Inga Magnusson

Länge trodde jag nog att min blogg lästes i stort sett enbart av släktingar, vänner o bekanta, dvs människor som är insatta i rovdjursdilemmat.  Fast så småningom så har jag förstått att det är några till som läser. Och Er är jag väl skyldig en kort grundkurs i ämnet rovdjur annars blir väl de utbrott jag får i ämnet ibland  obegripliga. Har skrivit om det i en kommentar men gör nu ett inlägg också.

Sverige har som enda land i världen valt att bygga upp en vargstam utan att ge de människor som drabbas, möjligheter att försvara sig, sina tamdjur eller sin livsstil.  I den första gränsflocken här i Årjäng, det s.k. Kongsvingerreviret så dödades de första åren c:a 30 hundar av varg. Några av våra vänner hör till  dem som förlorade sina kära hundar, därav mitt engagemang.

Vargen är ett flockdjur, dvs ett antal djur i olika generationer lever och rör sig på en begränsad yta. Det betyder att de människor som bor i ett vargrevir kan påverkas ordentligt av det, medan de som inte bor  så  knappast drabbas alls (och  har svårt att  förstå vari problemet består i).  Det är ett pedagogiskt dilemma att göra detta begripligt, för i tidningarna så beskrivs det gärna så här
 - Vadå 150 vargar i hela detta stora land, det kan väl inte vara nåt och bråka om!!

Men det funkar inte så eftersom de här djuren inte med automatik fördelar sig rättvist, utan lever i klump så att säga och har hög reproduktionsförmåga.

Det skulle vara lika befängt att försöka förringa problemen med Stockholmstrafiken genom att slå ut den statsiskt över hela Sveige och säga att
- I genomsnitt i landet så kommer det bara en bil i halvtimmen på våra vägar så det är väl inget att gnälla över. Bortskämda stockholmare!!

De problem man upplever i vargrevir är att varg dödar tamdjur och för att hindra det så tvingas man till att leva med åtgärder som gör livet besvärligt och för många innebär en stor förlust av livskvalitet. Många väljer i likhet med Stig Engdahl (den fängslade vargskytten i Dalsland) att göra sig av med djuren.

Sen finns också ofta oron och obehaget närvarande över att tvingas ha livsfarliga djur så nära inpå sig. Eftersom varg inte får jagas eller skrämmas  så är de heller ofta inte skygga utan en del rör sig oblygt nära människor. Det är inte så trevligt  att ha barnen leka ute i skogen eller vänta ensamma på skolbussen en bit från huset eller över huvud taget  att använda skogen som rekreationsplats. En del av oss bor ju i skogen också. Vi lever vårt liv här.

Kraven från dem som drabbas av varg är inte att utrota vargen (åtminstone inte från det seriösa flertalet) utan att man ska få möjlighet att ta bort de individer som ofta rör sig nära hus, som specialiserar sig på att döda tamdjur och som uppträder närgånget mot människor.

Man förordar också en förvaltning enligt stafettmetoden. Det betyder att de som tvingats leva i vargrevir några år ska slippa det sedan. Den flocken ska tas bort och nya flockar får etablera sig på annat håll. På så sätt kan bördorna fördelas på flera och inte bäras av enbart några få.

Vet inte om detta är begripligt, men det var ett försök att beskriva ett elände som pågått i många år nu. Det är inte vargen som är hatad, den uppför sig enligt sin biologiska programmering. Det är  den omöjliga rovdjurspolitiken som är dilemmat. Regeringen  har varit stendöv för de drabbades problem.
 
Irriterande är också pressens totala enögdhet när de skriver om detta. Här är kraven på opartiskhet och saklighet ofta genant låga.