Vi grillade vid sommarhuset med goda vänner!
Det var en fin sensommarkväll, kanske den sista för den här säsongen. Och solen gick ner vackert över Östra Silen
Det nya huset i Signebyn!
Min nät-dagbok är numera på min facebooksida. Den kan hittas på mitt för- och efternamn
Gick gamla kyrkvägen från Bryngelsbyn ( Brônnsbôn) till Signebyn!
Gick utan hund idag, bra att göra det ibland för att träna ryggen. Tänkte gå runt Liane men ändrade mig när jag kom mellan Guttarbol och Elgtån ( Ärtå). Här vid Nobels björk lämnade jag vägen och gick den gamla vägen från Tollerserud / Bryngelsbyn mot skolan / gamla kyrkan. Gunnar Wingskog gick den här vägen till skolan när han var barn har han berättat för Roland. Nobels björk hette så för att för länge sedan brukade Nobel, som bodde på ålderdomshemmet, sitta här. Hans stora björk är borta nu men det kommer en ny längst bort vid M-skylten.
Så här ser det ut på lite håll. Ålderdomshemmet till höger och Warensjös till vänster.
Den här vägen gick jag alltså mot hägnet / Lianevägen
Jag kom till slut till Gropekuel, varggropen där man fångade varg för länge sedan, smart att ha varggropen nära vägen.
Till vänster är Bastehage (här fanns Prästgårdens bastu för länge sedan, men borta nu) . Gamla vägen gick på vägen en bit och upp till höger vid mötesplatsskylten, fortsatte förbi Prästgården och Gunnars stall. Efter stallet fanns Mineträdgården i Daniels syrenberså, där var gamla församlingshemmet (borta nu) och fortsatt över stora vägen låg gamla kyrkan, den som är borta sedan länge.
Nerom hägnet såg jag spår som jag gjorde bild på. Det är enligt samstämmiga experter spår av vildsvin. Jag tränar på att skilja dem från rådjursspår. Inte så lätt, båda är klövdjur. Men vildsvinsspår är lite mer rundade, har lättklövar på avstånd och de är lite tvärs över gå-riktningen.
Sen blev det avslut på dagens harjakt och äting i grillhuset, mer om det imorgon
Helt magiskt sol-ljus genom tät dimma idag!
Seffrin och jag gick en långpromenad ner till Signebyn vid sjön Östra Silen, badplatsen, gamla kyrkogården. De gamla träden och gravarna bildar mäktiga siluetter mot himlen.
Det finns en klockstapel.
Här tittar vi ner på udden nedanför kyrkplatsen. Där nere ligger Bronsåldersgravar och brandgravar från Järnåldern. Det är märkligt att tänka sig att på den här platsen han man dyrkat gudar i tusentals år. Marken där längst bort hör till Liane.
Runt hela kyrkplatsen finns den finaste ram man kan tänka sig, en stenmur med mossa som lyste grön idag.
Ingången är numera fint iordning med den gamla grinden. Träkyrkan är borta förstås sedan slutet av 1800-talet, men ibland hålls gudstjänster ute här. Altaret och stolar finns på plats
Det sägs att det finns tecken på att den här platsen är magisk. Jag vet inte hur, men att slagrutan uppför sig konstigt här uppe och när jag går runt.
Seffrin och jag gick förstås hit och hem på Sönnare Brojâle. Det är tjäle och lite snö, minusgrader idag
Glad hund när Roland hämtade upp oss! Han hade varit uppe i Egenäs och kollat på några träd som fallit i stormen. Inga stora skador tack o lov.
En fin dag blev det med märkliga synintryck när solen lyste med ett skimmer genom dimman. Kände att bortgångne äldsta barnbarnet Moses var med mig på något sätt. Han tyckte om att fånga speciella bilder och såna här dagar blir då hans.
Nytt hus byggs i Signebyn!
Va roligt att det byggs i Sillerud!! Flera hus blir det i Snarkil och Svensbyn och nu ett nytt i Signebyn. Bygget har precis kommit igång, man gräver för väg, vatten, avlopp och grund. Huset kommer att ha fin utsikt över sjön Östra Silen när det är klart. Tobyn ligger på andra sidan viken.
Vi var i Årjäng igår, man river simhallen, ska bygga ny!
Den är inte jättegammal men simhallar kanske har kort livstid. Minns en del av dess tillblivelse, ungefär när jag flyttade till Årjäng i början på 1970-talet. Vi lärare ville förstås att simhallen skulle byggas vid skolan så det skulle bli lättvindigt för oss att ta med eleverna dit. Men jag vill minnas att det kom ultimatum från hotellbyggarna, det skulle inte bli något hotell byggt om inte simhallen fick bli bredvid hotellet, uppe vid E18, någon dryg kilometer från skolan. Vet inte om det var så, eller det bara var ett rykte. Start 68 kallades föreningen som kämpade för simhallens byggande. Simhallen byggdes i alla fall och hamnade vid hotellet som syns i bakgrunden på bilden ovan, någon kilometer från skolan!
Jag har som lärare gått sträckan skola - simhall och tillbaka många gånger. Med klasser med yngre barn krävdes minst två personal för transporten, det var ju 20 - 26 barn i varje klass, man klarade inte att gå som ensam lärare så lång sträcka med så många barn. Det blev alltså på sikt en personalkrävande och därmed dyrbar placering av simhallen. Med simhallen nära skolan hade man klarat att gå dit med elever utan en kollega med. Minns att jag organiserade så att resurslärare tog halva klassen själv till simhallen medan jag som klasslärare fick halvklass ( guld-tid!). Det var bra.
Nu är ju simhallen inte bara till för skolans elever men större delen av vanliga vardagar är elev-tid. Det ingår ju i skolans kursplanemål att eleverna ska kunna simma. Några lär sig simma på sommarens simskola i sjöarna, men ofta måste träningen till simkunnighet ske på skoltid. Bra att man bygger en fungerande simhall, hoppas den kommer att fungera både för elever och andra.
Sista vinterbilderna från sjön igår.
Här vid årose och småbåtshamnen låg åtta svanar och ett par gräsänder. Det är öppet vatten som de trivs i.
Idag är det slut på snön, bara barmark och 7 grader varmt.
Det var fint vid sjön också igår!
Det låg snö och is kvar på Östra Silen vid Signebyn mitt på dagen igår! Tänkte att det var sista på länge så jag tog några bilder. Nu idag är det plusgrader och blåsväder.
Där nere hade någon skottat upp en skridskobana, kanske skolan.
I solen så smälte frosten och blev droppar på kvistar och barr
Vy över småbåthamnen och åsrose mot Tobyn
Torpen finns kvar i bygden! Här Libråten (Döverud)
Torpen är liksom drängstugorna monument över våra anfäders slit för brödfödan. När vi fått smittskoppsvaccinationer (obligatoriska 1816 - 1976) och potatis (med soldaterna hem från 30-åriga kriget) i vårt land så överlevde många av barnen. Familjerna blev stora med många munnar att mätta. En del-lösning blev ju emigrationen till Amerika i slutet på 1800-talet. Men torpen blev en annan utväg till arbete o bostad.
Att bli dräng / piga som jag skrev om i ett annat inlägg var ibland mest en försörjning för de unga som gått ur folkskolan (fr. 1842) och var i tonåren. Om de sedan ville bilda familj så kunde det funka att försöka ta ett torp. Torpstugorna byggdes av gårdarnas ägare, bestod av litet hus plus uthus för några få djur typ kor, får, höns, men sällan plats för häst. Och till torpet hörde några små åkerlappar. Den som tog ett torp behövde inte betala hyra för torpet men var skyldig att sköta torpet och göra dagsverken hos gårdsägaren. Torpen var ett sätt att få tillräckligt med arbetskraft till större gårdar.
Det blev alltså ofta många barn i torpstugorna, de kunde nödtorftigt försörjas av det som torpet gav. Ofta blev jakt och fiske en hjälp i mathållningen. Jakten gav förstås kött men också värdefulla skinn av exempelvis räv. Ett rävskinn kunde motsvara en månadslön för en anställd.
Här är ett f.d. torp som låg på Liane. Det hette Libråten (nu Döverud) men är sedan många år utköpt och har numera en ung familj som ägare. Det gläder vi oss åt. Torpen på Liane hette Lihaget, Litorpet och här Libråten. Kanske fanns fler som jag inte vet om.
Hit till Libråten kom Rolands anfader Alfred Kylin / Wilhelmsson / Kylén från Blomskog för länge sedan. Han hade syster som varit piga på Sand så han var först dräng där. Sedan kom han till Deborgere tror jag.
Till slut hittade han en fru, Emma, från Faggebyn. Hon var dotter till en ogift kvinna som fraktade posten från stora vägen till Snarkils bruk.Och pappan var enligt postkvinnan själv patron på Nortjärn. Han hette vid den tiden Groth men det finns inga papper på detta, bara hörsägen. Groth flyttade i alla fall från bruket det år Emma föddes och efterträddes av Traung, men han titulerades inte patron utan förvaltare tror jag.
Tillbaka till Alfred. Alfreds mamma, tror hon hette Anne-Kajsa Kylin från Blomskog, hade svårt med försörjningen. Hon flyttade som rotehjon mellan olika släktingar och dog till slut på fattig-gårn i Blomskog. Om jag minns rätt så var hon inte ens fyllda 50 år då. Vet inte om hon var sjuklig. Pappan till Alfred erkände faderskapet och finns dokumenterad i kyrkböckerna, vill minnas att han hette Wilhelm och bodde då i nåt som kan heta Norra Viker. Men de gifte sig aldrig.
Alfred kom alltså till Sillerud som ung dräng, men fick sen ta över torpet på bilden ovan, Libråten (Döverud) som låg på Liane Gård, då ägd av kyrkan. Alfred hette Wilhelmsson / Kylin i Blomskog, men fick efternamnet Kylén i Sillerud. Antingen ville han byta namn eller också skrev prästen fel i kyrkboken på i och e, lätt gjort
Alfred och Emma fick ett antal barn som växte upp på torpet; Hanna, Yngve, Gottfrid, David och Gustav, alla med namnet Kylén. Det fanns en dotter till som vi inte vet namnet på. Hon dog i lunginflammation efter att ha ramlat i Karlsforsälven vid Tjolitta i samband med dans på bron. Räcket gick sönder och flera ramlade i vattnet.
När det här hände så finns en berättelse om att Henning Jernberg var barn då, såg det här och sprang hem. Väl hemma så skrek han upprört
" - I far och I mor, I skulle allri ha sett så möa raver i väre på en gang"
Tragiskt var i alla fall att en dotter dog, lunginflammation var ju en vanlig dödsorsak.
Hanna hamnade i Ölmeheden (Älmea) på Mon, gifte sig med Adel. De fick barnen Runa Ihlberg i Bartveta, Arne kvar på Mon (storväxt!) och en till som vi inte vet namnet på.
Yngwe vet vi inget om mer än att han gick i sömnen, långt och ofta. Det finns en berättelse om att en gång rullade han i sömnen ihop sängkläderna och gick i sömnen med dem under armen från Döverud till Spriklerud klädd i bara pyjamas. Då vaknade han vid Spriklerud för där öppnade han en grind i sömnen och den knarrade. Sen berättade han det för Sprikell (Oskar Sprikell) och Oskar sa att om han vaknat så skulle han ha skjutit Yngwe direkt i tron att han var ett spöke.
Gottfrid flyttade till Vårvik fick två barn Erik och Åke Kylén, de fick inga barn
David blev kvar på Döverud gifte sig med Anna Molin (från Tegen, Risviken, mamma till Anna var Màri på Blåsåsen syster till Rolands farmor Estrid Boberg.) De fick barnen Runa, Hanna och Gunvor. Runa gifte sig med Arne Johannesson i Signebyn, de fick barnen Östen och Maj i Signebyn. Hanna fick son Bengt Kylén blev gift med Viktor Johansson och bodde på Spriklerud. Gunvor gifte sig med Erik Karlsson på Brobacken och fick sonen Kjell, de bodde på Pärekuel.
Gustav blev arrendator på Liane, gifte sig med Ester Boberg dotter till Karl Boberg som arrenderade Liane först. De fick barnen Svea född 12, Thyko född 15, Nils, Helge, Emma, Lisa, Astrid och Evert. Gustav dog när han var 43 år i tbc. Då var Rolands pappa Thyko 17 år o Nils några år yngre. De fick tillsammans med en morbror Oskar ta över arrendet och bruka gården för att försörja sin mamma och alla syskonen. Thyko och Nils arrenderade Liane av kyrkan i många år. 1986 tog Roland över arrendet själv och köpte gården tillsammans med Prästgården 1996. Det var 55 hektar åker och 110 hektar skog. Vi ville bara köpa Liane men kyrkan ville slå ihop så det var inget att välja på.
Det var alltså mjölkproduktion till 1995 på hösten. Det avslutades eftersom Roland fick nötdjursallergi och han startade en liten firma för byggande. 2002 arrenderades jorden ut till Jacobssons på Guterud i Långserud! 20-årsjubileum nästa år, då får vi fira!
Jag tror att det mesta jag skrivit här ska vara rätt, fast visst kan fel ha smugit sig in.. Det finns mer om släkten här på bloggen under rubriken släktforskning, där är det mesta kollat med källor.
När man släktforskar så ser man att det går opp och ner för anfäder och anmödrar. Här har jag berättat om dem som slitit värst som jag vet om. Men på Bobergsidan av släkten finns dokumenterad härstamning baköver till den första vallonsläkten i Sverige, de Besche, som är adlig både i Liege och i Sverige, och har minst ett par sköldar i riddarhuset. Sen blev en de Besche-ättling Maria Pyttner / Byttner Långserud kär i en fattig pojke från Åskåfjället, Olle Nilsson på Skörve. De fick ta namnet Boberg och ett soldattorp Västra Boda och klarade sig och sina barn, men säkert inte så lättvindigt. Hon var anmoder till Rolands farmor Estrid Boberg.
Den gamla drängstugan går jag ofta förbi!
Den är varje gång en påminnelse om levnadsvillkoren förr. Den står i Prästeparken och har förstås inte varit använd på väldigt länge. Men här bodde alltså drängarna på Prästgården, pigorna fick bo inomhus, gärna innanför köket i en pigkammare kanske med egen utgång. Det fanns många drängar och pigor på gårdarna. Deras lön var i stort sett bara mat för dagen och en enkel bostad. Det var inget som gick att bilda familj på så många förblev ensamma utan familj av den anledningen. Säkert ett grymt öde för den som önskade något annat.
Årjängstrollet i gårdagens solnedgång!
Det här är ju en kontroversiell skapelse, älskad och hatad; Årjängstrollet. Det är en stor figur, inuti finns plats att ha en kiosk och så håller trollets armar upp en scen. Det har genom åren varit många uppträdanden där med kända och okända. Svansen är en rutschkana. Förr stod trollet på torget och barn lekte gärna där när föräldrar fikade bredvid. Det var populärt att klättra på trollets fötter och åka i rutschkanan. Numera är det rätt ensamt runt trollet. Det är flyttat till en plats vid parkeringen mellan hotellet och kommunhuset. Igår bildade trollet siluett mot den nedgående solen, vi råkade vara där just då och det blev frestande att föreviga siluetten.
Två nya hus byggs i Svensbyn! Sillerud lever och utvecklas!
Det var länge sedan sist, men nu byggs två nya hus i Svensbyn. Svensbyn är vår närmaste tätort vid E18, 5 kilometer härifrån. Där har vi mack, butik och skola.
Det är ett hus till höger här med två huskroppar och ett hus till vänster längst ner nära Svensbysjön, det har också två huskroppar. Fina lägen är det, nära sjö, skola, shopping och buss!
Enligt kommentar från Rickard så byggs till och med ett tredje hus längst bort vid vägen, på höger sida, men det syns inte härifrån
Återkommer med recept på tjädern!
Beklagar reklamen i inslaget här nedan, jag kan inte slippa den! Nu är det inte bara bilder utan också film, så ledsamt!
Dom byggde Årjängs travbana!
Årjängs travbana var en av de första i Sverige. Den byggdes 1936 på 10 veckor (enl Wikipedia!) med mycket handkraft, skottkärror, spadar och ett par nordsvenska hästar. I mitten i bilden sitter Rolands pappa. Den fina bilden finns hos Ann-Charlotte i Häst- och hundshoppen i Årjäng.
Enligt Wikipedia så var det de här männen som byggde travbanan: Ossian Jonasson, Gunnar Jonasson, Reidar Jonasson, Cato Kristiansson, Ragnar Alfredsson, Sven Alfredsson, Tyko Kylén och Georg Nilsson. Fast jag vet inte vem som är vem på bilden.
De fattigas sista utpost, här jagade vi med tax igår!
Förr hade kyrkan hand om socialhjälp. Den som var fattig och inte kunde försörja sig kunde komma till fattigstugan, få enkelt boende och mat för dagen. Ett annat alternativ var att få bo i någon familj som tog sig an försörjningen mot ersättning från församlingen. Det gjordes ofta med auktion, alltså till den som åtog sig uppgiften mot lägsta ersättning, ofta i form av några säckar havre. Auktionen kunde göras i sockenmagasinet som förvarade insamlat spannmål som delvis utgjorde kyrkskatten från församlingens medlemmar. Grymt kan man tycka men ingen lämnades hemlös och svältande. Man önskar förstås att alla människor skulle få den hjälpen nu också, men ledsamt nog verkar det inte vara så.
Vi bor på mark som tidigare tillhörde kyrkan. Strax söder om vårt hus finns lämningar efter det som tidigare hette Lihaget. Här fanns en liten stuga, enkelt uthus och en åkerlapp. Den användes som sista utpost för någon fattig stackare innan det blev fattighuset. Huset är borta men på bilden ovan syns rester av jordkällaren. Det gick alltså att ha någon ko eller får och kunna odla lite.
Här låg åkern som nu är igenväxt förstås.
För övrigt så släppte vi alltså tax Seffrin här. Han gjorde årets första upptag efter så där 10 minuters sök. Han söker fortfarande stort men det här upptaget blev nära oss där vi stod. Det blev bra jakt med så där 30 - 40 skall per minut. Och det är kraftigt. Han fick jaga en timme, det fick räcka första gången på säsongen. Rådjuret klarade sig förstås, kom rätt långt före Seffrin efter ett tag. Seffrin är inte så tränad än så jakten går inte så fort. ;- )) Men helt godkänt och mycket glad hund.
Vi åt god lunch här idag!
Årjängs travbana lär vara Sveriges vackraste. Man kan se tävlingarna från restaurangen där jag tog bilden nedan, från egen bil (drive-in) eller genom att sitta i skogsparti bredvid banan, rakt fram i bild nedan.
Nu är ju vi inga traventusiaster precis. Vi går mest hit och äter ;- )) Ungefär som med golfen, vi golfar inte men går gärna till golfbanan och äter. Lite märkligt är det att Roland inte blev travintresserad eftersom han växte upp med travhästar och många runt oss och många släktingar, gamla och unga, håller på. Hans pappas stora intresse var trav. Han var till och med med och byggde den här travbanan. Ibland säger Roland att egentligen växte han upp där nere till vänster i bild, där björken står ungefär. ;- )) Hans uppväxtfamilj var ofta på travtävlingar och där var standardplatsen fast det fanns inga bänkar där då, bara gräsmatta. Så det var filtar och matsäck som gällde. Roland ville nog hellre hålla på med hundar eller jaga misstänker jag, häst-intresse blev det i alla fall inte.
Lunchbuffén på Travmuseet är god och hemlagad, dessutom är det trevligt folk som jobbar där. Och en finess är att man har engångs-plasthandskar som man kan använda när man tar maten. Jag har ju under Corona-tiden annars varit skeptisk till att äta buffé just för att man är många som tar mat med samma bestick, alltså en virus-spridare. Men här finns både engångs-handskar och sprit. Värt att nämna är också att vi som bara vill äta, men inte se travet, kan säga till i entrén så behöver vi inte betala inträde. Det går att beställa catering om man vill, alltså hämta på plats. Lunchbuffén är öppen vanliga dagar också, inte bara vid travtävlingar. Rekommenderas!
Vi följde alltså inte några tävlingar idag, noterade bara en varvtid på 14 och en Bergh som vann (Robin?) ett lopp och att Erik Berglöf fanns på plats. Det var nog nordsvenska hästar vid vår lunchtid ;- ))
I kväll kommer det ett gäng levande Vätternkräftor hit till oss. Och de ska kokas! ;- ) Lite nervöst är det, måste ju lyckas! Förra året fick vi inga p.g.a. pandemin så jag har förstås hunnit glömma bort mammas recept. Men vi får försöka och hoppas att de gäster vi bjudit in till kräft-äting imorgon blir nöjda. Vi har ju genom åren haft många fester ihop; kräftor, midsommar, nyår, födelsedagar och annat. Fint att kunna ses igen efter Corona-isoleringen!
Uthus-dilemmat!
På den svenska landsbygden finns en mängd uthus som är fallfärdiga. Många har liksom blivit kvar när jordbruk lagts ner de senaste decennierna. I ladugårdarna finns inga djur längre, inget spannmål i magasinen. Lador, logar och höskullar står tomma. Det är kostsamt och mödosamt att hålla stora byggnader i ordning så många förfaller. Tak, fasad och målning slits och behöver underhåll, men det är orimligt att lägga stora pengar på hus som inte används. Det kan vara bättre att helt enkelt riva ner eller ge bort till någon som kan ha nytta av dem istället för att bara låta stå och långsamt ramla ner. Vi försöker välja att sköta om de uthus som vi kan använda på något sätt. Det här magasinet kan komma till nytta, det får enkelt underhåll nu, byte av det mest slitna och målning, så klarar det sig några år till. Taket är rätt ok och som magasin är det ju stabilt byggt.
Silleruds kyrka är vacker!
Silleruds kyrka är riktigt vacker! Det är en centralkyrka (sex-kantig tror jag!) som ritades av en berömd arkitekt vid namn Langlet . Emil Langlet, född 1824 i Borås, var son till järnkrämare Johan Philip Langlet, hugenottsläkt, född 1795. Han invandrade till Sverige men ruinerade sig på ekonomiska spekulationter därför reste han till Amerika och hörde aldrig mer av sig. Sonen Emil Langlet blev i alla fall arkitekt, ritade bl.a. Stortinget i Oslo och ett antal centralkyrkor. Han tyckte den formen passade bättre på reformationens heliga byggnader där prästen skulle tala folkets språk och ha kontakt med församlingen.
Vi hade ärende till kyrkogården förra helgen i det fina vädret. Det blev en vandring i minnen av människor som har lämnat oss, släktingar och vänner. Roland minns ju vad många människor gjorde, vad de sa och vilka som var deras anhöriga generationer tillbaka. .
Samtidigt förstår jag inte riktigt tänket bakom kyrkogårdar. Nyare gravar ska någon som äger gravrätten betala för, för att behålla. Men riktigt gamla gravar har ju inga ättlingar kvar som vårdar eller betalar, men de finns kvar ändå och det är ju bra. Antar att det finns någon gräns där i ålder.
Äldre gravstenar har ju ofta med en titel på den som begravts på platsen, inte bara årtal och plats. Hemmansägare är vanligt, fascinerande att själva ägandet kan vara en titel. Jag skulle numera kunna ta titeln Växthusägare! ;- )) Men det finns förstås också vanliga jobb med typ snickare, folkskollärarare, komminister och något som ser ut som lite felskrivning; laborator.
Det är en biskops-mössa!
De här stolparna ser vi ofta när vi är ute och går med hundarna. Det är en markering för kyrkans markägande och bilden föreställer faktiskt en biskops-mössa! ;- ))
Kyrkan ägde förr mycket mark, både jordbruksmark som hörde till Prästgårdarna och skog. Den var tänkt att försörja / ge arbete åt prästen. En hel del av den ägdes av församlingarna, var inköpt eller donerad / skänkt till församlingen av privatpersoner. Sen sålde man jordbruken, men behöll och utökade skogsägandet eftersom prästerna skulle försörjas av lön inte av jordbruksarbete.
Stolpen här ovan är förstås fel nu, marken är inte kyrkans, vare sig församlingens eller stiftets. Men den kan gott få stå kvar som kuriosa.
Säger oss ortnamnen nåt om bygdens historia?
Det är i alla fall en spännande tanke att ortnamnen kan berätta nåt om bygdens historia.
Jag tänker ibland att nära där vi bor har det dyrkats gudar av olika slag och kanske varit offerplatser / gravplatser.
Från sjön (nere till vänster utom bild) är det en rad med speciella namn; Signebyn, kyrkan, Prästgården, Elgtån och Korsbyn.
Här ovan är alltså först Signebyn, den signade byn, bilden tagen från Prästgården.
Här var förr en träkyrka (borta nu) och gravplats. På andra sidan kullen finns lämningar (gravar och stenringar) från Järnåldern och Bronsåldern. Bilden också tagen från Prästgården
Sen kommer Prästgården förstås med arrendatorsbostad, ladugård och själva prästbostaden.
Prästgården är ett stort hus, skulle fungera som bostad åt prästen och familj och som arbetsplats för prästen, men också som samlingsplats för församlingen, med exempelvis söndagsskola och symöten
Här står jag vid Prästgården och ser bort mot Elgtån (uttalas Ärtå). Det ortnamnet har nog egentligen varken med älgar, ärtor eller tår att göra. Platsen verkar för länge sedan, i de äldsta skrifterna ha hetat Helgtuna, dvs det heliga tunet. ( Efter Hannibalfejden inkvarterade sig norskar o danskar på Prästgården och lär ha plågat prästen så han dog. Då ska prästänkan ha fått hemmanet Elgtån i förlämning av kyrkan som plåster på såren, men vet inte om det är riktigt sant) Jo det är sant, minns nu att jag läste om det i Herdabrev, minnen som finns nedtecknade i kyrkliga arkiv.
Och bortanför Elgtå ligger Korsbyn, men det har jag ingen bild på.
Ortnamnen antyder att det här har varit på något sätt helig plats från Signebyn, kyrkan, Prästgården, Elgtå och till Korsbyn.
Det sägs att någonstans i Sillerud fanns för länge sedan en pilgrimsled, men jag har inte forskat i det. Vore intressant att läsa mer om! Var kanske här?
Svensk välfärd har gamla traditioner!
Jag tänker ofta på det när jag går förbi de gamla monumenten över omsorg om gamla och sjuka. Här är ett f.d. ålderdomshem. Såna fanns ganska tätt, byggda så att det inte skulle vara så långt till anhöriga och vänner. Ålderdomshemmen var inte bara till för gamla utan också för fattiga som inte klarade att försörja sig (fattigstuga). De tog också emot dem som var sjuka, fysiskt eller psykiskt, på något sätt så att de inte kunde ta hand om sig själva. Där erbjöds inget lyxliv, men bostad, mat och kläder.
I anslutning till ålderdomshemmen fanns också ett jordbruk oftast med mjölkkor. Där kunde de gamla hjälpa till lite med sånt de orkade, få sällskap och känna sig nyttiga. Produkter från gården kunde också användas på ålderdomshemmet.
Ansvaret för det jordbruket hade en arrendator som skötte om jorden och djuren. Fast gården ägdes av socknen / kyrkan.
Här finns ett socken-magasin. Det stod ursprungligen bredvid landsvägen / Pilgata nära vägen till Egenäs, vid Brogärdet. Sockenmagasinet var stabilt byggt och ingick i välfärdssystemet. Det skulle kunna härbärgera den skatt som togs in från bönderna i form av spannmål. Sen kunde spannmålet användas för att löna dem som gjorde tjänster åt socknen, exempelvis ett antal havresäckar för att ordna kläder åt rotens hjon under ett år. På sockenmagasinet hölls också de auktioner som anordnades för att få fram exempelvis en försörjning för föräldralösa barn, den som bjöd lägst ersättning kunde få ta hand om ett barn ett år. Men det kunde också vara ersättning för att ta hand om vuxna som inte kunde försörja sig själva.
Vi kan naturligtvis tycka att detta var grymt och förnedrande. Men det fungerade ändå som en yttersta lösning, ett slags välfärd när inget annat fanns. Människor lämnades inte vind för våg. Om jag minns rätt så var lösdriveri och tiggeri förbjudet.
När jag var i Tyskland 1963 för första gången såg jag hemlösa som bodde under broar. Jag frågade förstås vad det var och jag berättade att sånt fanns inte i Sverige. Jag hade åtminstone inte sett nåt liknande.
Intressant att jämföra med hur det är nu i Sverige med ganska många hemlösa och många som lever här i landet utan att vara registrerade. Gustav Vasa skulle vända sig i sin grav om han visste. ;- ))