Inga Magnusson

Det slaktades i mitt hem när jag var liten. Då kom det en slaktare och hjälpte till. Han hette Riberg och jag tror att han hade ett speciellt instrument, ev, någon sorts slaktmask, för att avliva grisen.

Mitt första minne av honom är helt ok. Jag var med någonstans i slaktandet. Men året därpå var jag skräckslagen. Jag minns precis. Det var välplanerat innan. Jag talade om för min mamma att jag tänkte gå och lägga mig under sängen när han kom för jag var rädd. Jag hade nu blivit säker på något som jag skulle komma att var säker på ganska länge; att den som kan avliva ett djur måste vara en grym typ som utan vidare spisning plötsligt kan få för sig att avliva en människa. Ja, egentligen skulle jag nog komma att tycka så ända fram tills jag hittade en livspartner som var jägare och jag själv fann mig vara bondmora med dödande av djur som en del av vardagen.

Modren  var lite häpen över min plötsliga rädsla och försökte tala om hur snäll Riberg var, men godtog min strategi. Hon talade om för mig när han kom cyklande, jag kröp då in under sängen, låg och  drog in doften av fernissad korkmatta och lite damm. Sen måste hon lova att hämta mig så fort grisen var avlivad för jag ville inte missa min stora uppgift i slakten, den uppgift som var vikt för mig; vispa blod. Omedelbart när grisen är avlivad så måste den tappas på blod. Det gjordes genom att punktera en halspulsåder och blodet som rann ut fångades upp i en rostfri bunke. Under tiden vispade jag oavbrutet annars skulle blodet koagulera och det fick inte ske, men det blev alltid lite strimmor av fibrin som hängde i vispen. De tycktes komma ur intet. Samma dag  skulle blodet blandas med rågmjöl och bli blodpudding. Blodpuddingen stektes i avlånga formar i vattenbad i ugnen.

Sen skulle grisen skållas. Till detta ändamål hade det eldats sedan tidig morgon i den stora tvättgrytan med skorsten ute, för det gick åt mycket hett vatten till skållningen. Grisen vändes nu i ett avlångt kar med kokande vatten i och hårstråna skrapades bort. Svålen skulle ju bli ren och kunna ätas på fläskskivorna så småningom utan att det var hår på dem. (Gud så äckligt om man tänker efter, men det ska man inte göra när man äter djur).

Därefter var det dags att hänga upp grisen och ta ur den och plocka ut räntan.  Jag hade länge problem med räntan. Jag kunde inte förstå varför banken ville ha det här slabbiga illaluktande eländet och jag såg aldrig när och hur de fick den, men bevisligen så var det banken som skulle ha räntan. Så detta var väl bara ytterligare en av alla de ologiska konstigheter som vuxna hade för sig, beteenden som var helt obegripliga för ett logiskt tänkande barn. Och ett beteende som de dolde väl.

Men de dolde ju andra underliga saker också; sina underkroppar, de konstiga ljuden på nätterna, en del förstulet skvaller om bekanta, pengar, för att inte tala om de där arga grälande rösterna sent på nätterna när vi barn antogs ha somnat. 

Antagligen cyklade de väl till banken med räntan när vi andra hade somnat och sen talades det aldrig mer om det, det hörde väl till det onämnbara. Jag vet att jag försökte känna lukten av grisränta när jag någon enstaka gång fick gå med in på banken, men de hade den nog i valvet tänkte jag. För banker hade valv, det läste jag om i Kalle Anka. Men i Kalle Anka hade banken bara guld och pluringar i sitt bankvalv, ingen grisränta.

forts

Jag arbetade under en hemsk månad på ett hem för utveckllingsstörda barn i slutet på 1960-talet. Då sattes i stort sett alla förståndshandikappade barn på institution. K-hemmet tog emot c:a 50  barn i åldern nyfödda till tonåringar, jag minns inte det  exakta antalet. De som överlevde så länge som till puberteten flyttades då till vårdhem för vuxna och de låg oftast ganska långt ute i skogen för att att inte störa i samhället.

Hemmet var i två våningar och rummen låg efter en korridor. I varje rum låg 4- 6 barn. Sängarna stod ut i från väggen och det rymdes endast ett litet sängbord mellan varje säng. I ena änden på korridoren låg ett hygienutrymme och i den andra ett lekrum. Men att kalla det lekrum var en lätt överdrift, det var ett förvaringsrum dagtid, det fanns i stort sett inga leksaker där. Barnen bara satt där apatiska under dagtid. Några få orkade sysselsätta sig på något vis.  Några slog huvudet i väggen, några bet och slog sig. Många hade självdestruktiva beteenden eller slog varandra.  (Endast 5-6 barn på hela vårdhemmet fick gå i det man kallade särskola. Hon som jobbade där var förskollärare och undervisningen bestod mest av olika klipp och pyssel, samt tecknande.)

En personal passade alltså ett 20 tal barn i lekrummet! Sen var det en personal till varje rum under dagtid. Det betydde att man måste jobba snabbt och rationellt när det gällde exempelvis matningen.

De barn som skulle tvångsmatas fick man ta först. Tvångsmatning gick till så att man man klämde hårt på käkmuskeln vid käkleden. Då måste barnet öppna munnen. Sen slängde man in en rejäl portion mat i munnen med sked, alltid med sked, stängde munnen genom att trycka upp underkäken och masserade på strupen! Då måste barnet svälja! Allt måste göras snabbt för att hinna mata övriga.

Detta var vidrigt! Och för att det skulle fungera så blandades maten på tallriken. Jag minns särskilt pytt i pannan. Den serverades i djup tallrik till de barn som skulle tvångsmatas. På det hälldes den kalla mjölken. Ovanpå  lades limpsmörgås med ost på och den delades i mindre bitar med skeden. Jag kan än se lökringarna och fettpärlorna flyta omkring i den kalla mjölken!

På natten skulle en personal alltså ha hand om en hel våning med minst ett 20-tal  barn, kanske fler, jag minns inte exakt, men många var det. Då fick inga barn vara störande. De som förväntades inte vilja ligga stilla frivilligt lades då i spännbälte.  Ett spännbälte var som en jacka i tjock kanvas, men ärmarna hade inga öppningar utan slutade i långa bälten. Barnen lades då på rygg i sängen med den här jackan på, armarna korsades över bröstet och bältena knöts runt sängen på undersidan.

Detta är ett kapitel i svensk vårdhistoria som vi talar tyst om idag. Vi gör hellre rubriker om andra länders omhändertagande av handikappade barn exempelvis Rumänien.

Jag stod inte ut här längre än en dryg månad. Jag borde ha gjort 4 månaders praktik men kunde inte vänja mig vid att behandla människor som själlösa ting. Jag kände hela tiden med de stackars barnen och då gick det inte att vara kvar.  Det var helt omänskligt att behandla barn så här. Värst var naturligtvis bristen på kärlek, närhet och kontakt. De flesta barn fick aldrig några klappar eller kramar. De blev bara hanterade; påklädda, avklädda, matade, transporterade. Även om personalen skulle ha velat så fanns det inte tid till det när man hade så många barn att sköta om.

Man hade ju städning av lokalerna att ta hand om  enligt ett komplicerat schema och barnens kläder skulle tvättas och strykas. Sen skulle man lösa av varandra på rast.

Tack o lov att de handikappade barnen får växa upp i sina familjer idag och att familjerna får stöd för att ta hand om dem.

Skolan är när det gäller skolämnen en gammal institution, ja, egentligen en konstruktion från 1800-talet med härstamning i de gamla  klosterskolorna. Vi har sedan dess diskuterat en del omkring val av läroplaner, kursplaner, friskolor, åldersintegrerat, elevvård, lärarutbildningar osv. men inte på allvar ifrågasatt vilka ämnen skolan ska undervisa i och hur de ska se ut. Det har känts som helig mark. Därför är det roligt att få diskutera detta.

Ämnet svenska i skolan handlar om att lära sig tala, lyssna, läsa och skriva. Det utgår från tanken att kommunikation mellan människor sker via det skrivna och talade ordet. Det är förvisso sant att så är fallet. Men de senste åren så har vi fått en del ny kunskap om hur vi meddelar oss med varandra.

Minst 80 % av de vi säger, säger vi med kroppsspråk. Behärskar vi det tillräckligt bra och medvetet?

Det skrivna  / lästa ordet ser inte likadant ut nu som tidigare. Med datorn så har vi fått ett annat språk med en annan grammatik och med ett annat syfte än att göra lång välformulerade utläggningar. Det syftar mer till att användas som chattdialog med korthuggna fraser, tillsammans med symboler och bilder. Kanske kommer den som inte behärskar det språket i framtiden att betraktas som analfabet.

Barn idag är inte längre i första hand ord-kommunkatörer, de är mer bildkommunikatörer. De använder hela tiden bilder för att berätta saker för sin omgivning och de är jätteduktiga på bilder. De tar emot bilder också i mängd via dator, film, video, digitalkamera osv. Kan de verkligen hantera dessa  kommunikationsverktyg på ett bra sätt i sitt sammanhang och varför hjälper vi dem inte att utveckla detta. Här har alltså bilden, stilla eller rörlig, inte ett dekorativt syfte som väl ofta ser den utan ett berättande syfte.

Kanske borde alltså svenskämnet, om det nu syftar till att göra oss språkliga i en vid bemärkelse, göras om till ett kommunikationsämne där man förutom den traditionella svenskan också tar in hur vi kommunicerar i ett modernt samhälle med ord, stilla bilder, rörliga bilder, symboler, olika media (inte bara papper o penna) , kroppsspråk osv.

Länge trodde jag nog att min blogg lästes i stort sett enbart av släktingar, vänner o bekanta, dvs människor som är insatta i rovdjursdilemmat.  Fast så småningom så har jag förstått att det är några till som läser. Och Er är jag väl skyldig en kort grundkurs i ämnet rovdjur annars blir väl de utbrott jag får i ämnet ibland  obegripliga. Har skrivit om det i en kommentar men gör nu ett inlägg också.

Sverige har som enda land i världen valt att bygga upp en vargstam utan att ge de människor som drabbas, möjligheter att försvara sig, sina tamdjur eller sin livsstil.  I den första gränsflocken här i Årjäng, det s.k. Kongsvingerreviret så dödades de första åren c:a 30 hundar av varg. Några av våra vänner hör till  dem som förlorade sina kära hundar, därav mitt engagemang.

Vargen är ett flockdjur, dvs ett antal djur i olika generationer lever och rör sig på en begränsad yta. Det betyder att de människor som bor i ett vargrevir kan påverkas ordentligt av det, medan de som inte bor  så  knappast drabbas alls (och  har svårt att  förstå vari problemet består i).  Det är ett pedagogiskt dilemma att göra detta begripligt, för i tidningarna så beskrivs det gärna så här
 - Vadå 150 vargar i hela detta stora land, det kan väl inte vara nåt och bråka om!!

Men det funkar inte så eftersom de här djuren inte med automatik fördelar sig rättvist, utan lever i klump så att säga och har hög reproduktionsförmåga.

Det skulle vara lika befängt att försöka förringa problemen med Stockholmstrafiken genom att slå ut den statsiskt över hela Sveige och säga att
- I genomsnitt i landet så kommer det bara en bil i halvtimmen på våra vägar så det är väl inget att gnälla över. Bortskämda stockholmare!!

De problem man upplever i vargrevir är att varg dödar tamdjur och för att hindra det så tvingas man till att leva med åtgärder som gör livet besvärligt och för många innebär en stor förlust av livskvalitet. Många väljer i likhet med Stig Engdahl (den fängslade vargskytten i Dalsland) att göra sig av med djuren.

Sen finns också ofta oron och obehaget närvarande över att tvingas ha livsfarliga djur så nära inpå sig. Eftersom varg inte får jagas eller skrämmas  så är de heller ofta inte skygga utan en del rör sig oblygt nära människor. Det är inte så trevligt  att ha barnen leka ute i skogen eller vänta ensamma på skolbussen en bit från huset eller över huvud taget  att använda skogen som rekreationsplats. En del av oss bor ju i skogen också. Vi lever vårt liv här.

Kraven från dem som drabbas av varg är inte att utrota vargen (åtminstone inte från det seriösa flertalet) utan att man ska få möjlighet att ta bort de individer som ofta rör sig nära hus, som specialiserar sig på att döda tamdjur och som uppträder närgånget mot människor.

Man förordar också en förvaltning enligt stafettmetoden. Det betyder att de som tvingats leva i vargrevir några år ska slippa det sedan. Den flocken ska tas bort och nya flockar får etablera sig på annat håll. På så sätt kan bördorna fördelas på flera och inte bäras av enbart några få.

Vet inte om detta är begripligt, men det var ett försök att beskriva ett elände som pågått i många år nu. Det är inte vargen som är hatad, den uppför sig enligt sin biologiska programmering. Det är  den omöjliga rovdjurspolitiken som är dilemmat. Regeringen  har varit stendöv för de drabbades problem.
 
Irriterande är också pressens totala enögdhet när de skriver om detta. Här är kraven på opartiskhet och saklighet ofta genant låga.

Här bemödar Du Dig att vinna röster för moderaterna hos en bred allmänhet i vargbygder genom att besöka Värmland, prata med vargdrabbade och ta fram en rovdjurspolicy i partiet vilken går ut på att människor faktiskt ska få rätt att försvara sina tamdjur. Där tog Du verkligen hem många poäng i varglänen och framför allt Du gjorde rovdjursfrågorna rumsrena i valrörelsen.

Sen saboterar den mörkblå Wermlandstidningen  alla Dina bemödanden genom att presentera det ena vargkramar-tema-numret efter det andra!!

I lördagens tema har man återigen släppt lös alla sina vargentusiaster bland reportrarna till att göra ett stort "vi - måste - alla - till - varje - pris - älska - vargar"- nummer

Återigen har  lögner och halvsanningar kokats ihop till en soppa.

En av de värsta lögnerna är ofta upprepad i olika media; människor som bor i vargområden gillar egentligen varg, men inte de elaka jägarna. Det är naturligtvis inte sant och det vet alla som bor i vargområde. Att såna påståenden får spridas i tidningen utan att sägas emot väcker förbittring bland de drabbade.

I förra temanumret beskrevs vanliga rovdjursdebattörer som medlemmar i internationella kriminella nätverk  som med Hells Angelsmetoder trakasserar både människor och djur. De skulle ha orsakat att vargvänner vill vara  anonyma av rädsla för att råka illa ut. 

I detta nummer har man haft problem med att få vargskeptiker att framträda i tidningen med sina åsikter (!). Ingen i byn Vännacka / Smolmark ville ställa upp trots ideliga försök från tidningens reporter. Om det finns någon logik i NWTs resonemang måste det då innebära misstankar om att även vargvänner har  kriminella nätverk som trakasserar bygdens befolkning till tystnad. Men om detta skrivs det inte.

Inte heller talar man om att de jägare som genomförde den första lagliga vargjakten i Norge mordhotades så illa att staten valde att skydda deras identitet vid nästa tillfälle. Man skrev heller inget om att de som valdes ut att få fälla vargen i Väse på skyddsjakt (lyckades inte) för några år sedan också måste ges anonymitet pga väntade trakasserier från militanta vargvänner.   Inte heller att de som fällde de senast vargarna i Ockelbotrakten har sluppit framträda med sina namn eftersom man väntar olika former av hot.

Nej, i NWT använder man sig hellre av halva sanningar än hela för att kunna sprida propaganda i sin tidning. En ur journalistisk synvinkel suspekt metod.

Hon är fortfarande bäst, Linda Bengtzing!!  Klänningar skitsnygga och framträdandet självsäkert proffsigt och låten bra schlager, väl framförd. Det borde stå mellan henne och Alexander Bard-låten!! Den senare är en i överkant enkel schlager med samma förtjänster som "Cadillac" dvs enkel och slagkraftigt.

Men vem fixar till det hemska mellansnacket?
Sportkommentarer är enfaldiga och platta redan i sportsammanhang och blir inte bättre i melodifestival! Byt manusförfatttare!

Mer minuspoäng till
-Lena PHs klänning
- Björn Kjellmans låt, visst sjunger karln falskt om jag inte är alldeles tondöv. Kan duga till en halvbra musikallåt
- Bluegrasslåten som är dålig för att vara bluegrass och bluegrass är alltid dåligt så det vill inte säga lite


Pluspoäng till
- Pudlarna som gör hyfsad nästan hårdrock, Europe-stuk
-  Fredrik Lindström som pratar klockren Örebroska och alla andra dialekter. Bra idé!!

'Eftersom jag tillbringa mycket tid på skolan så funderar jag ibland på varför skolans ämnen ser ut som de gör och vad det kommer sig att de sett så lika ut under lång tid.

Vi har förändrat en del i skolan och det har gjorts många försök att förändra läroplaner, kursplaner, arbetsformer, läromedel, utrustning, föräldrainflytande, lokaler osv. Jag menar inte att vi alltid lyckats, men försöken har i alla fall varit många och ofta understödda uppifrån.

Men skolans ämnen har sett märkligt lika ut under i stort sett skolans hela historia från 1800-talet och framåt. Jag kommer att grunna lite på det av och till i min blogg (tror jag nu i alla fall, om jag inte tappar tråden och lusten). Ett ämne som jag tänkt en del på är ämnet idrott. Och det har väl sin grund i att jag aldrig gillade det själv när jag gick i skolan.

På femtiotalet gjorde vi Linggympa med armar böj och sträck och vrid och så vidare. Sen var det de livsfarliga (åtminstone trodde jag det) hoppen över bocken. Jag fastnade alltid i slutet på bocken och ramlade sedan handlöst ner och slog mig. Jag hatade den och var livrädd för övningen. Det var också en hel del balans på hög bom, samma här, jag var höjdrädd och livrädd.

Det jag gillade var brännboll bägge sorterna och att springa förstås.

Syftet med idrotten var säkert att befrämja rörelser, ge kroppen styrka och lära oss tävlingsidrottsgrenarna så att vi kunde fortsätta vara hälsosamma i vuxenlivet.

Mot bakgrund av den tidens kunskaper om människan och att de flesta skulle ha ett kroppsarbete som krävde styrka och uthållighet så kan jag förstå upplägget, det är logiskt.  Men jag kan inte förstå att man inte ifrågasatt idrottsämnets utformning idag utifrån att samhället ser annorlunda ut, att vi har ett annat sorts arbetsliv som ställer andra krav på oss än då, att vi har nya kunskaper om vad som behövs för att må bra.

Ämnet skulle kunna heta  "Må bra" istället eller nåt sånt och var utformat utifrån vad vi behöver för att aktivt skapa oss ett hälsosamt liv  i dagens samhälle. Det kan gälla att röra på sig, att äta rätt, att hantera stress.

Det skulle kunna vara att hitta rörelseglädjen i den egna kroppen  och den ser säkert olika ut för olika individer (ok med flåshurtig tävlingsidrott om man nu gillar det, men det kunde lika gärna vara dans,  chi gong, eurytmi, lek, ). Varför ska promt alla lära sig utföra alla tävlingsidrottgrenar? Hur många av oss har som vuxna haft någon glädje av att vi strävade och lärde oss höjdhoppsteknik?  Och jag funderar på det moraliska i att inspirera till att hålla på med exempelvis fotboll som vi vet orsakar så många skador på knän och så stora samhällskostnader i form av sjukskrivningar?  (Nu stack jag väl in näsan i ett getingbo förstås!). 

Matens betydelse för hur vi mår är kunskap som vi fått på senare år. Förr när människan kroppsarbetade var det inte så svårt att få i sig alla näringsämnen. Kroppen krävde mat i så stora mängde att det mesta som behövdes kom med. Men nu ser det annorlunda ut och det gäller att välja rätt mat för att täcka in allt med så små portioner och att det inte blir för mycket förstås. Tallrikarna och portionerna lär ju ha blivit för stora för oss. Här finns mycket att hämta ur näringsterapin och hur vi påverkas av mycket socker, av coca-cola, av konserveringsmedel osv. 

Till sist detta med stresshantering. Idag är arbetsdagar kortare än förr men mycket stressigare Och det gäller ju även fritiden. Vi har krav på oss att vara aktiva föräldrar, vilket ingen annan generation behövt vara, att engagera oss i föreningsliv för "den goda sakens skull", att ta oss tid att umgås osv.

Den stressen har vi svårt att handskas med. Vi kan idag en del om hur stressen kan hanteras genom exempelvis att aktivt prioritera i den egna agendan, att ta hjälp av meditation, massage och läkande rörelse.

Detta är kunskaper som barn skulle behöva ha med sig ut i vuxenlivet. Rätt använt under skoltiden kanske det skulle kunna hjälpa barn o ungdomar att hantera den stress de känner även som barn. Vi har en hel del stresssymptom bland barn, med till exempel onda magar. Barn upplever också att de vill hinna göra en massa roliga saker på fritiden och skolan organiseras  ibland så barn stressas.  Det senare är väldigt påtagligt för mig eftersom vi på min skola har ett beslut uppifrån att nu skapa en ny organisation, en organisation som vi i konsekvensbeskrivningen ser kommer att slå ut fler barn med oro i kroppen. Och detta ska vi möta genom att ha mer stödundervisning, mer elevvård. Protester från oss som står barnen närmast har tyvärr inte hjälpt.

 

Vad är det för fel när en massa kloka och välavlönade jurister och politiker inte ska kunna skriva en sexbrottslag som kriminaliserar sex med barn???

Eller är det inte "lagskribenterna" det är fel på??

Är det HD som lider av gubbsjuka när man ständigt hittar på nya kryptiska skäl för undantag???

I så fall spelar det väl ingen roll hur väl lagen skrivs, gubbarna som dömer  kommer ändå att slingra sig och leta upp kryphål.

Det kan aldrig vara så att att det är en ursäkt att barnet i fråga "såg ut att vara vuxen"!

Herregud, öppna ögonen, vi har 9-10 åringar som fysiskt sett är fullt utvecklade små kvinnor.  Ska sex med dem också vara ursäktligt då bara för att  deras kroppar har haft bråttom???  Inuti är de fortfarande barn och ska kunna få lov att vara det ett tag till.

Nu tar det hårt på rådjur och älg i den hårda vintern. Människor som bor på landet har försökt med stödfoder, plogat fram mat och dragit ut ensilage, men det verkar som om nu rovdjuren ändå tar det sista av klövdjuren i en del områden.

Det betyder att rovdjuren inte heller har mat. Nu väntar vi bara på att alla de rovdjursentusiaster vi har  i våra storstadsområden ska rädda sina fyrbenta vänner från att svälta ihjäl och komma ut och hjälpa till.  För det lär ju enligt alla undersökningar som gjorts vara så att kärleken till de stora rovdjuren växer med avståndet till dem.

Det går bra att leja transporter för exempelvis självdöda tamdjur och dra dem ut i skogen. Att bedriva viltvård i praktiken kostar både tid och pengar och någon måste ju göra det för att lindra djurens nöd.

Vi hör på sena nyheterna att Föreningsbanken, den gamla lantbrukarbanken, "skrämjölskassan" som man säger här,  ska byta namn till Swedbank och att namnbytet ska kosta 300 miljoner!!  Vi tar oss för pannan och stönar.

- Jag byter bank,!! säger gubben.

Vad är det för tid vi lever i???  Våra strävsamma och sparsamma bonde-förfäder skulle bara veta hur vi förvaltar deras arv!!  Antagligen snurrar de vildsint runt i sina gravar.

Jag har haft upplevt att sjukvården i Årjäng har problem med tillgängligheten, med samordning och med datasystem.

Häromdagen läste jag i tidningen att alla de 4 fastanställd läkarna sagt upp sig och insåg då att det kanske var fler som upplevt samma sak. Inte minst de anställda.
 
I NWT så säger Carema, delvis understödd av företrädare för Årjängs kommun att detta kan var positivt. Det kan vara en nystart att bli av med läkare som inte vill ta emot så många patienter som man önskade. Kontentan av det hela är att en chef äntligen har slagit näven i bordet för att få ordning på obstinata läkare som inte vill höja sitt arbetstempo.

Jag undrar hur läkarna ser på det hela? Varför vill de inte höja sitt arbetstempo?

Igår fredag,  sa alla läkarna upp sig!!!

Jag har ju under en period haft ett återkommande bloggtema kallat Carema. Där har jag beskrivit mina ibland tämligen kaotiska erfarenheter av sjukvården i Årjäng. Jag har försökt att vara ärlig och beskriva det precis om jag upplevt det från mitt perspektiv; kaotisk organisation, krånglande datorer, trevlig och professionell personal, och en näst in till onåbar tidbokning. Jag har ett flertal tillfällen uttryckt tankar som att jag som patient kan ju bli road / arg /upprörd över förhållandena, men jag drabbas ju inte så ofta. '

Det är ju personalen som måste fara illa på att det är som det är med sjukvården i Årjäng. De ska ju stå ut varje dag. Men jag kunde inte föreställa mig att det var så illa.

Igår sade alla fyra läkarna på vårdcentralen i Årjäng upp sig. De slutar i juni och då har vi ingen kvar av de gamla läkarna.

Det jag har kallat "kaos i sjukvården i Årjäng" har nu alltså blivit ett totalhaveri. Det var alltså inte bara när jag var där, eller när jag ringde som det var dåligt.

Carema har redan annonser ute för att få nya läkare. Man raggar också i Holland, Belgien hör vi och i Danmark. Om man inte lyckas så blir det hyrläkare.

Varför skulle just jag födas till en komplett teknisk idiot??
Varför skulle just jag höra till en femtiotalsgeneration där kvinnor förväntades hålla sig minst 2 meter från alla tekniska dilemman och därför aldrig fick träna???
Varför får just jag teknik-panik ???

När jag nu någon enstaka gång försöker så får jag hålla på i timmar för att lösa enkla problem.
När jag sedan väl löst dem så har jag i alla fall glömt bort till nästa gång. All tid bortkastad. Skitt!!!

Nu försökte jag göra backup på min blogg. Jag ska ju testamentera den till barnbarnen och då behöver jag ha den på cd. Jag kan ju inte testamentera en blogg-adress som gått ur tiden för länge sedan. Men backupen funkar inte!!

Jag tror att jag får in bloggen på cd;n, men sedan går det inte att öppna det som finns där. Den morrar nåt om zip-filer och att det inte går att öppna. Jag som är en bildtänkare föreställer mig zipfiler som att man packar ihop filer i små paket och sen ska de kunna öppnas igen. Jag tror att det är öppningsfunktionen som inte funkar. Måste jag ha något speciellt program ¨på datorn för att veckla ut de ihoppackade zip-paketen?
Eller måste jag trycka på någon knapp som jag inte hittat än??

HJÄLP!!!

(Om hemside-kurs-Agneta läser det här så kommer hon att le igenkännande. Hon om någon har fått rädda mig ett antal gånger när jag körde fast i teknik-paniken och bara satt där helt lamslagen, berövad all tankeförmåga och all handlingskraft. I de här lägena känns det ungefär som matten kändes när jag gick i skolan. Jag såg aldrig någon lösning eller några möjliga utvägar. Det var som att dra ner en gardin.)

Igår tisdag sent på dagen skulle nog mitt recept finnas att hämta på apoteket trodde den vänliga receptionisten i förrgår. Hon skulle undersöka det hela och höra av sig igår i alla fall eller också skulle sköterskan höra av sig.

Ingen hörde av sig igår och ingen hörde av sig idag och jag har varit mycket hemma kan jag säga. Gick då in idag på apoteket och frågade efter receptet som skulle varit där igår, åtminstone troligtvis. Men inget recept fanns där.

Jo, faktiskt det fanns ett recept. Ett recept på hostmedicin och näsdroppar från den sista januari alltså drygt en månad sedan. Det är bara det att den hostmedicinen och de näsdropparna har jag hämtat ut när jag hade influensa som värst för ungefär en månad sedan. Så vad gör då receptet kvar i datorn?? Och vart har mitt riktiga recept tagit vägen?? Är det utskrivet? Är det skickat till apoteket? Var på vägen har det försvunnit? Eller ska jag ha en veckas väntetid till? Varför då, jag har ju redan väntat två veckor på receptet sedan jag var hos läkaren! Och det var väl inget tvång på att vänta en vecka på receptr när man har besökt läkaren, det var väl bara på telefonrecept??

Jag fattar inget tror jag!!

Hoppas att vi inte drabbas av fågelinfluensa i Årjäng!!!!!