Vi tände ett ljus här hemma ...

...i går kväll  och mindes de som lämnat oss i jordelivet; våra föräldrar, andra släktingar och vänner. Nu finns de  kvar i fina minnen.

Sara Broos idag i NWT, 2016 10 08

"Vi städar våra hem, vårdar våra apparater. Livet går vidare. Och så plötsligt drabbas vi själva eller någon närstående av sjukdom eller död. Och marken rämnar under oss och tingen vi omger oss med förlorar plötsligt betydelse. Utkastade i det kalla tomrummet där allt måste börja om på nytt."
 
Sara avslutar med citat från Tomas Tranströmer, "Livet o döden"
Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta
 

Sorglösa eller nåt?

Kom på så här i efterhand att både Roland och jag är  sorglösa på nåt vis, eller vad man ska kalla det.
 
 Efter lördagens plikter så spenderade vi glatt och utan minsta samvetsbetänkligheter dagen med att laja runt på sjön med båten och i skogen på hundpromenad. Det finns massor som vi  egentligen borde ha gjort istället om nu Luther fått råda.
 
De vissnade amplarna skulle ha varit slängda för länge sedan, oklippta gräsmattan börjar intas av självsådd asp som nu är 40 cm hög, golvet i tvättstugan har jag inte sett på flera veckor för det är fullt av lorttvätt, golvet inomhus kan inte städas av Rut förrän vi plockat bort alla rester från barn och barnbarn. Men det spelar liksom ingen roll.
 
- Det finns inget så gott om som dagar, det är en ny varje morgon och alla kommer de österifrån!
 
Någon klok livsfilosof i bygden sa så enligt Roland. Jag har förstås glömt vem. (Det var Emil i Signebyn, säger Roland, Mays farfar) Det verkar som om vi tar  vara på våra goda  dagar, njuter av dem så länge vi kan, prioriterar umgänget med vänner, besökande barn och barnbarn och det känns helt rätt. Fast det är inget vi tänkt ut, det har bara blivit så och ibland blir det så tydligt som igår.

Ledig dag idag!

Lediga dagar är sköna; lite lagom sovmorgon och sen hinna i fatt sånt som blivit efter. Tvätt och plock och betala räkningar och så. Det befrämjar själsron hos mig att ha livet i ordning eller hur man ska uttrycka det. Med ålderns rätt krävs  mer tid för att hinna med vardagen och få ihop själva livspusslet. Läste just i ett inlägg / en länkad artikel på nätet (hos Eva Ek tror jag det var)  att man ska ta sig tid för att göra ingenting ibland, då laddar man batterierna.
 
Så småningom under dagen kanske det blir till att krafsa runt i rabatterna. Men då får allt gradstocken komma upp en bit  ur nuvarande läge =  + 1,7 grader.  Försökte häromdagen men fingrarna frös sig pinnestela. Trädgårdsarbete går inte att genomföra med tjocka handskar. Det  är allt en lång  kall vår, får gärna komma lite sol och värme nu.

Sista

Jag har nu uppnått den ålder då jag märker att jag planerar för "sista". Det är nu sista läsåret jag jobbar med ettor, nästa läsår blir nog mitt sista jobbår, tänker på nästa bilinköp som förmodligen blir det sista i mitt liv, kanske sista valpen vi har nu, sista gången vi målade ladugården i somras.
 
Tja, det är en ny variant med mycket sista av olika slag, ett sätt att långsamt  knyta  ihop säcken.
 
En del av "sista" finns en sorg i att lämna så som jobbet med ettor, det har alltid varit det roligaste, jobbigaste och mest spännande. Valp är roligt att ha men vi måste inse att på ålderns höst kommer vi inte att orka (fast kanske om man har två i samma ålder, de leker med varandra länge varje kväll, blir trötta och sover på nätterna, det gör inte Hambo! ).
 
Sista ladugårdsmålningen och sista bilköpet sörjer jag däremot inte. Skönt att slippa!
 
 

"Det är på FIFA-nivå" ...

... märker jag att jag börjar säga  om beslut / företeelser som verkar helt ologiska tills man tar fram just FIFA-aspekten och ser att det som egentligen hänt  är att några kliat varandra på ryggen. Intressant hur språket förändras, får nya ord och uttryck hela tiden.

Människovärde - Blomserud tur och retur

 
Det var här jag gick och tänkte på människovärde, på hundpromenad skogsvägen upp till Blomserud, ackompanjerad av fågelsång och vår i luften.
 
 Det är bra att gå i skog med hund länge, man kan tänka färdigt utan att bli avbruten. Taxen Seffrin är inte så filosofiskt lagd, har inga synpunkter direkt. ;-) Bloggläsare som inte gillar att fundera över våra värderingar och vår etik kan sluta läsa nu och bara njuta av bilden med solskenet som silar mellan träden.
 
Människovärde ett centralt begrepp i nationella och internationella sammanhang. Det är ett ord vi använder ibland utan att tänka på dess betydelse och ursprung. Till sin karaktär har det flera dimensioner. För det första att människan har ett exklusivt värde på jorden, ett värde som ingen annan varelse har, ett värde som inte djur har och för det andra att människovärdet är lika för alla människor oavsett ålder, ursprung, hudfärg, födelseort, förståndsgåvor, ekonomisk status osv.
 
Människovärdet kom egentligen till oss med den kristna tron, fast det kanske finns inom andra religioner också, jag vet inte. Människovärdet är basic inom kristendomen och det blev en nyhet för de folk dit kristendomen kom. Det blev förstås en process att tänka om och se alla människor som i grunden lika värdefulla.
 
. Sen finns andra sätt att värdera, värdesätta  människor, det kan vara efter fysisk styrka, social status, ekonomisk status, känslomässig närhet,  framgångar i skid-VM, smartness, makt osv. De här sätten att värdera människor är helt ok utifrån vars o ens personliga referenser,  bara man inte förväxlar dem med människovärdet. För det är inte påverkbart av allt det där andra. Det är inte förhandlingsbart. Måhända är det nyttigt ibland att se gränsdragningen mellan olika sätt att värdera andra och att prata om den. Människovärdet kan skymmas bakom de andra värderingarna och till sin karaktär förväxlas med andra värden. 
 
Sen är  det väl tyvärr så att även om människovärdet härstammar ur kristenheten så har  den kristna trons förträdare historiskt sett inte alltid har agerat utifrån principen om människors människovärde, lika för alla. Men det är en annan femma. Man kan ändå aldrig ta ifrån kristendomen ursprunget till människovärdet, men sen har det utvecklats till att omfattas av många människor på jorden oavsett religion. 
 
Under en period av mitt liv arbetade jag med människor med  svåra handikapp, både fysiska och förståndsmässiga. Det arbetet var givande på många sätt, bl.a. blev det en träning i att förstå vad människovärde handlar om i grunden, i vardagen, i praktiken. Dessa allra svagaste och mest hjälpberoende har exakt samma människovärde som de rikaste och mäktigaste bland oss. Våra liv är lika mycket värda och det värdet kan inte kopplas till huruvida vi ständigt är beroende av hjälp eller hör till dem som istället  kan hjälpa andra. 
 
Det har historiskt sett funnits grupperingar som styrt utifrån andra principer än människovärdet som något som alla levande människor har, lika för alla.  Lättast att se är väl kanske nazismen som tog avstamp i antikens ideal och i Darwinismen med den starkares rätt. De bäst utrustade överlever och är mest värdefulla. Där sågs ju människan lite som ett djur bland andra djur. Och visst är vi ur biologiska aspekter djur, flockdjur till och med, med flockdjurets ibland orationella beteenden och en  inbyggd instinkt för jakt och samlande.  Samlarinstinkten gör ju ibland att vi köper alldeles för mycket och samlar på oss massor av både nödigt och onödigt. Men allt detta vi har gemensamt med djuren i vårt ursprung och våra beteenden hindrar inte att vi samtidigt har ett annat värde än djuren, ett värde som skiljer oss från dem, vi har människovärdet. 
 
I det gamla bondesamhället där man levde nära djuren och naturen så blev detta tydligt och gränsdragningen mellan människor och djur var av nödvändighet mer medveten än den är idag. Jag tror att det är Wilhelm Moberg som i sina böcker beskriver hur bonden såg det som att människan har Gud att förlita sig på för hjälp och tröst, men djuren har bara oss människor. På något sätt såg man människan som i Guds ställe för djuren. Det innebar att även om människan ansågs ha oinskränkt makt över djuren så följde med den makten en stark skyldighet att behandla djur väl. Och det var inte acceptabelt att vara elak mot djur. 
 
Lite skrämmer mig dagens djurrättsaktivister utifrån det här perspektivet om människovärdet. De är på väg mot  extrem Darwinism, att se människan enbart som ett av andra djur på jorden, utan det exklusiva människovärdet. I ett längre perspektiv innebär det en helt annan värdegrund att bygga våra samhällsssystem och lagar och internationella åtaganden på. Om människovärdet är satt ur spel så växer det fram ett samhälle med annan värdegrund, kanske den starkares oinskränkta rätt, eller helt enkelt en värdeanarki utan gemensam grund.
 
Det är svårt att överblicka var det kan sluta. Och som sagt, lite bekymmersamt känns det vi inte talar mer om människovärdets innebörd. Så länge kristendomen var en del av allas vardag så fanns för alla, både vuxna och barn, en slags ständigt pågående "basutbildning" i människovärdets innebörd i praktiken och dess betydelse för samhällelig gemenskap. Men detta "barn" åkte ut med badvattnet när vi slängde ut religionen ur våra liv. Och vi har inte vågat ersätta den med något annat, kanske i skräck för att otillbörligen påverka det uppväxande släktet, alla ska få tycka lite som man vill. Alla ska få ha sina värderingar. Men går inte samhället sönder om vi schabblar bort människovärdet? Det är ju grunden för hur vi lever tillsammans, hur vi uttrycker de moraliska rättesnörena i form av lagar och konventioner. 
 
 

Höststädning ...

... blir det inte den här lovveckan, men lite åt det hållet med avfrostning av frysboxen inför det nya älgköttet, fönsterputs, ta in utemöblerna och sånt. Tänker på modrens höststädningar som innebar att madrasser, täcken och allt i garderoberna åkte ut och vädrades, sommarkläder plockades undan och malkule-preparerades,  precis allt gjordes rent inomhus så som dörrar, tak och all målning, innanfönstren sattes in med mossa mellan och de röda flugsvamparna i den. Hon, och många i hennes generation, hade ett årligt regelverk som de höll sig till där bl.a. vår- och höststädning ingick. Det ändrar sig. Antingen har vi blivit mer lortaktiga som inte gör de här procedurerna längre, eller också har det blivit  lättare att hålla rent fortlöpande under året.

"Undrar vem jag blir gift med"?

Det var en återkommande tanke när jag var mitt i  tonåren. Jag hade ju inte träffat den rätte än :-) och undrade förstås hur framtiden skulle bli och vem jag skulle dela den med. Kanske inte så ovanligt att fundera på det i den åldern. Jag kan så här i efterhand le lite åt den exakta och lite passiva formuleringen i tanken: alltså att "bli gift", inte att "gifta mig" som har mer av aktivitet i sig. Men så var det på den tiden. Tjejer skulle förhålla sig passiva, inte ta initiativ till relationer, mest  invänta någons  intresse och sen gick det förstås att uppmuntra eller inte uppmuntra det intresset.  Hoppas det är mer jämlikt numera. ( Sen blev jag ju aldrig gift men det är en annan historia, det har blivit  samma gubbe i alla fall under snart 40 år!)
 
Ungefär i samma banor har jag tänkt om pensionering; "Hur kommer mina dagar att se ut när jag blir mer ledig"? Jag håller ju på med långsam jobbavvänjning, två lediga dagar i veckan,  och nu  börjar det utkristallisera sig vad dagarna innehåller:
 
Matlagning
Umgås med familj o vänner
Göra plikter (fåtal!) utan stress
Skogen
Motion
Severin (taxvalpen alltså!)
Lägga in dagar utan planering - blank almanacka.
 
Däremot känns väldigt tydligt att jag inte vill ge mig in i några tidskrävande bundna projekt av typ kurser, långresor,  föreningsliv eller liknande. Jag vill helt enkelt slippa ansvar och vara fri, få gott om tid för familjen och människor jag gillar att träffa, göra sånt som jag tycker om att göra. Intressant att se hur det hela utvecklar sig med min långsamt utökade ledighet. Jag har ju egentligen inte bestämt nåt i förväg, det blir som det blir, precis som med det där "giftermålet". Så det kan ju bli bra! Och så är det fortfarande himla kul att jobba!

Minimalism ...

... är inte bara ett uttryck för en stil i exempelvis inredning. Det är också ett sätt att ta avstånd från överflödssamhället och leva med så lite ägodelar som möjligt. Genom att göra medvetna val kan man slippa att bli ägd av sitt hus, sin trädgård, sina kläder, sina prylar och inte minst av sina skulder. En sann minimalist har gett bort, sålt, gjort sig av med många ägodelar, betalat sina skulder och försöker leva så enkelt som möjligt, vill äga sitt liv och sin tid, vill inte bli ägd av sina grejer. Ägodelarna riskerar att äga oss människor istället för att vi äger dem, de slukar vår tid för att vårdas och skötas, de slukar våra pengar när de ska betalas, vi tvingas jobba mer än vi vill för att få råd att köpa saker som vi eg. inte behöver.
 
En ny bekantskap, Anna Schulze - Wenk, vurmar för minimalistiskt leverne, skriver och berättar om det både irl och på nätet. Vi träffades nu i somras. Hon o hennes man är modefotografer med hela världen som arbetsfält. Mycket intressanta  människor med den här livsfilosofin, jag hoppas vi ses igen.
http://www.becomingminimalist.com/financial-freedom/
https://www.facebook.com/Anna.SchulzeWenck

Efter ....

... är jag med allt känns det som nu! Så irriterande! Jag är ledig två vardagar i veckan och borde hinna med de mest elementära småtterierna, typ blomvattning, dammtorkning, strykning, fila fötterna, klippa tånaglarna, byta sängkläder osv osv. Men nu är allt eftersatt och bara akutåtgärder blir det. Undrar hur man hann förr med heltidsarbete och hemmaboende barn och präktigt bakande, syende och skjutsande? Antingen hade dygnet fler timmar eller också hade jag ett högre tempo!

Glädjas eller förbanna?

Allas liv innehåller ups and downs, ( tar jag mig friheten att anta, jag vet ju bara att det är så med mitt). Då finns två aktiva val att göra; antingen sätta sig ner och gråta ögonen ur sig över det som är elände och som inte fungerar. Eller så kan man se sig om efter det som är gudagåvor och som ger glädje. Det är faktiskt vars och ens aktiva val och man kan träna på det.  
 
Lyssnar just nu på Gerry Rafferty och minns när jag hade klass, var yngre och jobbade mycket övertid på sena kvällar, lov och helger, så där 6 - 10 år sedan. Då satt jag ofta  i klassrummet, planerade och lyssnade timme efter timme på Gerry R. Det är bra musik - fortfarande! En lisa för själen.

Ångrar på dödsbädden ...

... gör människor tydligen en del. Hon som jobbat länge med döende människor har samlat de vanligaste ångringarna och berättar om dem. Värt att läsa och fundera över (inte bara för att det är söndag morgon och några kanske "hålls med dön" för att det är dagen efter kvällen före ;-) )
Om man undviker att göra de misstag i livet  som beskrivs här så kan man få ångra något annat när döden närmar sig. För jag tror att man ångrar nåt i alla fall, vi är liksom såna vi människor.
http://hyllat.se/de-fem-saker-manniskor-angrar-mest-pa-dodsbadden/

Invänta sin själ.

Det finns en berättelse som jag gillar. Den handlar om en indian som någon gång på 1800-talet åkte tåg för första gången i sitt liv. Han hade aldrig någonsin färdats så snabbt. Framme vid målet satte han sig alldeles stilla med benen i kors. Han satt så länge alldeles tyst. Till slut frågade man honom vad han höll på med.
- Jo jag väntar in min själ, den måste ha blivit långt efter när jag färdades så fort.
 
Den här storyn behöver inte alls vara sann men ändå tänkvärd.
 
Idag tisdag har jag känt mig som den där indianen. Det är  som om mina  lediga dagar är de där stunderna när jag får chansen att vänta in min själ, att hinna ifatt, kliva ur ekorrhjulet. De är himla bra, som idag fast jag sitter väl inte helt still, men tempot är lågt o valfritt och jag hinner göra färdigt. Men sen är det roligt med jobbdagarna också. Skulle inte vilja vara utan dem.

Bisonbloggen ...

... är värd en titt! Det är vår driftige företagare Lennart Bryntesson, som skriver en blogg med spontana klokskaper. Han har gjort ett inlägg om demokrati o politik i Årjäng och där står en del tänkvärt, en del som jag inte tänkt på, om hur det kan bli så mycket elakt på nätet mot just kvinnliga politiker, bl.a vårt kommunalråd. . Lennart antyder att hon möjligen har rört om i gubbväldet i vår kommun. Och visst kan han ha rätt i att det här med genusperspektivet kan vara tillämpligt på de förtäckta hotelser som figurerat i den senaste tidens politiska debatt i Årjäng. Jag skulle önska att det här var de enda trakasserierna, men det är det inte.  Och jag önskar att det nu har fått ett slut i och med polisanmälan mot kommentar på Runar Patrikssons facebooksida..   

http://bison.se/bisonbloggen/


Göra genier av sina barn?

Kan man det???
 
Jag såg på Skavlan fredag kväll och kom plötsligt ihåg nåt som jag aktivt förträngt eller bara passivt glömt bort.
 
Judit Polgár framträdde i Skavlan och berättade att hennes pappa, Láslo Polgar, var psykolog och han hade redan innan hon föddes bestämt sig för att Judit skulle bli schack-geni. Han ville bevisa att det inte hängde på gener utan på påverkan under uppväxten. Skolan ansåg pappan vara fördärvlig, mest en social institution, något som tråkade ut barn. Han såg till att hon tränade schack, uppmuntrade henne.  Och Judit blev verkligen schackkonstens drottning. Hon var framgångsrik redan som barn och har vunnit allt som går att vinna.
 
När jag såg det här programmet så kom jag ihåg nåt som jag egentligen glömt, nåt som hände när mina barn var mycket små,  strax över spädbarnsåldern. De är tre till antalet och födda 1974, 1975 och 1977, i praktiken med mindre än ett och ett halvt år mellan varje barn. Då hörde jag talas om en italiensk kvinna, såg kanske ett program på teve om henne. Hon var mamma till flera barn. Hon var hemmafru och hade bestämt sig för att hennes barn skulle bli framgångsrika konstnärer. Så hon skötte hemmet på nätterna (enligt egen utsago!) och stimulerade sina barns konstnärliga utveckling på dagarna. Och alla blev framgångsrika konstnärer!!
 
För mig lät det mycket märkligt, för på den tiden i Gesells anda så skulle man bara avvakta utvecklingen hos barn  ganska passivt och kolla vad som hände, inte försöka påverka aktivt. Det som grodde i mig efter detta var inte att försöka göra alla tre barnen till konstnärer. Men att försöka stimulera alla barnen så mycket jag kunde på olika områden, som en motvikt mot den kommersiella påverkan media hade, motvikt mot den kamratpåverkan som kompisar kunde ha, motvikt mot skolans undervisning osv. Jag insåg att jag kunde påverka deras utveckling på något sätt och framför allt,  att jag hade rätt att göra det aktivt, inte bara lämna fältet fritt för andra att styra hur de formades som människor.
 
Jag tog mig helt enkelt rätten att försöka  ge mina barn kvalitets-stimulans  när det gällde skapande, måleri, skulptur, musik, rörelse,  språk, text, bild, religion, politik, filosofi osv, redan från det de var små. 
 
Det blev många timmar med klassisk musik,  folkmusik, rockmusik och annan musik som jag bedömde  som ok. Egna musikmaskiner tidigt förstås.  Det blev många böcker med konstbilder, vilka två av barnen nappade på och fördjupade sig i. Det blev en uppsättning av olika färger; fingerfärg, tjockfärger, akvareller, kritor, olika papper, många resonemang om perspektiv och färger, besök på konstmuseer.  Det blev timmar av högläsning ur bra barnböcker men också ur vuxenböcker med klassiska teman av drama,  och andra. Teknik-uppsättningar att bygga med, datorer så fort de fanns på marknaden.
 
Det blev text och bild tillsammans och ord fanns överallt i huset. Tillsammans skapade vi texter / bilder som kunde läsas / ses av andra och vid andra tillfällen, användbara över tid och rum.
 
Möjlighet att utveckla rörelseglädje inomhus och utomhus, idrott av olika slag, tåla tävlande både att vinna och att förlora. Uppleva detta att kämpa tillsammans med andra för att nå ett mål.
 
På sommaren hade vi lera utomhus för att bygga skulpturer och små figurer och miljöer. Trä att bygga koja med. Det fanns alltid utklädningskläder för att leka göra drama av. Det fanns levande djur i olika former att ägna sina omsorger åt, bygga bostäder åt, ta hand om; hundar, katter, hästar, kor, vandrande pinnar, sniglar, myror, osv.
 
Social träning med mål att både  kunna leda och att ledas. En gång i vecka fick ett av barnen i tur och ordning bestämma menyn. Tillsammans skrev vi inköpslista och handlade det som önskades. Det barnet var chefskock den söndagen och skulle fördela matlagningsarbetet i syskonskaran. Jag skulle ligga passiv på soffan och bara finnas, inte ingripa annat än i nödfall (och det tror jag aldrig inträffade). På samma sätt var det med städningen som också hade sociala ambitioner. Varje barn skulle städa sitt rum men innan dess blev det gemensam städning av gemensamma utrymmen (kök, hall, vardagsrum och toa) . Tror att barnen fick turas om att leda städarbetet i de gemensamma utrymmena, men jag minns inte riktigt, borde i alla fall ha varit så. Jag  var även här passiv och barnen fick turas om att leda arbetet.
 
Jag minns att jag själv tyckte det var svårt att leda andras arbete första gången jag sattes i den situationen och tänkte att om barnen växte upp med att både kunna leda och ledas i arbete så skulle det bli lättare sedan i vuxenlivet.
 
Ungarna har klarat sig bra i livet, men det hade de säkert gjort utan detta också. Och jag strävade inte efter att göra dem till genier precis, bara försöka göra dem vana vid sånt som de skulle möta som vuxna sen, ja eller nåt sånt. Men jag tror att man skulle kunna göra barn till genier / experter på ett speciellt område om man ägnar massor av tid till det. Frågan är om de blir lyckliga och vad de får försaka.
 
Asch, jag har skrivit om det här förut och det är himla tråkigt att läsa förstås, ska inte göra det igen, jag lovar! Det är bara en sån upplevelse att plötsligt komma ihåg nåt som man glömt bort.
 
 

Identitet ...

... handlar mycket om yrke och arbete. Det känns nu när jag som 60+ funderar på pension och  så sakteliga börjar  plocka ut den. Att gå ner i tjänst från heltid till 80 % óch nu till 60 % från och med i höstas  handlar dels om att orka fortsätta göra en acceptabel insats i arbetslivet de sista åren i jobb, dels om den tillvänjning med  start av  den metamorfos som det innebär att gå från ett yrkesinriktat liv till ett fritidsinriktat liv. Byta identitet på något sätt. Nytt och spännande är det. Och verkligen annorlunda. Ett identitetsbyte. Åtminstone för mig som alltid väldigt mýcket känt mig som mitt jobb. Vem är jag utan jobbet liksom? Kanske tur att jag gör det lite stegvis och inte allt på en gång. Intressant fas i livet, hur man än vrider och vänder på det.

Jesus var gift ...

... säger professor Karen King utifrån upptäckten av en papyrusbit från 300-talet. I så fall har katolska präster levt i celibat helt i onödan. Eller har dom det?
http://www.dn.se/nyheter/varlden/papyrusbit-namner-jesus-fru
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15464632.ab

Utbredd okunnighet i de gröna frågorna ...

... är det hos det svenska folket. Men det finns ett stort intresse och starka opinioner i de här frågorna, framdrivna av smala  intresseorganisationer och sensationslystna medier. Ungefär så skriver en uppsalaforskare, Lennart Bengtsson, i UNT.
http://www.unt.se/debatt/okunniga-svar-om-klimatet-1797901.aspx
 
Och jag som trodde att detta mest gällde i rovdjursfrågorna, vilka politiskt verkar vara totalt i händerna på just starka känslor och  allmän okunskap hos den  naturbetraktande röd-gröna mediemajoriteten i landet!  De som brukar naturen, inte bara betraktar den,  har ju smärtsamt fått sig till livs erfarenheter som bidrar till att höja kunskapsnivån ett rejält snäpp.
 
Tydligen är det så att vi i gemen har en falsk bild av enorma koldioxidutsläpp, snabbt smältande isar,  alarmerande global uppvärmning osv och med den i bakhuvudet så drivs det fram politiska beslut som alltså är kortsiktigt  populistiska, inte långsiktiga och sakligt förankrade.
 
Så här skriver Lennart Bengtsson bl.a.: 
"I en tid då politikerna ser som sin främsta uppgift att förverkliga folkviljan är det också viktigt att försäkra sig om att folkviljan bygger på fakta och inte på felaktiga föreställningar som i detta fall. Risken är då att det blir galet den goda viljan till trots".
 
Borde månne staten ta ett större ansvar för att fakta sprids och inte uppblåsta myter när det gäller de gröna frågorna? Jag menar som en motvikt mot särintressenas medieinflytande ( 56 % av Sveriges journalister röstar på MP eller V!)
 
Även Svd skriver om detta:
 
http://blog.svd.se/ledarbloggen/2012/07/19/okunnigt-om-klimatet/

"Di får byte hôvve på mig" ...

... är en klassisk kommentar från en god vän när han pratade om sitt dilemma med den egna vikten. Den visdom som hans självinsikt bottnade i, har nu blivit vetenskapligt bevisad. Övervikt sitter i hjärnan. Det finns obalans mellan förståndsstyrning och luststyrning i hjärnan på så sätt att det senare tar över.  Hunger triggas då igång lättare av tankar på mat, synintryck, dofter osv. Tja, ungefär så tolkar jag det hela.
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/hjarnan-spokar-vid-overvikt

Tidigare inlägg