Vackra blommor har vi fått och krukans historia ...

 
 
... är fascinerande.  Jag letade efter en kruka att ha den här stora buketten i och hittade den här Höganäskrukan. Den är rejäl och har stått i källaren i ett antal år. När jag skulle fylla vatten i den så hittade jag lappen nedan, skrivet på båda sidor av min far. Den låg längst ner i botten på krukan.
Den är alltså sedan 1800-talet, ägdes först av min fars mormor. Sedan fick min farmor Matilda den och efter henne min faster Ester. Min pappa ropade in krukan på auktionen i sitt föräldrahem Väderlanda (Värnlanda)i Värends Nöbbele 1976. Sen fick jag den.
 
På baksidan av lappen har min far skrivit den här infon. En nostalgitripp blev det att sätta blommorna i vatten. Roligt att hitta lappar om föremålens historia, hälsningar från gamla tider och släktens historia.
 

Linne o Lump i Laxå besökte jag

Jag åkte extra till Laxå i samband med Stockholmsbesöket,  för att gå på Linne o Lump, en second hand som jag brukar gilla. Den hade flyttat till nya lokaler sedan sist, lite mindre tror jag. Numera var sortimentet hårt nischat på  50 - 60-talsmöbler + tidstypisk inredning. I o för sig kul att gå runt och kolla men butiken var kanske roligare förr när det var mer textil och porslin också. Minns att jag fyndade tallrikar som inte går att köpa i vanliga affärer längre. Lite besviken var jag, men den som söker möbler från tiden blir säkert nöjd. Och man säljer mycket på nätet tror jag.
 
 
 
 

Byggnad med patina!

Jag är svag för såna här gamla byggnader med patina, trä där det finns spår av tid, av vatten och vind och slitage. De har liksom en själ, formad genom decennier.
Hur länge kan det här stå kvar? Det ser ut som om det skulle rasa när som helst. Hur kunde man veta när man byggde huset att det var precis så här stenarna skulle läggas  så att inte byggnaden skulle ramla ner?
En sten har spruckit! Vad händer nu?
 
Bilderna är från torsdagens jakttur. Här träffade vi också en f.d. kollega till mig och vi fick en fin pratstund. Grattade till nya barnbarn lilla Linnea!

Här föddes min mamma, Karlbergsvägen 65 i Stockholm.

Det ligger nära sonfamiljens bostad i Vasastan, så jag har de senaste åren gått förbi huset åtskilliga gånger och tänkt hur det kan ha varit den där gången för nu nästan hundra år sedan när min mamma föddes just här. Kan också tänka att det är märkligt att hennes barnbarn skulle råka bosätta sig alldeles i närheten.
I markplan finns en konstaffär och jag har ibland tänkt att jag skulle gå in där. Den här gången tog jag mod till mig och gick in., möttes av en äldre herre. Jag frågade om han visste nåt om huset och det gjorde han, dessutom var han en duktig berättare så jag blev stående där säkert en halvtimme och lyssnade.  Han sa att huset byggdes 1923. Då protesterade jag och sa att det måste ha funnits 1917 då min mamma föddes här. Men det var alltså inte det här huset som min mamma föddes i utan ett trähus på samma plats, med samma adress, ett hus  som byggdes 1903. Men man ville att alla husen på gatan skulle vara lika fina efter Karlbergsgatan, så det huset revs alltså 1923 och det här byggdes. Det som finns kvar sedan tidigare är gårdshuset, det revs inte. Syntes ju inte från gatan, där bodde enkla arbetare, eventuellt fanns där ett tvätteri. Det nuvarande huset byggdes med fina stora lägenheter på varje våning, men bredvid dem   så gjordes små ettor och tvåor där tjänstefolket skulle bo. Det finns säkert mycket mer att få veta om huset på Karlbergsvägen 65 men jag får återkomma till den här mannen. Han skulle gärna berätta mer och jag fick hans telefonnummer på baksidan av en liten tavla som jag köpte. Han hade haft affären här i över 20 år och  invandrat från Montenegro för länge sedan. Så roligt att få prata med honom, jag är så tacksam att han ville ta sig tid att berätta!!
 

Möbler med nostalgi

Har säkert skrivit om den förut, farmor Matildas amerikakoffert. Innan hon gifte sig var hon i Amerika och besökte sin kära syster Anna (gift Wesserling) under ett år. Då hade hon sina grejer i den här kofferten. Den är rätt gediget ihopkommen.  Till höger om den står ett skåp som var brunmålat när jag var barn och som stod i ett uthus. Min bror hade fått det av någon granngubbe och  brukade ha diverse färgburkar i det. Det var många färger på det men jag tog det hit, lutade av det och behandlade med olja - terpentin.
Det här kommer jag alltid att kalla för Blå skåpet. För det stod i hallen i mitt barndomshem, målat ljust dalablå färg med blomdekorationer på luckorna. Min mamma tyckte om att måla möbler så den blev gulvit en period och två dovt rosa nyanser en annan period. Jag lutade av förstås och oljade. Vi förvarar porslin i det.

Minnen från gården

Takbyte på hägnstugan är det nu. Husen på gården behöver sin omvårdnad, i alla fall de hus som vi ska använda till något nyttigt på sikt.
 
Bredvid den står en stor björk och med den finns ett minne. När Rolands farbror Evert var några år gammal så slog åskan ner i björken. Då svor Evert som stod i fönstret och såg.
- Banna faen! Nu small det!
Rolands pappa har berättat om det.
 
Nu måste björken sågas ner. Den var gammal och murken och spillde mycket löv på den lilla stugan.
 

Skure-Fritiofs båt!

Skure- Fritiof bodde på ålderdomshemmet i Guttarbol. Kan ha hetat Edvinsson i efternamn, eventuellt från Dalslandssidan. Han var lite ovanlig. Han byggde bl.a. ett slags  flygplan och med det skulle han flyga så snabbt så att isbergen smälte två kilometer innan han kom fram. ;- ) Arne på E frågade om han brukade spadvända Bäcketjärn. Men då svarade Skure-F:
-Du Arne har aldrig varit och sett Mjölkiska havet. Där kan man håva grädden med tvättfat två meter från land.
 
Kjell på Pärekul fick den här båten av Skure - F när han var 5- 10 år ungefär och lekte med den. Sen försvann båten tills Kjells hittade den i en bäck igen för några år sedan när han röjde. Så här ser den ut nu! Den är väldigt omsorgsfullt gjord.
 
 Just nu lägger Kjell nytt tak på ett uthus, det som förr var sockenmagasinet vid landsvägens korsning mot Tobyn, vid Pilgata. Det var där den kyrkliga församlingen förvarade spannmål och annat som man fick in som skatt från bönderna. Och det var här som man auktionerade ut beklädnad och försörjning av socknens hjon till lägstbjudande. Socknens hjon var de fattigaste och deras försörjning betalades med naturaprodukter som förvarades just i magasinet.

Arrendatorerna här på Liane var hårt hållna!

Arrendet av jord och hus reglerades strikt av kontrakt och regelmässiga avsyningar. Jordägaren  kyrkan var sträng och bestämde inte bara över gård och jord utan också över arrendatorns leverne.   I paragraf 6 i ovanstående kontrakt stadgas följande
 
" 6. Dryckeslag, kortspel och dansgillen få under inga villkor förekomma på Stomhemmanet (alltså gården Liane) under arrendetiden. Bryter arrendatorn häremot är han skyldig att genast afflytta från hemmanet".
 
 
 Oskar Boberg var alltså Rolands pappas morbror. Han bodde på Liane när Roland var barn. Det här kontraktet är undertecknat av Oskar och hans mamma Kajsa. Det kan ha varit i samband med att Kajsas man Karl Boberg dog. Under Kajsas namn står "hållit om pennan". Det bör betyda att hon var för gammal / synsvag / darrig för att skriva själv, så någon skrev och hon var med och höll i pennan.
 
Så småningom kom Oskars systers (Esters)  son  att arrendera tillsammans med Oskar. Det var alltså Rolands far Thyko. Han var nässt  äldst i en syskonskara med många barn som det var då: Lisa, Emma, Svea, Nils, Evert. Säkert har jag glömt någon. Rolands pappa Thyko var bara 17 år tror jag då hans far Gustav Kylén dog i tbc. Det innebar att Thyko och Nils och mamman fick ta över försörjaransvaret för familjen.  Det var hårt arbete i skogen på vinterhalvåret och jordbruket på Liane på sommarhalvåret. Familjens kvinnor fick ta hand om kor och grisar och annat under veckorna. De skogsarbetande männen var hela veckorna i skogskojor och kom hem under helgerna.
 
Det har genom åren varit mycket slit och umbäranden för anfäder och anmödrar på Liane, så visst var det fantastiskt att kunna köpa Liane / Prästgården för precis 20 år sedan då kyrkan sålde. Många minnen, goda och onda finns i väggarna och på åkrarna  runt Liane. Berättelserna lever vidare om vem som gjorde vad och vad som sades i olika sammanhang. Många ättlingar och släktingar bor kvar i närheten. Köpets 20 -årsjubileum  firade vi alltså på Valborgsmässafton  hemma hos Rolands systerdotter och hennes familj.

Gamla arrendekontrakt

Rolands anfäder var arrendatorer hos kyrkan, bl.a. här på "Stomhemmanet"  Liane. Mer om detta senare-
En Boberg var morbror till Rolands far. Han hade ursprung från soldattorpet Västra Boda, därav namnet Boberg.
 
Mer om detta imorgon.

Roland o Roy H.

Kortet är taget på Roland till vänster och hans kompis Roy. De lekte alltid cowboys. Roland var Adam Cartwright och Roy var Little Joe. Här står  de i full utrustning ungefär 7 år gamla. ;-)  Synd att kortet är så litet, det gick inte att förstora mer än så här. Roland blev kvar här på Liane. Roy hamnade i Stockholm, som polis i många år och sen säkerhetsansvarig på Sveriges casinon, boende på Lidingö,  gift med Greta och de har två barn. Vi fick kortet från Roy nu under julhelgen!
  Roy hittade det i Gunhilds album.

Blå stjärna med krigsplacering var ju jag också!

Blå stjärna heter ju Jan Gs senaste bok. Nu har jag läst en bit i den och konstaterar häpet att titeln syftar på just fenomenet Blå stjärna. Och jag var också en Blå Stjärna, fast använde det inte som täckmantel för spioneri förstås som Johanne gör i boken ;- ) Det var / är  en civilförsvarsgren tror jag så som Bilkårister, Hemvärnet och en del annat. Jag antar att Blå Stjärnan växte fram ur behovet av att sköta om djur när det var krig. Inom ramen för Blå stjärnan gick vi kurser i "Allmän djurvård", tog traktorkörkort osv, allt på veckolånga internat.
 
 Sen blev jag krigsplacerad i Juliussons potatisland. ;- ) Asch inte i hans land men på den familjens gård med potatisodling i stora mått  och jag skulle alltså arbeta där om mannen i huset blev inkallad till krigstjänst. Tänket var att Sverige måste absolut fortsätta vara självförsörjande på livsmedel i händelse av krig. De män som måste gå ut och försvara landet skulle ersättas direkt av någon annan. Minns att krigsplaceringsordern var hemlig, fick lösas ut på posten och det var straffbart att tala om den. Och straffbart att inte infinna sig enligt order. Efter det så höll jag tummarna ännu hårdare än förut att det inte skulle bli krig.
 
Tja, det var andra tider! Roligt att bli påmind i alla fall. Hade nästan glömt bort alltsammans.
http://svenskablastjarnan.se/
 
I kväll kommer här på bloggen en gammal bild på Roland o Roy när de var små och lekte cowboys!

Mer nostalgisk förvaring

Den här kistan är också från min pappas föräldrahem i Småländska Nöbbele  o Värnlanda. Den har varit behandlad med någon rödfärg och så blåmålad på locket, och beslagen. Men färgen på ovansidan har slitits ut. APS 1846 står det snirkligt målat. Det var Andreas Persson, min farmors far. Jag vet inget om kistans historia, mer än att den gavs till min farmors familj. Gissar att den användes till brödförvaring men det är bara en gissning för att det finns ett litet grunt fack till höger i kistan. Jag fick den av min farbror Erik. Älghornen ovanför är också från pappas föräldrahem. Pappa och hans bröder hade förstås gevär och licens och jagade väl älg någon gång. Men jag vet inte vem som skjutit den här. Måste ha varit en märkligt stor trofé på sin tid, mitten av 1900-talet någon gång kanske.
Den här har jag till att förvara textilier i. Fick se för några dagar sedan att den är märkt inuti med små bokstäver B M. Den har alltså tillhört min faster Berta Magnusson. Henne har jag inte heller träffat. Hon var aldrig gift och lämnade föräldrahemmet för att arbeta på ett hem med utvecklingsstörda barn. Barn med sådana handikapp togs ifrån sin familj på den tiden och placerades på institutioner med många barn. Barnen hade förstås sjukdomar bl.a. tbc som man inte kunde bota då. Berta fick också tbc och dog i det, vet ej när men hon var inte så gammal. Det lär ha varit svårt för farmor att mista sin dotter på det viset. En annan av hennes döttrar, Signe gift Härndal, dog i barnsäng när hon fick sitt andra barn. Det första barnet, en pojke som var ett par år då, bodde omväxlande hos sin mormors familj och hos pappan o  släktingar på Värnlanda gård. Han föddes 1930 och är min enda kusin, bor numera i Växjö.

Son Markus 1 år och vid konfirmation!

Och nu fyller han snart 40! Oj vad tiden går! Barnen närmar sig medelåldern och vi är lika unga. Äsch, det är vi förstås inte men svårt att ta in att så många år har gått. Bilden ovan är när Markus konfirmerades och snyggingen bredvid honom är hans pappa Roland. ;- ). Vi hade anledning att gå igenom ett antal gamla bilder idag och hittade bl.a. de här. Sen hittade vi en ny amerikansk släkting också ¨på Rolands mormors sida, Melissa Hickman. Men det får vi återkomma till.
Markus drygt 1 år i köket i lägenheten i Snarkil, året borde ha varit 1977. Våra barn fick börja  äta med händer och fingrar. Jag  satt bredvid och stoppade in lite med en sked också ibland. Men det mesta pulade de in själva. Det kunde ta en stund så om jag ser rätt är det en tallrik som man kan ha varmt vatten i ett mellanrum mellan bottnarna för att maten inte ska bli kall. ;- ) Finns säkert inte numera. Det var nog också sugploppar på undersidan så den inte skulle åka i golvet direkt.

Farmors hårblomma med hårkonst från Wåmhus

Bildresultat för Värnlanda
 
Min farmor var alltså i Amerika på besök hos sin syster i slutet av 1800-talet. Där lärde hon sig konsten att göra en slags virkade blommor av människo-hår.  Gissar att hon lärde sig konsten av någon svägerska. Hennes syster  i Amerika var gift med en man från Dalarna och han kan ha haft kvinnliga släktingar med sig. Hårkonsten kom från hårkullorna i  Våmhus i Dalarna och fick egentligen inte läras ut till någon utanför byn, men min farmor lärde sig alltså av någon under det året hon var i Amerika hos sin syster på besök.  Många hade ju långt hår på den tiden, tacksamt att arbeta med. Den här tavlan är gjord 1897 av min farmor efter hemkomsten när hon hade gift sig och den är till minne av hennes bröllopsdag.  De torkade gula blommorna är från brudbuketten och slöjan som hänger över tavlan  är från hennes brudslöja. Hårblommorna är gjorda av hår från släktingar men jag vet inte vilka. 

Farmors amerikakoffert!

Nu har den kommit till mig! Den har varit i broders ägo sedan våra föräldrar gick bort. Men nu flyttar han och S från hus till lägenhet och kan inte härbärgera den längre. Så nu är den här hos mig som fort blir nostalgisk över gamla släktprylar. Mest över den historia de bär med sig. Koffertarna var väl sin tids resväskor / packlårar. När de inte var med på resor kunde de användas till förvaring av sånt man var rädd om eller helt enkelt textilier.
 
Min farmor Matilda träffade jag aldrig men hon  hade alltså den här med sig när hon åkte till Amerika i slutet på 1800-talet.  Hon stannade där ett år och bodde hos sin syster Anna. Men farmor kom hem till Sverige igen efter ett år i Amerika och jag ångrar att jag inte frågade min pappa  varför. Var resan bara tänkt som ett besök hos systern som det sägs att hon var så fäst vid? Hade hon tänkt emigrera men längtade hem? Blev hon beordrad av sina föräldrar att komma hem igen?
 
Sen när hon kommit hem gifte hon sig med min farfar, fick efternamnet Magnusson och paret fick sju barn, min pappa Lennart  var yngst, sladdbarn. Familjen  bodde på Värnland Östregård (skrivs ibland Väderlanda)  i Värends  Nöbbele, Ingelstad i Småland nära Blekingegränsen. Värendsbygd, Dackebygd om man ska se tillbaka på den bygdens historia. Kvar på gården bodde min farbror Erik Magnusson och min faster Ester Magnusson. De fick sköta om de gamla föräldrarna och gården. Vi hälsade på ibland på somrarna när jag var barn. .
 
 

Paus i skogen

 Längst fram i bild är Karl - Ludvig, bakom honom från vänster David Kylén, Nils Kylén, Helge Kylén, Evert Kylén. För att orka med hårt arbete i skogen så behövdes mat ofta, och kraftig mat. Matsäcken var viktig.

Skogsarbete med häst

 Förr jobbade många i skogen med häst och handredskap. Numera är det maskiner som gäller och inte så mycket folk.  Den här bilden är från en avverkning där Rolands pappa Thyko Kylén är med. Han är främst i bilden, till vänster. De andra vet jag inget om. Någon ser ut att inte vara skogsarbetare, han har hatt och överrock. Tiden har jag ingen aning om, kanske 40-tal?

Plöjningsmästare

 Plöjningstävlingar gick förr av stapeln med häst förstås och många deltog. Rolands farbror Helge var duktig på det, likaså Rolands far Thyko Kylén, liksom broder Nils. . De hade anledning att träna mycket antar. Jag har  haft anledning att rota  lite i gamla bilder och den här är ett tidningsurklipp. Helge måste rimligen ha varit född i början på 1900-talet, vet inte året.
 
Tävlingen ovan ägde rum 1947 på hösten. Helge vann plöjningstävlingen och blev alltså häradsmästare i plöjning, på 88 poäng. Hans bror, Nils blev tvåa på 86.3 poäng. Deras bror Tyko Kylén, Rolands pappa, vann körtävlan på 84 poäng  / avdelningstävlan.  Trea i körtävlan var Nils på 76.5 poäng.
 
Eskil Gustavsson i Tobyn var fyra på avdelningstävlingen 74.1 poäng.
 
Det var bakningstävlingarna också samtidigt. Vinnare Chorendy Olsson Kålleboda, två Ingrid Augustsson Kjestad, trea Marianne Stake, fyra Gunhild Nilsson Renström Korsbyn, femma Inger Gustavsson Tobyn.
 
Evenemanget drog 200 åskådare!
 
Det kommer fler bilder ur den här generationen de närmaste dagarna.

I Hallsberg hos bror och svägerska.

I samband med besöket i Stockholm för någon vecka sedan så stannade jag till hos min bror och svägerska. De har köpt lägenhet i terasshusen i Hallsberg, hörnlägenheten på tredje våningen här närmast i bild (blir det väl) och ville bli av med lite sånt som inte får plats, grejer från vårt gemensamma barndomshem. Åt den här sidan är det utsikt över Puttlabäcken och åt andra hållet mot realskolan. Terassen är kanonfin och har en sju meter lång och en halv meter bred "blomlåda" inbyggd för planteringar. Lustigt att man byggde så fina hus för flera decennier sedan.
Deras fina hus vid Ekorrvägen i Åsbro är redan sålt och får en ung ägare.
Här är utsikten från terassen. Baracken till vänster vittnar om den katastrof som drabbade Hallsberg för någon månad sedan; den stora översvämningen. Det är Länsförsäkringars tillfälliga kontor för alla de villägare som drabbades hårt. Det villaområde som översvämmandes ligger mitt bilden, gatan rakt fram. Den är spärrad för  obehörig biltrafik, men jag gick med en väninna en promenad runt det.
 
Här står containrarna på rad för att ta emot allt som måste slängas från husen, sånt som är förstört
Så himla tråkigt är det. En del hus måste rivas helt, andra ska renoveras. Vattnet nådde upp till fönstren på några medan enstaka hus som råkade vara byggda högre upp klarade sig.
Det är svårt att tänka sig att den här lilla stillsamt flytande Puttlabäcken kunde svämma över och dränka ett helt bostadsområde.
 
Utsikten från terasslägenheten åt andra hållet är alltså så här och jag drabbades förstås av en nostalgiattack vid åsynen av min gamla realskola. Mitt klassrum var där närmaste balkongen är på andra våningen. Och jag satt på samma plats i tre år, just vid fönstret. Jag hade utsikt mot tingshuset som låg tvärs över gatan och kunde på första parkett åse utsidan av den spektakulära rättegången mot Olle Möller när det begav sig. Det var massor av folk och ett jätteuppbåd av media. Numera är den gamla skolan omgjord till bostadsrätter som är mycket eftertraktade.
Vi besökte föräldragraven för att göra den vinterfin. Den här räckan av ortnamn vid kyrkinfarten sätter förstås också igång nostalgin. Hultsjön var barndomssomrarnas lilla badsjö, i Bäckaskog bodde jag men vi kallade det nog bara Bäck, i Samsala bodde bästa vänninan.
 
 Det blev övernattning hos bror och svägerska och de bjöd på kanongoda kräftor. En trevlig kväll fick vi med mycket prat om vad som hänt med gemensamma bekanta från förr.
 
Mer nostalgi blev det när jag fick möjlighet att träffa en väninna här från ungdomstiden i Hallsberg. Vi tog en fika och pratade bort några timmar. Kontakt nu igen har vi fått via Facebook! Och nästa gång hoppas jag på att återknyta kontakten med en av barndomens klasskamrater i Kyrkskolan! ;- ) Det passade inte den här gången eftersom hon hade dotter + man från LA på besök. Roligt att ha kontakt med barndomstiden på något sätt. Jag lämnade Hallsberg när jag var 18 år för att flytta till Örebro och sen direkt till Årjäng 1972. Det skulle bli något enda "sabbatsår" i  det för mig totalt okända Årjäng. Jag ville ha ett lugnt första yrkesår efter en stressig utbildningstid med mycket studerandefackliga extrauppdrag på central nivå vid sidan om studierna. Men sen  träffade jag en trevlig "inföding" här så jag blev  alltså kvar. Slumpen ordnade det bra och jag har aldrig en sekund ångrat den flytten. ;- ) Årjäng är så trivsamt och den här "infödingen" var inte heller fel!

Kungaduken!

Nu har den blivit min. Den kommer från min pappas föräldrahem och har sitt ursprung någon gång i början på 1900-talet  rimligen. Om man tittar noga så ser man att flaggorna är unionsflaggor, "sillsalater"! ;-)   Duken / väggvävnaden  är tjockvävd och tung med någon metalltråd med i varpen, gissningsvis mässing. Min pappas släkt tyckte att den var fin och värdefull och jag tror de använde den som bordsduk vid kalas, för det finns spår av spill  på den. Pappas släkt  var i generationer gammal  bondesläkt från Värends Nöbbele i Småland, Dackeland, Blendaland, med stor vördnad för konungen och fäderneslandet. Jag kan inte låta bli att le lite ömsint åt värderingar som var självklara i en helt annan tid än vår.  Ett tag hade mina föräldrar den på väggen i lägenheten i Hallsberg,  men mamma tyckte inte den var så vacker så den blev nertagen och undanlagd, ersatt med en oljemålning. Jag har nog ingen vägg att ha den på men kommer att ha den framme på bordet mellan varven men inte i samband med äting. Vill inte ha fler fläckar på den än som redan är där. Gissningsvis saknar den ekonomiskt värde men för mig är den nostalgi på hög nivå och lite snudd på kitsch.
 

Tidigare inlägg