Inga Magnusson

Det har intresserat mig i mitt lärarjobb. Jag skrev en del här på bloggen om hur jag jobbade med det  för några år sedan och texterna  finns kvar. Det är fördelen med blogg, att man kan spara och sortera det skrivna.  ;- )) Jag har inga slutgiltiga lösningar på dilemman i lärandet, men om någon till äventyrs ändå är nyfiken på hur jag gjorde och tänkte, så går det att kolla där.  Till höger om blogginläggen här  finns en kolumn som heter "kategorier".  En bit ner i den kolumnen finns två rubriker; "Göra en bra klass" och "Lära läsa - dyslexi". Där ligger texterna.  

Människor är olika och det på många sätt. Jag har ju under mitt yrkesliv arbetat med barn i olika åldrar som har haft speciella bekymmer i sina skolliv och sina vardagsliv. Det finns ju officiella namn på olika kategorier  av mänskliga dilemman förstås, men jag använder inte dem så gärna, gör hellre egna som stämmer bättre med mitt tänk, kan vara rätt eller fel.

 

Nu gör jag ett nedslag i grupper av karaktärsdrag hos människor och  ger blom-namn åt både huvudkategorin och underkategorier. Jag beskriver alltså människor med speciella egenheter och det finns inga andra associationer till blommor än behovet av att ge namn åt karaktärsdrags- grupperna  och kunna visa på hur undergrupper kan forma sig. Kunde lika gärna ha använt  namn på verktyg eller gräs eller bilar eller vad som helst som har undergrupper.

 

Vi börjar med en huvudkategori människor och kallar den gruppen Höstblommor.  Människor i kategorin Höstblommor har ett dilemma gemensamt; deras jag domineras stort av känslor och impulser. Det betyder att intellekt och planering  inte får så stor plats i vardagslivet.  

 

Bland Höstblommor finns det flera underkategorier, jag tar fram en som jag kallar ;  Astrar. Den här underkategorien har förstås basic samma grunddilemma som alla Höstblommor, men därtill kommer andra bekymmer. De är helt övertygade om sin egen förträfflighet, söker ständigt bekräftelse på den, söker  beundran, kärlek och förstår inte om inte alla andra också ser hur bra de är. De ser inte sina tillkortakommanden och när de blir tydliga så är felet alltid någon annans eller omständigheternas.  Eftersom intellekt och planering inte har så stor makt i deras liv så blir det här ibland svårt att hantera för de känner så tydligt att de har rätt och är bra, det borde alla andra också begripa.

 

Bland Astrarna så finns flera underkategorier  bl.a. en som jag kallar Röda Astrar. De har samma problem som människor i de övergripande kategorierna men därtill kommer hög grad av enkelspårighet. De Röda Astrarna fokuserar på en sak . Det kan vara på en person, en sak eller en sysselsättning. De fastnar i ett spår, ägnar det mesta av sin tid och sitt tänkande till det. På så sätt blir andra delar av livet undanskuffat. Och det kan ju ställa till problem. Men den här egenheten kan också leda till genialitet på ett specifikt område. Den som år efter år studerar / sysslar med en sak blir till slut super-expert på just det, men kan i gengäld behöva hjälp med  att ordna och planera sitt liv och sin vardag . 

 

Det  är intressant, att tänka in människors dilemman i kategorier och försöka se dem i ljuset av varandra. Jag funderade på precis det här efter att jag sett TV-programmet om bl.a. en världsberömd naturfotograf, Terje Hellesö och sen jag gått en halvmil med taxen. 

 ... så kan man råka ut för speciella saker! Så är det säkert i de flesta yrken.

 

Jag har varit lärare i många år och gillat mitt jobb. Jag har tyckt om  att hålla på med undervisning och jag  har haft roligt med mina klasser / med mina elever, en ganska  gemytlig  och lugn stämning har rått. Men det hjälper liksom inte när jag träffar  en del vuxna människor som farit illa i eller inte gillat skolan på ett eller annat sätt, fast inte med mig som lärare.

 

När de vet att jag har varit lärare så ska jag liksom straffas på något vis för de försyndelser som skolan har begått mot just den här människan under många år. Och jag drabbas av elakheter och översitteri som jag tycker att jag inte riktigt förtjänat. Vet aldrig riktigt hur jag ska försvara mig eller förhålla mig eftersom jag så sällan är utsatt för ondska. Ett tacksamt offer alltså. 

 

Det händer inte ofta tack och lov, det är år emellan tillfällena. Jag har numera lärt mig att det kan hända men visst blir jag ledsen när det sker. Fast  jag kan väl finna en slags tröst i att jag aldrig drabbas av detta från mina egna f.d. elever utan av människor som haft andra lärare. 

 

Fast återigen, det kanske händer i alla yrken att man får ut för  någon individs gamla bitterhet.. 

 

 

... har jag gjort under kategorin "Göra en bra klass" som man kan hitta i spalten till höger om inläggen under rubriken "Kategorier" där. 

... och nu är det bara tre kvar! Sen blir jag heltidspensionär.

 

Ha ha...! Asch, det har förstås inte varit exakt så många jobbdagar i mitt liv, men på ett ungefär i alla fall.  Klart är i alla fall att det är tre kvar. Det ser ut att bli imorgon måndag + onsdag + torsdag. Torsdag är egentligen inte min jobbdag på schemat men det kunde vara roligt att vara med på examen som sista arbetsdag. Hinner förhoppningsvis städa ur det sista ur mitt rum efter avslutningen, sen blir det kompledigt en  dag och därmed ska det vara färdigjobbat för min del.

I media målas bilden av svensk skola som full av stim och slarv. Det ser ut som om ett stort antal elever ständigt kommer för sent till lektionen, att mobiltelefoner upptar tiden istället för undervisning, att föräldrar inte har fostrat sina barn. Det stämmer inte med vad jag ser på min skola.  Jag har inte erfarenhet av så många skolor men den skola jag jobbar på är rätt stor. Vi har 2- 3 klasser parallellt per årskurs från förskoleklass till och med åk 6.

 

Som speciallärare rör jag mig ut och in i klasser under arbetsdagen, inte alla men slumpmässigt så där  hälften i alla fall. Det som jag ser är lugn, arbetsro, trevlig stämning,  elever som hänger med i undervisningen och lärare som är duktiga, som vet vad det håller på med, som är väl förberedda.  Och jag ser inga elever som grejar med mobiltelefon på lektionstid. Jag möter elever som är trevliga och vänliga mot vuxna och mot varandra.  Visst finns undantag, men det är få elever det gäller och  oftast elever som inte kan rå för sitt humör.

 

Kanske är de stora skolbekymren ett dilemma högre upp i åldrarna i svenska skolor. Jag vet inte, men det känns som om jag ändå vill bidra med det positiva

jag ser på mitt jobb.

 

Synd att vi nästan aldrig möter den bilden i media för den finns också.

 

Hoppas alla elever och lärare får ett riktigt bra lov nu!

... rekommenderar jag när jag träffar på elever där vi inte kommer till rätta med läsbekymmer trots insatser på skolan. Jag jobbar som speciallärare och träffar alltså den elevkategorin.  Maria har jobbat som optiker med inriktning mot barn med läs- och skrivsvårigheter under många år och hon är duktig på att se hur synfel kan hänga ihop med läsproblem.  Förr var hon på Synoptik och då rekommenderade  vi elever att åka dit, men nu har Maria  eget sedan några år. Hon samarbetar också med specialister på motorik och hörsel för en helhetssyn, det är så bra! .

 

http://www.mariaoptik.se/

 

Man kan skriva mycket om det här med att läsa och att lära sig läsa. En del läsbekymmer hänger samman med synproblem ( skriver "hänger samman med" för det är svårt att veta vad som kommer först synproblem eller läsproblem) . Det brukar märkas i årskurs två. I ettan läser man så korta stunder och korta stycken, ofta enstaka ord, och då kan ibland eventuella synproblem kompenseras med hjälp av musklerna som finns runt ögat. Men när det blir längre läsning så orkar de inte med det jobbet utan synproblemet slår igenom och märks i läsningen. Vi ser det i så fall på våra  tester genom att läsutvecklingen inte går framåt utan stannar av. Det kan också märkas på att eleven gör rena läsfel som exempelvis  ha svårt att byta till nästa rad, eller att läsningen hoppar fram och tillbaka på raden med omläsningar, eller förväxlingar av bokstäver som ser lika ut, eller att läsningen är bra i början men blir märkbart sämre efter en stund..

 

Det kan handla om att ögonen ser olika bra, att de inte kan samarbeta ( skelning av olika slag, dold eller synlig) eller helt enkelt brytningsfel på båda ögonen.

 

Föräldrar tror ofta att skolhälsovården testar synen när det gäller närseende, men det som kan testas där är enbart seende ¨på längre håll (bokstäverna man briúkar  ha på plansch). Närseende måste kollas hos ögonläkare ( före 8 års ålder ) eller hos optiker ( efter 8 års ålder). 

 

Sen finns det annat som kan ställa till läsbekymmer men det skriver jag inte om här.

 

Gymnasieexamen är det första nationella provet, lika för alla. Innan dess litar man på att lärarna är proffs och jobbar mot läroplanerna och kursplanerna på ett bra sätt (föreläsarens ord!). Gymnasiebetygen är grunden för universitetstudier. Gymnasiet är enbart teoretiskt gymnasium, sen finns yrkesskola för dem som vill utbilda sig till ett yrke direkt, ungefär som tidigare i Sverige

 

Eleverna bedöms från åk 1. Kryssbedömning de första åren, från åk 4 sifferbetyg. Sifferbetygen är i skala 1-10 där stegen 4-10 är godkända.

 

Man bedömer även ordning o uppförande.

 

Få invandrarbarn i Finland, på föreläsarens  skola 5 elever av 240. Men i svensktalande Finland finns ändå ett språkdilemma;   eleverna också måste lära sig finska, men minns inte vid vilken ålder det startar.

 

Lärarna har undervisningsskyldighet 24 veckotimmar och samplaneringstid 3 klocktimmar per vecka . I övrigt är arbetstiden fri och kan göras hemma eller på skolan.  (Ungefär så hade vi det också i Sverige på den tiden vi toppade PISA-mätningarna!! Undrar om det betyder nåt???) Om det bedöms att en elev har behov av extra träning kan klasslärare eller annan lärare  ge extra undervisning före eller efter skolans slut mot extra betalning. I övrigt så får elever med behov av särskilda insatser stöd enligt en trestegsmodell.

 

Läraryrket har hög status i Finland. Söktrycket på lärarutbildningarna är hårt, man kan endast anta 10 % av dem som söker. (Vågar inte ens tänka på jämförelse med Sverige där platserna för lärarutbildning inte ens fylls! Suck!)

 

Beslutsvägarna är korta och skolan bestämmer  rätt självständigt om insatser för enskilda elever eller grupper av elever. Föräldrarna får info men har inte så stora möjligheter att stoppa något. Och det har heller tydligen inte varit ett önskemål (enligt föreläsaren!).

 

Det finns inga krav på omfattande dokumentation om eleverna annat än i speciella fall. Man litar på lärarnas insatser (återigen föreläsarens ord).

 

Det finns ett mattetest som man använder; Lukimat och det är omfattande, utformat att passa olika nivåer. Finns gratis på nätet även på svenska. I övrigt så använder man flera läs - och skrivtest som vi också använder på min skola: H4, H5, Läskedjor, Meningskedjor, DLS,

 

På den aktuella skolan med 240 elever så finns tre speciallärare och de har fullt upp enligt föreläsaren.

 

 

... är rätt många enligt gårdagens fortbildning och visst låter de finska förhållandena som väldigt idylliska i våra öron. De är intressanta att notera och jag återkommer till dem här på bloggen.

Det arbetslag som har hand om städningen en given vecka brukar bjuda på nåt någon dag under tiden. Och jag säger bara: KOLLA HÄR! Allt är fritt från gluten o laktos! Man kan bli vindögd av att se så många läckerheter på en gång. Tack snälla ni som fixat! Vill bara säga samtidigt att det finns tjänster lediga hos oss om någon vill jobba på en skola med trevliga kollegor. Vi har högt i tak,  roligt till vardags och stöttar varandra.

.... på Nordmarkens skola, låg- och mellanstadiet hade vi natt till igår! Vi häpnade när vi fick se två rejäla spillningshögar, en här vid hörnet mot musikskolan och en på fotbollsplanen. Eftersom vår skolgård är så oerhört väl inhägnad nu i samband med bygget så kunde jag inte föreställa mig att det verkligen varit en älg inne på området utan trodde att någon skojade med oss genom att placera bajs högarna där. Men sen visade det sig att det fanns en hel del älgspår också, så visst var det äkta. Stackarn måste ändå ha fått panik med alla stängsel, inte lätt att hitta en plats där det gick att hoppa över. Men till slut måste det ändå ha funkat för den fanns inte kvar på morgonen.

 

Det blir fint när det blir färdigt. Men just nu är det lite bökigt. Till vänster i bild är det nya högstadiet, rakt fram är matsalen, till höger är köket som är under ombyggnad. Det blir bra utrustning på skolgården, inte bara asfalt. Planen med konstgräs kan vara fotboll, basket, bandy osv.

På vår skolgård finns stora oömma buskage som inbjuder till lekar. Bra!

Det ingår på nåt sätt i mitt jobb som lärare att möta barnen med kärlek och välvilja, föräldrarna har lämnat det finaste de har i min omsorg under dagen. Var och en lärare finner sin väg till att skapa en bra stämning i en klass, en god lärandemiljö.  För mig så är grunden i undervisning på något sätt  att skapa en god kontakttråd till var och en av eleverna:  Att se varje barn, att möta varje barn, att vara genuint  intresserad av varje barn och, fast det kanske låter absurt, att älska varje barn. Det är med relationen till varje barn som jag kan bygga en  bra grupp. Det är det här flätverket av goda relationer till varje barn som är grundstommen i lärarjobbet för mig.

 

Då inställer sig en fråga; kan man  som proffs träna på detta, på att nå fram till vart och ett av barnen? Kan jag älska varje barn? För det är inte säkert att alla  barn bjuder in till positiv kontakt. Några har blivit kantstötta i sina liv;  av dåligt bemötande,  av egna tillkortakommanden, av en krånglig uppväxt, av misslyckanden osv. De kan ha svårt att prestera så bra som de vill i skolan, på fotbollsplanen, i kamratgruppen osv. Känner sig inte uppskattade och omtyckta. Och besvikelsen över detta stänker över i relationerna till andra barn och till oss vuxna.

 

Det finns naturligtvis inga universalknep att ta till och det är inget som tas upp på lärarutbildningen tror jag. (Borde kanske???) Var och en får improvisera sig fram till egna lösningar som lärare. Jag har ingen Sanning med stort S,  bara exempel på  hur jag ändå försökte göra när jag jobbade som klasslärare med de yngsta barnen i grundskolan.

 

- Jag mötte varje enskilt barn, varje dag ute i hallen och började med drop in så inte alla barn kom på en gång utan vi hade tid att prata en stund om kattens nya ungar eller familjens nya bil, den nya jackan, ett nytt blåmärke eller nåt annat  vardagligt. Ofta var det en förälder med också så vi kunde byta några ord. Det innebar att jag måste reservera drop in tiden för barnen, inte använda den för egen planering. Planeringen  måste var klar innan barnen började komma. Beröring var  också viktig. Det behövde inte vara att ta i hand (sprider för mycket snuve-virus ;- )  )  eller kramar (vilket många barn kan uppleva som alldeles för påträngande) men någon form av beröring. Den ger positiva "serotoninduschar" som känns gott i kropp och själ, ger en bra start på skoldagen.

 

- Klassisk musik var ett moment varje dag för att eleverna skulle samla ihop tankarna och sig själva efter den lekfyllda lunchrasten. Det innebar att varje barn vilade huvudet på bänken på sin lilla medhavda kudde och vi lyssnade på enkel klassisk musik. Det blev  samma stycke under en tid så att barnen skulle lära sig känna igen det. Klassisk musik är inte så lätt tillgänglig, behöver tid och träning för att uppskattas. Jag valde sån musik som berättade en historia på nåt sätt så att vi skulle kunna få inre fina bilder av den; Beethovens nia, Moldau, Grieg, Peter o vargen. Under den här lilla stunden så förberedde jag inte nästa lektion, utan satt  stilla och lät blicken svepa över barngruppen, från barn till barn och försökte förstå dem. Stannade till med mina tankar lite extra hos barn som jag visste kämpade med dåliga odds och försökte känna in deras situation: Hur mår du egentligen lilla barn?  Har du någon som älskar dig och som hjälper dig att kämpa vidare med skolan och med livet? På något sätt blev den här stunden en mental träning för mig att försöka öva upp mitt inkännande, min empati, en stund som kanske banade väg för att just älska varje barn.  Sen hoppades jag förstås på att det fanns en osynlig men  positiv magi i att sitta där och bara älska dem alltihop, att det på nåt sätt skulle kännas i luften. ;- )

 

Efter ett långt yrkesliv så blir det såna här ihopsamlade  funderingar, typ;  vad har jag egentligen gjort och vad var  viktigt under alla de här åren? Vad var meningsfullt och vad var meningslöst? Och det är väl bara att hacka i sig att bilden av hur det har varit  ändras lite med avståndet i tid.

 

 

Efter Skolvägen blir ett sopsorteringshus.

 

Nu har vi fått en nytt fint högstadium i Årjäng och det gläder oss, liksom att man tar itu med ombyggnad av det utdömda köket för matlagningen till skollunch. Men vi som jobbar på låg- och mellanstadiet hoppas att det blir pengar kvar till att ta itu med våra lokaler också. Det finns åtskilliga exempel på hur slitet och otidsenligt vi har det. Bilder  ovan  o nedan är från under och bredvid handfatet på handikapptoan.

 

 

 Jag trivs jättebra på min skola med kollegor, elever och föräldrar. Det är en bra skola med höga mål och hårt arbetande personal. Här är alltid folk från tidig morgon till frampå kvällen för att planera undervisningen så att eleverna ska ha det bra.  Men det är  tråkigt att det ska få fortsätta vara så här i lokalerna. Det är  trångt och tungarbetat. Utrymmena räcker inte till så det är sedan ett antal år  provisoriskt  klassrum i barack ute på skolgården och ständig huggsexa om de få grupprum vi har.

 

Jag kommer att fortsätta lägga ut bilder från hur det ser ut här inne på vår skola. Om det nu inte blir några pengar till renovering och förbättringar, så ska åtminstone alla veta hur den fysiska skolmiljön är för barnen i vårt lilla samhälle, hur det ser ut där de tillbringar sina skoldagar. Sen får vi bara hoppas att den politiska majoriteten väljer att prioritera barnen och gör något åt detta.