Silleruds kyrka är vacker!

Silleruds kyrka är riktigt vacker!  Det är en centralkyrka (sex-kantig tror jag!) som  ritades av en berömd arkitekt vid namn Langlet .  Emil Langlet, född 1824 i Borås, var son till järnkrämare Johan Philip Langlet, hugenottsläkt, född 1795. Han invandrade till Sverige men  ruinerade sig på ekonomiska spekulationter därför  reste  han till Amerika och hörde aldrig mer av sig. Sonen Emil Langlet blev i alla fall arkitekt, ritade bl.a. Stortinget i Oslo och ett antal centralkyrkor. Han tyckte den formen passade bättre på reformationens heliga byggnader där prästen skulle tala folkets språk och ha kontakt med församlingen.
 
Vi hade ärende till kyrkogården förra helgen i det fina vädret. Det blev en vandring i minnen av människor som har lämnat oss, släktingar och vänner. Roland minns ju vad många människor gjorde,  vad de sa  och vilka som var deras anhöriga generationer tillbaka. .  
 
Samtidigt förstår jag inte riktigt tänket bakom kyrkogårdar. Nyare gravar ska någon som äger gravrätten betala för, för att behålla. Men riktigt gamla gravar  har ju inga ättlingar kvar som vårdar eller betalar, men de finns kvar ändå och det är ju bra. Antar att det finns någon gräns där i ålder. 
 
 Äldre gravstenar har ju ofta med en titel på den som begravts på platsen, inte bara årtal och plats. Hemmansägare är vanligt,  fascinerande  att själva ägandet kan vara en titel. Jag skulle numera  kunna ta titeln Växthusägare! ;- ))  Men det finns förstås också vanliga jobb med typ snickare, folkskollärarare, komminister och något som ser ut som lite felskrivning; laborator.
 
 
 
 

Det är en biskops-mössa!

 
De här stolparna ser vi ofta när vi är ute och går med hundarna. Det är en markering för kyrkans markägande och bilden föreställer faktiskt en biskops-mössa! ;- )) 
 
 Kyrkan ägde förr mycket mark, både jordbruksmark som hörde till Prästgårdarna och skog. Den var tänkt att försörja / ge arbete åt prästen. En hel del av den ägdes av församlingarna, var inköpt eller donerad / skänkt till församlingen av privatpersoner.  Sen sålde man  jordbruken, men behöll och utökade skogsägandet eftersom prästerna skulle försörjas av lön inte av jordbruksarbete.
 
  Stolpen här ovan är förstås fel nu, marken är inte kyrkans, vare sig församlingens eller stiftets. Men den kan gott få stå kvar som kuriosa.

Säger oss ortnamnen nåt om bygdens historia?

Det är i alla fall en spännande tanke att ortnamnen kan berätta nåt om bygdens historia. 
Jag tänker ibland att nära  där vi bor har det dyrkats gudar  av olika slag och kanske varit offerplatser / gravplatser. 
 
Från sjön (nere till vänster utom bild) är det en rad med speciella namn; Signebyn, kyrkan,  Prästgården, Elgtån och Korsbyn.
 
Här ovan är alltså först Signebyn, den signade byn, bilden tagen från Prästgården. 
 
Här var förr en träkyrka (borta nu) och gravplats. På andra sidan kullen finns lämningar (gravar och stenringar)  från Järnåldern och Bronsåldern.  Bilden också tagen från Prästgården
 
Sen kommer Prästgården förstås med arrendatorsbostad, ladugård och själva prästbostaden. 
 
 Prästgården är ett stort hus, skulle fungera som bostad åt prästen och familj och som arbetsplats för prästen, men också som samlingsplats för församlingen, med exempelvis söndagsskola och symöten
 
Här står jag vid Prästgården och ser bort mot Elgtån (uttalas Ärtå). Det ortnamnet har nog egentligen  varken med älgar,  ärtor eller tår att göra. Platsen verkar för länge sedan, i de äldsta skrifterna ha hetat Helgtuna, dvs det heliga tunet. ( Efter Hannibalfejden inkvarterade sig norskar o danskar på Prästgården och lär ha plågat prästen så han dog. Då ska prästänkan ha fått hemmanet Elgtån i förlämning av kyrkan som plåster på såren, men vet inte om det är riktigt sant)   Jo det är sant, minns nu att jag läste om det i Herdabrev, minnen som finns nedtecknade  i kyrkliga arkiv. 
 
Och bortanför Elgtå ligger  Korsbyn, men det har jag ingen bild på.
 
Ortnamnen antyder att det här har varit på något sätt helig plats  från Signebyn, kyrkan, Prästgården, Elgtå och   till Korsbyn. 
 
Det sägs att någonstans i Sillerud fanns för länge sedan en pilgrimsled, men jag har inte forskat i det. Vore intressant att läsa mer om! Var kanske här?

Svensk välfärd har gamla traditioner!

Jag tänker ofta på det när jag går förbi de gamla monumenten över omsorg om gamla och sjuka.  Här är ett f.d.  ålderdomshem. Såna  fanns  ganska tätt, byggda så att det inte skulle vara så långt till anhöriga och vänner. Ålderdomshemmen var inte bara till för gamla utan också för fattiga som inte klarade att försörja sig (fattigstuga).  De  tog också emot  dem som var sjuka, fysiskt eller psykiskt,  på något sätt så att de inte kunde ta hand om sig själva. Där erbjöds inget lyxliv, men bostad, mat och kläder. 
 
I anslutning till ålderdomshemmen fanns också ett jordbruk oftast med mjölkkor. Där kunde de gamla hjälpa till lite med sånt de orkade, få sällskap och känna sig nyttiga. Produkter från gården kunde också användas på ålderdomshemmet.  
 
Ansvaret för det jordbruket hade en arrendator som skötte om jorden och djuren. Fast gården ägdes av socknen / kyrkan. 
 
Här finns ett socken-magasin. Det stod ursprungligen bredvid landsvägen / Pilgata nära vägen till Egenäs, vid Brogärdet. Sockenmagasinet var stabilt byggt och ingick i välfärdssystemet. Det skulle kunna härbärgera den skatt som togs in från  bönderna i form av spannmål.  Sen kunde spannmålet användas för att löna dem som gjorde tjänster åt socknen, exempelvis ett antal havresäckar för att ordna kläder åt  rotens hjon under ett år.  På sockenmagasinet hölls också de auktioner som anordnades för att få fram exempelvis en försörjning för föräldralösa barn, den som bjöd lägst ersättning kunde få ta hand om ett barn ett år. Men det kunde också vara ersättning för att ta hand om vuxna som inte kunde försörja  sig själva. 
 
Vi kan naturligtvis tycka att detta var grymt och förnedrande. Men det fungerade ändå som en yttersta lösning, ett slags välfärd när inget annat fanns.  Människor lämnades inte vind för våg. Om jag minns rätt så var lösdriveri och tiggeri förbjudet. 
 
När jag var i Tyskland 1963 för första gången såg jag hemlösa som bodde under broar. Jag frågade förstås vad det var och jag berättade att sånt fanns inte  i Sverige. Jag hade åtminstone inte sett nåt liknande. 
 
Intressant att jämföra med hur det är nu i Sverige med ganska många hemlösa och många som lever här i landet utan att vara registrerade. Gustav Vasa skulle vända sig i sin grav om han visste.  ;- ))  
 

Bygdetur bland forsarna igår!

Det har regnat massor de senaste veckorna, mycket vatten  överallt.  På en del ställen har det ställt till med översvämningar, så som i Arvika och i Säffle vid Glafsfjorden / Byälven. Mycket vatten här i  Sillerud också men det har inte blivit några stora bekymmer. Värmland är fullt av sjöar, älvar och bäckar. Det är också tätt mellan de här  små kraftstationerna som tycks kunna bli hur gamla som helst och fortfarande hjälpa till med elförsörjningen i vårt land. Första stoppet blev i Snarkil. Där är forsen mäktig nu efter allt regnande. Och mitt i står den här  figuren som blir som ett minne från flottningens dagar. Vet inte vem som gjort den, men den är fin och välplacerad. Enligt Roland är det Bosse på Hammarö som är skaparern. Lite filmsnuttar från forsarna är det på min facebook.
Vattnet här kommer  från Järnsjön och rinner ut i Snarkilstjärnet.  Bredvid finns kraftstationen och en stor tub.  I elektrifieringens begynnelse så byggdes såna här små kraftverk av lokala föreningar för att få el till bygden. Gissar att det var med rejäla statliga bidrag men också med insats av bygdens folk. Ungefär så har vi fått den snabba fiberutbyggnad för dator på den svenska landsbygden idag. 
 
Här har vi kommit till Åsebyn och dammen som vann alla juridiska fejder och fick vara kvar. Vi var många som gladde oss över det. Det kom någon missriktat miljö-tänk-försök att tvinga dåvarande ägaren att ta bort den och restaurerar runt om, vilket skulle ha kostat en förmögenhet och dessutom skulle ha förstört landskapsbilden. Men efter åratal av överklaganden och protester så fick dammen vara kvar. 
 
Nästa stopp blev i Årjäng nära  skolan. Den hette förr Nordmarkens skola, vet inte om man ändrat namn i samband med nybyggnation. Den här forsen har jag betraktat så många gånger från klassrumsfönster och på mina rastvakter, har ju jobbat här ett par decennier. Vet inte vad älven heter. Var vattnet ursprungligen kommer ifrån ska jag inte försöka reda ut, det är nog en bra bit opp, men det rinner i alla fall ut i Västra Silen.
 
 
Sista besöket blev den allra närmaste forsen och kraftstationen, den vid Karlsfors, bara några kilometer från där vi bor. Vattnet här kommer från Svensbysjön, rinner vidare i Karlsforsälven som passerar Tjolitta, ut i Bäcketjärn och sen via Sundsälven ut i Östra Silen
 

Liane runt nr 4 - Gråskägga

Nej, Gråskägga ligger förstås inte på vägen runt Liane men så pass nära så det får vara med ändå i min serie av platser som riskerar att glömmas, för det är lite intressant. Gråskägga- huset finns inte kvar men det låg här i Hol till vänster om  vägen upp till Mölntegen. Jag minns det från början på 70-talet när jag flyttade till Sillerud. Det var stort, hade stått öde i många år och började falla ihop. En god gärning av ägarna att riva ner det. 
Namnet  Gråskägga är ju lite ovanligt. Gråskägg kan betyda asaguden Oden men han har inte gett namn åt den här platsen. Däremot var huset bebott av en man som kallades Gråskägg; Sven Andersson född 1796 i Tokil, död 1869 i Hol. Han var gift med Annika Olsdotter, hon dog här 1882. De fick ett antal barn, bl.a. Anders Svensson född i Hol 1825 död 1920. (Oj, han blev gammal!)
 
Det sägs att Gråskägga var gästgiveri. Jag har kollat lite och det ser inte ut att ha varit med i det system av gästgiverier - skjutshållargårdar som fanns över hela landsbygden för länge sedan. De gårdarna skulle ligga på ett sånt avstånd till varandra att det var rimligt att köra / rida mellan dem,  en häst skulle orka till nästa gård, där man bytte till utvilade djur.  I det systemet fanns gårdar i Skogen, Harnäs,  Trubbyn och Jämnemon bl.a. Ett slags början på kollektiv-trafik ;- ))
 
Men Gråskägga kan ju ha varit gästgiveri ändå fast jag inte hittar spår på nätet av det.  Det enda jag finner är en person som betecknas som gästgivare;  Anders Nilsson född 18 sept 1743 i Hol och dog så småningom i "Jemnemon". Men han kan ju ha varit gästgivare i Jämnemon.
 
För övrigt så kommer jag åter igen tillbaka till att det finns något kristet och heligt över det här området. Hol betyder helig plats, ligger nära Signebyn - den signade byn, nära Elgtån - heligt tun, nära Korsbyn. En pilgrimsled lär ju ha gått förbi här. Allt är ju nära till gamla kyrkplatsen som har spår av asagud-dyrkan från bronsålder och järnålder. Det har bott folk länge här i området och det har varit något av centrum kan man gissa. 

Liane runt nr 3 Bastehaget - Prästeparken

Här åker vi från landsvägen och vägen upp mot Liane. Till vänster ligger Prästeparken. Det var någon präst som tyckte om att plantera ovanliga växter, så området runt prästgården var verkligen som en stor fin park, vårdad av anställd personal. Idag är det ett skogsområde med fina lövträd. I parken, mellan Lianevägen och prästgårdshuset,  finns också ett litet rött hus. Det var drängstugan. Drängarna på prästgården fick bo där, pigorna bodde inne i prästgården som var stor. När Roland var barn lekte han och Roy Fantomens deckarklubb i drängstugan. Kanske fick Annika och Stina också vara med på ett hörn.
 
Till höger på bilden här är Bastehaget. Där fanns förr en bastu som användes av prästgårdens boende. Roland minns inte bastun, men hans pappa och farbror mindes den. Farbror Nils mindes att han och kompisar, bl.a. Arne i Signebyn, lekte i bastun. När de såg prästen så hojtade de och stack upp huvudet och gömde sig i bastun. Då blev prästen arg förstås

Liane runt nr 2 - Gropekuel - varggropen

Åkern i förgrunden heter Gropejâle. Kullen där borta heter Gropekuel. Där finns ett jakt-torn. Kullen ligger nära Prästgården, norr om  vägen upp mot Liane. På andra sidan kullen rinner Vasabäcken och åkern Sellersänga.  Här finns en gammal varg-grop. Det var en djup grop som grävdes för att fånga och döda varg. Den hade branta väggar, var rätt så smal. Längst ner fanns en plattform som man placerade ett bräkande får  på som skulle dra till sig varg. Ovanpå lades ett lager av kvistar och grenar så att vargen skulle gå ut på täcket för att ramla ner så att man kunde döda den. Groparna gjordes där man sett att varg gärna passerade. Vargar är lite lata och gick gärna på vägar. Här bredvid på västsidan gick förr vägen från Bryngelsbyn till kyrkan och skolan. Gunnar Wingskog mindes att han gick den. 
 
Nu finns det kvar en liten öppning där varggropen har varit men inte stor. Rolands far och farbror brukade tippa överbliven jord här . Det fanns en tanke att vi skulle bygga vårt hus här först men det är dimmig och lågt beläget, så vi valde Lihaget istället. Bra att det blev så

Liane runt nr 1 - Sockenmagasinet

Jag tänker ibland lägga ut bilder och skriva om platser runt Liane och i närheten. Vi är på något sätt den sista generationen som känner till namn och ursprung, det förpliktigar! ;- )  Roligt att kunna dokumentera.
 
Jag börjar med Sockenmagasinet. Mitten av det här huset, den timrade delen, var Sockenmagasin, kallat "Mágasinet" med betoning på första stavelsen. Nu finns det hos Kjell på Perekuel, nära det som förr var ålderdomshem, men det har flyttats hit när dess funktion som Sockenmagasin var över. 
 
Förr sköttes omsorgen om gamla, fattiga och sjuka av bygdens kyrkliga församling. Dit betalades skatt in från församlingsmedlemmar,  mest i form av råvaror, här i bygden ofta havre. Den förvarades i magasinet. Sen kunde man en gång om året på Sockenmagasinet göra en slags auktion på försörjningen av socknens hjon, de fattiga / sjuka och de föräldralösa barnen.  Det blev liksom en omvänd auktion, den som bjöd lägst, alltså var beredd att ta på sig exempelvis  försörjningsplikt / beklädnadsskyldighet / husrum för någon / några  mot minst mängd havre fick uppdraget. Det låter grymt, men fungerade ändå.  Våra tyska vänner är imponerade över att vi hade en  organiserad socialvård för så länge sedan. Lösdriveri och tiggeri var nog inte ens tillåtet i Sverige, men jag är osäker
 
Ungefär här låg Sockenmagasinet förr, innan det flyttades till Perekuel,  nära landsvägen och  nära avtagsvägen mot Egenäs. Det var  vid den del av landsvägen som kallades Pilgata.  Jag vet inte exakt placering men mellan vägen in till det hus som nu heter Brogärdet och landsvägen- Der byggdes år 2000. Mer om PIlgata, som inte längre har några pilar kvar, får det bli en annan gång. Det är också en historia.
 
För övrigt så var vildsvinsjakten mer lyckosam idag, flera grisar fälldes! Bra! Vi behöver begränsa vildsvinens antal i  Sillerud. 

Ovanligt mycket vatten i sjön!

Det är vackert med det disiga grå och så höstfärgerna på marken och löven. Men jag kan inte minnas att det någonsin varit så mycket vatten i sjön. Ingen vet varför det är så högt vattenstånd. Någon säger att kraftstationen i Skifors ska ha varit stängd under sommaren p.g.a något ingrepp och att man därför inte kunna släppa mer vatten från Östra Silen ner till Västra Silen. Men något säkert besked finns inte. 
 
Bryggor hamnar fel och det är tur att båt - och badsäsongen är förbi
 
 
Uppe i älven är det också högt vattenstånd. 
 

Gammal gärdesgård hittade Roland igår!

Roland röjde i Tjärnshaget igår. Plötsligt hamnade han vid en resterna av en gammal gärdesgård. Det måste ha varit Johannes eller Gustaf eller någon av drängarna på Prästgården som satt upp den. Minnen av en svunnen tid finns överallt. 
 
Roland har skogsarbete framför sig nu under vinterhalvåret. Igår var det röjning, idag vindfällen. Den planerade harjakten blåste bort.
 
Jag kommer att ägna mig åt bokläsning, nu är det Nesser på tur. Det ser jag fram emot. Sen kommer jag att ägna mig en del åt pelargonerna om vädret blir så det går att vara ute.

Utflykt till Tokil igår

Vi gjorde utflykt till Tokil igår, länge sedan sist och vi trodde vi skulle få se mycket spår av vildsvin men så blev det inte. Tokil ligger längst västerut i Sillerud, gränsar mot Årjäng, Risviken. Det är en speciell plats på flera sätt  ovanlig med  historik,  djur o natur.  Precis som skylten antyder så är den lite bortglömd, ingen fast boende längre så vitt vi vet, men några sommarhus i varierande skick. Det finns ingen el framdragen till Tokil. På den tiden det erbjöds att få elektricitet ute i bygderna så tackade Tokilsborna nej, man ville inte ha el, vi vet inte varför. 
 
Det här var en av de första områdena i kommunen som fick mycket vildsvin. För några år sedan var det  upp-bökat runt alla hus, det finns exempel på att människor faktiskt flyttade härifrån p.g.a. vildsvinsplågan. Vi trodde det skulle vara mycket spår av vildsvin nu också men dels är de betydligt färre numera, dels är det elstängsel överallt. Då får man ha marken i fred. 
 
Jägare har gjort en stor insats för att komma till rätta med att det funnits för mycket vildsvin, man lyckades förra året fälla 85 stycken. Jakttorn är bra. Det blir lätt att välja djur, kulfång i marken och bekvämt att sitta i. 
 
Vägen upp till Tokil är smal och krokig, som en gammal ko-stig. Roligt att åka här tillsammans med Roland. Han vet vilka som bodde här, kan berätta om dem och han tycks ha allas släkt-träd i minnet. Rolands pappa och farbröder jobbade i skogen här uppe i perioder.
 
 
Därborta på andra sidan Järnsjön  kan man se E18 och Sandaholm.
 
 
 
En del av skogen här oppe är naturreservat,  det finns gott om olika lövträd, exempelvis hassel 
 
Mellan husen ligger en fin äng med solrosor. Bra mat för fåglarna
 
Allra längst ner i Tokil, mot Järnsjön, här tar vägen slut. 
 
På hemvägen mötte vi Anders B på fyrhjuling och i gott sällskap. Trevligt att pratas vid. 
 
Vi åkte hem vägen över Leverhögen. Den var förr järnväg mellan Årjäng och Åmål men gjordes alltså om till väg när tågtrafiken lades ner. Väldigt smalt är det, man hoppas slippa breda möten.
 
Roligt att leta upp de här platserna som ligger en bit från vägen
 
 

Vi gick till den öde gården!

Vi går med hundarna på kvällarna. Ibland blir det en längre tur som hit till den öde gården några kilometer in i skogen. Dit leder en väg som knappt är farbar med fordon. Det var en stor gård en gång i tiden med tjänstefolk, ett antal kor och hästar, mark runt om som brukades. Det är som ett sorgligt monument över en bondes avslutade livsverk.
 
Det växer igen runt det en gång rätt pampiga boningshuset.
 
Uthusen är stora men ramlar nu ihop. De rymde kor och grisar och foder och  redskap när gården brukades.
 
Förbudsskylten känns lite som en överdrift ; - ) Inte så många som skulle ens hitta hit.
 
Och här finns ett monument till över gamla tiders strävanden med väghållning, en vägskrapa.
 
Stenrösen är det här och där i skogen runt om. Det här var förr åkermark som bröts och gjordes stenfri med hårt arbete. Skogen är nu så där 40 - 60 år gammal, så lång tid har den fått att ta över åkrarna.
 
På vägen till ödegården finns en omsorgsfullt staplad sten-staty. Har hört att den gjordes av dem som fixade till vägen till gården för länge sedan.
 
Och på vägen hit och hem så pratar vi om dem som bodde och jobbade på gården. Roland minns.  En av dem kände vi mycket väl :- )
 

Under logar o lador finns Sveriges jordbrukshistoria

Det finns en hel del lämningar av gamla jordbruksredskap under logar o lador. De här gick jag förbi igår.
 Det här borde vara någon sorts pinneharv
 
 Underrede till en flakvagn av något slag. (Någon har glömt flaskor här också)
 
 Men vad detta är har jag ingen aning om. Nu har jag läst på; stifttröskverk är det. Här på dialekt kallades det repverk eller harpverk. Det är ett enkelt tröskverk som man vevade för hand

Järnsjön gjorde skäl för namnet igår!

 
 
 
Järnsjön passerar vi efter E18 när vi åker till Årjäng. Sjön såg allt ut att vara belagd med järn igår. Den  är rätt så rund till skillnad från alla andra sjöar här hos oss. De  är långsmala, mer som breda älvar. Järnsjön  är djupare också, tror 60 meter.  Det sägs att Järnsjön kan vara kratern efter ett meteoritnedslag, men jag vet inte. Kan ju vara mynningen vid isälv när inlandsisen begav sig. Det finns säkert fakta på det någonstans, jag har inte läst på.
 
Roligt att kunna ta bättre bilder nu, i full fart från  bilen och rätt mörkt, helt ok. Fast jag har inte lärt mig nåt om hur jag kan ställa in kamerorna i mobilen. De lär enligt Iris vara fyra stycken, inte tre som jag trodde!! Sen försöker jag skylla på att jag inte har hunnit kolla det tekniska i det här lilla underverket. Men det är naturligtvis inte sant: Jag vill inte kolla det tekniska, för det är så himla tråkigt!!!  Det är alltid en massa text om finesser som jag aldrig kommer att använda. Jag vill ju bara att det ska vara enkel telefoni och att jag kan ta bilder, inte hålla på och redigera. . Det får bli lärdom med trial and error, egna försök alltså istället. Fått tips om att det finns instruktion på You tube, det kanske är ett alternativ. Och sen har jag stöd av  Iris på Hallsbergsgruppen, hon har en apparat av det här märket. 

Månen vänder väder med sina faser!

När jag var barn så sa man att månen vänder på vädret med sina faser. Nu är det fullmåne och idag vände vädret, från långvarigt  regn, hård blåst och mörker till vindstilla, ljusare och uppehållsväder.  Kanske är det alltså sant att månen kan bestämma vårt väder. ;- )  I så fall ser vi fram emot fint väder ett par veckor.  Äntligen!!! Vi behöver få det lite trivsammare utomhus och framför allt mer ljus. 
 
Jag försöker gå rask promenad med Seffrin mitt på dagen varje dag för att fånga upp så mycket ljus och D-vitamin som möjligt. Om jag sen lyckas gå raskt och bli andfådd, åtminstone en del av promenaden, så är den dessutom rent fysiskt konditions - och hälsobefrämjande enligt alla experter. Ha ha... jag går ju på sånt och vill tro på det!  Vad som helst för att slippa svettas, pusta och stånka på gym! ;- ) 
 
Idag hann jag hit till Tobyn innan jag o Seffrin mötte Roland med stövarna. Han hade jagat på Egenäs och hade gett upp, inget upptag idag, inte ens med gamle Jazz.  Så fint att gå, helt vindstilla, vacker utsikt över viken, Signebyn på andra sidan. 
 

Om stenen för rågtröskning och om doningsvägen

Vi åkte en väg genom skogen hem häromdagen, knappt bilväg, från Snarkil till Guttarebol. På höger sida i Bergmansbrôten mitt i skogen finns den här stenen. Syns från vägen. Den användes enligt Rolands pappa förr till att tröska råg på. Den är helt flat på översidan och lutar lite. Rågen odlade man på andra sidan vägen i myre-styckena. Istället för att släpa hem rågen  skuren med halm och allt,  så tröskade man på plats och behövde bara forsla  hem kornen. Det var ju en bit. Smart tänk!
 
 På vänster sida från Buddalen ner till Döverud / Murstenstjärnen löper en gammal körväg, kallades doningsväg på dialekt. Den syns här mellan björkarna.  Man fraktade timmer och massaved med häst och doning (två kälkar; get och bock). De som kom med fullt lass uppifrån hade skåkebjällra på hästen. Den skulle varna ev. mötande som kom med tom kälke, de måste gå av vägen och släppa förbi fullastade ekipage som kom uppifrån och som inte kunde väja.
 
Sen fraktades virket från Döverud / Murstenstjärn  till Holstorpet och ner till De Borgere (vid sjön) för vidare flottning. Där strö-lades,  mättes och mosades (buntades) det  och drogs iväg på Östersil ner mot bruken (sågverk, papper) .  Många slussar var det, först Krokfors ner till Västra Silen. Mödosamt var det, många som jobbade med virkestransport!
 
Förr i tiden, under första halvan av 1900-talet, så arbetade de flesta män här i Sillerud med skogsarbete och de var i stort sett bara pojkar när de fick börja med det direkt efter skolans slut. Rolands pappa och hans bror Nils körde mest liksom morbror Oskar, medan bröderna Helge och Evert högg. Helge brukade säga att huggare var guld och körare silver. ;-)   Huggning och transport genom skogen skedde på vintern när det var tjäle, släpeföre som gynnade hästarna. Ibland lunnade man ut virket från fällningsplats till doningsvägen som var en basväg. På våren hävdes virket i sjön så fort som möjligt för att utnyttja vårflodens krafter. 
 

Monument över en svunnen tid!

Jo många av dem står kvar,  de gamla uthusen och husen som ingen behöver längre. De faller samman och äts långsamt av tidens tand, bokstavligen rasar bit för bit. En gång i tiden, jag minns den än,  var de fyllda av kor, hästar, grisar, höns, hö, halm, spannmål, redskap, maskiner osv. Men sedan några decennier så har vi ett annat samhälle utan småbruk / jordbruk i var och varannan gård.
 
Ingen skugga ska falla över dagens ägare till de här byggnaderna  för att de får förfalla.  Det kostar massor av pengar att underhålla stora hus  med tak, reparationer, målning. Och när  byggnaden inte  fyller någon funktion så går det inte att kosta på hundratusentals kronor bara för  utseende. Det kostar till o med skjortan av riva dem. Ofta finns materiel som kräver speciell och dyr  hantering också, typ asbestplattor.
 
Men visst finns det en sorg över alla minnen från en gången tid, en helt annan tid.
 
 
 
 
 
 
 
 Det här har varit en smedja säger Roland
 
 
 
 

Julmarknad på Tjolitta igår

 Välbesökt julmarknad på Tjolitta var det under helgen.  Och mycket fint fanns att köpa, även möjlighet till gott fika. Namnet på "Årets Sellering" offentliggjordes under jubel. Det blev föreningen "Idé & hantverk"!! Den föreningen  har  i många år varit ett nav i bygdens gemenskap och kulturliv, även anordnare av julmarknaden. Ett riktigt bra val! Ukuleleorkestern "Sellererompers" spelade fint. 
 
Den här gossen är inte så gammal men har redan flera år bakom sig med egen tillverkning och försäljning av träsaker, fågelholkar och insektshotell bl.a. Vi investerade i något härifrån och så blev det bl.a. Ingrids bok om Marja i Myrom, tomtar, kort och en del sylt. 
 
 Den här julmarknaden är en uppskattad tradition och vi är många som är glada över att den ordnas. 

Utsikt från Liane mot Prästgården!

Barnbarn Elias i Umeå är duktig fotograf och tog den här fina bilden från Liane när han var här senast! Gården där nere är alltså Silleruds Prästgård med arrendatorsbostaden och ladugård. Själva prästhuset syns inte här. Det ligger utanför bild till vänster. Husen  är förstås privatägda  nu. Och marken hör till Liane. Kyrkan slog samman fastigheterna innan de såldes. Dungen mitt på åkern lite till höger  i bild heter Bobergskuel. Vet inte varför men Bobergare var ju arrendatorer både på Prästgården och på Liane. Två systrar Boberg bodde på Prästgården. De var barnmorska respektive klockare/ vaktmästare vid  kyrkan som låg nära då. Rolands farmor var också en Boberg. Så det finns många möjligheter till namnet på skogsdungen.

Tidigare inlägg