Utflykt till Tokil igår

Vi gjorde utflykt till Tokil igår, länge sedan sist och vi trodde vi skulle få se mycket spår av vildsvin men så blev det inte. Tokil ligger längst västerut i Sillerud, gränsar mot Årjäng, Risviken. Det är en speciell plats på flera sätt  ovanlig med  historik,  djur o natur.  Precis som skylten antyder så är den lite bortglömd, ingen fast boende längre så vitt vi vet, men några sommarhus i varierande skick. Det finns ingen el framdragen till Tokil. På den tiden det erbjöds att få elektricitet ute i bygderna så tackade Tokilsborna nej, man ville inte ha el, vi vet inte varför. 
 
Det här var en av de första områdena i kommunen som fick mycket vildsvin. För några år sedan var det  upp-bökat runt alla hus, det finns exempel på att människor faktiskt flyttade härifrån p.g.a. vildsvinsplågan. Vi trodde det skulle vara mycket spår av vildsvin nu också men dels är de betydligt färre numera, dels är det elstängsel överallt. Då får man ha marken i fred. 
 
Jägare har gjort en stor insats för att komma till rätta med att det funnits för mycket vildsvin, man lyckades förra året fälla 85 stycken. Jakttorn är bra. Det blir lätt att välja djur, kulfång i marken och bekvämt att sitta i. 
 
Vägen upp till Tokil är smal och krokig, som en gammal ko-stig. Roligt att åka här tillsammans med Roland. Han vet vilka som bodde här, kan berätta om dem och han tycks ha allas släkt-träd i minnet. Rolands pappa och farbröder jobbade i skogen här uppe i perioder.
 
 
Därborta på andra sidan Järnsjön  kan man se E18 och Sandaholm.
 
 
 
En del av skogen här oppe är naturreservat,  det finns gott om olika lövträd, exempelvis hassel 
 
Mellan husen ligger en fin äng med solrosor. Bra mat för fåglarna
 
Allra längst ner i Tokil, mot Järnsjön, här tar vägen slut. 
 
På hemvägen mötte vi Anders B på fyrhjuling och i gott sällskap. Trevligt att pratas vid. 
 
Vi åkte hem vägen över Leverhögen. Den var förr järnväg mellan Årjäng och Åmål men gjordes alltså om till väg när tågtrafiken lades ner. Väldigt smalt är det, man hoppas slippa breda möten.
 
Roligt att leta upp de här platserna som ligger en bit från vägen
 
 

Vi gick till den öde gården!

Vi går med hundarna på kvällarna. Ibland blir det en längre tur som hit till den öde gården några kilometer in i skogen. Dit leder en väg som knappt är farbar med fordon. Det var en stor gård en gång i tiden med tjänstefolk, ett antal kor och hästar, mark runt om som brukades. Det är som ett sorgligt monument över en bondes avslutade livsverk.
 
Det växer igen runt det en gång rätt pampiga boningshuset.
 
Uthusen är stora men ramlar nu ihop. De rymde kor och grisar och foder och  redskap när gården brukades.
 
Förbudsskylten känns lite som en överdrift ; - ) Inte så många som skulle ens hitta hit.
 
Och här finns ett monument till över gamla tiders strävanden med väghållning, en vägskrapa.
 
Stenrösen är det här och där i skogen runt om. Det här var förr åkermark som bröts och gjordes stenfri med hårt arbete. Skogen är nu så där 40 - 60 år gammal, så lång tid har den fått att ta över åkrarna.
 
På vägen till ödegården finns en omsorgsfullt staplad sten-staty. Har hört att den gjordes av dem som fixade till vägen till gården för länge sedan.
 
Och på vägen hit och hem så pratar vi om dem som bodde och jobbade på gården. Roland minns.  En av dem kände vi mycket väl :- )
 

Under logar o lador finns Sveriges jordbrukshistoria

Det finns en hel del lämningar av gamla jordbruksredskap under logar o lador. De här gick jag förbi igår.
 Det här borde vara någon sorts pinneharv
 
 Underrede till en flakvagn av något slag. (Någon har glömt flaskor här också)
 
 Men vad detta är har jag ingen aning om. Nu har jag läst på; stifttröskverk är det. Här på dialekt kallades det repverk eller harpverk. Det är ett enkelt tröskverk som man vevade för hand

Järnsjön gjorde skäl för namnet igår!

 
 
 
Järnsjön passerar vi efter E18 när vi åker till Årjäng. Sjön såg allt ut att vara belagd med järn igår. Den  är rätt så rund till skillnad från alla andra sjöar här hos oss. De  är långsmala, mer som breda älvar. Järnsjön  är djupare också, tror 60 meter.  Det sägs att Järnsjön kan vara kratern efter ett meteoritnedslag, men jag vet inte. Kan ju vara mynningen vid isälv när inlandsisen begav sig. Det finns säkert fakta på det någonstans, jag har inte läst på.
 
Roligt att kunna ta bättre bilder nu, i full fart från  bilen och rätt mörkt, helt ok. Fast jag har inte lärt mig nåt om hur jag kan ställa in kamerorna i mobilen. De lär enligt Iris vara fyra stycken, inte tre som jag trodde!! Sen försöker jag skylla på att jag inte har hunnit kolla det tekniska i det här lilla underverket. Men det är naturligtvis inte sant: Jag vill inte kolla det tekniska, för det är så himla tråkigt!!!  Det är alltid en massa text om finesser som jag aldrig kommer att använda. Jag vill ju bara att det ska vara enkel telefoni och att jag kan ta bilder, inte hålla på och redigera. . Det får bli lärdom med trial and error, egna försök alltså istället. Fått tips om att det finns instruktion på You tube, det kanske är ett alternativ. Och sen har jag stöd av  Iris på Hallsbergsgruppen, hon har en apparat av det här märket. 

Månen vänder väder med sina faser!

När jag var barn så sa man att månen vänder på vädret med sina faser. Nu är det fullmåne och idag vände vädret, från långvarigt  regn, hård blåst och mörker till vindstilla, ljusare och uppehållsväder.  Kanske är det alltså sant att månen kan bestämma vårt väder. ;- )  I så fall ser vi fram emot fint väder ett par veckor.  Äntligen!!! Vi behöver få det lite trivsammare utomhus och framför allt mer ljus. 
 
Jag försöker gå rask promenad med Seffrin mitt på dagen varje dag för att fånga upp så mycket ljus och D-vitamin som möjligt. Om jag sen lyckas gå raskt och bli andfådd, åtminstone en del av promenaden, så är den dessutom rent fysiskt konditions - och hälsobefrämjande enligt alla experter. Ha ha... jag går ju på sånt och vill tro på det!  Vad som helst för att slippa svettas, pusta och stånka på gym! ;- ) 
 
Idag hann jag hit till Tobyn innan jag o Seffrin mötte Roland med stövarna. Han hade jagat på Egenäs och hade gett upp, inget upptag idag, inte ens med gamle Jazz.  Så fint att gå, helt vindstilla, vacker utsikt över viken, Signebyn på andra sidan. 
 

Om stenen för rågtröskning och om doningsvägen

Vi åkte en väg genom skogen hem häromdagen, knappt bilväg, från Snarkil till Guttarebol. På höger sida i Bergmansbrôten mitt i skogen finns den här stenen. Syns från vägen. Den användes enligt Rolands pappa förr till att tröska råg på. Den är helt flat på översidan och lutar lite. Rågen odlade man på andra sidan vägen i myre-styckena. Istället för att släpa hem rågen  skuren med halm och allt,  så tröskade man på plats och behövde bara forsla  hem kornen. Det var ju en bit. Smart tänk!
 
 På vänster sida från Buddalen ner till Döverud / Murstenstjärnen löper en gammal körväg, kallades doningsväg på dialekt. Den syns här mellan björkarna.  Man fraktade timmer och massaved med häst och doning (två kälkar; get och bock). De som kom med fullt lass uppifrån hade skåkebjällra på hästen. Den skulle varna ev. mötande som kom med tom kälke, de måste gå av vägen och släppa förbi fullastade ekipage som kom uppifrån och som inte kunde väja.
 
Sen fraktades virket från Döverud / Murstenstjärn  till Holstorpet och ner till De Borgere (vid sjön) för vidare flottning. Där strö-lades,  mättes och mosades (buntades) det  och drogs iväg på Östersil ner mot bruken (sågverk, papper) .  Många slussar var det, först Krokfors ner till Västra Silen. Mödosamt var det, många som jobbade med virkestransport!
 
Förr i tiden, under första halvan av 1900-talet, så arbetade de flesta män här i Sillerud med skogsarbete och de var i stort sett bara pojkar när de fick börja med det direkt efter skolans slut. Rolands pappa och hans bror Nils körde mest liksom morbror Oskar, medan bröderna Helge och Evert högg. Helge brukade säga att huggare var guld och körare silver. ;-)   Huggning och transport genom skogen skedde på vintern när det var tjäle, släpeföre som gynnade hästarna. Ibland lunnade man ut virket från fällningsplats till doningsvägen som var en basväg. På våren hävdes virket i sjön så fort som möjligt för att utnyttja vårflodens krafter. 
 

Monument över en svunnen tid!

Jo många av dem står kvar,  de gamla uthusen och husen som ingen behöver längre. De faller samman och äts långsamt av tidens tand, bokstavligen rasar bit för bit. En gång i tiden, jag minns den än,  var de fyllda av kor, hästar, grisar, höns, hö, halm, spannmål, redskap, maskiner osv. Men sedan några decennier så har vi ett annat samhälle utan småbruk / jordbruk i var och varannan gård.
 
Ingen skugga ska falla över dagens ägare till de här byggnaderna  för att de får förfalla.  Det kostar massor av pengar att underhålla stora hus  med tak, reparationer, målning. Och när  byggnaden inte  fyller någon funktion så går det inte att kosta på hundratusentals kronor bara för  utseende. Det kostar till o med skjortan av riva dem. Ofta finns materiel som kräver speciell och dyr  hantering också, typ asbestplattor.
 
Men visst finns det en sorg över alla minnen från en gången tid, en helt annan tid.
 
 
 
 
 
 
 
 Det här har varit en smedja säger Roland
 
 
 
 

Julmarknad på Tjolitta igår

 Välbesökt julmarknad på Tjolitta var det under helgen.  Och mycket fint fanns att köpa, även möjlighet till gott fika. Namnet på "Årets Sellering" offentliggjordes under jubel. Det blev föreningen "Idé & hantverk"!! Den föreningen  har  i många år varit ett nav i bygdens gemenskap och kulturliv, även anordnare av julmarknaden. Ett riktigt bra val! Ukuleleorkestern "Sellererompers" spelade fint. 
 
Den här gossen är inte så gammal men har redan flera år bakom sig med egen tillverkning och försäljning av träsaker, fågelholkar och insektshotell bl.a. Vi investerade i något härifrån och så blev det bl.a. Ingrids bok om Marja i Myrom, tomtar, kort och en del sylt. 
 
 Den här julmarknaden är en uppskattad tradition och vi är många som är glada över att den ordnas. 

Utsikt från Liane mot Prästgården!

Barnbarn Elias i Umeå är duktig fotograf och tog den här fina bilden från Liane när han var här senast! Gården där nere är alltså Silleruds Prästgård med arrendatorsbostaden och ladugård. Själva prästhuset syns inte här. Det ligger utanför bild till vänster. Husen  är förstås privatägda  nu. Och marken hör till Liane. Kyrkan slog samman fastigheterna innan de såldes. Dungen mitt på åkern lite till höger  i bild heter Bobergskuel. Vet inte varför men Bobergare var ju arrendatorer både på Prästgården och på Liane. Två systrar Boberg bodde på Prästgården. De var barnmorska respektive klockare/ vaktmästare vid  kyrkan som låg nära då. Rolands farmor var också en Boberg. Så det finns många möjligheter till namnet på skogsdungen.

Vid gamla kyrkplatsen i Signebyn för länge sedan

Här nere vid badplatsen låg för länge sedan en brygga för båttrafiken på sjön. Det var ångbåtar som trafikerade Östra Silen  och lade till vid ett flera bryggor för att last / lossa gods och människor.   Före bilarnas tid så var det enklast att använda sjöar, vattendrag och båt.
 
Hamnen här sköttes av någon som jag tror benämndes kalfaktor eller hamnfogde. Den personen bodde vid prästgården, alltså på andra sidan vägen.
 

Till vänster här bodde prästgårdsarrendatorn. Det var två lägenheter i bostadshuset, byggt ungefär 1950, liksom Liane. I syrenbersån, Mineträgården, rakt fram låg församlingshuset ( gamla träkyrkan var ju bakom platsen där jag står och tar bilden). I församlingshuset bodde kalfaktor / hamnfogde Carolina  ( som skötte hamnen) som också var som dögrävare och klockare, samt  barnmorskan Vilhelmina. De var kvinnliga släktingar  till Roland med efternamn Boberg. Dom var troligen systrar till Rolands farmors far, Carl Boberg som var arrendator på Liane.   Huset till höger, det vita är den gamla prästgården, alltså  huset där prästen skulle bo,  ha en sin expedition och utrymme för en del kyrkliga aktiviteter så som söndagsskola, vigslar o.dy. Det är sålt till privatperson liksom arrendatorsbostaden. Och huset som fanns i Mineträgården är borta.

 
Från stenmuren vid gamla kyrkplatsen kan man se vårt Liane. Det hörde också till kyrkan och gjorde så århundraden tillbaka. Där fanns också en arrendator. Kyrkan ägde mycket jordbruksmark och mycket skog i området. Under Hannibalfejden så ockuperades båda gårdarna av danskar ( norskar).  Det var stridigt vid gränserna. 

På hösten 1644 anföll Hannibal  Sehested med 4 000 man i Värmland och vann i början ganska stora framgångar. Man tog sig in vid  Charlottenberg,  både Åmål och Vänersborg brändes ner. Ett försök att hejda Sehested på isen på  Bysjön  22 december 1644 slutade med svenskt nederlag, men sedan svenskarna en tid senare fått förstärkningar måste norrmännen åter gå tillbaka  över gränsen.

Nedan några bilder på arrendekontrakt som vi har. Mer om det här finns på bloggen under kategori Bygden. 

 
 
 
 
 
 
 

Gravfält Signebyn

Vi fortsatte över gamla kyrkplatsen i Signebyn igår, jag och Seffrin. Där finns  gravfält från järnålder och bronsålder. 
Det finns sex högar och en domarring på ett område 140 meter * 30 meter. Den största högen kallas Kungshögen. Det har alltid sagts att här är en  högt uppsatt person, en kung eller vikingahövding, begravd.  Här syns Kungshögen  med sjön Östra Silen bakom och Tobyn på andra sidan sjön.  Det ska vara brandgravar på gravfältet, ett antal.  Vad brandgravar  är blir för skrymmande att berätta här. Den som är intresserad kan googla, det finns mycket info.
 
Här är utsikten mot båthamnen och badplatsen från Kungshögen. 
 
Här syns delar av domarringen. Marken här och runt kyrkplatsen / gravfältet hör till vår gård Liane. Här brukar kvigorna beta på sommaren. Det var för många år sedan  ett önskemål från Länsstyrelsen i Värmland för på det sättet hölls området öppet och man slapp bekosta mycket röjning varje år på fornlämningen. Förr var det våra egna djur, numera är det arrendatorerna Jakobssons. Signebyns skola syns längst bort
 
En del utgrävningar har gjorts här men området är inte helt undersökt. Liksom andra gravfält har det från början innehållit dyrbarheter och säkert blivit plundrat. Sen har området skadats vid utvidgningen av gamla kyrkogården 1850 så det finns osäkerheter i beskrivningar. Man kan läsa på riksantikvarieämbetets fornsök. Jag trodde länsstyrelsen hade men där fann jag inget.
 
En fin liten rastplats är iordninggjord med grill. Skolor gör ibland utflykter hit. Men vem som helst kan använda det.
 
Jag gillar ju stenmurar och här finns en vacker. Vårt Liane syns därborta
 
Jag fann tyärr inga kartor på nätet över fornlämningarna, så jag är lite osäker på den här. Har ett osäkert minne av att det ska vara någon stensättning från bronsåldern, men vet inte. Så det är ingen uppgift att lita på.
 
Så här ser det ut när man kommer från gamla kyrkogården och går ut till gravfältet. Förr fanns här en skylt med upplysningar, men den är borta. Och grinden är något svårforcerad med ett par ihopbundna plankor som håller den. För sånt ansvarar länsstyrelsen och jag har sökt dem idag för att fråga om den kommer tillbaka, liksom skylten ute vid vägen,  inte fått tag på rätt person. En del annan god info fick jag dock.
 
Från andra hållet ser man upp mot gamla kyrkplatsen. 
Jag fick kämpa med grinden, hoppas den blir fixad. Det blev ju entrén till kyrkplatsen så fint för några år sedan. Den var också havererad. Inte så lätt att hålla gamla minnen i trim
 
Senare, kanske imorgon, skriver jag lite mer om runt om den här platsen, hur det var när kyrkan fanns här.
 
Seffrin är pigg idag, äter normalt. Men gårdagsdygnets vattendrickning inger oro, han slafsade i sig 20 dl, men det borde utifrån hans kroppsvikt på 13 kilo bara ha varit 6- 7 dl. 1 dl per kilo kroppsvikt anses som sjukligt drickande. Idag har han tills nu kl 17.00 lyckats klämma ner 10 dl.   Imorgon blir det i alla fall veterinärbesök för en genomgång. 
 

Vi gick till gamla kyrkplatsen Signebyn igår....

... jag o Seffrin. Både han o jag behöver motion och nu blir det ju inget jagat med honom så vi får hitta på annat
Silleruds gamla kyrkplats ligger vid badplatsen / båthamnen i Signebyn, vid Prästgården. På Järnåldern var det en plats för dyrkan av andra gudar. På 1600-talet byggdes en träkyrka här. Den revs i slutet på 1800-talet. Då var barnkullarna så stora och befolkningen växte så kyrkorna räckte inte till. Den nya kyrkan byggdes på annan plats och blev större. Det fanns ångbåtstrafik här förr nere vid hamnen. 
 
 Ibland är det utegudstjänst här, väldigt fint. Vi döpte sönerna vid sådana tillfällenför drygt 40 år sedan. Båda gångerna var det på midsommardagen. Det var väldigt varmt och jag minns att Roland inte mådde så bra. ;-) 
 
Klockstapeln finns kvar. Seffrin kollar på ett järnkors.
 
De här är de äldsta tror jag.
 
En del träd är gigantiska på den här platsen och de växer i gamla gravar. 
 
 Det är en pampig miljö, med stora träd och korpar som kraxar. Här trivs rådjuren också att döma av Seffrins ivriga nosande.
På andra sidan kyrkplatsen finns en järngrind, inte så lätt att forcera numera. Förr fanns en skylt som förklarade vad som finns på andra sidan men den är borta. Där är i alla fall lämningar från bronsåldern och järnåldern. Men mer om dem i nästa inlägg. Jag får läsa på om brandgravarna.
 
Seffrin äter med god aptit, är pigg när han bjuds på promenad, dricker tyvärr allt mer. 12 dl söndagsdygnet, 15 dl måndagsdygnet och 20 dl tisdagsdygnet.  Imorgon blir det veterinärbesök. Hon sa att det inte var bråttom om han mådde bra och det gör han ju. 
 

"Fôlkeskogen" hade vi ärende till igår onsdag!

 
Man åker genom Rök och kommer till Skogen i andra änden på vår sjö Östra Silen. Platsen kallas här ofta "Fôlkeskogen" för att skilja ut den från skogen vilken som helst. Vägen hit passerar man ögonbedövande vacker idyll med blandning av  vattennära vildmark, gamla torp och nya stugor. Till slut  hamnade vi med dotter och lilla Lovis  i ett osannolikt litet och enkelt sommarhus, fullt av charm. 
 
 
Det har inte ens el. Det man behöver nödtorftigt fixas med tänk från segelbåt. Minimala solfångare som ger ström till  några batterier.
 
 De försörjer kylskåp med litet frysfack, någon lampa och det man måste ha. Men det blir inte mycket skärmtid för familjens två unga söner.  ;-)) Däremot så finns en studsmatta monterad på liten brygga ute i vattnet, båt,  badstrand vid huset, fyrhjuling, traktor osv. Sysselsättning saknas inte!  Det är en stockholmsfamilj med Skogen-ursprung som tillbringar mycket av sin fritid / semester här nära föräldrahus och farbrorshus.
 
 
 
Vägen hit ut till "Folkeskogen" är som sagt idyllisk men bryts plötsligt av av något helt annat, en överraskning mitt i vildmarken. 
 
Massor av utlandsreggade bilar på en rätt stor parkeringsplats, containrar, ett äldre  hus under reparation.
 
Det är ett utländskt företag som sysslar med turism. Jag tror affärsidén är att köra hit busslaster med fritidsturister nerifrån Europa. De utrustas sedan med kartor som har leder utmärkta och kanoter för någon veckas vistelse i skog och mark, körs sedan tillbaka hem igen. Bussarna går alltså skytteltrafik. Just nu är det högsäsong och rätt stora grupper paddlar i vårt sjösystem. Kommunen ordnar rastplatser i sjöarna, sophämtning och torr-toatömning.  Turism kan ju ofta ge något tillbaka till bygden genom att det betalas hyra, handlas osv. Men jag undrar hur det är med den här formen. De verkar av de slängda förpackningarna att döma ha med sig mat och utrustning från hemlandet för vistelsen. Sedan bygger det hela på att kommunen bekostar renhållning och sanering ute på rastplatserna. Jag misstänker att det hela går back för Årjängs del. Och visst har vi hjärtat i halsgropen över brandrisken när det eldas och grillas överallt efter stränderna där tälten slås upp för övernattning. 
 

Årjängs golfbana är jättefin!

Vi golfar inte men äter gärna där eftersom maten är utsökt och vi åker dit på dryga fem minuter hemifrån! Banan har öppnat för säsongen och vi var där på premiärätning idag söndag.  Det var en del golfare igång men det blåste rejält, så jag tänker mig att det kanske inte var så lättspelat. 
Banan ligger fint vid Svensbysjön, här utsikten från restaurangen över driving range (tror det heter så!) 
Man har byggt ut en del och fått många matplatser både ute och inne
Vi fick god mat. Roland åt nåt toast med rostat bröd uppe och nere, fläskfiléskivor mellan och bacon på toppen, samt en potatisvariant.  Jag tog en mer vanlig fläskfilé.  Det är så lyxigt att ha två bra matställen inom räckhåll, som vi når på drygt 5 minuter, både här och Sinnikas! Ändå bor vi på landet. 

Vattenståndet i Östra Silen för ett år sedan och nu

Så här lite vatten var det för exakt ett år sedan i vår sjö. Byggorna låg på land i princip. Jag kontaktade kraftbolaget som sköter kraftstationen vid Krokfors och han berättade att man kunde sänka nivån ytterligare 47 cm i det här läget enligt gamla vattendomar. Men man ville inte göra det utan stoppade en del av elproduktionen och avflödet ner i Västra Silen så vattnet steg efter detta.  I år är läget ett annat, det är mycket vatten i sjön som på bilden nedan. Stor skillnad och våren har kommit tidigare i år, ingen is och snö kvar.
 
 Idag är det hockey igen, ny semifinalmatch FBK - Djurgården. Hoppas det blir FBK-vinst. Lerins lärlingar kanske vi inte hinner se så det får bli på play imorgon.

Mycket vatten är det överallt nu

Det är mycket vatten i vår sjö, Östra Silen. Bilden ovan är Signebyviken igår. Isen ligger kvar på det mesta, men det är öppet vatten i ett stort område vid älvmynningen.  Och det är "lannlöst" förstås.
 
Bilden nedan är Bäcketjärn. Vattenståndet är så högt så det når nästan upp till vägen. Det var länge sedan. Här är det mesta öppet vatten och det är mycktet fågel på vattenytan, änder och svanar. Vatten forsar på i bäckar och älvar, snösmältningen är på slutvarvet. 
 Vackra dagar har vi fått. Roland avslutar nog veden idag fredag och jag krafsar vidare bland vinterståndarna i rabatterna. Mer om det senare idag. Blir nog ett besök i Årjäng under dagen. Imorgon kväll är vi bjudna till goda vänner på äting och inspektion av deras nya hus, det ska bli spännande!  

- Å få gå å lägge sej va allri å tänke ...

 ... sa Roland när han kom hem från läkarbesök idag. Så han hängde på sig huggarstassen och drog till skogs. . Diverse prover hade varit klara och alla tänkbara värden såg bra ut, faktiskt superbra!  Han var alltså pigg och frisk och utan ursäkt för sängläge resten av dagen. Ha ha...! Jag skyller hans goda hälsa på den dagliga dosen av rödbetsjuice och ingefära + 5:2-dieten som vi haft i drygt 4 år. Han tror mer på hälsobringande tid i skogen med jakt och hugging. Kanske är kombon hälsosam och vi har rätt båda två. ;-) 
 
Den här platsen har anor och minnen. Det är på vägen upp till Döverud. På andra sidan vägen, söder om vägen  fick Rolands farbror Nils jobba i skogen när han var 13 år. Det var det första jobbet han gjorde på förtjänst och fick lön för. En stor händelse, då var man som vuxen på den tiden. Året borde ha varit 1931.  Han jobbade åt stiftet och högg vindfällen med bågsåg. Nils berättade för Roland att han kunde inte fila sågen då, så Kalle ve Kvarna hjälpte honom att fila.  Två små tjejer, syster  Emma och kusin Runa  brukade smyga in bakom vindfällena och hoppa fram och skrämma Nils!.
 
På den sidan om vägen finns som en parkeringsplats. Efter kriget slutet 40-tal, början 50-tal, kom danskar hit till Sverige för det var dåligt i Danmark då. Stiftet tog hit ett gäng som bodde i en barack där parkeringsplatsen är idag. De högg i skogen åt kyrkan som hade skog runt om, vilket kanske inte var så lätt för danskar, inte så mycket skog att träna på i Danmark. ;-)
 
Det är lite rörande med minnen och berättelser från bygden. Roland minns mycket och berättar gärna.  
 
Just nu fungerar inte min Facebook så bra så det får bli bloggen som gäller!
 

Kulturlämning passerad igår

Nu har jag ju lärt mig av Filip att låga stubbar som lämnats kvar i en skogsavverkning betyder att något är skyddsvärt. Här finns en grupp såna stubbar. Jag gick närmare igår och läste på skylten att det är en torplämning. Roland visste förstås att det var efter ett hus som hette ungefär "Nerare Sandvad". Men som sagt huset var borta sen länge och han mindes inte vem som sägs ha bott där. Jag får forska lite i det. Det finns mycket spännande i skogen.

Mer om förvirrande namn i bygden

Gick runt Liane en bit igår. Passerade först två hus med namn som anknyter till Liane, byggda på mark som tidigare hört till Liane. Det är Litorpet och Ligärdet, våra närmaste grannar.  Fina hus och trevligt folk men de är inte med på bild den här gången! ;- )) Roligt att Li finns kvar i namnen på deras hus, det anknyter ju till att det har varit del av Liane. Vi döpte vårt hus till Lihaget, vilket betyder ungefär "litet skogsområde på Liane"
 
Om man går in en bit till vänster vid Litorpet  så kommer man till Döverud och Spriklerud. Döverud hette på gamla kartor Libråten om jag minns rätt. Där bodde Rolands farfars, Gustavs,  far o mor, Alfred och Emma. Det var Alfred som "invandrade" till Sillerud från Blomskog. Han hette från början Kylin i efternamn men det  blev Kylén vid flytten. Alfred gifte sig alltså med Emma från Faggebyn och blev anfader till Sillerudsdelen av släkten, de med efternamnet Kylén. Kylin-delen av släkten är kvar i Blomskog. ;- )) En son till Alfred var Gustav som flyttade till Liane. Gustav var  Rolands farfar som gifte sig med Ester Boberg. En annan son till Alfred, David, bodde kvar på Döverud och gifte sig med Rolands pappas kusin, Anna . På Spriklerud bodde deras  dotter med sin familj. Döverud ägs idag av ättlingar till David och Anna. Spriklerud är sålt till våra tyska goda vänner.  Inget av husen är med på mina bilder..
 
Sen gick jag förbi Blåsåsen, där bor Rolands kusin som också växte upp i huset på Liane. Det huset är inte heller med på bild. 
 
Nästa är Sand och mitt emot ligger Grisebingen där borta i skogsområdet på bilden ovan. Bredvid där var det en stor soptipp på den tiden sopor slängdes i skogen. Vi har spekulerat ibland i om det kan ha varit så att flera gårdar hade sina grisar gående tillsammans på en plats och detta kan ha gett namnet Grisebingen,  men vi vet inte. Vägen förbi Grisebingen är en skogsväg som med lite möda kan köras med bil, den går bl.a. till Snarkil
 
Nästa plats är Guttarbol. Vet inget om ursprunget till det namnet. Här bor Rolands tremänning och   hans mamma som alltså är   kusin till Rolands pappa. 
 
Detta var förr bondgården som liksom hörde till ålderdomshemmet bredvid. Tänket var väl  att hemmet skulle vara självförsörjande på en del mjölkprodukter antar jag och att de äldre som orkade och ville kunde hjälpa till med gårdens skötsel. 
 
Nästa hus på min hundpromenad var alltså ålderdomshemmet. Det byggdes av Silleruds gamla kommun för att kunna ta emot de gamla som inte kunde bo kvar hemma. Här fanns den första teven i bygden och Roland minns att de gick dit för att se. Sedan gick Silleruds kommun upp i Årjäng och hemmet  blev nedlagt och huset sålt. Nu är det privatägt.
 
Mitt emot det huset finns ett nybyggt som jag har missat ev namn på och nedanför ett äldre hus som jag inte heller har namn på
 
Nästa hållpunkt för namn är alltså den här platsen; Nobels björk. Här brukade Nobel från ålderdomshemmet sitta, filosofera och prata med förbipasserande. Fast den riktiga Nobels björk var jättestor och finns inte längre kvar. Roligt att det verkar komma nya träd, säkert ättlingar till den gamla björken. Namnet på platsen lever i alla fall kvar än. Precis här in till höger gick en gammal gångeväg som ledde till Signebyn förr tror jag, men den syns inte längre.
 
Solnedgången var vacker och den heter lika överallt :-))
 
Gruppen av hus där borta var nästa att passera. De husen och  några till är hemmanet Elgtån. Fast det kallas normalt för Ärtå och består alltså av flera hus, bl.a. Ärtåjale som ligger till vänster utom bild. I huset till höger på bilden  bor Rolands kusin och i huset bakom där bor Rolands bror. Ännu lite längre bort precis utom synhåll,  på andra sidan Bäcketjärn bor Rolands moster i ett hus och dubbelkusin i ett annat. Alltså Rolands farbror gifte sig med hans moster och de fick en dotter, en dubbelkusin.
 
Orden Elgtån och Ärtå är så olika så man kan fundera över vilket som kom först. Elgtån står det på kartan och kanske är det det gamla namnet som sedan har förändrats i dialekten. Eller också hette det Ärtå från början och blev försvenskat till Elgtån av någon förbryllad kartritare för länge sedan. För det är svårt att skönja någon Elgtå i landskapet. Jag vet inte, gissar bara.
 
Jag får på facebook ett tips från Kjerstin A på Elgtån att Elgtån tidigare hetat Elgetun eller Elchtun. Det var intressant och jag spekulerar förstås om det
"Låter mer logiskt med Elgetun än med Elgtån. Jag läste på lite om tun. Det är ursprungligen beteckning för gärdesgård (liknar tyskans "Zaun"), men senare också ord för det inhägnade området runt en gård., gårdstun. Tun kan också betyda inhägnad för djur. Det blir ju märkligt med ett namn på en plats som i gammalt språk betytt ungefär "Område inhägnat för älg" ;- )) Man blir onekligen nyfiken på vad som har hänt på Elgtån / Elgtun i gamla tider! Var det en fångstplats för älg där man grävde gropar som delvis hägnades in med störar för att jaga älgarna in i dem?".
 
"Min nästa teori om namnet är att det  kan vara ett ursprung från Helgetun till Elgetun till Elgtån. I så fall har det inget med älgar att göra utan med något som är helgat. Vore kanske logiskt med tanke på att området ovanför heter Korsbyn och har en historia i bygdens kristnande, del av pilgrimsled om jag minns rätt. Området ovanför L-Ås hus var aktuellt för att bygga Silleruds kyrka i slutet på 1800-talet men det blev till slut på Karlsfors istället. Intressant med namn på platser och vad de berättar för oss om vad som hänt förr. På norska Östlandet så lär Helgetun betyda "inhägnad runt en helgedom""
 
Här är också Ärtå fast från andra hållet. Slut på hundpromenaden för den här gången. Roland hade slut på harjakten och hämtade opp mig. Han var hungrig. :-))
 Det är väl bäst att jag direkt reseverar mig för fel i texten ovan, speciellt med  släktskaper längre tillbaka i tid.  Det finns släktskap och gemensam bakgrund för många som bor efter vägen runt Liane.  Kanske är det orsaken till att så mycket  historia och gamla namn finns bevarad genom muntlig berättartradition.

Svårt med namn, här är Sellere!

På dagens hundpromenad till Önnebyn tog jag en bild på Sillerud (Sellere på dialekt) Och kom att tänka på att namn på hus, gårdar, åkrar, kullar, byar och till och med träd kan finnas i trakten. Inte så lätt för en utomstående att hänga med. Alla åkrar på Liane och Pråstgården har namn och vi vet dem, men är väl säkert sista generationen som kan dem. Man måste veta förr vart man skulle skicka folk till arbete förr och vart man skulle skicka ut någon med kaffe eller bud till dem som jobbade ute. Kullen med varggropen heter Gropekuel. Det fanns ett träd som heter Nobels björk, fast björken själv är borta för länge sedan.  Det växte nära åldersdomshemmet i Guttarebol och en man som kallades Nobel brukade sitta där. Nobel uttalas med betoning på första stavelsen och o som o, inte som å.
 
Åkern närmast här på bilden ovan är Sönnare Brojâle och längst bort finns Prästgården. Den kallas också Sellere, men Sellere är även  namnet på ett stort område dvs Silleruds gamla kommun. Och så mycket till prästgård är inte den här gården heller längre. Kyrkan är borta och prästen också, båda flyttade till annan plats. Längst till vänster ligger gamla arrendatorsbostaden, där bodde prästgårdsarrendatorn. Det var en stor gård och två familjer i huset. Det huset är sålt till privatperson. Ladugården rakt fram disponerades förstås av arrendatorn för djurhållning. Den ägs idag av Rolands bror Gunnar som har sina hästar där. Till höger i bilden ligger det hus som prästen skulle bo i förr och också ha som expedition och samlingsplats. Det är också sålt till privatperson.  Roligt att gamla namn finns kvar men också förvirrande om man inte känner deras historia.
 
Mer om hundpromenaden till Önnebyn här imorgon.

Tidigare inlägg