Inga Magnusson

... blir det nu.
Jag bodde i Hbg som barn och delvis som tonåring.  Vi var där på genomresa den gångna helgen och besökte mina  gamla "kultplatser" förstås.


" Gôrdike" skulle nog den här vattengölen kallas av vackra-älvar-vana värmlänningar. Men för oss som växte upp i Hallsberg, svältfödda på sjöar och vattendrag, så var det exotiskt med Puttlabäcken mellan skolan och centrum. "Rio de la Puttla"!




Wienerkonditoriet var nog sin tids ungdomsgård, fast nu heter det Landals. Det var här det hände, här alla hängde över en fika på kvällarna, läste tidningar, spelade skivor från jukeboxen och bara pratade. Mest på helgerna men även vardagar. De flesta hade det rätt trångbott hemma på den tiden så det var lättare att ses utanför hemmet. Och det fantastiska är att inredningen i stort sett är densamma; golvet i trappan opp, de här träskivorna på väggarna, ledstången, golvmattan, en del av möblerna.


Här var mitt stambord, med utsikt över den vackra stationsbyggnaden. Elementet är detsamma som då och även fönsterbrädan i stabil sten.


Jukeboxen som fanns då är borta nu, men det finns gamla vinylskivor i bokhyllan.


Och en bunt gamla Bildjournalen att bläddra i! Det var ju i mittuppslaget som vi hittade de här stora idolaffisherna  som kunde vikas ut och sen hamna på väggen.



Böcker fanns också i bokhyllan och det går bra att byta! Kul idé!

Och gott fikabröd är  det fortfarande.

Den var lite trasig i kanterna, den gamla trasmattan med de fina rosengångsbårderna. Men färgerna är fortfarande klara, mattan är tätslagen och felfri i övrigt, så jag klippte av en bit, repade upp och knöt nya pärlknutar av fransarna, fyra och fyra tillsammans. Kunde inte låta bli att titta på tyget i de inslag jag tog bort. Och fastnade i en nostalgitripp, det var ju mammas flanellnattlinnen, pappas pyjamaser, broders skjortor, mormors strumpor, förkläden, klänningar ja allt kom till sin sista användning.   Tala om återbruk och recykling!


Mattan var säkert vävd på 50-talet, eller början av 60. Inte varje år, men kanske vart tredje år så satte modren upp vävstolen  på övervåningen för att väva trasmattor. Det gjordes förstås inte förrän efter jul. Då var odlingssäsongen slut, grönsaks- frukt- och bäromhändertagandet var över.  Jordkällaren full med konserverade bönor, ärtor, morötter, plommon, svamp,  saft och sylt. Slakten som gjordes före jul var också klar och allt därifrån var konserverat och saltat; köttbullarna, korven. Från slutet av 50-talet blev de hemgjorda charkuterierna istället nedfrysta i nymodigheten frysbox. Ja, och så var ju själva julfirandet över. Då var det vävtid, sticktid och sytid när vintermörkret lade sig och inga andra sysslor var akuta. När det var färdigvävt klipptes alltsammans ner och fransarna knöts. Vävstolen plockades ner och ställdes undan till nästa gång. Efter vårstädningen var det dags att lägga på de nya fina mattorna.

Trasorna till mattvävningen klipptes kontinuerligt under året vartefter plagg blev så utslitna och lappade att de inte gick att använda mer. För så var det, kläder som var trasiga slängdes inte, utan man satte på lappar så länge det gick och så användes de till vardags.  Det var inte skämmigt att ha lappade kläder, utan tvärtom, ett tecken på ordentlighet,  men däremot fult att ha trasiga kläder.  Sånt pratade folk om. Det ansågs slarvigt och lågt att inte vara hel och ren. Kragar vändes och skjortmanschetter kantades, vuxenkläder kunde sys om till barnkläder. Så var det hos alla, sparsamhet rådde, kläder och tyg var dyrbart att köpa om man jämför med inkomsten. Det var inte tal om slit och släng. Trasmatteklippandet var alltså typiskt kvällssysselsättning, speciellt före tevens ankomst  runt 1959.


Mamma klippte ovanligt smala trasor och slog dem väldigt hårt. Hon var stark i armarna.  Varpen var tät ser jag. Så det blev slitstarka mattor men ändå lätta att tvätta. Förr så skurade jag med såpa nere vid sjön, men på senare år så har jag  kört dem i maskin, vilket går bra när de inte är så tjocka, fast utan centrifug förstås. Vävning hade mamma lärt sig på lanthushållsskolan. Det var inget avancerat, rejält  tuskaft och rosengång. Tuskaft blev det på mattorna för kök, sovrum och hall. Rosengångsbårderna var för mattorna till finrummet. Det här är alltså en f.d. finrumsmatta. Säkert har jag gjort en del inslag här också. Jag lärde mig trampa både tuskaft och  rosengång och fick väva ibland, men bara  små bitar i taget, så modren kunde slå ihop ordentligt  mellan varven. Jag orkade inte få till den rätta knycken, det blev för löst.  

En nostalgitripp blev mattan och många minnen dök upp.

Kan inte låta bli att tänka på Annaa M också. Om hon hade levat så hade hon kommenterat det här inlägget. Vi läste varandras bloggar länge och kommenterade ibland. Och just när jag skrev om mattor och kläder och vävning så var hon på hugget det var hennes område, textillärare i grunden, sedan journalist. När hon skrev om skolan så kommenterade jag.  Annaa gick bort hastigt, alldeles för tidigt, visst är hon saknad. Hon hade integritet, skrev  självutlämnande och alldeles ärligt.

... kanske delvis är ett kulturgeografiskt fenomen. ;-)

Jag funderar på det ibland när jag jämför min fördragsamhet med bilköer med gubbens. För min del är det inga problem att sitta i kö och vänta, jag passar på att koppla av och låta tankarna flyga omkring, eller lyssna på radion. Men gubben blir stressad, allt mer ju längre tiden går och det inte flyttar sig.

Där jag växte upp fanns alltid järnvägsspår att passera, oavsett vart man skulle åka. Två stambanor möttes på orten och hela samhället präglades av den logistiken. Från stationen fanns alltså 4 järnvägslinjer, en  i vardera väderstrecket och alla var livligt trafikerade.  Tre av dem var dubbelspår. Inbyggt i oss alla var att ta till restider så att man kunde stå en god stund vid järnvägsövergångar och vänta på att tåg skulle passera. Och fort gick det inte så där nära stationen, farten var ju låg och godstågen till synes oändliga.

Västra stambanan byggdes från Stockholm och Göteborg och så möttes man i Hallsberg, 1862 tror jag. Samhället korsades så småningom också av norra stambanan, den som gick ner till Motala - Mjölby - Nässjö - Malmö och norrut till Örebro - Krylbo (Avesta) - Östersund. De här stambanorna byggde staten för havre - skog(pitprops till gruvor i England)-  och malmpengar i slutet av 1800-talet. ´Sen var tanken att privata järnvägsbolag skulle bygga järnvägspår från stambanorna ut till andra orter. Så skedde också, bl.a. mellan Årjäng och Åmål. Det  spåret var en enorm satsning med våra mått mätt och om den kommer att berättas en del i Silleruds sockenbok. Fast det var svårt att få lönsamhet på de här banorna så staten tog över de flesta ändå till slut. Staten tjänade dock stora pengar på att järnvägen gjorde Norrlands skogar och malmtillgångar exploateringsbara. Värmland kom att "exportera" mängder av människor och hästar upp till skogshuggning och skogskörning i Norrland under den här tiden. Det var lite av Sveriges Klondike, även om ingen blev rik. Jo, skogsbönderna i Skyttmon blev rika, de som inte sålde sin skog till skogsbolagens träpatroner.

För att återgå till min barndom i Hallsberg,  så fanns det massor av övergångar på den tiden. Det var innan man hade dagens krav och i stort sett alla var i samma plan. En del hade bommar, några hade rött blinkande ljus + plingsignaler, men de flesta var obevakade, hade bara tre gula varningskyltar med röda streck på, först ett, sen två och tre. Hela min skoltid passerade jag minst en sån övergång utan bommar. Tänker ibland på om vi idag skulle  släppa iväg en 7-åring på cykel flera kilometer för att på vägen passera dubbla järnvägsspår utan bommar. Ja, kanske.

Olyckor förekom. Det var människor som såg tåget komma men som underskattade tågets hastighet och blev överkörda. En del fick motorstopp med bilen på spåret och blev stående där, eller körde omkull med cykel och blev liggande när tåget kom. Jag har fortfarande svårt att byta växel när jag passerar en järnväg. Andra valde att ta sitt liv på det här  sättet. Det var lokförarnas mara att tvingas se ner på en människas ångestfyllda ögon i dödsögonblicket. En del av dem orkade aldrig gå tillbaka i tjänst igen efter att ha upplevt det. En god vän till min barndomsfamilj drabbades av detta efter att ha varit med om flera sådana händelser. Det rekommenderades att föraren  skulle blunda vid själva smällen så att inte minnesbilden skulle finnas kvar och plåga i framtiden.

Jaha, vilket märkligt inlägg det här blev då, bara ren skär nostalgi.

... kallas en avdelning på Riksarkivet. Den kan man utnyttja mot en avgift och komma in i register som kan vara intressanta för släktforskning. Jag har tänkt pröva det och har betalat för en kortare period. Hoppas det fungerar bra.

... ägnar jag mig åt i det här inlägget och det lär inte intressera någon annan än mig själv. Men jag tycker om de här gamla sakerna från mitt barndomshem.


Riktigt typiskt 60-talsdesign på filtarna.


Den här korgen har modren burit oändligt mycket hemgjord saft, sylt och konserver i. Den hade plan botten och passade perfekt till det. Så stabil att man kan fylla hela med saftflaskor.

Masurbjörk från min mammas föräldrahem om jag minns rätt. Kanske början 1900-tal.


Koffert igen. De guldfärgade kuddarna är sydda av draperityget som blev över när modren flyttade från Bäck. Allt togs till vara.


Resvästkorna ska jag nog slänga i alla fall. Visste bara inte om det var de här eller en tredje som yngste sonen ville ha.

 

Pinnstolarna i det gamla köket köptes på 50-talet, eventuellt redan på 40-talet. De avlutades och målades om ett antal gånger, var från början som brun svagdricka. De är alltså använda i minst 60 år och fortfarande är ingen av dem racklig.


Min mammas morfars rakspegel.


Pappas skrivbord. Teak förstås och lite av en helig plats. Lådan i mitten var alltid låst. Det var pappor som hade hand om familjens ekonomi och viktiga papper. Ingen annan.

 

 

... är inte alltid det man tror.


Den här lilla figuren är en Goebbel och alltså inte vilken porslinsfigur som helst. Den är värd nåt.



Den här grytan fick min mamma av mig vid något tillfälle i början på 60-talet. Den var nästan värdelös tyckte vi eftersom den inte hade planslipad botten alltså inte gick att laga mat i. Den fick bli värmegryta för de gröna och gula bönor som ofta serverades. Nu är den helt rätt eftersom den är 60-tal och dessutom har rätt orange färg. Den är värd nåt.

De här två sakerna hör till dem som jag inte kommer att sakna och det spelar ingen roll om de är värda  lite mer än loppis.

... Först lång sovmorgon efter en turbulent dag igår. Sen ett brutalt uppvaknande när jag insåg att ingen är ofelbar och att om vi levde på medeltiden så skulle min senaste synd vara dyr att köpa ut med avlatsbrev. Men numera kommer man inte så lättvindigt undan utan får fortsätta att tampas med sitt dåliga samvete resten av livet. Man kan bara hoppas att den tilltagande glömskan kan vara så snäll och lägga sitt täcke över eländet.

Förmiddagskaffe med Rolands anställda och Arrendator - O som haft sonen på student.

Lätt lunch med stekta kasslertärningar och lök i omelette stekt i pannan. Inte fel. God sommarmat och lättvindig.

Hela dagen har jag tvättat täcken och mattor från Tjärnshagetstugan. Måste passa på nu när det är bra försommartork.

Duschat två gånger under dagen eftersom det är så varmt och svetttigt.

Klippt och plockat ut torrt ur syrén - rosbusken beväpnad med läderhandskar och sekatör. Har ändå rivmärken över armarna och benen. Gamla väldoftande rosor är ingen lek, de försvarar sig vildsint mot intrång.

Jag var lat en stund på verandan på framsidan för att se perennarabatterna ordentligt, de har snart blommat över nu; iris, gul lilja, blågull, akleja och den omtalade getramsen ( som alltså inte hade med tramsig get att göra utan växten rams!).

Passade på att försöka vara nostalgisk, drack svartvinsbärssaft och åt bullar till. Tänkte lite på barndomstiden med varje ledig dags kaffe i bersån eller under päronträdet, förmiddag och eftermiddag. Fast då var det ingen sötsliskig köpesaft utan riktigt hemgjord från jordkällaren och det var inga gummiartade glutenfria bullar utan modrens goda vaniljbullar. (Minns Suss!) Och allt upplagt på vackra små fat med virkade dukar  i pastellfärger.  

Nu har jag packat för att vi ska åka en kvällstur ut på sjön och ta med lite ätbart. Vi jobbar hela dagarna - alltid. Det är inte jobb, det är en livsstil. På något sätt. Fast så gör väl alla. Måste rädda undan lite ledig tid när vädret är så fint som idag. Vi ringer och ber D och G att tända grillen nere vid stranden så kommer vi strax med lite mat båtvägen, vi kan äta och njuta av kvällssolen en stund och så åka hem med båten, det tar fem minuter enkel väg.

... luktar det starkt ur Stjärnhofskofferten, så jag vädrar den nu för att utröna om den kommer att vara användbar. I så fall ska jag samla diverse "mamma-minnes-saker" i den för att kunna ta fram dem och kolla på ibland. 

 När jag var liten så lades alltid vinterns yllesaker; vantar, strumpor, halsdukar, mössor och sånt i den här under sommarhalvåret. Man gjorde så då. Och det behövdes varvas med malkulor för att inte bli förstört av ätande larver. Antagligen sparades utrymme på så sätt, man behövde inte ha allt hängande framme. Koffertar var egentligen en smart uppfinning, något mitt emellan resväska, flyttkartong och förvaringsmöbel. Man kan väl anta att det fanns ett behov av att låsa in sina tillhörigheter, de flesta var inte så välbärgade och ville behålla sin prylar. Det här är en koffert som min mamma måste ha haft med sig när hon flyttade hemifrån, hon växte upp i Stjärnhov i Sörmland.

Ur kofferten sticker det upp en besman. Den här användes i mammas barndomshem till att väga allt. En rätt suverän uppfinning egentligen, enkel och genialisk.

Den här snygga blåklockedekorationen ´passerade vi någonstans på vägen, jag minns inte var förstås.


Det här är avfarten till  det hus där min mormor bodde när jag var liten, på Källbo. Men min mamma växte upp i Norsborg, nära Torp som GP o Anitra köpte.
Det är nära Sparreholm i Sörmland.

Här kommer vi till Hallsberg, där jag växte upp. Nja inte i samhället men utanför en bit. Stationshuset finns kvar. Förr var det omlastning av resgods här och så bodde stinsen och hans familj ovanpå. Han hade rött band i sin mössa och de andra som fick vifta av tågen, tågklarerare?, hade blått. Och snygga uniformer var det på alla järnvägstjänstemän, statligt anställda minsann med diverse förgyllda märken.

Hallsberg växte upp när stambanan Stockholm - Göteborg byggdes färdigt någon gång 1862 ungefär. Huset här är ju tidstypiskt i sin arkitektur.


Den här tegelbyggnaden är troligen från ungefär samma tid, kanske något senare. Det var realskola när jag växte upp här på 50 - 60 -talet. Mitt klassrum var längst upp i gaveln här, sal H7, (varför minns man så mycket onödigt?) och vi kunde sitta där och på första parkett se hur människor strömmade till tingsförhandlingarna i målet mot Olle Möller, han som dömdes för mord på Rut Lind i Fjugesta. Han dömdes mot sitt nekande och domen var väldigt omstridd.


I Hallsberg finns en fin blomsteraffär vid torget, Lena Hanssons tror jag. Jag brukar handla där.


Närkesslätten kan inte konkurrera med det värmländska vackra landskapet, men just det här gillar jag. Det blir en märklig grafik över slätten när allt är plöjt och det finns frost eller snö i plöjerna.  Här är utsikten mot Mosås efter motorvägen.

Det här är en  20 cm hög vas!

Och ett av mina bittraste minnen inser jag nu när jag städar runt och hittar allt möjligt, bl.a. den här.

När min bror var 9 år och gick i trean så vann han KM i längdskidor. Han fick en fin liten tennpokal på fot och den stod alltid mitt på byrån i hans rum. Den var hans stolthet! Jag, som var en 5 år yngre beundrande lillasyster, insåg ju att detta var stort och att min bror var näst intill världsberömd. Hans namn hade stått  i lokaltidningen Nerikes Allehanda!  Modren sparade tidningen förstås.

Alltså bestämde jag mig tidigt för att också vinna KM i längdskidor när jag var 9 år. Det var första  årskursen man kunde ställa upp i kommunmästerskap i vår kommun. Jag tränade och slet så tungan hängde ur halsen!!

Och jag vann! Jag vann verkligen KM i skidor när jag var nio år!  Fast jag minns nu efteråt att det smakade blod i munnen.

Sen väntade jag otåligt på att jag skulle få pokalen, den slutgiltiga triumfen. Jag hade redan sett ut platsen, mitt på mitt toalettbord, det njurformade med glasskiva. Alla flickor hade såna bord då med spegel ovanför, också i teak. (Vågar inte tänka tanken;  alla utrotningshotade regnskogar, men allt var i teak på den tiden, vi var ju så okunniga och aningslösa!!!)

Så en dag skulle jag få den! Det var på en gymnastiklektion som magistern bestämt sig för att dela ut den. Röd i ansiktet av upprymdhet klev jag fram för att ta emot min pokal.

Men det var ingen pokal jag fick!! Det var en fjantig glasvas, som det inte stod någonting om KM på, eller något om att jag hade vunnit, eller något annat storslaget! Det var bara en liten glasvas med en skidåkare på, vilken som helst!. Jag skämdes alldeles förfärligt och insåg att alla andra också måste inse att det var en nesa att få en vas istället för en riktig pokal. Jag blev ännu rödare i ansiktet och trodde att jag skulle sjunka genom jorden av skam.

Jag tror att magistern såg hur det var fatt och han sa ursäktande att det ansågs mer lämpligt att flickorna fick en vas och pojkarna en pokal. För flickorna skulle ju ha mer nytta av en vas. Det var nog första gången jag insåg att detta att vara flicka var lägre på något sätt, inte lika mycket värt. Vi var mer nyttovarelser och pojkar var mer ärofulla.

Vasen är i alla fall ett sant stolpskott, den är inte ens nyttig. Den går inte ens att ha blommor i för då faller den omkull. Den är för smal nertill och är för tjock hela vägen. Den fungerar bara som en påminnelse om hur det var då, hur lågt det var att vara flicka på 50-talet, för året var 1959\60.

...hittade sonen nu under sin hemmavistelse. Det var ett bildkollage som han fick i samband med att han gick ur klass nio, alltså avslutade grundskolan och flyttade hemifrån för första gången, till Åmål för att gå på gymnasiet. Jag ville att han skulle komma ihåg vilka som var hans hem och familj och skickade med det här. Det är barnen i olika åldrar och vårt hus och mannen bakifrån den korta perioden när han faktiskt hade skägg.


Fr.v. ovan är det sonen med Skott som valp, vårt hus, sonen när han agerade på niornas show det året, den samme när han gick ur nian och blev uppvaktad, fadren på jakt, syster när hon gick ur nian, Stockholmssonen när han spikar och hjälper sin far att bygga vår altan och den yngre LA-sonen står bredvid och tittar på. Nu fick bilderna följa med till Stockholm i torsdags  när färden gick tillbaka dit.

Glada är vi att sonen varit hemma så länge, men visst är vi lite lessna nu när han åker tillbaka igen.