SLAKT!!
Det slaktades i mitt hem när jag var liten. Då kom det en slaktare och hjälpte till. Han hette Riberg och jag tror att han hade ett speciellt instrument, ev, någon sorts slaktmask, för att avliva grisen.
Mitt första minne av honom är helt ok. Jag var med någonstans i slaktandet. Men året därpå var jag skräckslagen. Jag minns precis. Det var välplanerat innan. Jag talade om för min mamma att jag tänkte gå och lägga mig under sängen när han kom för jag var rädd. Jag hade nu blivit säker på något som jag skulle komma att var säker på ganska länge; att den som kan avliva ett djur måste vara en grym typ som utan vidare spisning plötsligt kan få för sig att avliva en människa. Ja, egentligen skulle jag nog komma att tycka så ända fram tills jag hittade en livspartner som var jägare och jag själv fann mig vara bondmora med dödande av djur som en del av vardagen.
Modren var lite häpen över min plötsliga rädsla och försökte tala om hur snäll Riberg var, men godtog min strategi. Hon talade om för mig när han kom cyklande, jag kröp då in under sängen, låg och drog in doften av fernissad korkmatta och lite damm. Sen måste hon lova att hämta mig så fort grisen var avlivad för jag ville inte missa min stora uppgift i slakten, den uppgift som var vikt för mig; vispa blod. Omedelbart när grisen är avlivad så måste den tappas på blod. Det gjordes genom att punktera en halspulsåder och blodet som rann ut fångades upp i en rostfri bunke. Under tiden vispade jag oavbrutet annars skulle blodet koagulera och det fick inte ske, men det blev alltid lite strimmor av fibrin som hängde i vispen. De tycktes komma ur intet. Samma dag skulle blodet blandas med rågmjöl och bli blodpudding. Blodpuddingen stektes i avlånga formar i vattenbad i ugnen.
Sen skulle grisen skållas. Till detta ändamål hade det eldats sedan tidig morgon i den stora tvättgrytan med skorsten ute, för det gick åt mycket hett vatten till skållningen. Grisen vändes nu i ett avlångt kar med kokande vatten i och hårstråna skrapades bort. Svålen skulle ju bli ren och kunna ätas på fläskskivorna så småningom utan att det var hår på dem. (Gud så äckligt om man tänker efter, men det ska man inte göra när man äter djur).
Därefter var det dags att hänga upp grisen och ta ur den och plocka ut räntan. Jag hade länge problem med räntan. Jag kunde inte förstå varför banken ville ha det här slabbiga illaluktande eländet och jag såg aldrig när och hur de fick den, men bevisligen så var det banken som skulle ha räntan. Så detta var väl bara ytterligare en av alla de ologiska konstigheter som vuxna hade för sig, beteenden som var helt obegripliga för ett logiskt tänkande barn. Och ett beteende som de dolde väl.
Men de dolde ju andra underliga saker också; sina underkroppar, de konstiga ljuden på nätterna, en del förstulet skvaller om bekanta, pengar, för att inte tala om de där arga grälande rösterna sent på nätterna när vi barn antogs ha somnat.
Antagligen cyklade de väl till banken med räntan när vi andra hade somnat och sen talades det aldrig mer om det, det hörde väl till det onämnbara. Jag vet att jag försökte känna lukten av grisränta när jag någon enstaka gång fick gå med in på banken, men de hade den nog i valvet tänkte jag. För banker hade valv, det läste jag om i Kalle Anka. Men i Kalle Anka hade banken bara guld och pluringar i sitt bankvalv, ingen grisränta.
forts
Mitt första minne av honom är helt ok. Jag var med någonstans i slaktandet. Men året därpå var jag skräckslagen. Jag minns precis. Det var välplanerat innan. Jag talade om för min mamma att jag tänkte gå och lägga mig under sängen när han kom för jag var rädd. Jag hade nu blivit säker på något som jag skulle komma att var säker på ganska länge; att den som kan avliva ett djur måste vara en grym typ som utan vidare spisning plötsligt kan få för sig att avliva en människa. Ja, egentligen skulle jag nog komma att tycka så ända fram tills jag hittade en livspartner som var jägare och jag själv fann mig vara bondmora med dödande av djur som en del av vardagen.
Modren var lite häpen över min plötsliga rädsla och försökte tala om hur snäll Riberg var, men godtog min strategi. Hon talade om för mig när han kom cyklande, jag kröp då in under sängen, låg och drog in doften av fernissad korkmatta och lite damm. Sen måste hon lova att hämta mig så fort grisen var avlivad för jag ville inte missa min stora uppgift i slakten, den uppgift som var vikt för mig; vispa blod. Omedelbart när grisen är avlivad så måste den tappas på blod. Det gjordes genom att punktera en halspulsåder och blodet som rann ut fångades upp i en rostfri bunke. Under tiden vispade jag oavbrutet annars skulle blodet koagulera och det fick inte ske, men det blev alltid lite strimmor av fibrin som hängde i vispen. De tycktes komma ur intet. Samma dag skulle blodet blandas med rågmjöl och bli blodpudding. Blodpuddingen stektes i avlånga formar i vattenbad i ugnen.
Sen skulle grisen skållas. Till detta ändamål hade det eldats sedan tidig morgon i den stora tvättgrytan med skorsten ute, för det gick åt mycket hett vatten till skållningen. Grisen vändes nu i ett avlångt kar med kokande vatten i och hårstråna skrapades bort. Svålen skulle ju bli ren och kunna ätas på fläskskivorna så småningom utan att det var hår på dem. (Gud så äckligt om man tänker efter, men det ska man inte göra när man äter djur).
Därefter var det dags att hänga upp grisen och ta ur den och plocka ut räntan. Jag hade länge problem med räntan. Jag kunde inte förstå varför banken ville ha det här slabbiga illaluktande eländet och jag såg aldrig när och hur de fick den, men bevisligen så var det banken som skulle ha räntan. Så detta var väl bara ytterligare en av alla de ologiska konstigheter som vuxna hade för sig, beteenden som var helt obegripliga för ett logiskt tänkande barn. Och ett beteende som de dolde väl.
Men de dolde ju andra underliga saker också; sina underkroppar, de konstiga ljuden på nätterna, en del förstulet skvaller om bekanta, pengar, för att inte tala om de där arga grälande rösterna sent på nätterna när vi barn antogs ha somnat.
Antagligen cyklade de väl till banken med räntan när vi andra hade somnat och sen talades det aldrig mer om det, det hörde väl till det onämnbara. Jag vet att jag försökte känna lukten av grisränta när jag någon enstaka gång fick gå med in på banken, men de hade den nog i valvet tänkte jag. För banker hade valv, det läste jag om i Kalle Anka. Men i Kalle Anka hade banken bara guld och pluringar i sitt bankvalv, ingen grisränta.
forts
Kommentarer
Trackback