder, de kommer som minnesbilder på Facebook.  Yngste son Mattias bor i Seattle. Han flyttade dit för att jobba med att göra dataspel. Mina och Rolands gamla släktingar flyttade också till Seattle-trakten för många år sedan, men för att hugga skog, bl.a. de jättestora träden som växte där. Det gick åt massor av virke för att bygga de stora städerna på USAs västkust. Nordiska män var duktiga skogshuggare så de var välkomna. 
De som vågade klättra upp i de allra högsta träden kallades high climbers. De hade högst status och var väl avlönade. En av Rolands släktingar var en high climber
Den här utrustningen användes. 
 
Så här kunde ett skogshuggaläger se ut. Kvinnorna som lagade maten var också högt ansedda.

Tornfalken har kommit! Och om Oskar på Liane!

Tornfalken är en kär gäst på Liane. Jag har många foton på tornfalken men aldrig tidigare lyckats fånga den underifrån i flykten. Han / hon kommer varje år och bosätter sig i Oskars gamla duvslag, i gaveln på ladugården på Liane. Det brukar bli ett par och de får  några ungar. 
 
Ovanför fönstret där finns ett hål i väggen och en bräda ut. Det är lämningar efter Rolands pappas morbror, Oskar Bobergs duvor. Oskar kom till gården när hans far Karl Boberg  tog över arrendet med sönerna i början på 1900-talet .  Sen brukade Oskar Liane Gård  tillsammans med Rolands farfar  Gustav och  senare tillsammans med Rolands pappa och farbror när Gustav dog. Oskar var bror till Ester Boberg som alltså gifte sig med Gustav Kylén, son till Alfred Kylén på Döverud.  (Esters anmoder kom från Västra Boda soldattorp, därav namnet Boberg. Hon  härstammade från  Maria Pyttner / Byttner dotter till regementschef på Nordmarks kompani i Långserud, som i sin tur var ättling till  deBesche,  adlig vallon-släkt invandrad från Liege 1600-tal. De byggde slott bl.a. i Nyköping och hade ett bruk där) Oskar var  bror till mamma till Anna på Döverud. Hon  hette Márie på Blåsåsen. Oskar var också bror till Valfrid (kallad Valen)  och bror till Anders Hellbergs farmor Emma (mor till Hagar på Tallbacka,) och en syster i Sanda som hette Anna blev farmor till Thore Danielsson i Svensbyn. 
 
Åter till Oskar, som var påhittig och skojfrisk och gjorde  duvslag på ladugårdsväggen. Han hade också får, ankor, hönor (svarta minorka!) Oskar  hade ingen egen familj men blev på ålderns höst som lite lekkamrat till Roland.   Han gav en höna till Roland.  Sen skojade han och sa att han lurat Roland och att det egentligen var en kråka. ;- )) . Roland trodde honom och  blev jättearg!  ;- )) Oskar försökte vara  modern. Galon kom då och Oskar köpte en hel rulle. Han sydde  fast på byxorna som förstärkning. Fast det funkade dåligt när det blev kallt, det sprack. 
 
Roland som barn spelade ofta spel med Oskar och Oskar kunde inte låta bli att fuska. Roland avslöjade det ibland, blev arg och gick upp till sig. Efter ett tag så ropade Oskar på honom i trappen och ville fortsätta. Och då var det glömt.
 
En gång när Oskar låg och sov middag  på gräsmattan utanför Liane efter någon fest, så märkte han att det var något på bröstet och vaknade av att en huggorm hade slingrat sig upp och lagt sig där. Han lyckades ta ormen i svansen och slänga iväg. 
 
Oskar var nog den förste som köpte elektrisk rakapparat. Han rakade Roland på armarna och Roland blev så stolt över att vara rakad. Men hans mamma blev jättearg för sen blev armarna väldigt håriga!
 
 
 
Så här ser den ut på närmare håll. Det blåste när jag tog bilden så det blåste upp en mörk grop i fjäderdräkten fram. 

Liane Döverud / Libråten är till salu!

Det här huset är till salu,  ligger mitt i skogen så där 600 meter från vårt hus. Det säljs som hus med stor tomt.  Och grannarna (vi :-  ))  är jättetrevliga,  ha ha....! Man kan läsa mer om Liane Döverud på Hemnet, Årjängs kommun  just nu och se massor av bilder. Första prisbud är 500.000 kr, mycket  rimligt. 
 
 
Döverud hette förr Libråten och var ett torp under Liane som var ägt av kyrkan. Den som bodde här fick  antagligen betala hushyra / arrende med dagsverken på gården Liane så som var brukligt för torpare. Några åkrar och en ladugård hörde till Döverud och det var möjligt att försörja sig här med ett några  kor, ett par  kalvar och ev. en häst.  Nu  hör åkrarna runt om   här   till Liane och huset Döverud och  uthus säljs istället med stor tomt. Men det är inte vilket hus som helst för oss  och hade det varit till salu för 30 år sedan hade vi nog varit spekulanter. Nu på ålderns höst är vi mer inriktade på att avveckla än på att utveckla. ;- ))
 
 
 
Hit till Döverud kom Rolands förste anfader i Sillerud, Alfred Vilhelmsson / Kylin. Han kom hit från Blomskog, son till en ensamstående mor, Maja - Lena Kylin,  som dog på fattigstugan i Blomskog 49 år gammal. Innan dess hade hon flyttat runt som rotehjon hos släktingar.  Vet inte om hon var sjuk. Maja- Lena  var inte gift,  men  pappan till Alfred  hette Vilhelm  och han erkände faderskapet till sonen.  Tidigare hade Alfreds släkting varit på Sand i Sillerud och jobbat där.  Alfred kom nog först till Sand och de Borgere där han bodde som nygift. Han gifte sig med Emma Guttman från Faggebyn, eventuellt dotter till brukspatron på Noretjärn, ogifta mamman var postgumman i Faggebyn.
 
Alfred  var alltså son till Maja-Lena Kylin, syster till bl.a. Johan August Kylin Blomskog. Alfreds pappa hette Wilhelm Olsson , Norra Viker, därför blev efternamnet ett tag Alfred Wilhelmsson, sedan Kylin och här i Sillerud Kylén. Av Wilhelm och Maja-Lena finns inga kända bilder.  Emma och Alfred bodde här på Döverud tills de dog.  De fick barnen  Gustav, Yngve, David, Gottfrid, Hanna och en dotter  till som vi glömt namnet på, hon som dog i lunginflammation  efter fall i  älven vid Tjolitta. Sonen  Gustav Kylin tog över arrendet på gården Liane, gifte sig med Ester Boberg och de fick bl.a. Thyko, äldste sonen,  som gifte sig med Maj och de  blev föräldrar  till bl.a. Roland Kylén  som sen köpte gården Liane när kyrkan sålde.  Nu har jag gjort en lång historia kort! ;- ))

Lunchmacka med räkor!

Undrar om min biologiska mormor hade gilla den här smörgåsen? 
 
Jag försökte göra som vanligt, alltså stapla allt på varandra på en brödbit, men det gick inte, blev för högt. Så jag kom på att en del av grönsakerna kunde jag lägga bredvid istället för ovanpå. Letade upp ett uppläggningsfat o bytte ut tallriken. Det gick bra, är alltså två stora rostebröd-skivor under räkor och ägg. Det här är Rolands variant, min smörgås  var betydligt mindre, kanske en tredjedel :- ))
 
Det är så roligt att laga mat som pensionär, jag har gott om tid både att tänka ut maträtter och att laga till. Det är inte alls som förr när mat var jäkt och flera  som skulle mättas på olika tider.  Konsten nu är att variera kött och köttfärs som det vill bli mycket av när boxen är full av vilt. Det måste bli typ kyckling, fisk och skaldjur ibland som här.
 
Och lite kändes som om mina anmödrar var med mig idag, både mamma och biologisk mormor lagade mat yrkesmässigt också förutom i hemmet.
 
Min biologiska mormor, Lisa Sundin / Bladh, har jag aldrig träffat, bara genom släktforskning, för min mamma blev  adopterad. Lisa hade ursprung runt  Giresta, Fogdö, Örsundsbro, Strängnäs. Hennes första jobb var på något slags kurort i Södertälje. Sen kom hon till restaurang Riche i Stockholm ungefär 1914, var kallskänka. Efter det var hon ett tag i Umeå tror jag men där brann arkiven så jag vet inte var. Därefter blev det Göteborg och anrika hotell Eggers fram till mitten 1900-tal. 
 
Min mamma jobbade också med mat både före och efter sitt hemma-fru-liv. Hon gick lanthushållsskola som ung så jag hade förmånen att växa upp i ett hem med odlingar av alla slag och slakt på plats. Maten lagades från grunden och min mamma gillade det, upplevde aldrig det som en börda. 
 
Det måste alltså vara några gener som till slut slår igenom när jag ler medan jag hittar på en ny variant av lunch-räk-macka! 
 
Uppdaterat! Va roligt! Jag fick en kommentar här från hotell Eggers!

De nya amaryllisarna blev moln åt Leifs ängel!

De nyutslagna amaryllisarna  hamnade framför trä-ängeln som hänger på väggen. De blev som vita moln för ängeln att vila på.  Ängeln  har bildhuggare Leif på Noretjärn gjort. Jag har haft den länge och tycker om den, ser inte så där mesig ut som änglar brukar. Den här verkar skarpsinnig och har nog en plan. ;- ) 
 
Och ännu längre upp "i himlen" hänger Olle Nilsson - Boberg, född 15 januari 1815, död 18 april 1892. Han är en av  Rolands anfäder.   Olle var son till en ensamstående mamma tror jag, jag hittade i alla fall ingen pappa i släktforskningen, kom från Åskåfjället (stavning?).  Olle  fattade tycke för  Maria Pyttner, kaptensdotter på Nordmarks kompani i Långserud. Han och Maria gifte sig och hamnade på soldattorpet Västra Boda (kanske ordnade pappa Pyttner det?) och de fick ta efternamn efter torpet som brukligt var. De fick alltså heta Boberg i efternam, inte Nilsson. Sen blev det som det blev på den tiden, en massa barn och barnbarn osv. Olle var soldat för Västra Boda Rote 1841 - 1869. Han blev far till bl.a. Karl Boberg. Tror att Karl först var arrendator på Prästgården i Sillerud, sen på Liane, ev. kom han dit 1909. En dotter till Karl Boberg, Ester (Estrid) Boberg blev gift med Gustav Kylén ( son till Afred  o Emma Kylin på Döverud) och de tog över brukandet på Liane.  Ester  blev mamma till bl.a. Thyko Kylén och farmor till Roland.  
 
Så många tankar kan man få av en amaryllis och ett foto! Det är en konst att planera så man har en amaryllis som blommar över juldagarna. De här vita är fina nu men kommer snart att vissna. En till har jag i alla fall kvar, den är röd och den hoppas jag ska slå ut under jul.

Släktens jätte-biblar har jag kvar...

På mammas sida har jag inte mycket släkt. Men på pappas sida, i småländska Värends Nöbbele, var dom desto fler. Pappa hade sex syskon. Det blev stora familjer då på 1800-talet efter att vaccinet (smittkoppor) och potatisen (efter 30-åriga kriget! ) gjort sitt intåg i landet. Men på 1900-talet blev det färre i familjerna. Jag, min bror och en kusin blev enda ättlingarna  till hela skaran av pappa och hans  6 syskon. Jag var liksom den enda som var intresserad  av gamla ägodelar så hos mig samlades mycket av släktens minnen. De gamla skrev rätt noga vem som skulle ärva grejerna. Farmors hårblomma berättade jag om i ett tidigare inlägg. 
 
Jag har en bunt gamla biblar också efter min farfar Adolf och farmor Matilda,  gedigna skinnband, slitna och väl använda. Farfar o farmor var verkligen djupt kristna, tron var viktig i deras liv, det lästes regelbundet ur Bibel och sjöngs psalmer. I Bibeln skrevs också minnen upp och det klistrades in.
 
Den här tillhörde alltså min pappas mormor Christina Johansdotter från början. Så vacker skrivstilen var!  Sen fick pappas syster Ester den. Christina gifte sig med Andreas Persson (som gjorde den stora brödkistan i trä år 1846, den som jag nu har i källaren), de fick sex barn, bl.a. alltså min farmor Matilda (Thilda) 
 
Den här tillhörde min farfar Adolph Magnusson, han fick den till minne av första nattvardsgången1885. Han var son till Magnus Johansson.  Magnus var först arrendator på gården Stommen i Östra Torsås (ett boställe) , men 1874 köpte han gården Värnlanda (Wäderlanda) Östregård, 1/4  mantal,  i Värends Nöbble. 
 
Den här var min farmor Matildas. Hon hette Matilda Andreasdotter som ogift, men kallades alltid Thilda. Och hon fick en Bibel förstås.
 
Mina farföräldrar Adolf och Matilda  fick alltså 7 barn, varav min pappa var yngst, något av ett sladdbarn, född 1913
 
Två av barnen dog alldeles för tidigt och annonserna finns i en av biblarna
Det var Signe, gift med Einar Härndahl. Hon dog i barnsäng när hon fött barn nr 2, hon var bara 23 år gammal. Det nyfödda barnet dog också. Hon och Einar bodde på Värnlanda Gård. Den lille sonen Inge bodde mest kvar på Värnlanda  hos pappan och släktingarna men var också ofta på Östregård hos sin moster Ester och morbror Erik. Pappan gifte om sig och fick ny familj.
 
Bertha dog också alldeles för ung. Hon jobbade på ett hem för utvecklingsstörda barn, som man sa då. Till sådana hem kom barn med det vi idag kallar funktionsvariation direkt efter de var födda på den tiden och det fortsatte in på 1960-talet. Tbc härjade bland barnen som bodde tätt ihop och Bertha blev smittad. Då fanns ingen bot.
 
Tänk så mycket gamla böcker kan berätta! Dom här ska jag förstås spara och inte slänga. ;- ) Jag har mycket av lämningar, skrifter och texter kvar från gamla släktingar och osorterad släktforskning. Det är sparat och förvarat, men jag har inte systematiserat. Måste ta tag i det innan jag blir gammal och förvirrad och ännu mer glömsk.

Hårblomman gjorde min farmor!

 Igår gjorde vi lite julstädning och hamnade  bland prydnadssakerna högst upp på Ikea-bokhyllan i vardagsrummet. Här uppe står alltså Hårblomman. Den hängde under taket i mitt föräldrahem och kallades alltid Hårblomman och jag visste redan tidigt att jag skulle ärva den. Nu står den hos oss sedan mamma utrymde sitt hus. 
 
Det var min farmor, Matilda Andreasdotter - Magnusson,  som gjorde den till minne av sin bröllopsdag 22 maj 1897. Då gifte hon sig med min farfar Adolf Magnusson. De kom att bo på Värnlanda Östregård i Nöbbele socken, en bit från Växjö långt ner i Småland och sju barn blev det, min pappa var yngst.  Innan farmor gifte sig var hon i  Amerika ett år för att hjälpa sin älskade syster Anna med hennes barn. (Så sas det,  kanske tänkte hon emigrera men ångrade sig och reste hem, jag vet inte. )Anna Wesserling hette farmors syster som emigrerade.  Hon  var gift två gånger, bl. med en man från Dalarna tror jag och farmor kan ha lärt sig konsten av någon emigrerad svägerska, för det var i Dalarna som hårkonsten fanns.  Men jag vet inte hur det gick till. Det mesta av håret i tavlan är från släktingarna i Amerika. Farmor hade alltså med sig hårblommorna hem till Sverige och skapade hårtavlan.
 
I mitten finns blommor med kronblad av rött tyg, men centrum i varje blomma är gul och de torkade gula blommorna kom från brudbuketten. Slöjan som hänger ovanför ska vara från brudslöjan.  
 
Den här lilla obearbetade locken lär vara från mitt hår, ditstoppad i efterhand. Min farmor dog innan jag var född.
 
 
 
Hår ansågs för länge sedan har speciella krafter, kvinnor som man trodde var häxor fick sitt hår avklippt. Konsten att göra smycken, armband, halsband av hår var populär ett par hundra år från 1700-tal till början 1900-tal, då kvinnor hade långt hår. Ofta blandade man hår med silver / guld. Hårkonstens historia i Sverige är lite märklig. Den hade sitt centrum i  lilla Våmhus i Dalarna, en av de allra fattigaste bygderna, dåligt med jordbruk. Så kvinnorna gjorde hårarbeten och kunde alltså efter skördetiden vandra långa vägar, bl.a. till Stockholm eller andra länder för att tjäna en slant på hårarbeten. Men de fick inte vara borta längre än 6 månader, sen måste de tillbaka igen för att delta i sådd och skörd. 


Här är hembygdsgården i Våmhus där hårarbete i praktiken visas under sommaren. Vi var där 2010 och fick se en utställning om hårarbete, även hur det gjordes i praktiken


Den här unga damen visade hårarbete i praktiken när vi besökte Våmhus  2010.

Hårkullorna har sin speciella historia. Traditionen att göra smycken och tavlor av hårarbeten finns i Sverige i stort sett enbart i Våmhus i Dalarna, nära Orsa. Så här berättas det:

Våmhus var en fattig trakt under slutet av 1700-talet och under 1800-talet. Jordbruket var magert. Kvinnor från bygden lärde sig konsten att göra hårarbeten och vandrade efter skördetiden varje år till Stockholm. Där sålde de arbeten som de gjort hemma men de kunde också bo tillfälligt i hem där de gjorde hårkonst av hår fram den familjen. Ersättningen kunde vara kontanter med också mat o husrum. När kvinnorna behövdes i jordbruket från våren så vandrade de hem igen för att hjälpa till.

Hårkullorna var inte villiga att lära ut konsten till andra. När jag besökte Våmhus  så berättar en man på Myrans hemslöjd att hans fru fick lära sig  mot löfte om att inte lära ut det till någon utomsocknes kvinna.

Här är exempel på hårarbeten som jag såg nu i Våmhus.













 I just den här lådan ovan så ligger hårarbeten gjorda av tagel från hästar. Alla ungdomar i Våmhus får pröva på hårarbete under sin tid i högstadiet och då väljer många att göra just arbeten av tagel från sin favorithäst.




Byggarna i Chicago

 
Nu har jag röjt tid att läsa boken som väntat ett tag på nattygsbordet och den är bra!  "Till minne av de breda nordiska skuldror som byggde staden på prärien" skrev Lars Weiss boken "Iskarlen och trasdockan" en  fiction som utspelar sig i miljön där svenskarna var med och byggde i Chicago.  Det är nu så där 20 år sedan han skrev boken. Det blev en bok till i ämnet,  "Järnmannen och pansarbilen". Den ska jag också läsa när jag får tag på den.
 
Vi vill gärna se de amerikanska utvandrarna som Karl-Oskar och Kristina, bönder som flyttade för att få mark att bruka. Men många hamnade också i städerna. 1837 var Chicago en liten handelsstad med några tusen invånare. 1871 var det en kåkstad med 300.00 invånare. Då brann staden. Mycket brann opp, men det som var industri klarade sig. 1893, alltså drygt 20 år senare var Chicago amerikas fjärde stad med drygt en miljon invånare. Branden 1871 blev startskottet för gigantiska byggprojekt med ny teknik och ny arkitektur. Istället för tjockväggade låga stenhus gjordes nu stålskelett som kunde bli höga, de första skyskraporna  med hiss kom till. En märklig  utveckling i ett ovanligt  land.
 
Jaha, och varför är jag intresserad av byggandet i Chicago i slutet av 1800-talet?? Jo Rolands morfar, Agnar,  hade en farbror vid namn Edwin Carlson som utvandrade till Amerika. Han blev byggmästare och arkitekt i just Chicago! När han hälsade på hemma i Sverige var hans släktingar så vördnadsfulla mot honom  att de inte sa "du", utan "ni"  eller yrkestitel! ;- ))   Vi har inte bemödat oss stort för att släktforska men visst vore det intressant att göra ett försök att hitta eventuella ättlingar till Edwin. Kan ju finnas några i Chicago eller annorstädes i det här stora landet, i Amerika flyttar man ju ofta. Kanske någon fortsatte med snickrandet, det verkar vara genetiskt betingat, Roland snickrar ju liksom hans morfar Agnar gjorde och alltså även den äldre släktingen Edwin, åtminstone i början på sin karriär i byggbranschen. 
 
Jag startar i alla fall med att läsa Lars Weiss bok. Lars är ju en mediaprofil, journalist och författare. Han umgicks under en period  med våra goda vänner L och E i Mölntegen, så där fanns en av böckerna att låna.  Edwin är förstås inte nämnd i boken, det fanns så där 100.000 svenskar i  Chicago och många var byggnadsarbetare vid den här tiden, men intressant att försöka förstå miljön och omständigheterna runt omkring. Boken är ju fiction.
 
 

Nu har jag skickat iväg mitt DNA!

Skäms lite för att jag gjort det här, men kunde inte låta bli. Jag gillar ju släktforskning och är nyfiken på vad det kan ge för info om mitt DNA undersöks. Finns ju inget som garantier att det här är seriöst heller. 
 
Provet skulle tas med en tops på insidan av kinden, blod skulle jag aldrig lämna! Sen får jag svar om några veckor. Om svaret är på riktigt så blir det säkert nåt danskt från pappa som kom från Dacke-land, gränsen Småland- Blekinge. Från mamma kan det blir nåt finskt, hon har biologiskt ursprung från Stockholm, skärgården norr därom och Giresta i Uppland. 
 
Men som sagt jag rekommenderar inte någon annan att lämna ett sånt här test, jag har ingen aning om huruvida det är ok eller bara bluff. 

Historiens vingslag

Vi hade ärende i Ä-skog häromdagen. Det var ett besök som gav lite påminnelse om Rolands anfäder / anmödrar och släkthistoria. Redan vägen dit är historisk, den är byggd på gamla nedlagda järnvägen Årjäng - Åmål, alltså lustigt rak för att vara en gammal byväg. De brukar annars ha ursprung från kostigar och slingrar sig fram.
 
Det här huset är nyare och det var inte just här han föddes, Olle,  en av Rolands anfäder, men någonstans åt det här hållet i alla fall. Så här var det ungefär enligt min och andras släktforskning, det började på 1600-talet. 
 
Kungen ville få hit till Sverige folk som kunde bruks- och järnhantering så han uppmuntrade  invandringen av valloner. De första vallonerna som kom till Sverige var bröderna De Besche från Liege i Belgien. De kom år 1600. Tror de var fyra och sedan kom deras far också. De var protestanter och lär ha flytt undan religionsförföljelse. Släkten  kom att hamna i Stockholm o Nyköping (Nävekvarns bruk bl.a.), sysslade med brukshantering och  byggde också en del slott. Några De Beschar ligger begravda i ett kapell i Nyköping. Deras adelsvapen finns i stengolvet, tre fiskar. De Besche var vallonsk adel när de kom och blev också adlade av svenske kungen, finns några sköldar på Riddarhuset.
 
För att korta ner historien lite så gifte sig en De Besche -dam  med en militär Pyttner och släkten hamnade via Karlstad på Nordmarks kompani i Långserud. Kapten Pyttner fick bl.a. en dotter Maria som gifte sig med Olle Nilsson. Olle kan alltså ha varit härifrån Ä-skog eller i närheten, därav historiens vingslag vid det här besöket. De unga tu placerades på ett soldattorp för att få sin försörjning, gissar att Marias pappa kaptenen ordnade det. Det blev på torpet Västra Boda i Sillerud. Då fick de byta efternamn till något som liknade det torpet hette så de fick heta Boberg. Pyttner-namnet kom sedan att ändras till Byttner i fortsatta släktled på den sidan av släkten. 
 
För att hoppa fram  ytterligare i släktlinjerna så gifte sig en av ättlingarna till Olle o Maria Boberg, Ester Boberg,  med Gustav Kylén på Liane, det var alltså Rolands farmor och farfar. 
 
Så kan det gå. Det hela finns mer i detalj beskrivet här på min blogg under kategorin "Släktforskning".  Släktforskning är roligt och spännande fast det är några år sedan jag höll på med det. 
 
Idag fredag ska jag i alla fall inte släktforska utan jobba. Det ser ut som jag fortsätter att jobba lite det här läsåret också, ett par dagar i veckan som speciallärare på skolan i Svensbyn. Och jag ska vara med på uppstart idag,  på hotell i Karlstad. Det ska bli roligt att träffa kollegorna igen efter sommarlovet. 

Nostalgi i garderoben!

Döstädning blev det alltså igår. Längst in i garderoberna låg en del av  gamla ärvda dukar, servetter och handdukar.  Det känns fint att ta i dem, känna kvaliteten, hemvävt av  lin som odlades i farmors och pappas föräldrahem, några  för mer än 100 år sedan. Ömt vårdade. Varje barn i familjerna fick på den tiden en uppsättning i ordninggjord för att kunna ta med sig i sina vuxenliv, sina nya hem. Det här hamnade till slut  hos mig eftersom de flesta av pappas syskon var barnlösa.
 
De här gjordes till Tilda  (Matilda ) Andreasdotter, min farmor. Det var hennes namn som ogift, alltså måste servetterna vara gjorda före 22 maj 1893 då hon gifte sig med min farfar. Och ett bra tag innan, för hon hann med att vara i Amerika ett år hos sin syster Anna och hennes familj innan hon gifte sig. Jag gissar att de här servetterna (jättestora, men lika fullt servetter) märktes genom broderier. Sen kan tråden ha slitits ut i flitig användning och bara märkpenna-texten blev kvar. Det är i alla fall nr fem i en serie på kanske dussinet från början.  Farmor finns på något sätt närvarande här än. Jag har hennes amerikakoffert och den stora tavlan med hårarbeten som hon gjorde i Amerika. Och hennes pappas, Andreas,  stora förvaringskista från 1842.
 
Här är det linnedukar. Från början gjorda till min farmor som ogift, nr fem i serien. Sedan i någon bodelning, förmodligen efter hennes död, så tillföll de hennes son, min farbror Erik Teodor. Han kom att dela hushåll med sin syster som också hade namn på E, så märkningen fick bli med tilltalsnamn och mellannamn. Jag gissar att det var syster Ester som broderade över farmors märkning. Det är lite slarvigt och inte så fint gjort. Hon var den som var bra på matlagning, hon gillade inte att väva och handarbeta. Det hon tydligen gjorde var  att spinna garn av det lin som odlades på gården. Jag har hennes spinnrock kvar. 
 
Det finns en hel del hemvävda handdukar också i lite grövre lin, kypertvävt, också hemgjort förstås. Här är handdukar som ägts av min faster Ester, De märktes med E M för Ester Maria. Dem använder jag men har inte lyckats slita ut så många än.
 
Här är en större duk, också min farmors, Matildas. Jag tolkar den nedersta bokstaven som A. I så fall är den också något hon hade med sig i brudkistan när hon gifte sig.
 
Detta var en servett som tillföll min pappa, Lennart och som han förmodligen fick från föräldrahemmet när han gifte sig 1945. Det är säkert hans handarbetsduktiga syster Ebba som har broderat. Kanske också hon som har vävt. Hon gjorde  det gärna, det jag har är en liten del. 
 
Min mammas! Maj Britts. Året när hon gjorde duken är 1935 och det bör sammanfalla med att hon gick på Benninge Lanthushållsskola, hon var 18 år då.  Där fick hon lära sig allt som man måste kunna i ett lantligt hushåll och säkert vävdes det en hel del på skoltid. 
 
De fina textilierna ovan skickade jag förstås inte bort till second hand. Där hade de sålts för en spottstyver, fint linne värderas inte högt.  De fick bättre och finare plats nu i garderoben, en fin känsla att ta i dem och se på dem ibland och minnas anfäder och anmödrars slit.  Jag använder så mycket jag kan, men en del av dem är svåra att sköta. Inte enkelt med tvätt och mangling om det blir fläckar på stora tjocka linnedukar. 
 

Mer om förvirrande namn i bygden

Gick runt Liane en bit igår. Passerade först två hus med namn som anknyter till Liane, byggda på mark som tidigare hört till Liane. Det är Litorpet och Ligärdet, våra närmaste grannar.  Fina hus och trevligt folk men de är inte med på bild den här gången! ;- )) Roligt att Li finns kvar i namnen på deras hus, det anknyter ju till att det har varit del av Liane. Vi döpte vårt hus till Lihaget, vilket betyder ungefär "litet skogsområde på Liane"
 
Om man går in en bit till vänster vid Litorpet  så kommer man till Döverud och Spriklerud. Döverud hette på gamla kartor Libråten om jag minns rätt. Där bodde Rolands farfars, Gustavs,  far o mor, Alfred och Emma. Det var Alfred som "invandrade" till Sillerud från Blomskog. Han hette från början Kylin i efternamn men det  blev Kylén vid flytten. Alfred gifte sig alltså med Emma från Faggebyn och blev anfader till Sillerudsdelen av släkten, de med efternamnet Kylén. Kylin-delen av släkten är kvar i Blomskog. ;- )) En son till Alfred var Gustav som flyttade till Liane. Gustav var  Rolands farfar som gifte sig med Ester Boberg. En annan son till Alfred, David, bodde kvar på Döverud och gifte sig med Rolands pappas kusin, Anna . På Spriklerud bodde deras  dotter med sin familj. Döverud ägs idag av ättlingar till David och Anna. Spriklerud är sålt till våra tyska goda vänner.  Inget av husen är med på mina bilder..
 
Sen gick jag förbi Blåsåsen, där bor Rolands kusin som också växte upp i huset på Liane. Det huset är inte heller med på bild. 
 
Nästa är Sand och mitt emot ligger Grisebingen där borta i skogsområdet på bilden ovan. Bredvid där var det en stor soptipp på den tiden sopor slängdes i skogen. Vi har spekulerat ibland i om det kan ha varit så att flera gårdar hade sina grisar gående tillsammans på en plats och detta kan ha gett namnet Grisebingen,  men vi vet inte. Vägen förbi Grisebingen är en skogsväg som med lite möda kan köras med bil, den går bl.a. till Snarkil
 
Nästa plats är Guttarbol. Vet inget om ursprunget till det namnet. Här bor Rolands tremänning och   hans mamma som alltså är   kusin till Rolands pappa. 
 
Detta var förr bondgården som liksom hörde till ålderdomshemmet bredvid. Tänket var väl  att hemmet skulle vara självförsörjande på en del mjölkprodukter antar jag och att de äldre som orkade och ville kunde hjälpa till med gårdens skötsel. 
 
Nästa hus på min hundpromenad var alltså ålderdomshemmet. Det byggdes av Silleruds gamla kommun för att kunna ta emot de gamla som inte kunde bo kvar hemma. Här fanns den första teven i bygden och Roland minns att de gick dit för att se. Sedan gick Silleruds kommun upp i Årjäng och hemmet  blev nedlagt och huset sålt. Nu är det privatägt.
 
Mitt emot det huset finns ett nybyggt som jag har missat ev namn på och nedanför ett äldre hus som jag inte heller har namn på
 
Nästa hållpunkt för namn är alltså den här platsen; Nobels björk. Här brukade Nobel från ålderdomshemmet sitta, filosofera och prata med förbipasserande. Fast den riktiga Nobels björk var jättestor och finns inte längre kvar. Roligt att det verkar komma nya träd, säkert ättlingar till den gamla björken. Namnet på platsen lever i alla fall kvar än. Precis här in till höger gick en gammal gångeväg som ledde till Signebyn förr tror jag, men den syns inte längre.
 
Solnedgången var vacker och den heter lika överallt :-))
 
Gruppen av hus där borta var nästa att passera. De husen och  några till är hemmanet Elgtån. Fast det kallas normalt för Ärtå och består alltså av flera hus, bl.a. Ärtåjale som ligger till vänster utom bild. I huset till höger på bilden  bor Rolands kusin och i huset bakom där bor Rolands bror. Ännu lite längre bort precis utom synhåll,  på andra sidan Bäcketjärn bor Rolands moster i ett hus och dubbelkusin i ett annat. Alltså Rolands farbror gifte sig med hans moster och de fick en dotter, en dubbelkusin.
 
Orden Elgtån och Ärtå är så olika så man kan fundera över vilket som kom först. Elgtån står det på kartan och kanske är det det gamla namnet som sedan har förändrats i dialekten. Eller också hette det Ärtå från början och blev försvenskat till Elgtån av någon förbryllad kartritare för länge sedan. För det är svårt att skönja någon Elgtå i landskapet. Jag vet inte, gissar bara.
 
Jag får på facebook ett tips från Kjerstin A på Elgtån att Elgtån tidigare hetat Elgetun eller Elchtun. Det var intressant och jag spekulerar förstås om det
"Låter mer logiskt med Elgetun än med Elgtån. Jag läste på lite om tun. Det är ursprungligen beteckning för gärdesgård (liknar tyskans "Zaun"), men senare också ord för det inhägnade området runt en gård., gårdstun. Tun kan också betyda inhägnad för djur. Det blir ju märkligt med ett namn på en plats som i gammalt språk betytt ungefär "Område inhägnat för älg" ;- )) Man blir onekligen nyfiken på vad som har hänt på Elgtån / Elgtun i gamla tider! Var det en fångstplats för älg där man grävde gropar som delvis hägnades in med störar för att jaga älgarna in i dem?".
 
"Min nästa teori om namnet är att det  kan vara ett ursprung från Helgetun till Elgetun till Elgtån. I så fall har det inget med älgar att göra utan med något som är helgat. Vore kanske logiskt med tanke på att området ovanför heter Korsbyn och har en historia i bygdens kristnande, del av pilgrimsled om jag minns rätt. Området ovanför L-Ås hus var aktuellt för att bygga Silleruds kyrka i slutet på 1800-talet men det blev till slut på Karlsfors istället. Intressant med namn på platser och vad de berättar för oss om vad som hänt förr. På norska Östlandet så lär Helgetun betyda "inhägnad runt en helgedom""
 
Här är också Ärtå fast från andra hållet. Slut på hundpromenaden för den här gången. Roland hade slut på harjakten och hämtade opp mig. Han var hungrig. :-))
 Det är väl bäst att jag direkt reseverar mig för fel i texten ovan, speciellt med  släktskaper längre tillbaka i tid.  Det finns släktskap och gemensam bakgrund för många som bor efter vägen runt Liane.  Kanske är det orsaken till att så mycket  historia och gamla namn finns bevarad genom muntlig berättartradition.

Solen silade vackert genom Bobergskuel!

Solen lyste fint genom träden på Bobergskuel när vi åkte Lianevägen hem i kväll. Det är en liten träddunge nedanför Prästgården. Bakom kullen på den här bilden finns Signebyn med skola. 
 
Kullen lär ha fått sitt namn av förste Boberg som kom till Liane. Det var visst Karl Bobeg ungefär 1909 och  Valfrid Boberg  De kom från soldattorpet Västra Boda i Tegen, ev bodde de först på på Prästgården.  På Prästgården stannade två  systrarna Boberg och jobbade som barnmorska, kalfaktor och klockare. Kyrkan låg ju bredvid.  Jag har kontakt med en ättling till dem, Karen Boucher via fb. Hon bor på Cape Cod. Karl Boberg på Liane hade flera barn, bl.a. Oskar och Ester. Ester gifte sig med Gustav Kylén med ursprung från Blomskogs Kylin-släkt och sedan Döverud och sedan Liane. Gustav o Ester var Rolands farfar och farmor, men Gustav dog ung och lämnade en stor familj efter sig, bl.a. Rolands pappa som var äldst.
 
På den här kullen brukade Rolands farbror Nils på Liane plocka blommor till sin fru Anna varje Mors dag. Och Roland plockar till mig också därifrån ibland.

Lite släktforskning på Rolands släkt

de Besche blev Pyttner blev Byttner blev Boberg blev Kylén osv..

Lite släktforskning drattade in i en kommentar från R. de Bèsche. Han skrev om de Beschesläktens vapen, jag refererar längre ner till det.
Tack för tipset!

Här är annat om de Besche:
"Du kanske redan fått uppgifter, men jag upptäckte nu, att jag har uppgift om Magdalena Seinknecht, som kunde vara av intresse, om du inte redan har dem.
Hon var dotter till Claes Seinknecht och hans hustru Anna de Besche.
Fadern var sadelmakarmässtare i Örebro.
Magdalena var äldst av 9 syskon och gifte sig med en handelsman Petter Burkman i Örebro."


"Min ana (min frus) är Magdalenas yngre syster Anna Katharina f.1696. Hon gifte sig med Kapten Johan Pyttner och de fick 12 barn".

Här är alltså länken mellan de Besche och den släkt vi nu känner till som Boberg / Kyléns.  Anna Katharina de Besche gifte sig med kaptenen Johan Pyttner och en ättling till någon av  de tolv barnen bosatte sig i Långserud på Kaptensgården där och blev upphov till Bobergsläkten osv.
 
Dotter till kapten Pyttner på kaptensgården i Långserud, Maria, gifte sig med Olle. De fick bosätta sig på soldattorpet Västra Boda i Sillerud och tog då namnet Boberg efter torpet, vilket var brukligt. Rolands farmor, Ester Boberg, var ättling därifrån, gifte sig med Rolands farfar Gustav Kylén och paret bodde här på Liane. Pyttnersläkten, åtminstone delar av den, ändrade namnet till Byttner och ättlingar med det efternamnet finns bl.a. i Årjäng nu.  Tja ungefär så hänger det ihop. Tror att det ska stämma. 

Jag har skrivit om detta förut i blogginlägg här:
http://inga.blogg.se/2011/may/de-besche.html

Släkten de Besche var tydligen den första vallonsläkten som invandrade till Sverige och de kom runt år 1600.
http://sv.wikipedia.org/wiki/De_Besche
Först kom söner och sedan kom fadern. Enligt uppgift så flydde de som protestanter undan religionsförföljelse.  

Med sig från Liége hade de ett adligt vapen med tre fiskar:




(Den här bilden tog jag vid graven inne i kyrkan i Nyköping förra sommaren). 

 Men de Besche fick alltså ett annat här i Sverige när de introducerades här:

De två vapnen till vänster är  de Beches
http://hem.bredband.net/gerpah/epitafium.jpg

Medlemmar av de Beschesläkten introducerades vid olika tillfällen och fick lite olika vapen men med samma tema; två blå och två svarta fält, två lejon och två örnar.

Nu var de Besche redan adel men det adlades friskt på 1600-talet i Sverige; framgångsrika företagare / handelsmän / krigsmän blev på så sätt belönade med privilegier

Olle Nilsson / Boberg - lite forskning i Rolands släkt

 
 
Det är en fin bild vi har fått på Olle Nilsson Boberg,  "oäktingen" från Åskogfjället (tror det stavas så, låter som Åskåfjället),   som charmade Maria Byttner, dotter till kapten Pyttner / Byttner  på Nordmarks kompani i Långserud. Olle var lite ensam på sin vägg här så vi satte dit en härlig liten träängel under honom. Den är gjord av bildhuggare Leif Andersson i Snarkil
 
 
Det här är  Maria Byttner - Boberg, kaptensdottern från Långserud, Rolands farmors farmor om jag fått till det rätt. Hon var alltså gift med Olle från porträttet ovan. Allvarsamma ser de ut båda två på gamla dar. Säkert var livet hårt med så många barn att dra försorg om på ett litet soldattorp .
 
Pyttner hette Marias släkt först, men ändrade sen till Byttner.  Pyttner / Byttner- släkten var i flera generationer officerare men räknar släktskap rakt bakåt i tiden till de Besche, den första vallonfamiljen som kom till Sverige. Släkten de Besche kom från Liege, var adel  i hemlandet och senare också i Sverige, har sköldar i Riddarhuset. Man byggde kyrkor och slott, hade bruk utanför Nyköping. Pyttner / Byttner-grenen blev som sagt officerare i flera generationer så giftermålet med  kaptensdotter Maria var nog ett kliv uppåt på samhällsstegen för Olle som var "oäkta" son till Stina Jonsdotter. Olle bör ha varit född 9 oktober 1819 Kolsheden Säffle. Pappan till Olle  hette Nils Jansson det är allt vi vet. Men jag har inte gjort några ingående forskningar.
 
Olle Nilsson / Bobergs svärfar, kapten Byttner, ordnade (min gissning) ett soldattorp åt de unga tu, Västra Boda i Sillerud. Olle blev indelt soldat och då fick efternamnet ändras från Nilsson till ett soldatnamn; Boberg. Man gjorde så att soldaten fick ta namn från soldattorpet som han bodde på, Västra Boda blev Boberg.  De fick ett antal barn, så som det var på den tiden, Karl , Olav Fredrik, Gustaf, Anna Charlotta kallad Lotta (och som  bodde i Sockenstugan i Mineträdgården på Prästgården),  Anders August, Khristina Maria, Vilhelmina kallad Mina (som också bodde i Mineträdgården på Prästgården),  Edvard Emanuel.  
 
En av Olle o Marias söner, Karl Gustav Boberg, gifte sig med Hedward Svensson. De fick barn: Esther (Rolands farmor) , Emma (som hade barnen Hagar i Svensbyn som jobbade på skolan och Uno =Anders Hellbergs pappa),  Oskar, Mari på Blåsåsen (mamma till Anna på Döverud och Ragnar på Blåsåsen),  Valfrid (ogift barnlös) och en till som jag inte vet namnet på (som flyttade till Sanda och blev anmoder till Thore Danielsson i Svensbyn). Tror jag har fått allt rätt där.
 
 Först nämnda Esther / Estrid Boberg, Rolands farmor, gifte sig med  Gustav Kylin / Kylén  och de bosatte sig på Liane i början av 1900-talet (från 1909 tror jag). I samma hus bodde också Esters bror Oskar Boberg som förblev ogift och barnlös så vitt vi vet. Tillsammans brukade svågrarna Gustav och Oskar gården Liane.  Ester o Gustav fick också ett antal barn: Astrid (som fick Göran som dog ung i en trafikolycka), Helge (som fick Ragnar u.ä.), Emma (som blev anmoder till alla Sellin-barn i Årjäng), Lisa (anmoder till Åsa och Ulrika), Svea (som dog ung i brusten blindtarm), Evert (anfader till Lindbladsbarnen från Bäcken och Saras barn i Svensbyn och Martin som flyttade till Gbg), Nils (anfader till  Anna-Lena o Granlundsbarn i Årjäng, samt Petra som har familj på annan ort) o Thyko (anfader till  Annelie Svensson, Ann-charlotte Kylén, Jonas Kylén, och våra barn som inte bor kvar i Årjäng).
 
Thyko Kylén, Rolands pappa, gifte sig alltså med Maj Nilsson från Önnebyn. De fick tre barn, Roland var ett av dem.  Roland och jag bor nu på Liane. Släktforskning griper tag när man stannar till vid enstaka individer och lever sig in i deras liv, ett i taget, inte bara låter dem bli namn och datum på ett papper. Jag tror att det mesta ska vara rätt här ovan om släktningarna men fel kan alltid smyga sig in någonstans. Ibland minns man fel, skriver fel. Ibland står det faktiskt fel i kyrkböckerna eller en del är utelämnat.
 
 

Släktforskning

Vi pratade mycket om Klas S igår. Han var Rolands kusin. Klas  gick bort nyligen och Roland var på begravningen igår. En fin ceremoni sa Roland med vacker sång och musik och många som var med  i kyrkan.  Klas var  slagfärdig och en skogsman  både på jobb och fritid. Det sas att han kunde hugga över 400 styck timmer / massavedsstockar per dag.  Roland säger att han själv  kanske hinner med 30 på en dag. Klas var alltså en duktig skogsarbetare, närmast legendarisk med sin skicklighet. 
 
"Har du nån skog i din himmel, du Gud
te gå i en fin en kväll
En tocken där gammel skog du vet
med smörsopp å kantarell"
 
av Gunnar Ehne
 
Klas har ursprung här från Liane. Hans mamma Emma var född här, hon gifte  sig med H. Sellin, flyttade till Elgtån, ett par kilometer härifrån.
 
Så här var det från början.
 
Den  förste av Rolands anor som bildade familj här på Liane var Gustav Kylén som gifte sig med Ester (Estrid ) Boberg, i början på  1900-talet. Gustav var son till Alfred på Döverud som kom hit till Sillerud från Blomskog. Han hette från början Vilhelmsson / Kylin / Kylén och gifte sig med Emma Guttman (från Faggebyn tror jag) och de bodde alltså på Döverud. . Men om dem berättar jag på en annan sida här under kategorin släktforskning. Och om Ester Boberg berättar jag senare i ett inlägg också under kategorien släktforskning. 
 
Bild på Gustav Kylén, Rolands farfar, den förste anfadern här på Liane. Enda bilden vi har på honom. 
 
Gustav och Ester på Liane  fick i början på nittonhundratalet barnen  Svea, Thyko, Nils, Emma, Helge, Lisa, Astrid, Evert. 
 
Thyko var Rolands pappa. Han stannade kvar på Liane  gifte sig med Maj Nilsson från Önnebyn och de fick barnen Gun Britt, Gunnar och Roland som alltså växte upp här. Roland och jag byggde hus här på Liane och blev kvar på gården.
 
Emma gifte sig med Harry Sellin, flyttade till Elgtån och de fick barnen Göte, Klas, Ulla, Ove, Inge,  Sune och Mona. 
 
Roland o Klas var alltså  kusiner. 
 
Om man ska fortsätta att se vilka som  som har ursprung från Liane så kan det bli så här, många blir det.
 
Thyko och Maj fick 
Gunbritt 
Gunnar
Roland 
 
Nils och Anna född Lundgren från Rottneros  fick
Ingvor
 
Svea dog ung av brusten blindtarm vid drygt 20 års ålder.
 
Emma och Harry fick 
Göte
Klas
Ulla
Ove
Inge
Sune
Mona
 
Helge fick
Ragnar
 
Lisa gifte sig med Ernst Karlsson och fick
Åke
Laila
 
Astrid gifte sig med Gunnar Bengtsson från Malsjö i Grums och de fick
Göran (som dog i en trafikolycka 15 - 16 år gammal) 
 
Evert gifte sig med Doris Nilsson (syster till Rolands mamma!) och de fick
Inga-Lill ( som är dubbelkusin till Roland) 
 
Sen är det förstås så att det finns ett antal barn och barnbarn till de ovan nämnda. Och alla har alltså ursprung från Liane. Många blir det, jag har ibland funderat på att göra en stor släkttavla på  väggen på Liane. Många bor kvar  i närheten.
 
Ursprungsförfadern på Liane Gustav Kylén  dog ung i tbc, bara drygt 40 år.  Han lämnade fru Ester och den stora  barnaskara efter sig, äldsta barnet Thyko (Rolands pappa ) var 17 år och Nils något år yngre. De två tillsammans med Esters bror Oskar Boberg fick försörja Ester och alla barnen med hårt skogsarbete. Den yngste Evert var bara något år gammal.  Men familjen bodde kvar på Liane och lyckades klara överlevnad och som sagt många ättlingar blev det.
 

Benkokarens historia!

 
Roland o Sölve hade anledning att pratas vid om Rolands USA-resa till gemensamma släktingar. Benkokaren har sin historia i sammanhanget.
 
Rolands farfars far Alfred på Döverud kom från Blomskog och hade släktingar där. Då var efternamnet Kylin. Emigrerade gjorde syskonen Iwar, Hans och Gottwald, samt Alma och Sofia. Sofia kom tillbaka men de andra blev kvar.  Iwar var bara 15 år när han plockade lingon och sålde för att kunna köpa den här kaffepannan till sin mamma, 1905 enl anteckningar. Han köpte den på Årjängs marknad i september och bar den hela vägen hem till Sundsbyn och gav den till sin mamma Sara-Lisa Kylin (född Hammarström). Sen emigrerade Iwar som sagt till USA, hamnade i Seattletrakten precis som vår son  Mattias och för all del min pappas moster Anna Wesserling (Tacoma)  som bl.a. fick dottern Hazel, gift Kelly. Seattle har haft dragningskraft.
 
 

Stenarna från skogshuggarlägret vid Crescent Lake!

Under sitt besök i Seattle så var Roland på platsen för skogshuggarlägret vid Crescent Lake där hans släktingar jobbade när de utvandrat i slutet på 1800-talet. De arbetade med att avverka skog i området, bl.a. jätteträden av Thuja och Redwood.  Vi har ibland tagit med eller fått stenar från speciella platser och nu har samlingen utökats med stenar från Crescent Lake. De påminner oss om  Ivar och Hans Kylin som utvandrade till Seattle och som kämpade sig fram till ett nytt liv med hårt arbete. Märklig slump att vår yngste son Mattias också valde att flytta till Seattle. Han hugger inte ner träd men jobbar hårt inom sitt gebit. ;-))

Pappas moster Anna Andreasdotter - Langberg - Wesserling

https://www.findagrave.com/cgi-bin/fg.cgi?page=gr&GRid=105727226 
 
Detta är länk till hennes grav och närmaste släktingar  via "Find a grave"
 
Och här är en länk till hennes dotters, min pappas kusin, grav, Hazel Kelly
https://www.findagrave.com/cgi-bin/fg.cgi?page=gr&GRid=90882924
 
Jag bara lägger in den här på kategorin släktforskning för att ha den på rätt ställe

Tidigare inlägg