Inga Magnusson

Här är bygdens ålderdomshem, eller var rättare sagt.  Nu är det bostadshus, privatägt. 

Här bodde en en gång en gammal man som byggde ett flygplan. Det skulle gå så fort, sa han, så att redan 2 km före han kom till  Nordpolen så skulle alla isberg smälta. 
Maskinen byggde han, den blev så stor så den gick inte att få ut och det var nog bara propellern som liknade något.

När Roland var liten så var det här man hade traktens  första TV när TVn kom i slutet på 50-talet.. Då var det många från bygden som kom till ålderdomshemmet på kvällarna för att se favoritprogrammen.  Det fanns de som trodde att figurerna  i TVn kunde se tillbaka liksom, så man valde för säkerhets skull att ta på sig finkläderna till TV stunden. I alla fall så var det nog trevligt för de gamla att ha så mycket besök.

Här bodde alltså bygdens gamla förr  och man hade ett jordbruk i anslutning till hemmet. Där fanns kor och häst och gamlingarna kunde efter förmåga delta i arbetet, eller låta bli om man inte ville antar jag.

I slutet på 60-talet lades ålderdomshemmet ner och åldringarna flyttades till ett stort modernt ålderdomshem i centralorten i samband med att Silleruds gamla kommun försvann och gick upp i Årjängs kommun.

Detta med ålderdomshem efterträdde systemet med fattigstuga som ofta egentligen var ett ålderdomshem för de fattiga åldringarna,  vars barn inte kunde ta hand om dem. I fattigstugorna fanns också de som var lite konstiga och lite handikappade och de som bara var fattiga.

Men sedan skulle det bli ordning och reda; handikappade för sig, sinnessjuka för sig, åldringar för sig osv. Man sålde närheten till förmån för sorteringen / specialiseringen i vården så att säga. Så nu hamnade de handikappade i Karlstad (9 mil bort) och de sinnessjuka i Kristinehamn (12 mil bort) och så småningom åldringarna i centralorten Årjäng (2 mil bort). 

Före fattigstugorna hade vi ett system med rotehjon. Då kunde Rolands anfader ropa in beklädnadsskyldigheten för ett antal tunnor "hafvra". Man sålde alltså vården av dem som var rotehjon och som placerades i olika familjer för att få tak över huvudet.  Hjonen, eller rättare sagt vården av dem, såldes ut på auktion till lägstbjudande, alltså till den som skulle ha minst betalt av socknen.

Om man ser tillbaka så här så är inget nytt:

Vården av människor säljs återigen ut till lägstbjudande, fast skillnaden är att nu säljs de liksom i klump, inte en och en. Men visst är det auktion fast vi kallar det anbud idag. Det låter väl bättre. Och det är Carema som ropar in dem inte storbonden i granngården. 

Ibland har vi hyllat institutionsvård som det enda goda och rätta, i det egna hemmet fick inte de behövande den hjälp som de behövde utan blev utnyttjade, sas det. Hemska bilder målades upp av undangömda, misshandlade människor.

Vi byggde  fattigstugorna, barnhemmen, vårdhemmen för utvecklingsstörda och för sinnessjuka  osv.  på löpande band. Alla skulle tvingas  in på hem oavsett om det låg långt bort från anhöriga för att få rätt vård.

Nu är institutionsvården  på snabb avveckling och utmålas tvärtom som hemsk och omänsklig för alla överallt.  Nu är det enda rätta att gamlingar får vara hemma tills de dör oavsett egna önskemål, sinnesjuka lär hålla till en del i portar och trappuppgångar, liksom alkoholister efter att vårdanstalterna stängde.  Barn med handikapp ska vara i sitt eget hem eller familjehem. Nu är närheten högre värderad än specialiseringen.  Igen då.

Och pendeln har slagit över igen hela vägen ut åt det ena hållet. Så här tycks vi hålla på utan att någonsin lära oss att det kanske inte finns en enda lösning på komplexa problem. Det kanske behöver finnas lite av varje och framför allt möjlighet att anpassa till individuella behov.