NEGATIV KRITIK= MENINGSLÖST!!?
För länge sedan, när jag var ny som lärare, kunde jag försöka använda mig av negativ kritik av något som barn gjort. Det fungerade aldrig. De såg bara vilsna ut i blicken och tappade sugen. De provade aldrig mer efter det. Jag såg i deras ögon att de tänkte ungefär så här;
- Nu fanns det en massa alternativa vägar att göra den här uppgiften på och jag valde en av dem. Nu säger Du att den är fel. Då vet jag att den är fel, men jag har ingen aning om vilken av de andra vägarna som jag tänkte på som är åt rätt håll. Du står nu där och anvisar mig en väg som Du försöker beskriva, men jag har ingen aning om var den går, det är ingen av mina vägar, jag hittar ingen början på den.
Min erfarenhet är att negativ kritik bland barn är enbart destruktiv. Den fyller endast en enda funktion; får barn att känna olust inför själva uppgiften, vill inte pröva att vara kreativ mer och absolut inte tänka själva igen.
Men om jag istället vänder på kuttingen och i en rent ut sagt dålig text t.ex. försöker hitta något som är bra (finns nästan alltid) och lyfter fram det, samtidigt som jag tiger om allt det dåliga, då får jag en unge som känner lust inför uppgiften, vill pröva igen och framför allt vill vidareutveckla det jag sa. Det som var dåligt i texten kommer därför att få en liten plats i fortsättningen helt enkelt därför att jag "tigit ihjäl det". Det jag tiger om släcks ut och det jag berömmer och lyfter fram växer sig starkare.
Jag berömmer alltså inte för att fjäska för barnen utan för att jag vet att det är suveränt som pedagogisk metod. Genom att lyfta fram det som är bra får jag barn som utvecklas bättre, lär sig bättre och får mer lust för lärande. Men det går aldrig att berömma något som inte är bra. Det genomskådas genast och allt blir fel. Jag måste verkligen hitta det som är värt att berömma.
Så här började jag nog tänka på allvar när jag jobbade med barn som hade olika grader av handikapp och som nästan aldrig klarade av exempelvis sociala situationer. Men där blev det väldigt tydligt att om jag ignorerade felbeteenden och istället "såg" och lyfte upp de bra beteendena så växte de snabbt och blev mer av och de dåliga tynade bort lite. (Men ibland kunde det innebära några dagars intensiv spaning för att hitta något enda som var bra bland alla dåliga beteenden, speciellt hos barn med autistiska drag!!)
Är det nån skillnad på journalister och barn därvidlag? Det känns för mig rent spontant som att journalister också borde bli bättre om man går in och förstärker det som är bra i en text och struntar i att kommentera det dåliga. Men det kanske inte är så? Jag har som sagt bara erfarenhet av barn, knappast av något umgånge med yrkesskribenter.
Ha ha, du har nog rätt, det är ingen större skillnad mellan journalister och lågstadiebarn. Men det jag mest syftade på var när kollegor bett att man ska ha synpunkter på deras texter INNAN de är publicerade. Uttryckligen bett att man ska kolla. Har nog lagt mig vinn om att säga "det här är bra, och det här...men;" Och där har det nästan alltid tagit stopp! Och alla de där besvärjelserna kommit. Så att jag har tröttnat och tyckt; om du bara vill ha beröm är det väl ingen idé att du ber mig läsa.
När jag läste svenskan på Karlstads Universtet så hade vi en väldigt duktig lärare, Marita Wadensjö.
Hon tränade oss alltid i att ge o ta respons både på skriftliga och muntliga uppgifter. För de flesta av oss kändes det momentet pirrigt till en början, både att ge och att få, men det blev snart en vana. Responsen skulle i huvudsak vara positiv, men alltid också något inslag av negativ kritik.
Tänkte då på att en text som man gjort är på nåt sätt som ett skötebarn, något man instinktivt tycks vilja värna och försvara.
Hej Inga
och tack för dina intelligenta och tänkvärda kommentarer - som vanligt!!! jag vill - precis som du beskriver härovan - dock inte inskränka mig till att besvara dina kloka synpunkter i en kommentar utan återkommer i min blogg kring detta - dvs nu avser jag närmast resonemanget kring detta med vår tids problem med auktoriteter - eller begreppet" lydnad" och vad det kan innebära...
kram
Petra
Ösnkar du vore min storas lärare:). Hon har fått en hel del kritik från skolan. Från början var det två som var nya i klassen, hon och en annan tjej. De fann varandra och blev bästisar - lärarens reaktion - SPLITTRA för de skulle lära känna de andra i klassen, inte vara sådana bästisar! Jag visste att min N behövde en plattform, en kompis varifrån hon sedan kunde ta steg bort i från och säkert lika med den anfdra tjejen, men det vet jag inte. Så skolan vill söndra och tjejerna höll sig ännu mer tillsammans och kuckalde för de visste detta och skolan fick än mer splittrartankar ju mer de gaddade ihop sig. Det blev "Vi mot Dem" för tjejerna. Den andra tjejens mamma var också lärare men av den lugnare typen. Hn hade hört samma saker på deras föräldrasamtal men sa att det går in och ut...Hon tyckte inte det var fel med en bästis. Felet skolan gjorde var att fokusera SÅ MYCKET på det som ett problem. Tjejerna gaddade som sagt därför ihop sig än mer!
Skolan har själv erkänt vid sista föräldrasamtalet att min N fick skulden för alldeles för mycket för de vet att hon är smart och har en fantastiskt förmåga att komma undan - det är bara det att allt elände var inte hennes fel. Min N blev förkrossad då hon även blev anklagad för stöld. Så här var det. En tjej hade tappat sin tamagotchi. Vi hade samma helg köpt en tamagotchi åt vår N som tyvärr såg EXAKT LIKADAN UT! Så personalen tog in henne i ett rum och ställde frågor och N grät och bad de ringa sin pappa (de två köpte tillsammans) och de gjorde det och fick en förklaring och N var ingen tjuv. Förståeligt, hon var ny och de kände henne inte, men det blev ju en sak för mycket för N!
Ofta sa hon hemma med att hon får skulden för allt och jag förstd ingenting för jag tyckte inte jag gav henne skulden för allt. Rannsakade mig själv...Men förklaring fick jag på det där föräldrasamtalet! Där sa dem att de skulle nu ge henne mer positiv uppmärksamhet och de verkar de ha gjort för hon verkar gladare!
Så, du kanske förstår mera nu varför jag tar åt mig av gympagrejerna och vad läraren säger:). Det blir liksom sak på sak...
Nåja, N är smart, streetsmart, och har lätt för sig i skolan, men idrott är inte hennes favorit och ja, hon försker göra sina egna regler:). Vi vet. Men hon behöver POSITIV uppmärksamhet!
Ska också tänka på vad du skrev här och ah det som rättesnöre för ja, jag faller också och blir sur och skäller hur fel det än är...Spec när jag är trött och sjuk då försvinner den goda mamman...Måste arbeta på det där...
Nu låter hon helt stökig, men jag lovar att hon inte är det! Tvärtom, alldeles _för_ ansvarstagande hemma och jag gör mitt bästa för att hon INTE ska känna så mycket ansvar mot sina småsyskon. Det räcker med skolarbetet för hennes del! Hon är varmhjärtat och ger bort alldeles för många saker, känslig och tuff och snäll. Vill väl.
Är skeptisk mot läraren bara och det där tvingande med "alla ska älska alla" och "det är en bra klass utan problem" etc etc. Det är lätt då om man har den uppfattningen att blir det problem så blir någon syndabock? Om du missförstår mig rätt. Dynamiken i klassen ändrades ju med två nya elever som ska ta plats...Alla måste söka nya platser, eleverna och läraren och det kan ta tid innan det landar igen. Lätt att fokusera på de nya som problem då? Och det är inte lätt att flytta...(hon började där i tvåan).
Jag tycker att alla ska vara schyssta mot varandra men inte ens barn kan gilla alla barn?
Tack för Din beskrivning. Jag förstår nu hur Ni har haft det i kontakten med skolan.
Jag tycker det låter grymt okänsligt att försöka dela på två barn som har funnit vänskap hos varandra. Det vittnar om brist på respekt för deras val. Om det är något val i livet som ska respekteras så är det väl valet av vänner!! Jag skulle som vuxen reagera kraftigt om någon utomstående försökte lägga sig i mitt val av vänner, det skulle kännas oerhört kränkande att få kommentarer typ: Ni är inte bra för varandra!
Det här med idrottsämnet har jag funderat mycket på. Jag förstår inte varför det alltfort ska vara så mycket flåshurtigt tävlingsidrottande. Jag skulle mycket hellre se det som ett "må bra ämne" där man ser lite bredare och "modernare" på saken. Förr i tiden med mycket kroppsarbete var det kanske viktigast att få muskler och kondition. Och det är det väl än i viss mån. Men det är i dagens stressade samhälle lika viktigt att lära sig att exempelvis meditera, slappna av, göra läkande rörelser, äta rätt osv för att kunna hantera informationsflödet och de många olika kraven och stressen.
Oj, nu är jag på väg att släppa lös en ny käpphäst. Det är bäst jag fångar in den innan den breder ut sig för mycket för att platsa i en kommentar. Detta får bli ett eget inlägg framöver istället.
Hoppas av hela mitt hjärta att Din tjej har det bättre nu. Om Du kan svälja lite av den berättigade ilskan mot hennes lärare och använda "berömpedagogik" på dem också så tror jag att Du kan förstärka effekten. Jag menar helt enkelt att om Du säger till hennes lärare att Du märker att tjejen mår mycket bättre när läraren ger henne positiv uppmärksamhet så får hon mer av det. Vi lärare är nämligen ungefär som journalister och lågstadiebarn; vi blir bättre av beröm!
Håller med dig om idrottsämnet! När jag gick i skolan var det väääldigt få som uppfyllde kraven som ställdes i idrott och väldigt få som uppskattade det.
Ja, jag ska ge positivt omdöme när jag pratar med läraren:). Skulle inte drömma om att ta upp en sådan här grej med henne när jag har feber eeler som nu börjar tillfriskna men är rosslig och trött....Får väl luska vid nåt samtal.