Julmarknad på Tjolitta igår

 Välbesökt julmarknad på Tjolitta var det under helgen.  Och mycket fint fanns att köpa, även möjlighet till gott fika. Namnet på "Årets Sellering" offentliggjordes under jubel. Det blev föreningen "Idé & hantverk"!! Den föreningen  har  i många år varit ett nav i bygdens gemenskap och kulturliv, även anordnare av julmarknaden. Ett riktigt bra val! Ukuleleorkestern "Sellererompers" spelade fint. 
 
Den här gossen är inte så gammal men har redan flera år bakom sig med egen tillverkning och försäljning av träsaker, fågelholkar och insektshotell bl.a. Vi investerade i något härifrån och så blev det bl.a. Ingrids bok om Marja i Myrom, tomtar, kort och en del sylt. 
 
 Den här julmarknaden är en uppskattad tradition och vi är många som är glada över att den ordnas. 

Utsikt från Liane mot Prästgården!

Barnbarn Elias i Umeå är duktig fotograf och tog den här fina bilden från Liane när han var här senast! Gården där nere är alltså Silleruds Prästgård med arrendatorsbostaden och ladugård. Själva prästhuset syns inte här. Det ligger utanför bild till vänster. Husen  är förstås privatägda  nu. Och marken hör till Liane. Kyrkan slog samman fastigheterna innan de såldes. Dungen mitt på åkern lite till höger  i bild heter Bobergskuel. Vet inte varför men Bobergare var ju arrendatorer både på Prästgården och på Liane. Två systrar Boberg bodde på Prästgården. De var barnmorska respektive klockare/ vaktmästare vid  kyrkan som låg nära då. Rolands farmor var också en Boberg. Så det finns många möjligheter till namnet på skogsdungen.

Vid gamla kyrkplatsen i Signebyn för länge sedan

Här nere vid badplatsen låg för länge sedan en brygga för båttrafiken på sjön. Det var ångbåtar som trafikerade Östra Silen  och lade till vid ett flera bryggor för att last / lossa gods och människor.   Före bilarnas tid så var det enklast att använda sjöar, vattendrag och båt.
 
Hamnen här sköttes av någon som jag tror benämndes kalfaktor eller hamnfogde. Den personen bodde vid prästgården, alltså på andra sidan vägen.
 

Till vänster här bodde prästgårdsarrendatorn. Det var två lägenheter i bostadshuset, byggt ungefär 1950, liksom Liane. I syrenbersån, Mineträgården, rakt fram låg församlingshuset ( gamla träkyrkan var ju bakom platsen där jag står och tar bilden). I församlingshuset bodde kalfaktor / hamnfogde Carolina  ( som skötte hamnen) som också var som dögrävare och klockare, samt  barnmorskan Vilhelmina. De var kvinnliga släktingar  till Roland med efternamn Boberg. Dom var troligen systrar till Rolands farmors far, Carl Boberg som var arrendator på Liane.   Huset till höger, det vita är den gamla prästgården, alltså  huset där prästen skulle bo,  ha en sin expedition och utrymme för en del kyrkliga aktiviteter så som söndagsskola, vigslar o.dy. Det är sålt till privatperson liksom arrendatorsbostaden. Och huset som fanns i Mineträgården är borta.

 
Från stenmuren vid gamla kyrkplatsen kan man se vårt Liane. Det hörde också till kyrkan och gjorde så århundraden tillbaka. Där fanns också en arrendator. Kyrkan ägde mycket jordbruksmark och mycket skog i området. Under Hannibalfejden så ockuperades båda gårdarna av danskar ( norskar).  Det var stridigt vid gränserna. 

På hösten 1644 anföll Hannibal  Sehested med 4 000 man i Värmland och vann i början ganska stora framgångar. Man tog sig in vid  Charlottenberg,  både Åmål och Vänersborg brändes ner. Ett försök att hejda Sehested på isen på  Bysjön  22 december 1644 slutade med svenskt nederlag, men sedan svenskarna en tid senare fått förstärkningar måste norrmännen åter gå tillbaka  över gränsen.

Nedan några bilder på arrendekontrakt som vi har. Mer om det här finns på bloggen under kategori Bygden. 

 
 
 
 
 
 
 

Gravfält Signebyn

Vi fortsatte över gamla kyrkplatsen i Signebyn igår, jag och Seffrin. Där finns  gravfält från järnålder och bronsålder. 
Det finns sex högar och en domarring på ett område 140 meter * 30 meter. Den största högen kallas Kungshögen. Det har alltid sagts att här är en  högt uppsatt person, en kung eller vikingahövding, begravd.  Här syns Kungshögen  med sjön Östra Silen bakom och Tobyn på andra sidan sjön.  Det ska vara brandgravar på gravfältet, ett antal.  Vad brandgravar  är blir för skrymmande att berätta här. Den som är intresserad kan googla, det finns mycket info.
 
Här är utsikten mot båthamnen och badplatsen från Kungshögen. 
 
Här syns delar av domarringen. Marken här och runt kyrkplatsen / gravfältet hör till vår gård Liane. Här brukar kvigorna beta på sommaren. Det var för många år sedan  ett önskemål från Länsstyrelsen i Värmland för på det sättet hölls området öppet och man slapp bekosta mycket röjning varje år på fornlämningen. Förr var det våra egna djur, numera är det arrendatorerna Jakobssons. Signebyns skola syns längst bort
 
En del utgrävningar har gjorts här men området är inte helt undersökt. Liksom andra gravfält har det från början innehållit dyrbarheter och säkert blivit plundrat. Sen har området skadats vid utvidgningen av gamla kyrkogården 1850 så det finns osäkerheter i beskrivningar. Man kan läsa på riksantikvarieämbetets fornsök. Jag trodde länsstyrelsen hade men där fann jag inget.
 
En fin liten rastplats är iordninggjord med grill. Skolor gör ibland utflykter hit. Men vem som helst kan använda det.
 
Jag gillar ju stenmurar och här finns en vacker. Vårt Liane syns därborta
 
Jag fann tyärr inga kartor på nätet över fornlämningarna, så jag är lite osäker på den här. Har ett osäkert minne av att det ska vara någon stensättning från bronsåldern, men vet inte. Så det är ingen uppgift att lita på.
 
Så här ser det ut när man kommer från gamla kyrkogården och går ut till gravfältet. Förr fanns här en skylt med upplysningar, men den är borta. Och grinden är något svårforcerad med ett par ihopbundna plankor som håller den. För sånt ansvarar länsstyrelsen och jag har sökt dem idag för att fråga om den kommer tillbaka, liksom skylten ute vid vägen,  inte fått tag på rätt person. En del annan god info fick jag dock.
 
Från andra hållet ser man upp mot gamla kyrkplatsen. 
Jag fick kämpa med grinden, hoppas den blir fixad. Det blev ju entrén till kyrkplatsen så fint för några år sedan. Den var också havererad. Inte så lätt att hålla gamla minnen i trim
 
Senare, kanske imorgon, skriver jag lite mer om runt om den här platsen, hur det var när kyrkan fanns här.
 
Seffrin är pigg idag, äter normalt. Men gårdagsdygnets vattendrickning inger oro, han slafsade i sig 20 dl, men det borde utifrån hans kroppsvikt på 13 kilo bara ha varit 6- 7 dl. 1 dl per kilo kroppsvikt anses som sjukligt drickande. Idag har han tills nu kl 17.00 lyckats klämma ner 10 dl.   Imorgon blir det i alla fall veterinärbesök för en genomgång. 
 

Vi gick till gamla kyrkplatsen Signebyn igår....

... jag o Seffrin. Både han o jag behöver motion och nu blir det ju inget jagat med honom så vi får hitta på annat
Silleruds gamla kyrkplats ligger vid badplatsen / båthamnen i Signebyn, vid Prästgården. På Järnåldern var det en plats för dyrkan av andra gudar. På 1600-talet byggdes en träkyrka här. Den revs i slutet på 1800-talet. Då var barnkullarna så stora och befolkningen växte så kyrkorna räckte inte till. Den nya kyrkan byggdes på annan plats och blev större. Det fanns ångbåtstrafik här förr nere vid hamnen. 
 
 Ibland är det utegudstjänst här, väldigt fint. Vi döpte sönerna vid sådana tillfällenför drygt 40 år sedan. Båda gångerna var det på midsommardagen. Det var väldigt varmt och jag minns att Roland inte mådde så bra. ;-) 
 
Klockstapeln finns kvar. Seffrin kollar på ett järnkors.
 
De här är de äldsta tror jag.
 
En del träd är gigantiska på den här platsen och de växer i gamla gravar. 
 
 Det är en pampig miljö, med stora träd och korpar som kraxar. Här trivs rådjuren också att döma av Seffrins ivriga nosande.
På andra sidan kyrkplatsen finns en järngrind, inte så lätt att forcera numera. Förr fanns en skylt som förklarade vad som finns på andra sidan men den är borta. Där är i alla fall lämningar från bronsåldern och järnåldern. Men mer om dem i nästa inlägg. Jag får läsa på om brandgravarna.
 
Seffrin äter med god aptit, är pigg när han bjuds på promenad, dricker tyvärr allt mer. 12 dl söndagsdygnet, 15 dl måndagsdygnet och 20 dl tisdagsdygnet.  Imorgon blir det veterinärbesök. Hon sa att det inte var bråttom om han mådde bra och det gör han ju. 
 

"Fôlkeskogen" hade vi ärende till igår onsdag!

 
Man åker genom Rök och kommer till Skogen i andra änden på vår sjö Östra Silen. Platsen kallas här ofta "Fôlkeskogen" för att skilja ut den från skogen vilken som helst. Vägen hit passerar man ögonbedövande vacker idyll med blandning av  vattennära vildmark, gamla torp och nya stugor. Till slut  hamnade vi med dotter och lilla Lovis  i ett osannolikt litet och enkelt sommarhus, fullt av charm. 
 
 
Det har inte ens el. Det man behöver nödtorftigt fixas med tänk från segelbåt. Minimala solfångare som ger ström till  några batterier.
 
 De försörjer kylskåp med litet frysfack, någon lampa och det man måste ha. Men det blir inte mycket skärmtid för familjens två unga söner.  ;-)) Däremot så finns en studsmatta monterad på liten brygga ute i vattnet, båt,  badstrand vid huset, fyrhjuling, traktor osv. Sysselsättning saknas inte!  Det är en stockholmsfamilj med Skogen-ursprung som tillbringar mycket av sin fritid / semester här nära föräldrahus och farbrorshus.
 
 
 
Vägen hit ut till "Folkeskogen" är som sagt idyllisk men bryts plötsligt av av något helt annat, en överraskning mitt i vildmarken. 
 
Massor av utlandsreggade bilar på en rätt stor parkeringsplats, containrar, ett äldre  hus under reparation.
 
Det är ett utländskt företag som sysslar med turism. Jag tror affärsidén är att köra hit busslaster med fritidsturister nerifrån Europa. De utrustas sedan med kartor som har leder utmärkta och kanoter för någon veckas vistelse i skog och mark, körs sedan tillbaka hem igen. Bussarna går alltså skytteltrafik. Just nu är det högsäsong och rätt stora grupper paddlar i vårt sjösystem. Kommunen ordnar rastplatser i sjöarna, sophämtning och torr-toatömning.  Turism kan ju ofta ge något tillbaka till bygden genom att det betalas hyra, handlas osv. Men jag undrar hur det är med den här formen. De verkar av de slängda förpackningarna att döma ha med sig mat och utrustning från hemlandet för vistelsen. Sedan bygger det hela på att kommunen bekostar renhållning och sanering ute på rastplatserna. Jag misstänker att det hela går back för Årjängs del. Och visst har vi hjärtat i halsgropen över brandrisken när det eldas och grillas överallt efter stränderna där tälten slås upp för övernattning. 
 

Årjängs golfbana är jättefin!

Vi golfar inte men äter gärna där eftersom maten är utsökt och vi åker dit på dryga fem minuter hemifrån! Banan har öppnat för säsongen och vi var där på premiärätning idag söndag.  Det var en del golfare igång men det blåste rejält, så jag tänker mig att det kanske inte var så lättspelat. 
Banan ligger fint vid Svensbysjön, här utsikten från restaurangen över driving range (tror det heter så!) 
Man har byggt ut en del och fått många matplatser både ute och inne
Vi fick god mat. Roland åt nåt toast med rostat bröd uppe och nere, fläskfiléskivor mellan och bacon på toppen, samt en potatisvariant.  Jag tog en mer vanlig fläskfilé.  Det är så lyxigt att ha två bra matställen inom räckhåll, som vi når på drygt 5 minuter, både här och Sinnikas! Ändå bor vi på landet. 

Vattenståndet i Östra Silen för ett år sedan och nu

Så här lite vatten var det för exakt ett år sedan i vår sjö. Byggorna låg på land i princip. Jag kontaktade kraftbolaget som sköter kraftstationen vid Krokfors och han berättade att man kunde sänka nivån ytterligare 47 cm i det här läget enligt gamla vattendomar. Men man ville inte göra det utan stoppade en del av elproduktionen och avflödet ner i Västra Silen så vattnet steg efter detta.  I år är läget ett annat, det är mycket vatten i sjön som på bilden nedan. Stor skillnad och våren har kommit tidigare i år, ingen is och snö kvar.
 
 Idag är det hockey igen, ny semifinalmatch FBK - Djurgården. Hoppas det blir FBK-vinst. Lerins lärlingar kanske vi inte hinner se så det får bli på play imorgon.

Mycket vatten är det överallt nu

Det är mycket vatten i vår sjö, Östra Silen. Bilden ovan är Signebyviken igår. Isen ligger kvar på det mesta, men det är öppet vatten i ett stort område vid älvmynningen.  Och det är "lannlöst" förstås.
 
Bilden nedan är Bäcketjärn. Vattenståndet är så högt så det når nästan upp till vägen. Det var länge sedan. Här är det mesta öppet vatten och det är mycktet fågel på vattenytan, änder och svanar. Vatten forsar på i bäckar och älvar, snösmältningen är på slutvarvet. 
 Vackra dagar har vi fått. Roland avslutar nog veden idag fredag och jag krafsar vidare bland vinterståndarna i rabatterna. Mer om det senare idag. Blir nog ett besök i Årjäng under dagen. Imorgon kväll är vi bjudna till goda vänner på äting och inspektion av deras nya hus, det ska bli spännande!  

- Å få gå å lägge sej va allri å tänke ...

 ... sa Roland när han kom hem från läkarbesök idag. Så han hängde på sig huggarstassen och drog till skogs. . Diverse prover hade varit klara och alla tänkbara värden såg bra ut, faktiskt superbra!  Han var alltså pigg och frisk och utan ursäkt för sängläge resten av dagen. Ha ha...! Jag skyller hans goda hälsa på den dagliga dosen av rödbetsjuice och ingefära + 5:2-dieten som vi haft i drygt 4 år. Han tror mer på hälsobringande tid i skogen med jakt och hugging. Kanske är kombon hälsosam och vi har rätt båda två. ;-) 
 
Den här platsen har anor och minnen. Det är på vägen upp till Döverud. På andra sidan vägen, söder om vägen  fick Rolands farbror Nils jobba i skogen när han var 13 år. Det var det första jobbet han gjorde på förtjänst och fick lön för. En stor händelse, då var man som vuxen på den tiden. Året borde ha varit 1931.  Han jobbade åt stiftet och högg vindfällen med bågsåg. Nils berättade för Roland att han kunde inte fila sågen då, så Kalle ve Kvarna hjälpte honom att fila.  Två små tjejer, syster  Emma och kusin Runa  brukade smyga in bakom vindfällena och hoppa fram och skrämma Nils!.
 
På den sidan om vägen finns som en parkeringsplats. Efter kriget slutet 40-tal, början 50-tal, kom danskar hit till Sverige för det var dåligt i Danmark då. Stiftet tog hit ett gäng som bodde i en barack där parkeringsplatsen är idag. De högg i skogen åt kyrkan som hade skog runt om, vilket kanske inte var så lätt för danskar, inte så mycket skog att träna på i Danmark. ;-)
 
Det är lite rörande med minnen och berättelser från bygden. Roland minns mycket och berättar gärna.  
 
Just nu fungerar inte min Facebook så bra så det får bli bloggen som gäller!
 

Kulturlämning passerad igår

Nu har jag ju lärt mig av Filip att låga stubbar som lämnats kvar i en skogsavverkning betyder att något är skyddsvärt. Här finns en grupp såna stubbar. Jag gick närmare igår och läste på skylten att det är en torplämning. Roland visste förstås att det var efter ett hus som hette ungefär "Nerare Sandvad". Men som sagt huset var borta sen länge och han mindes inte vem som sägs ha bott där. Jag får forska lite i det. Det finns mycket spännande i skogen.

Mer om förvirrande namn i bygden

Gick runt Liane en bit igår. Passerade först två hus med namn som anknyter till Liane, byggda på mark som tidigare hört till Liane. Det är Litorpet och Ligärdet, våra närmaste grannar.  Fina hus och trevligt folk men de är inte med på bild den här gången! ;- )) Roligt att Li finns kvar i namnen på deras hus, det anknyter ju till att det har varit del av Liane. Vi döpte vårt hus till Lihaget, vilket betyder ungefär "litet skogsområde på Liane"
 
Om man går in en bit till vänster vid Litorpet  så kommer man till Döverud och Spriklerud. Döverud hette på gamla kartor Libråten om jag minns rätt. Där bodde Rolands farfars, Gustavs,  far o mor, Alfred och Emma. Det var Alfred som "invandrade" till Sillerud från Blomskog. Han hette från början Kylin i efternamn men det  blev Kylén vid flytten. Alfred gifte sig alltså med Emma från Faggebyn och blev anfader till Sillerudsdelen av släkten, de med efternamnet Kylén. Kylin-delen av släkten är kvar i Blomskog. ;- )) En son till Alfred var Gustav som flyttade till Liane. Gustav var  Rolands farfar som gifte sig med Ester Boberg. En annan son till Alfred, David, bodde kvar på Döverud och gifte sig med Rolands pappas kusin, Anna . På Spriklerud bodde deras  dotter med sin familj. Döverud ägs idag av ättlingar till David och Anna. Spriklerud är sålt till våra tyska goda vänner.  Inget av husen är med på mina bilder..
 
Sen gick jag förbi Blåsåsen, där bor Rolands kusin som också växte upp i huset på Liane. Det huset är inte heller med på bild. 
 
Nästa är Sand och mitt emot ligger Grisebingen där borta i skogsområdet på bilden ovan. Bredvid där var det en stor soptipp på den tiden sopor slängdes i skogen. Vi har spekulerat ibland i om det kan ha varit så att flera gårdar hade sina grisar gående tillsammans på en plats och detta kan ha gett namnet Grisebingen,  men vi vet inte. Vägen förbi Grisebingen är en skogsväg som med lite möda kan köras med bil, den går bl.a. till Snarkil
 
Nästa plats är Guttarbol. Vet inget om ursprunget till det namnet. Här bor Rolands tremänning och   hans mamma som alltså är   kusin till Rolands pappa. 
 
Detta var förr bondgården som liksom hörde till ålderdomshemmet bredvid. Tänket var väl  att hemmet skulle vara självförsörjande på en del mjölkprodukter antar jag och att de äldre som orkade och ville kunde hjälpa till med gårdens skötsel. 
 
Nästa hus på min hundpromenad var alltså ålderdomshemmet. Det byggdes av Silleruds gamla kommun för att kunna ta emot de gamla som inte kunde bo kvar hemma. Här fanns den första teven i bygden och Roland minns att de gick dit för att se. Sedan gick Silleruds kommun upp i Årjäng och hemmet  blev nedlagt och huset sålt. Nu är det privatägt.
 
Mitt emot det huset finns ett nybyggt som jag har missat ev namn på och nedanför ett äldre hus som jag inte heller har namn på
 
Nästa hållpunkt för namn är alltså den här platsen; Nobels björk. Här brukade Nobel från ålderdomshemmet sitta, filosofera och prata med förbipasserande. Fast den riktiga Nobels björk var jättestor och finns inte längre kvar. Roligt att det verkar komma nya träd, säkert ättlingar till den gamla björken. Namnet på platsen lever i alla fall kvar än. Precis här in till höger gick en gammal gångeväg som ledde till Signebyn förr tror jag, men den syns inte längre.
 
Solnedgången var vacker och den heter lika överallt :-))
 
Gruppen av hus där borta var nästa att passera. De husen och  några till är hemmanet Elgtån. Fast det kallas normalt för Ärtå och består alltså av flera hus, bl.a. Ärtåjale som ligger till vänster utom bild. I huset till höger på bilden  bor Rolands kusin och i huset bakom där bor Rolands bror. Ännu lite längre bort precis utom synhåll,  på andra sidan Bäcketjärn bor Rolands moster i ett hus och dubbelkusin i ett annat. Alltså Rolands farbror gifte sig med hans moster och de fick en dotter, en dubbelkusin.
 
Orden Elgtån och Ärtå är så olika så man kan fundera över vilket som kom först. Elgtån står det på kartan och kanske är det det gamla namnet som sedan har förändrats i dialekten. Eller också hette det Ärtå från början och blev försvenskat till Elgtån av någon förbryllad kartritare för länge sedan. För det är svårt att skönja någon Elgtå i landskapet. Jag vet inte, gissar bara.
 
Jag får på facebook ett tips från Kjerstin A på Elgtån att Elgtån tidigare hetat Elgetun eller Elchtun. Det var intressant och jag spekulerar förstås om det
"Låter mer logiskt med Elgetun än med Elgtån. Jag läste på lite om tun. Det är ursprungligen beteckning för gärdesgård (liknar tyskans "Zaun"), men senare också ord för det inhägnade området runt en gård., gårdstun. Tun kan också betyda inhägnad för djur. Det blir ju märkligt med ett namn på en plats som i gammalt språk betytt ungefär "Område inhägnat för älg" ;- )) Man blir onekligen nyfiken på vad som har hänt på Elgtån / Elgtun i gamla tider! Var det en fångstplats för älg där man grävde gropar som delvis hägnades in med störar för att jaga älgarna in i dem?".
 
"Min nästa teori om namnet är att det  kan vara ett ursprung från Helgetun till Elgetun till Elgtån. I så fall har det inget med älgar att göra utan med något som är helgat. Vore kanske logiskt med tanke på att området ovanför heter Korsbyn och har en historia i bygdens kristnande, del av pilgrimsled om jag minns rätt. Området ovanför L-Ås hus var aktuellt för att bygga Silleruds kyrka i slutet på 1800-talet men det blev till slut på Karlsfors istället. Intressant med namn på platser och vad de berättar för oss om vad som hänt förr. På norska Östlandet så lär Helgetun betyda "inhägnad runt en helgedom""
 
Här är också Ärtå fast från andra hållet. Slut på hundpromenaden för den här gången. Roland hade slut på harjakten och hämtade opp mig. Han var hungrig. :-))
 Det är väl bäst att jag direkt reseverar mig för fel i texten ovan, speciellt med  släktskaper längre tillbaka i tid.  Det finns släktskap och gemensam bakgrund för många som bor efter vägen runt Liane.  Kanske är det orsaken till att så mycket  historia och gamla namn finns bevarad genom muntlig berättartradition.

Svårt med namn, här är Sellere!

På dagens hundpromenad till Önnebyn tog jag en bild på Sillerud (Sellere på dialekt) Och kom att tänka på att namn på hus, gårdar, åkrar, kullar, byar och till och med träd kan finnas i trakten. Inte så lätt för en utomstående att hänga med. Alla åkrar på Liane och Pråstgården har namn och vi vet dem, men är väl säkert sista generationen som kan dem. Man måste veta förr vart man skulle skicka folk till arbete förr och vart man skulle skicka ut någon med kaffe eller bud till dem som jobbade ute. Kullen med varggropen heter Gropekuel. Det fanns ett träd som heter Nobels björk, fast björken själv är borta för länge sedan.  Det växte nära åldersdomshemmet i Guttarebol och en man som kallades Nobel brukade sitta där. Nobel uttalas med betoning på första stavelsen och o som o, inte som å.
 
Åkern närmast här på bilden ovan är Sönnare Brojâle och längst bort finns Prästgården. Den kallas också Sellere, men Sellere är även  namnet på ett stort område dvs Silleruds gamla kommun. Och så mycket till prästgård är inte den här gården heller längre. Kyrkan är borta och prästen också, båda flyttade till annan plats. Längst till vänster ligger gamla arrendatorsbostaden, där bodde prästgårdsarrendatorn. Det var en stor gård och två familjer i huset. Det huset är sålt till privatperson. Ladugården rakt fram disponerades förstås av arrendatorn för djurhållning. Den ägs idag av Rolands bror Gunnar som har sina hästar där. Till höger i bilden ligger det hus som prästen skulle bo i förr och också ha som expedition och samlingsplats. Det är också sålt till privatperson.  Roligt att gamla namn finns kvar men också förvirrande om man inte känner deras historia.
 
Mer om hundpromenaden till Önnebyn här imorgon.

Gårdagens promenad med Seffrin!

Jag gick ner till sjön. Det är vackert där alla årstider. Grillplats och rastplats finns om man vill utnyttja dem
 
Himlen hade ett konstigt moln-mönster, låg som ett täcke över oss medan solen lyste igenom i sprickor. Här är badplatsen. Det är is här i viken nu, men öppet på storsjön tror jag
Den hårda vinden häromdagen har brutit en tall tvärs av och toppen låg på marken bredvid. Det här var upp emot gamla kyrkogården.
 
Jag gick förbi Prästgården. Det här är Prästgårdens gamla drängstuga, obebodd sedan länge. Jag stannar alltid till några minuter här när jag passerar och funderar på hur livet kan ha tett sig för drängarna som bodde här. Dagarna förstår jag var fyllda av rätt hårt kroppsarbete, men vad gjorde de på kvällarna och lediga dagar?  Kortspel var strängeligen förbjudet både för arrendatorer och dem som bodde vid Prästgården, omedelbart avsked för den som ertappades. Så vad gjorde dom? Pratade? Drack kaffe? Eldade i spisen? Bar vatten? Hälsade på andra drängar i andra drängstugor och spelade kort där? Vänslades med pigorna?
 
Lille Seffrin gillar våra promenader, trippar glatt före i långkoppel. Det är isigt, går inte att gå utan icebugs.  Jag skulle i alla fall inte våga, gamla kärringar ska inte bryta benen.
Till slut gick vi förbi Liane på väg hem. Det var ett fint ljus på huset. Falu rödfärg lyser starkt i solljus när det är nymålat som här
 
Det är livskvalitet att kunna ta någon dryg timmes rask promenad! Hoppas jag kan fortsätta med det i många år till
 

Forts. hundpromenad igår söndag

Det här huset heter Tjärnshaget, det blev lite dimmigt i snöfallet. Bakom huset ligger ett litet skogsmråde som heter just Tjärnshaget. Betyder väl egentligen haget vid tjärnet. Ett hag är inte en hage utan ett mindre skogsområde. Och tjärnet här är väl Bäcketjärn. Förr tvättade man mattor här nere vid tjärnet tror jag, fast också vid Brobacken.
 
På andra sidan älven ligger ett gemytligt litet hus som heter Fiskarkuel 
 
Rakt fram här är Brobacken. Strax till höger om bilden var vi erbjudna av kyrkan att köpa en tomt som de styckat av. Himla fint läge nära älven och Östra Silen. Men vi ville bo nära Liane eftersom Roland ville bli bonde då. Det var väl så där 1975 när vi undersökte byggmöjligheter. Vi sökte att få köpa en tomt av kyrkan nära Liane men fick nej med motivering att en villägare nära gården skulle kunna stoppa verksamheten pga lukt som sanitär olägenhet. Säkert fanns något sådant rättsfall. Fast vi köpte en tomt några meter därifrån, i Lihaget, av snälla grannar och byggde ändå.
 
 
Här på andra sidan viken ligger alltså de där tre vikingagravarna och något slags domarring. Bredvid hamnade den gamla kyrkan som är riven nu. Här tror jag att den gamla båthamnen var med regelbunden trafik av de vita båtarna. 
Här bodde förr Vera i Tobyn. Och lustig nog bor Vera i Tobyn här nu också, fast en annan Vera ;- ))
 
Där borta bodde ju Sven o Annie i Tobyn. Nu ägs huset av ett barnbarn till dem. 
 
Det är trevligt att se rundbala. Det betyder att det finns levande jordbruk här
Alltid lika roligt att ta bilder på istappar. Nu har vi precis lagom vinter, vackert är det
 
Två rådjur såg jag fast det var inte i Tobyn, det var på Elgtåänga (tror det heter så) . På ren dialekt ska det heta Ärtåänga. Och hitom den, närmare Prästeparken ligger Sellersänga. 
 
Småbåtshamnen ligger lite öde nu på vintern, men full fart på sommaren.
 
 
 
Där borta på andra sidan sjön ligger Signebyn. Jag har en obekräftad teori om att det var en by som inte gick med i laga skifte på 1800-talet. Före laga skifte så bodde människor i byar och varje gård hade lite mark för att odla egen spannmål och potatis och sånt. Men en del mark och skogen ägde man tillsammans och brukade tillsammans.  De styrande i landet kollade på detta och tyckte inte att det var modernt och lönsamt. Så jorden och skogen skulle delas upp mellan gårdarna, hus och  byggnader skulle flyttas ut från byn. Men här ligger de fortfarande tätt ihop i en by. Fast jag vet inte varför
 
Här ute vid sommarhuset är det en helt fantastisk gråskala ut över sjön!! Den är magisk.
 
Vi grillade korv och drack glögg. En fin dag blev det. 
 
 

Hundpromenad igår söndag.

 Här går jag förbi den gamla prästgården. Området runt huset kallar vi för Prästeparken. Jag gillar det med de gamla nedfallna träden. Det är träd som har fått självdö i laga ordning, inte avrättas av någon motorsåg.  De vilar nu lugnt i avvaktan på att förmultna och bli näring till en ny generation. Jag vet ju att allt stora skogsområden inte kan ha det så här, men jag trivs med anblicken av den här platsen.  Ovan här är drängstugan.
 
 
 Arrendatosbostaden. Här bodde av tradition den bonde som arrenderade prästgården med mark och uthus. Det var förr rött och vitt men är nu fint renoverat.
 Bastehage ligger här till vänster, innan jag kommer upp på stora vägen, den som går mellan Bengtsfors och Svensbyn. I Bastehage fanns förr en bastu som jag antar kunde användas av dem som bodde på Prästgården men kanske även av andra. Av själva bastubyggnaden syns inget idag, den är borta. Och bastar gör bygdens gubbar varje fredag kväll i Signebyns skola.
 Det här huset heter Brogärdet och det ligger på Nolare Brojâle. Bakom mig där jag står och tar bilden så är Sönnare Brojâle.
 Jag fortsatte mot Egenäs, fast inte med ambitionen att gå ända dit. Roland hade ringt och ville jag skulle komma med grillkorv och glögg till honom där han väntade på att Hej skulle få opp en hare. Jag gick några kilometer på den här vägen och så mötte han mig och Seffrin. Men först lite mer bilder från promenaden
 Precis där skylten står kan man vända sig om och ta bild på den gamla prästgårdsbyggnaden. Det är ett stort hus med många rum, tänkt att vara både bostad och arbetsrum för församlingens präst. Nu är det förstås sålt till privatpersoner och hålls fint i ordning. Fortsättning på min hundpromenad vid senare tillfälle. Det blev så många bilder, hinner inte alla nu.
 
 
Det är rätt mycket vatten i älven och sjön nu, Östra Silen.
  

Häng med på hundpromenaden som jag gjorde igår!

 
Det var ren is att gå på så det blev Ice bugs. Utan dem vågar jag mig inte ut nu, det funkar med dubbar
 
Så här isigt var det på vägen. 
 
Vände mig säkert om minst 10 gånger för att se på det nya Liane-huset, det som äntligen fått alla fönster på plats på gavlarna. Åkern här kallas lagårsjale, för den gamla ladugården låg här till vänste i bild ut mot vägen.
 
Passerade Gropekuel. Det är en träddunge här bredvid bäcken,  med resterna av en varggrop mitt i.  Första gången jag såg den var den djup, men sen fyllde Rolands pappa igen det mesta. Den var lite lömsk, djur eller människor kunde trilla ner. Den användes för länge sedan till att fånga varg i.  Roland ville att vi skulle bygga vårt hus här, men jag inlade veto. Jag ville ha skog i närheten av huset och inte bo nere i den här sänkan.
 
Passerade Gunnars hästar vid Prästgården. Det går fem stycken här nu. Jag vet bara om Moe Braga (enda häst jag gillar! ;- )) och Tyra lill, som är döpt efter lilla Tyra!. Växlade några ord med Gunnar. Iförrgår var han i norska Gjövik och travkörde i ett lopp. Det hade varit kallt, över 20 grader, men här var bara ett par minusgrader. Gunnar är alltså Rolands bror. Intressena har delat sig i släkten, Roland jagar och Gunnar håller på med hästar.
 
Gick förbi gamla kyrkplatsen. Det är fint här nu igen, grinden och stenmuren är renoverade.
 
 En klockstapel finns kvar och gamla gravar, men kyrkan är borta sedan länge, slutet på 1800-talet.  Innan det här blev plats för kristen kyrka så var det en plats för dyrkan av asagudar. Bredvid finns tre järnåldersgravar efter vikingahövdingar och rester av ett slags domarring. 
 Badplatsen i Signebyn. Förr fanns här också en ångbåtsbrygga med regelbunden trafik för last och passagerare
 
Utsikt över viken, en hel del is. Här finns en grillplats med fin utsikt över sjön, Östra Silen
 
 
 
Seffrin tvärnitade, stack ner nosen i ett spår i snön och klapprade med käkarna. Då har det varit en löptik där. Märkligt beteende! Man kan undra vad klapprande käkar fyller för funktion i det sammanhanget, men så gör alla våra hanar när de dyker på dofter efter löptik. Bredvid oss här ligger syrenbersån på Prästgården och där låg förr sockenstugan / församlingshemmet. Där bodde barnmorskan, klockaren och kalfaktorn för hamnen. Kyrkan låg ju nära.
 
Vy över Signebyns skola. Här har våra barn gått från förskoleklass till och med sexan. Roland gick här som barn och jag jobbade här 10 år. Nu är det en friskola
 
På väg hem igen. Lite osäker är jag men den här åkern kanske heter Gropejale för den ligger nära Gropekuel. Rättat: Till höger är Gropejale, men det som ligger runt det lilla trädet heter  Brôte. 
 
Snökäpparna är på plats, de som ska visa plogbilen var vägen går och var dikena är om det kommer mycket snö.
 
På andra sidan är en åker som heter Smörhôla, eller rättare så är det tre åkrar, Nolare, Mellare och Sönnare Smörhôla tror jag. Fast dikena är igenlagda så det stämme inte längre. Längre bort är Klingeränga, där fanns förr ett soldattorp. Nej det fanns det inte, men man hittade lämningar från stenåldern på den åkern.
 
Roland kom med bilen och körde på den frusna åkern nerom Liane. Det går bra med fyrhjulsdrift. Han körde bort till gäststugan på Liane. Det är en friggebod med våningssäng, pentry, kylskåp, köksmöbel och tv. Många hus och uthus  har det blivit under årens lopp! ;- )) 
 
Sen var det slut på hundpromenaden. Så fint var det, lite snö som gör ljust, lagon kallt med någon minusgrad ingen blåst. 
 
 

Flottaren i Snarkil

 
 Jag får ta reda på mer om flottaren  och varför han står just  där! Och vem som har gjort honom. Nu är det torrt  men kan tänka mig att det annars är mycket vatten som forsar förbi honom. Snarkil var förr ett stort bruk, en industri med många människor som jobbade och bodde där. Om jag minns rätt så var det Birgitta Östlind som skrev om brukets historia. Finns nog på biblioteket i Årjäng. Det var Årjängs kommuns största industri i slutet på 1800-talet. 
Uppdaterat: Bosse på Hammarö har gjort flottaren och han  står i älvfåran från Järnsjön till Snarkilstjärnet. Vattnet leds annars i en tub (kraftverk)  men när det är mycket så kommer det vatten  här också. 
 Vi bor o lever i en bygd med mycket skog. Förr så arbetades i skogen under vinterhalvåret med avverkning. Träd sågades ner, kapades i längder, kördes med häst till vattendrag, lades upp där. Nästan alla män i bygden jobbade i skogen då.  När våren kom så hävdes virket i vattnet för att flyta med strömmen ner till bearbetning i sågverk / pappersbruk. Männen som arbetat i skogen under vintern fick nu hjälpa till med flottning, dvs följa med virket så det inte stoppade och brötade ihop sig i vattnet.  Det var ett farligt jobb förstås. Över sjöarna kunde stockarna buntas ihop och bogseras med båt. Sen under sommarhalvåret så var det jobb hemma på torpet / gården med jodbruksarbete för de flesta män. . 
 

Fina Litorpet!

Så fint på hösten med den stora lönnen i vackra färger. Detta är nästan närmaste grannhuset till oss. Jag ville köpa det för länge sedan, för drygt 40 år sedan, ,- ) men då var det redan borttingat. De som blev husets ägare har vårdat det väl. 
Imorgon börjar jag lägga ut bilder från vår stockholmsresa. Vi är hemma nu men bilderna är inte klara.

Bilder från runt om en punkt vid Prästgården!

 Bakom mig där jag står när jag tar den här bilden ligger Signebyns badplats och båtplatsen. Där  fanns förr en träkyrka, men den den revs på 1800-talet och det byggdes en ny nära Karlsfors. Bakom mig här finns också uppgången till gamla kyrkplatsen. Där brukade Sven i Tobyn, HIlding i Göre, Gustav på Sellere, Sven på Holstorptet att sitta och prata på sommarkvällar / helgkvällar. Ibland spelade de kort, ibland bara pratade med folk som gick förbi och varandra.
 
Huset rakt fram, det vita är gamla prästgården.  Där fanns förr bostad åt Silleruds församlings präst och även utrymmen för Pastorsexp. och olika sammankomster. En stor byggnad som såldes och numera är privatägd förstås. Hästarna på bilden hör till Rolands bror. Han äger ladugården som hörde  till förra arrendatorsbostaden som inte syns uppe till vänster bakom träden. Träden till vänster står i  Mineträgårn (uppkallad efter Vilhelmina Boberg som bodde där) Där fanns förr församlingshem och bostad för barnmorska, klockare och kalfaktor för båttrafiken nere vid båthamnen. 
Daniel  bor i förra arrendatorsbostaden och han har en grill som jag är lite avundsjuk på.
 
 Vänder mig en bit till vänster. En bit bort från platsen jag står på ligger Signebyns skola. Jag jobbade där mina första 10 år i Sillerud, mina barn har gått där upp till åk 6 och Roland gick där förstås när han växte upp. Numera är den friskola
 Lite längre bort till vänster ligger byn Signebyn. Det är en radda hus efter vägen. Det verkar vara en by som blev kvar som sammanhängande by när man för länge sedan genomförde laga skifte, dvs hus och gårdar skull delas upp och flyttas ut till större enheter av mark. Man ville med laga skifte  komma ifrån ägosplittringen i små remsor av jord och den delvis kollektiva anändningen av mark. Tanken var väl god att beslutsfattarna ville göra jordbruket mer rationellt och lönsamt. Men  på några platser (bl.a. uppe i Dalarna) så vägrade man att inrätta sig  och behöll sina byar och byns gemensamma egendom, Jag tänker ibland att Signebyn kanske också var en bångstyrig by som inte ville dela upp sig och flytta ut husen, men jag vet inte, har inte tagit reda på det. 
 
Därborta till höger från min punkt syns Brobacken. Mitt i bilden, men rakt ner mellan åkrarna så finns en bro över älven, men den syns inte för den ligger för lågt ner. Där tvättades förr kläder. Kvinnorna låg på knä på bryggan och klappade kläderna rena och sköljde dem i älvens vatten. 
 

Tidigare inlägg