Inga Magnusson

Dom liknar mest av allt vanliga fläckar som efter snö som fallit ner från träden, men både gubben och hamiltonstövartiken Leta känner igen dem som harspår, sticker ner näsan där och grunnar. Vart har han gått, hur gammalt är det osv?

Att gå med en jägare i skogen på promenad upp till Sönnare (dialekt för "södra") Murstenstjärnet är som att få läsa i en öppen bok.

Den märkliga lukten som känns ibland är den efter rävurin (de löper nu och det är massor av fotspår och urinmarkeringar).

Hårtussen i snön är också efter räv (fäller vinterpälsen nu, den är som finast i november - december)

Harspåren går uppe på snön, de har det bra nu med mycket snö, når mat som de normalt inte når annars utan snö. Hararna är nattdjur, går fram och äter på natten, ligger på dagen o trycker under någon tätt gran. Det är en strategi för att klara sig undan rovfåglar och räv. 

Vi ser också ett "tåhopp" ("avhopp" på dialekt). Det betyder att haren när han känner sig förföljd går tillbaka en bit i sitt eget spår för att sen göra ett plötsligt långhopp så långt från det som möjligt. När då förföljaren kommer verkar det som om spåret efter haren försvinner i tomma intet. Haren parkerar då ofta på någon sten eller så för att betrakta förföljaren och vila lite. 

Närmare tjärnet så ser vi att rådjur och älg inte ätit av ensilaget på foderplatsen. Vi spekulerar lite om varför det är så när de ätit på de andra ställena. Roland bestämmer sig för att flytta ensilagebalen. 

De små åkerlapparna på Döverud ligger mitt inne i skogen och fungerar som viltåkrar. Längst ner i skogskanten finns en saltsten. Här finns massor av spår efter olika djur kors och tvärs. Men lite bekymmersamt är att vi bara ser älgspår på ett enda ställe. Betyder det att de bara håller sig stilla nu i den svåra vintern eller att de är få till antalet?

När vi kommer tillbaka till Liane så ser vi att över den åker som heter "Vänna" seglar en korp mäktig, tyst och stilla. De har fått ungar nu och söker mat förstås. Det är mycket korp här.  

Vi pratar med förväntan om de två valparna som vi hoppas vi ska få i sommar. Det ska bli så roligt!

Tills dess får vi nöja oss att gå med Leta och taxen Anton som idag och det är också ganska mysigt. Det är ett privilegium att få bo på Liane, nästan mitt i vilda skogen, med det här spännande växt- och djurlivet runt knuten.