Påskdukningen

Det var roligt att få duka lite prydligt på påskdagen till äting med goda vänner.  Det går bra med små barn också!
 
På påskaftonen blev det ärveproslinet. Finservisen fick jag efter min mamma när hon gick bort. Hon fick den i bröllopspresent av "Fru Wallentin". Mamma kallade henne så med vördnad i rösten. Det är en hel servis med 12 av alla tallrikar i olika storlekar, massor av uppläggningsfat och skålar. Det är guldkant på allt och då får man tänka efter vid disken. Jag kör dem i maskin men det går inte att ha diskmedel, bara varmt vatten, annars förstörs guldet.
Kostaglasen är lövtunna och jag är alltid lite rädd att något barn ska bita till och få en glasbit i munnen. Men än har det inte hänt. Min pappas kusin jobbade på Kosta glasbruk, inte som glasblåsare men nåt annat. Jag minns vårt besök där, hur man blåste glaset och i detalj hur de tunna glasen slipades. Vi fick 12 glas ( det skulle vara ett dussin på den tiden) . Förr använde jag dem sparsamt för jag var rädd om dem, men nu tänker jag att de ska användas. Allt annat vore fel.

Mer Hallsbergsnostalgi

Här på den blåsiga närkesslätten är jag uppväxt. Fast vi bodde i skogskanten med lite lä, bortanför Samsala, i Bäck. Det blev ett fint mönster på slätten på hösten när man höstplöjt  och det låg snö i fårorna. Fast annars får jag erkänna att jag uppskattar det värmländska landskapet med berg, skogar och sjöar mer och det  varje dag sedan jag lämnade Hallsberg år 1972..
 
Där nere låg skofabriken förr. Nu är det en second hand tror jag. Till vänster låg kvarnen, men den verkar vara riven nu. Dit brukade jag få åka med grann-bonden för att hämta spannmål som han lämnat till malning. Det var häst och vagn då för att transportera säckarna. Det vita vetemjölet fanns i vita tätvävda mindre säckar, det skulle man baka av. Sen var det grovt som skulle ges till kor och hästar, det var i stora jutesäckar. Hästen hette Bäckseda tror jag, en kraftig ardenner i någon rödlilaflammig skimmelfärg. Har inte sett den vare sig förr eller senare.Aredennerhästar hade alla här, de var lugna och fridsamma, stod still länge och användes i mest jordbruksredskap, inte alls  till trav. En annan hästmodell än den som finns i Sillerud, ha ha....!
 
Här var läderfabriken, fast gul och brun. Har ingen aning om vad den här byggnaden innehåller nu, men den ser nymålad och snygg ut så någon verkar ta ansvar. Läder - och skoindustrin var stor i området på den tiden, i Hallsberg, Kumla och inte minst i Örebro. Sen gick luften ur på bara några år och jag antar att tillverkningen flyttade utomlands med billigare arbetskraft.
 
När vi nu ändå är på Vadsbron så kan jag konstatera att luftbevakningstornet från krigsåren är borta. Där fanns lottor och civilförsvar som kollade luftrummet över oss ¨så inga fientliga farkoster kom närmare. Faktiskt på fullt allvar.
 
Tror detta är Edsbacken på öster. Jag hyrde rum med egen ingång där ett år när jag jobbade i familj i huset som är på bild under, det låg på andra sidan gatan. Minns att jag tjänade 300 kr i månaden. Många tjejer jobbade i familj efter skolan, dels för att få en praktik som behövdes för en del vidare utbildning, dels för att få en liten inkomst medan man funderade på yrkesval. Det fanns inga dagis då och kvinnor hade börjat förvärvsarbeta på 60-talet så det var välkommet med barnflickor.
 
Min mor o far hade en liten vinterlägenhet i Edsbacken på äldre dar. De flyttade dit några månader varje år för att slippa skotta snö och sanda gångar. Men de trivdes alltid bäst ute i Bäck och flyttade hem så fort de kunde.
 
 
I byggnaden till höger gick jag i realskolan första året, klass 3:3 b, sal H7 översta våningen.  Jag satt vid fönstret, alltså på första parkett när den spektakulära rättegången mot mördaren Olle Möller gick av stapeln i tingshuset till vänster. På den tiden var mord så ovanliga att de väckte uppmärksamhet, inte ett i veckan som nu. Massor av folk o media bevakade rättegången. Minns det än. Olle M dömdes för mordet på Rut Lind och avtjänade ett långt fängelsestraff.
 
Fina nybyggda lägenheter finns det lite här och där i Hallsberg. Här är på andra sidan Puttlabäcken från Allegatan räknat.  Gamla vänner i min ålder har ofta sålt sina hus o bor numera i lägenhet för att slippa jobbet med hus och trädgård. Här är fina bostäder med uteplatser åt alla håll. En förmiddag var jag här på förmiddagskaffe hos goda vänner under besöket i Hallsberg den här gången. Himla trevligt att ses, prata gamla minnen och nya upplevelser.
 
Min bror och svägerska är inga undantag.  De har sålt hus och flyttat in i den här fina terasslägenhetern vid Allégatan med Puttlabäcken nedanför . Om jag skulle bo i lägenhet så skulle jag vilja bo så här. Roligt att få umgås med dem i flera dagar, inte så ofta vi får så mycket tid. Ändå hann vi inte allt!
 
En dag gjorde vi utflykt till sjön Tisarens fritidsområden. De fanns när jag var barn och de finns i ännu högre grad nu, med massor av stugor nästan staplade på varandra . Här är trollkarlen Hartas hus. Det var ett skabbigt spökslott när jag bodde i Hallsberg och vi var nog alla lite rädda för honom. Han verkade ha övernaturliga krafter och jag ser att han finns omnämnd i boken om Sveriges trollkarlar.  Nu var huset i god ordning, fint målat.
 
Pinsamma minnen vid den här platsen. Det är badstranden som sommartid har rejäla bryggor. Jag började simskola här två somrar men fick avbryta direkt eftersom jag fick öroninflammation på en gång. Och det pinsamma är att jag fortfarande inte kan simma. Så kan det gå. Tisaren har i alla fall jättelågt vattenstånd och man ser stora stenar överallt ute i sjön. I vår sjö Östra Silen i Sillerud finns någon sorts logik i var man ska se upp för stenar när man är ute med båten, det är ofta i förlängningen av en udde eller halvö, eller i ett stråk längs med sjöns riktning. Men i Tisaren är det noll logik. Stenarna ligger utslängda  var som helst i hela sjön. Minns att det var svårt att manövrera här med båt.
 
 
 
 
 En dags shopping fick svägerska och jag i alla fall på Mariebergs köpcenter i Örebro. Och vi lyckades pricka in en dag när det var 20 % och 30 % i alla butiker. Det blev lite inhandlat.
 
Sannaheds gamla militäranläggning finns kvar som museum. Detta var officersmässen om jag minns rätt. Sannahed hör egentligen till Kumla kommun, men ligger precis på gränsen och det var inte så långt från mitt föräldrahem.
 
Sannahed har också en motorstadion, hemort för speedway och klubben Indianerna.  Jo vi var ofta här på speedwaytävlingar, det låg bara några kilometer från mitt föräldrahem. När jag var barn spolades det stor skridskois här hela vintrarna och vi åkte nästan varje dag. Jag har nog aldrig varit idrottintresserad egentligen, men i ålder 7 - 11 år så var jag hyfsat bra på skridskor. ;-)) Lärde mig aldrig åka på tjejskridskor med nabbar, utan på pojkskridskor.
 
 Mer Hallsbergsnostalgi några inlägg ner här i bloggen.

Hallsberg och nostalgi

Så har jag då tillbringat några dagar i Hallsberg där jag växte upp och jag roade mig med att ta en nostalgisk vandring bland minnen. Vi bodde en bit utanför samhället på landet och så flyttade jag härifrån ungefär 1967, så där 17 år gammal, men en del tror jag  mig ändå minnas.
 Huset ovan var då på 50- 60 talet en telefonstation. Damer jobbade här och skötte en manuell telefonväxel dvs kopplade ihop telefonsamtal rent fysiskt med sladdar och proppar på en tavla. Undrar om de inte hade något med telegram att göra också?  Pampigt med telefon på den tiden.
 
OAS eller O A Olsson hade en stilfull klädekipering här i hörnet. Det var minst två våningar med kläder. Där handlade vi när det skulle köpas nåt lite finare, annars kunde det bli Kapp Ahl i Örebro. Pappa jobbade på SJ så vi hade gratis resor och for ofta dit.  Nu är det Coco thai, en restaurang i hörnet.
 
Jag gick ju i skola här också. Detta är gamla yrkesskolan, den var rätt nybyggd då. När jag gått ur den obligatoriska skolan visste jag inte riktigt än om jag ville bli lärare. Min mamma sa förstås åt mig att gå husmodersskola för det hade hon gjort. Sköta ett hem måste ändå alla kvinnor kunna, sa hon ;-)) Det hette då hemteknisk yrkesutbildning. Så det blev det  ett år  här för min del med praktik och teori om matlagning, bakning, tvätt och städning. Ha ha... det mesta av detta rann av snabbt får jag väl erkänna, men roligt hade vi. De flesta som gick hemtekniska  skulle fortsätta till barnskötare sen för på den tiden förutsattes den yrkesgruppen jobba på barnhem av olika slag och då måste man kunna sköta om mat och kläder åt barnen, så hemtekniska var ett krav för att bli barnskötare. Daghem fanns ju inte alls då egentligen.  Många av dem som gick på skolan bodde på elevhemmet bredvid, ett rekordeligt ett  med husmor och allt. Där bodde en hel del pojkar också som gick verkstadslinjerna, så det behövdes någon som höll ordning.  Oj, så annorlunda allt var.
 
Den här dagen när jag gick förbi Alléskolan så var det inga upplopp. Annars har den tråkigt nog blivit berömd för den händelsen för ett par veckor sedan. Jag hann gå ett år här när den var alldeles nybyggd.
 
Här fanns på den tiden en skomakare om jag inte minns fel. Vi hängde där ibland. Det tyckte jag såg roligt ut. Tänkte ibland att jag nog borde bli skomakare ;-)) Men det blev jag alltså inte.
Maggan  skrev:
"Skomakaren Axel o hans bror som jag inte kommer ihåg vad han hette kämpade i många år med sitt skomakeri, där var jag mycket, de var så snälla mot oss barn o bjöd alltid på godis, Axel o hans fru hade inga egna barn. Så rara båda två. Hans bror var väldigt krum i kroppen. De bodde i Norrby. Kan än idag känna lukten."
 
Kanske var det nåt med glasmästeri här? Minns inte säkert.
 
Där nere låg en viktig butik: Pomonas, en välsorterad godisbutik där man köpte lösgodis över disk, hur lite eller hur mycket som helst. Han som hade den hette Fernelind eller nåt sånt. Nedanför där ligger hotell Stinsen. Det fanns inte alls då tror jag.
 
Här nere i källaren låg en mataffär, ingången var en trappa från Storgatan så kom man ner i butiken.
 
Anrika Wienerkonditoriet hade ingång här men man satt på andra våningen och fikade, där balkongen är. Där har jag tillbringat många timmar med fika och bara häng.  Det är konditori nu också men Landals.
 
Järnvägsstationen är tjusig. Hallsberg är ju en knutpunkt för järnvägstrafiken, med banor åt alla fyra väderstrecken. Samhället bildades egentligen när man byggde västra stambanan från Stockholm och Göteborg och bygget möttes här. Tror det var 1862. Massor av människor flyttade in och fick jobb både med själva järnvägen och med infrastrukturen runt omkring. Många övernattade här i samband med tågresor som på den tiden tog lång tid och krävde byten. Det behövdes både matserveringar och husrum.
Järnvägsrestaurangen låg  här alldeles bredvid- Verandan hängde vi ofta på. När jag gick realskolan så skickade mina föräldrar med mig 3 kr varje dag för att jag skulle kunna äta enklaste måltiden här. Det fanns ingen skolbespisning. Fast ibland köpte jag bara korv med bröd i kiosken istället för 1.50 och någon kaktus till samlingen för det som blev över. Det var inte bara maten som skoleleverna fick betala själva, utan också skolböcker och annat som behövdes för studierna. Minns att mina föräldrar i förväg lämnade en peng till bokhandlaren för mina inköp under läsåret och sedan noterades och drogs av vad jag hämtade ut. Det för att jag skulle slippa ha med pengar till skolan. Man fick själv köpa sina böcker.
Här borde Folkets Hus ligga. Det var viktigt med danslokal Grottan, biograf, kafé Lampas och mitt kära bibliotek. Jag var värsta bokmalen. Ungdomsavdelningen läste jag ut i stort sett hela och minns att jag var osäker på om man som barn verkligen fick låna i vuxenavdelningen. Lånen var begränsade till 5 böcker varje gång. Huset är i alla fall rivet och jag antar att det finns nåt nytt Folkets Hus någonstans i samhället, men jag vet inte var.
 
Huset bortanför FH - tomten var lite skrämmande med sin fasad och storlek, såg ut som ett fängelse. Byggdes säkert i början på 1900-talet, kallades alltid Överliggningen. Det var övernattningsplats för tågpersonal, typ lokförare, konduktörer och andra som jobbade på tågen. Tågresor var ju långsamma i början, tog ofta flera dagar.
 
Bergöös-huset. Det var järnaffär förr, en välsorterad, en av samhällets två. De konkurrerade och höll god standard. I bostaden ovan fanns väggmålnngar av Carl Larsson vars Carin kom härifrån om jag nu minns min historia rätt.
Och här fanns bokhandeln, Kallova hade väl den först och även när den flyttat hit var det väl. Bosse jobbade där men tog inte över som jag skrev, det var Stigs.  Palmkvist var bara anställd.
Det var fantastiskt att gå in här, kolla på böcker och prata böcker. Idag är det långt mellan de rent fysiska bokbutikerna. Mycket säljs på nätet istället.
 
Det kommer att bli mer nostalgi från Hallsberg framöver.
 
 
Här kommer lite info och  rättelser från Maggan
 
"Mataffären med det trekantiga fönstret, var en Konsum butik o ingången var från Storgatan, där kom man in i mjölkbutike o en trappa ner var övriga livsmedel. Åke Sterner var
föreståndare där.
Bokhandeln övertogs av Stig Karlsson o hette Stigs Bokhandel. . Bosse Palmkvist var bara anställd.
Finns inget Folkets Hus i Hallsberg längre, bio visas i Alleskolans aula.
Lokalen på Kapellgatan var glasmästeri en tid men före det låg en möbelaffär o därefter ett studieförbund innan glasmästeriet."
 
Maggan rättade även Cavallius till Kallova när det gäller namnet på bokhandelns ägare.
 
Tack för det!
 
 

Bilder från Bäck mars 2017

Hagaberg, mitt föräldrahem med nytt tak, nya fönster, ny riktig brädfodring och veranda.
 
En inglasad uteplats har det blivit också.
 
Så här ser det ut från grannens, den höga syrenhäcken är kapad till lägrenivå, skyddar inte längre från insyn. Grannen har tydligen hästar, fast vi såg inga ute.
 
 
 
Det mesta av grusgångar, plattgång, gjuten cementkant är kvar så som mamma och pappa gjorde dem för hand. Ladugården är fint nymålad med rödfärg, svart och vitt. Mammas spaljépäronträd är kvar.
En hel del trädgårdsland och blommor är borttagna förstås, det var så mycket arbete med allt. Två och ett halvt tunnland åker finns kvar och ser brukat ut.
 
Ladan och vedboden är kvar men inte slipstenen. Jordkällaren till höger.
 
 
 
 
Syrénbersån har fått golv och tak
 
Vi åkte förbi Lekmans gamla hus, nya ägare. Inga och Arne är borta och Conny bor i Brevens Bruk med fru Maud och är bagerilärare i Örebro kommun.
 
Huset där min klasskamrat Irene Hulén bodde finns kvar.
 
Tror hon hette Linnea som bodde här. Hon gav mig möglig bulle en gång, sen vågade jag aldrig mer tacka ja till inbjudan.
 
Sven på Bergets hus är också renoverat och bebott.
 
Blåsipporna blommade vid stenarna 
 
Gång / cykelvägen finns kvar.
 
 

Vackra blommor har vi fått och krukans historia ...

 
 
... är fascinerande.  Jag letade efter en kruka att ha den här stora buketten i och hittade den här Höganäskrukan. Den är rejäl och har stått i källaren i ett antal år. När jag skulle fylla vatten i den så hittade jag lappen nedan, skrivet på båda sidor av min far. Den låg längst ner i botten på krukan.
Den är alltså sedan 1800-talet, ägdes först av min fars mormor. Sedan fick min farmor Matilda den och efter henne min faster Ester. Min pappa ropade in krukan på auktionen i sitt föräldrahem Väderlanda (Värnlanda)i Värends Nöbbele 1976. Sen fick jag den.
 
På baksidan av lappen har min far skrivit den här infon. En nostalgitripp blev det att sätta blommorna i vatten. Roligt att hitta lappar om föremålens historia, hälsningar från gamla tider och släktens historia.
 

Linne o Lump i Laxå besökte jag

Jag åkte extra till Laxå i samband med Stockholmsbesöket,  för att gå på Linne o Lump, en second hand som jag brukar gilla. Den hade flyttat till nya lokaler sedan sist, lite mindre tror jag. Numera var sortimentet hårt nischat på  50 - 60-talsmöbler + tidstypisk inredning. I o för sig kul att gå runt och kolla men butiken var kanske roligare förr när det var mer textil och porslin också. Minns att jag fyndade tallrikar som inte går att köpa i vanliga affärer längre. Lite besviken var jag, men den som söker möbler från tiden blir säkert nöjd. Och man säljer mycket på nätet tror jag.
 
 
 
 

Byggnad med patina!

Jag är svag för såna här gamla byggnader med patina, trä där det finns spår av tid, av vatten och vind och slitage. De har liksom en själ, formad genom decennier.
Hur länge kan det här stå kvar? Det ser ut som om det skulle rasa när som helst. Hur kunde man veta när man byggde huset att det var precis så här stenarna skulle läggas  så att inte byggnaden skulle ramla ner?
En sten har spruckit! Vad händer nu?
 
Bilderna är från torsdagens jakttur. Här träffade vi också en f.d. kollega till mig och vi fick en fin pratstund. Grattade till nya barnbarn lilla Linnea!

Här föddes min mamma, Karlbergsvägen 65 i Stockholm.

Det ligger nära sonfamiljens bostad i Vasastan, så jag har de senaste åren gått förbi huset åtskilliga gånger och tänkt hur det kan ha varit den där gången för nu nästan hundra år sedan när min mamma föddes just här. Kan också tänka att det är märkligt att hennes barnbarn skulle råka bosätta sig alldeles i närheten.
I markplan finns en konstaffär och jag har ibland tänkt att jag skulle gå in där. Den här gången tog jag mod till mig och gick in., möttes av en äldre herre. Jag frågade om han visste nåt om huset och det gjorde han, dessutom var han en duktig berättare så jag blev stående där säkert en halvtimme och lyssnade.  Han sa att huset byggdes 1923. Då protesterade jag och sa att det måste ha funnits 1917 då min mamma föddes här. Men det var alltså inte det här huset som min mamma föddes i utan ett trähus på samma plats, med samma adress, ett hus  som byggdes 1903. Men man ville att alla husen på gatan skulle vara lika fina efter Karlbergsgatan, så det huset revs alltså 1923 och det här byggdes. Det som finns kvar sedan tidigare är gårdshuset, det revs inte. Syntes ju inte från gatan, där bodde enkla arbetare, eventuellt fanns där ett tvätteri. Det nuvarande huset byggdes med fina stora lägenheter på varje våning, men bredvid dem   så gjordes små ettor och tvåor där tjänstefolket skulle bo. Det finns säkert mycket mer att få veta om huset på Karlbergsvägen 65 men jag får återkomma till den här mannen. Han skulle gärna berätta mer och jag fick hans telefonnummer på baksidan av en liten tavla som jag köpte. Han hade haft affären här i över 20 år och  invandrat från Montenegro för länge sedan. Så roligt att få prata med honom, jag är så tacksam att han ville ta sig tid att berätta!!
 

Möbler med nostalgi

Har säkert skrivit om den förut, farmor Matildas amerikakoffert. Innan hon gifte sig var hon i Amerika och besökte sin kära syster Anna (gift Wesserling) under ett år. Då hade hon sina grejer i den här kofferten. Den är rätt gediget ihopkommen.  Till höger om den står ett skåp som var brunmålat när jag var barn och som stod i ett uthus. Min bror hade fått det av någon granngubbe och  brukade ha diverse färgburkar i det. Det var många färger på det men jag tog det hit, lutade av det och behandlade med olja - terpentin.
Det här kommer jag alltid att kalla för Blå skåpet. För det stod i hallen i mitt barndomshem, målat ljust dalablå färg med blomdekorationer på luckorna. Min mamma tyckte om att måla möbler så den blev gulvit en period och två dovt rosa nyanser en annan period. Jag lutade av förstås och oljade. Vi förvarar porslin i det.

Minnen från gården

Takbyte på hägnstugan är det nu. Husen på gården behöver sin omvårdnad, i alla fall de hus som vi ska använda till något nyttigt på sikt.
 
Bredvid den står en stor björk och med den finns ett minne. När Rolands farbror Evert var några år gammal så slog åskan ner i björken. Då svor Evert som stod i fönstret och såg.
- Banna faen! Nu small det!
Rolands pappa har berättat om det.
 
Nu måste björken sågas ner. Den var gammal och murken och spillde mycket löv på den lilla stugan.
 

Skure-Fritiofs båt!

Skure- Fritiof bodde på ålderdomshemmet i Guttarbol. Kan ha hetat Edvinsson i efternamn, eventuellt från Dalslandssidan. Han var lite ovanlig. Han byggde bl.a. ett slags  flygplan och med det skulle han flyga så snabbt så att isbergen smälte två kilometer innan han kom fram. ;- ) Arne på E frågade om han brukade spadvända Bäcketjärn. Men då svarade Skure-F:
-Du Arne har aldrig varit och sett Mjölkiska havet. Där kan man håva grädden med tvättfat två meter från land.
 
Kjell på Pärekul fick den här båten av Skure - F när han var 5- 10 år ungefär och lekte med den. Sen försvann båten tills Kjells hittade den i en bäck igen för några år sedan när han röjde. Så här ser den ut nu! Den är väldigt omsorgsfullt gjord.
 
 Just nu lägger Kjell nytt tak på ett uthus, det som förr var sockenmagasinet vid landsvägens korsning mot Tobyn, vid Pilgata. Det var där den kyrkliga församlingen förvarade spannmål och annat som man fick in som skatt från bönderna. Och det var här som man auktionerade ut beklädnad och försörjning av socknens hjon till lägstbjudande. Socknens hjon var de fattigaste och deras försörjning betalades med naturaprodukter som förvarades just i magasinet.

Arrendatorerna här på Liane var hårt hållna!

Arrendet av jord och hus reglerades strikt av kontrakt och regelmässiga avsyningar. Jordägaren  kyrkan var sträng och bestämde inte bara över gård och jord utan också över arrendatorns leverne.   I paragraf 6 i ovanstående kontrakt stadgas följande
 
" 6. Dryckeslag, kortspel och dansgillen få under inga villkor förekomma på Stomhemmanet (alltså gården Liane) under arrendetiden. Bryter arrendatorn häremot är han skyldig att genast afflytta från hemmanet".
 
 
 Oskar Boberg var alltså Rolands pappas morbror. Han bodde på Liane när Roland var barn. Det här kontraktet är undertecknat av Oskar och hans mamma Kajsa. Det kan ha varit i samband med att Kajsas man Karl Boberg dog. Under Kajsas namn står "hållit om pennan". Det bör betyda att hon var för gammal / synsvag / darrig för att skriva själv, så någon skrev och hon var med och höll i pennan.
 
Så småningom kom Oskars systers (Esters)  son  att arrendera tillsammans med Oskar. Det var alltså Rolands far Thyko. Han var nässt  äldst i en syskonskara med många barn som det var då: Lisa, Emma, Svea, Nils, Evert. Säkert har jag glömt någon. Rolands pappa Thyko var bara 17 år tror jag då hans far Gustav Kylén dog i tbc. Det innebar att Thyko och Nils och mamman fick ta över försörjaransvaret för familjen.  Det var hårt arbete i skogen på vinterhalvåret och jordbruket på Liane på sommarhalvåret. Familjens kvinnor fick ta hand om kor och grisar och annat under veckorna. De skogsarbetande männen var hela veckorna i skogskojor och kom hem under helgerna.
 
Det har genom åren varit mycket slit och umbäranden för anfäder och anmödrar på Liane, så visst var det fantastiskt att kunna köpa Liane / Prästgården för precis 20 år sedan då kyrkan sålde. Många minnen, goda och onda finns i väggarna och på åkrarna  runt Liane. Berättelserna lever vidare om vem som gjorde vad och vad som sades i olika sammanhang. Många ättlingar och släktingar bor kvar i närheten. Köpets 20 -årsjubileum  firade vi alltså på Valborgsmässafton  hemma hos Rolands systerdotter och hennes familj.

Gamla arrendekontrakt

Rolands anfäder var arrendatorer hos kyrkan, bl.a. här på "Stomhemmanet"  Liane. Mer om detta senare-
En Boberg var morbror till Rolands far. Han hade ursprung från soldattorpet Västra Boda, därav namnet Boberg.
 
Mer om detta imorgon.

Roland o Roy H.

Kortet är taget på Roland till vänster och hans kompis Roy. De lekte alltid cowboys. Roland var Adam Cartwright och Roy var Little Joe. Här står  de i full utrustning ungefär 7 år gamla. ;-)  Synd att kortet är så litet, det gick inte att förstora mer än så här. Roland blev kvar här på Liane. Roy hamnade i Stockholm, som polis i många år och sen säkerhetsansvarig på Sveriges casinon, boende på Lidingö,  gift med Greta och de har två barn. Vi fick kortet från Roy nu under julhelgen!
  Roy hittade det i Gunhilds album.

Blå stjärna med krigsplacering var ju jag också!

Blå stjärna heter ju Jan Gs senaste bok. Nu har jag läst en bit i den och konstaterar häpet att titeln syftar på just fenomenet Blå stjärna. Och jag var också en Blå Stjärna, fast använde det inte som täckmantel för spioneri förstås som Johanne gör i boken ;- ) Det var / är  en civilförsvarsgren tror jag så som Bilkårister, Hemvärnet och en del annat. Jag antar att Blå Stjärnan växte fram ur behovet av att sköta om djur när det var krig. Inom ramen för Blå stjärnan gick vi kurser i "Allmän djurvård", tog traktorkörkort osv, allt på veckolånga internat.
 
 Sen blev jag krigsplacerad i Juliussons potatisland. ;- ) Asch inte i hans land men på den familjens gård med potatisodling i stora mått  och jag skulle alltså arbeta där om mannen i huset blev inkallad till krigstjänst. Tänket var att Sverige måste absolut fortsätta vara självförsörjande på livsmedel i händelse av krig. De män som måste gå ut och försvara landet skulle ersättas direkt av någon annan. Minns att krigsplaceringsordern var hemlig, fick lösas ut på posten och det var straffbart att tala om den. Och straffbart att inte infinna sig enligt order. Efter det så höll jag tummarna ännu hårdare än förut att det inte skulle bli krig.
 
Tja, det var andra tider! Roligt att bli påmind i alla fall. Hade nästan glömt bort alltsammans.
http://svenskablastjarnan.se/
 
I kväll kommer här på bloggen en gammal bild på Roland o Roy när de var små och lekte cowboys!

Mer nostalgisk förvaring

Den här kistan är också från min pappas föräldrahem i Småländska Nöbbele  o Värnlanda. Den har varit behandlad med någon rödfärg och så blåmålad på locket, och beslagen. Men färgen på ovansidan har slitits ut. APS 1846 står det snirkligt målat. Det var Andreas Persson, min farmors far. Jag vet inget om kistans historia, mer än att den gavs till min farmors familj. Gissar att den användes till brödförvaring men det är bara en gissning för att det finns ett litet grunt fack till höger i kistan. Jag fick den av min farbror Erik. Älghornen ovanför är också från pappas föräldrahem. Pappa och hans bröder hade förstås gevär och licens och jagade väl älg någon gång. Men jag vet inte vem som skjutit den här. Måste ha varit en märkligt stor trofé på sin tid, mitten av 1900-talet någon gång kanske.
Den här har jag till att förvara textilier i. Fick se för några dagar sedan att den är märkt inuti med små bokstäver B M. Den har alltså tillhört min faster Berta Magnusson. Henne har jag inte heller träffat. Hon var aldrig gift och lämnade föräldrahemmet för att arbeta på ett hem med utvecklingsstörda barn. Barn med sådana handikapp togs ifrån sin familj på den tiden och placerades på institutioner med många barn. Barnen hade förstås sjukdomar bl.a. tbc som man inte kunde bota då. Berta fick också tbc och dog i det, vet ej när men hon var inte så gammal. Det lär ha varit svårt för farmor att mista sin dotter på det viset. En annan av hennes döttrar, Signe gift Härndal, dog i barnsäng när hon fick sitt andra barn. Det första barnet, en pojke som var ett par år då, bodde omväxlande hos sin mormors familj och hos pappan o  släktingar på Värnlanda gård. Han föddes 1930 och är min enda kusin, bor numera i Växjö.

Son Markus 1 år och vid konfirmation!

Och nu fyller han snart 40! Oj vad tiden går! Barnen närmar sig medelåldern och vi är lika unga. Äsch, det är vi förstås inte men svårt att ta in att så många år har gått. Bilden ovan är när Markus konfirmerades och snyggingen bredvid honom är hans pappa Roland. ;- ). Vi hade anledning att gå igenom ett antal gamla bilder idag och hittade bl.a. de här. Sen hittade vi en ny amerikansk släkting också ¨på Rolands mormors sida, Melissa Hickman. Men det får vi återkomma till.
Markus drygt 1 år i köket i lägenheten i Snarkil, året borde ha varit 1977. Våra barn fick börja  äta med händer och fingrar. Jag  satt bredvid och stoppade in lite med en sked också ibland. Men det mesta pulade de in själva. Det kunde ta en stund så om jag ser rätt är det en tallrik som man kan ha varmt vatten i ett mellanrum mellan bottnarna för att maten inte ska bli kall. ;- ) Finns säkert inte numera. Det var nog också sugploppar på undersidan så den inte skulle åka i golvet direkt.

Farmors hårblomma med hårkonst från Wåmhus

Bildresultat för Värnlanda
 
Min farmor var alltså i Amerika på besök hos sin syster i slutet av 1800-talet. Där lärde hon sig konsten att göra en slags virkade blommor av människo-hår.  Gissar att hon lärde sig konsten av någon svägerska. Hennes syster  i Amerika var gift med en man från Dalarna och han kan ha haft kvinnliga släktingar med sig. Hårkonsten kom från hårkullorna i  Våmhus i Dalarna och fick egentligen inte läras ut till någon utanför byn, men min farmor lärde sig alltså av någon under det året hon var i Amerika hos sin syster på besök.  Många hade ju långt hår på den tiden, tacksamt att arbeta med. Den här tavlan är gjord 1897 av min farmor efter hemkomsten när hon hade gift sig och den är till minne av hennes bröllopsdag.  De torkade gula blommorna är från brudbuketten och slöjan som hänger över tavlan  är från hennes brudslöja. Hårblommorna är gjorda av hår från släktingar men jag vet inte vilka. 

Farmors amerikakoffert!

Nu har den kommit till mig! Den har varit i broders ägo sedan våra föräldrar gick bort. Men nu flyttar han och S från hus till lägenhet och kan inte härbärgera den längre. Så nu är den här hos mig som fort blir nostalgisk över gamla släktprylar. Mest över den historia de bär med sig. Koffertarna var väl sin tids resväskor / packlårar. När de inte var med på resor kunde de användas till förvaring av sånt man var rädd om eller helt enkelt textilier.
 
Min farmor Matilda träffade jag aldrig men hon  hade alltså den här med sig när hon åkte till Amerika i slutet på 1800-talet.  Hon stannade där ett år och bodde hos sin syster Anna. Men farmor kom hem till Sverige igen efter ett år i Amerika och jag ångrar att jag inte frågade min pappa  varför. Var resan bara tänkt som ett besök hos systern som det sägs att hon var så fäst vid? Hade hon tänkt emigrera men längtade hem? Blev hon beordrad av sina föräldrar att komma hem igen?
 
Sen när hon kommit hem gifte hon sig med min farfar, fick efternamnet Magnusson och paret fick sju barn, min pappa Lennart  var yngst, sladdbarn. Familjen  bodde på Värnland Östregård (skrivs ibland Väderlanda)  i Värends  Nöbbele, Ingelstad i Småland nära Blekingegränsen. Värendsbygd, Dackebygd om man ska se tillbaka på den bygdens historia. Kvar på gården bodde min farbror Erik Magnusson och min faster Ester Magnusson. De fick sköta om de gamla föräldrarna och gården. Vi hälsade på ibland på somrarna när jag var barn. .
 
 

Paus i skogen

 Längst fram i bild är Karl - Ludvig, bakom honom från vänster David Kylén, Nils Kylén, Helge Kylén, Evert Kylén. För att orka med hårt arbete i skogen så behövdes mat ofta, och kraftig mat. Matsäcken var viktig.

Tidigare inlägg