Inga Magnusson

Vi hade fniss-stund på jobbet idag, jag o några yngre kollegor (Jag har världens bästa arbetskamrater och det är jag ofta glad för) Vi satt i lärarrummet och pratade och hamnade in på ämnet kyssar, hur nu det kunde gå till.

Jag berättade om när jag första gången såg människor som kysstes. Det kan ha varit 1957 eller så och jag var 6-7 år så där.

Nära mitt föräldrahem bodde ett äldre par, familjen A. De hade ett barnbarn som brukade tilbringa större delen av somrarna hos dem. Hon var i min ålder så vi lekte förstås och jag hamnade ibland i deras hem.
Familjen A hade också en son, L. Han var ogift men märkvärdig och vacker och hade brylkrämsvågor i håret. L. jobbade på Kvarntorp och det var fint på den tiden.

Kvarntorp var något så underligt som en svensk oljeindustri som tog fram olja / bensin ur skifferberg. Detta var en stor industri på 50 talet och syftet var att säkra en inhemsk produktion av bensin i händelse av ett nytt krig. Andra världskriget och dess bensinransonering var ju fortfarande i färskt minne. Produktionen gick med förlust och kostade staten oerhörda summor varje år. Allt har beskrivits i boken "En studie i slöseri". Miljökonsekvenserna var stora; alla lövträd i närheten dog varje sommar och stod som svarta skelett i landskapet, allt silver svartnade inom en radie av en mil pga svavelröken. Verksamheten avbröts efter några år. Idag ligger slagghögen kvar som ett gigantiskt monument på närkesslätten och jag tror den är slalombacke.

Tillbaka till L, som sedemera fick ihop det med en välbärgad bonddotter. Det var väl  att betrakta som ett kap eftersom han kom från en fattig familj. Det blev  förlovningskalas i trädgården hos familjen A och jag var där förstås. Det var då  jag fick se dem kyssas.  De stod på gräsmattan. Jag höll mig lite på avstånd och stirrade  med skräckblandad förtjusning. Jag hade aldrig sett någon kyssas förut. Mina föräldrar var i likhet med många andra i sin generation aldrig intima i andras närvaro (och länge betvivlade jag att de var det ens när de var ensamma). 

Det var inte bara själva det där snuskiga kyssandet utan det skulle alltså hållas om varandra  på ett speciellt sätt.  Och varje gång de kysstes så lyfte hon på ena benet bakåt! Jag begrep inte varför hon lyfte på benet, men å andra sidan begrep jag inte varför de över huvud taget höll på så där. Så det var väl bara att köpa hela kittet rakt av; munnar där, armar så och benet opp! 

Nu gällde det för mig att verkligen studera och memorera hur detta gick till för jag insåg ju att jag så småningom skulle tvingas in i liknande aktivteter och då gällde det att veta hur  man skulle göra. Och jag fick inte glömma det där med benet heller!

Huruvida jag verkligen lyfte på benet första gången jag kysste en pojke ska jag låta vara osagt. Det har fallit in i glömskans mörker.  Senare i livet har jag alltid trott att hennes benlyftande hade något att göra med hennes höga klackar och svårigheter att hålla balansen. Men när vi nu pratar om saken i lärarrummet så säger kollegorna att de läst en tidningsartikel om att när man verkligen uppskattar en kyss så lyfter man på benet så där! Och en kollega från ett exotiskt land berättar att det betyder att de kyssande inte bryr sig om eventuella åskådare, det är en bakåtspark åt dem. 

Men varför ska man belasta ett numera ganska skröpligt minne med såna här helt onödiga saker??? Jag har ju fullt sjå med att inte glömma väskan på affären!! Var sitter delete-knappen?? Jag vill radera.