HAR DU FÅTT ÄGGVITA????
-Har Du äggvita? frågade jag och försökte lägga in en 5-årings hela medlidande i rösten.
Året var 1955, den sommar då allt förbrändes i långvarig torka, det året då brunnarna sinade (vi mätte varje dag!) Som lägst var vår vattennivå 28 cm. Vi klarade oss alltså, men fick snåla alldeles oerhört mycket. Vi gick alla klädda i så lite som möjligt. Mina föräldrar var strängt upptagna med att vattna i den nystartade jordgubbsodlingen så jag blev väl ett rotehjon, vandrande runt i stugorna, terroriserande alla vuxna som inte kunde komma undan en frågvis, tjatig 5-åring: husmödrar fast i köket, bönder i lagården o. dy. För det var ju vuxna jag ville prata med. De kunde ju föra riktiga samtal och de bar ju omkring på alla hemligheter om hur livet egentligen var. Med konster och knep kunde man luska ut ett och annat.
Fast medlidandet gick nog förbi, eller också kan inte en 5-åring låta medlidsam. Jag har försökt lyssna efter på de mindre skolbarnen. För M försvann in i skafferiet och kom ut med en öronlös porslinskopp med något simmigt, slemmigt, genomskinligt på botten.
Hon höll den under min näsa och mina ögon blev ännu större än de vanligtvis var.
Vad var det här att väsnas om!! Jag hade ju hört det förfärade pratet på bygden - alla pratade om att höggravida M hade fått äggvita. Varför var de så skräckslagna över den här sörjan på bottnen av en kopp? Vad kunde nu den göra för skada på en alldeles stor och vuxen mamma?? Och vem hade hon fått eländet av?? För så sa ju alla:
- Hon har fått äggvita!
Och så himlade de med ögonen.
M. skrattade när hon såg min häpna min, svepte runt med sin prickiga klänning och ställde tillbaka koppen i skafferiet. Sen snöt hon i en van rörelse dottern K med sitt förkläde och pratade glatt på om annat.
Jag var bara så avundsjuk; tänk att man kan tycka så mycket om sitt barn att man snyter det i sitt förkläde!! För det måste ju vara kärlek, att gå omkring med ett förkläde fullt med snor för sitt barns skull.
M var en viktig källa till vuxenkunskap under några år där. Det var hon som visade oss hur det egentligen kom sig att kjolarna på hennes klänningar stod ut så där snyggt. Jag och grannpojken S fick se hela ståltrådsställningen! Det var grejer! Våra mammor var en äldre generation, lite mer präktiga. De hade inga ståltrådsställningar och utstående kjolar.
Men M hade alltid fräscha fina bomullsklänningar i tunna tyger, gärna vit botten med klara prickar på eller ränder. Sen hörde alltid ett bälte till i skarp färg. Hon var verkligen söt, ja nästan vacker med en drottninglik hållning.
Året var 1955, den sommar då allt förbrändes i långvarig torka, det året då brunnarna sinade (vi mätte varje dag!) Som lägst var vår vattennivå 28 cm. Vi klarade oss alltså, men fick snåla alldeles oerhört mycket. Vi gick alla klädda i så lite som möjligt. Mina föräldrar var strängt upptagna med att vattna i den nystartade jordgubbsodlingen så jag blev väl ett rotehjon, vandrande runt i stugorna, terroriserande alla vuxna som inte kunde komma undan en frågvis, tjatig 5-åring: husmödrar fast i köket, bönder i lagården o. dy. För det var ju vuxna jag ville prata med. De kunde ju föra riktiga samtal och de bar ju omkring på alla hemligheter om hur livet egentligen var. Med konster och knep kunde man luska ut ett och annat.
Fast medlidandet gick nog förbi, eller också kan inte en 5-åring låta medlidsam. Jag har försökt lyssna efter på de mindre skolbarnen. För M försvann in i skafferiet och kom ut med en öronlös porslinskopp med något simmigt, slemmigt, genomskinligt på botten.
Hon höll den under min näsa och mina ögon blev ännu större än de vanligtvis var.
Vad var det här att väsnas om!! Jag hade ju hört det förfärade pratet på bygden - alla pratade om att höggravida M hade fått äggvita. Varför var de så skräckslagna över den här sörjan på bottnen av en kopp? Vad kunde nu den göra för skada på en alldeles stor och vuxen mamma?? Och vem hade hon fått eländet av?? För så sa ju alla:
- Hon har fått äggvita!
Och så himlade de med ögonen.
M. skrattade när hon såg min häpna min, svepte runt med sin prickiga klänning och ställde tillbaka koppen i skafferiet. Sen snöt hon i en van rörelse dottern K med sitt förkläde och pratade glatt på om annat.
Jag var bara så avundsjuk; tänk att man kan tycka så mycket om sitt barn att man snyter det i sitt förkläde!! För det måste ju vara kärlek, att gå omkring med ett förkläde fullt med snor för sitt barns skull.
M var en viktig källa till vuxenkunskap under några år där. Det var hon som visade oss hur det egentligen kom sig att kjolarna på hennes klänningar stod ut så där snyggt. Jag och grannpojken S fick se hela ståltrådsställningen! Det var grejer! Våra mammor var en äldre generation, lite mer präktiga. De hade inga ståltrådsställningar och utstående kjolar.
Men M hade alltid fräscha fina bomullsklänningar i tunna tyger, gärna vit botten med klara prickar på eller ränder. Sen hörde alltid ett bälte till i skarp färg. Hon var verkligen söt, ja nästan vacker med en drottninglik hållning.
Kommentarer
Postat av: petra
Jag diskuterade med min man detta med dataspel och opium för folket osv - efter att ha läst upp din kommentar på min blogg för honom.(Den om romarna) och han drog då parallellen till att han just nu handleder en doktorsavhandling i musikvetenskap som handlar om dataspelsmusiken....där finns siffror som är helt ofattbara över hur mycket pengar som satsas på detta med dataspel. Betydligt mer än tex krigsindustrin....vad nu det står för....jo, att det är en jättstor grej helt enkelt!
Man hoppas ju på motvikter hela tiden - motvikter till det som man från bestämmarhåll vill söva oss med hela tiden....undermålig underhållning på TV eller dålig massproducerad musik eller vad det nu är....kanske bloggandet kan bli ett sådant motgift?
Petra
Trackback