Inga Magnusson

Nu startar jag en ny kategori i bloggen; bygden. Här kommer jag att skriva om bygden runt oss här på Liane. Bloggen är ju inte bara en kommunikation i nutid utan också en kommunikation framåt i tiden till befintliga och  kommande barnbarn.  Här ska finnas sånt som jag hade velat läsa om min farmor / mormor. Ett slags släktdokument.

På Litorpet bodde S när Roland var liten. S. var ensamstående hela sitt liv och hade ett enklare handikapp. Ss föräldrar fick pris för ett välskött småbruk. Fadern  grävde dräneringsdiken för hand i mitten på 1900-talet och stensatte dem. De finns kvar än idag och fungerar. S. höll hårt i pengarna. När Roland hjälpte honom att kapa ved när han var liten, så fick han bara ett par byxor till tack. Byxorna var dessutom så stora att det hade gått flera stycken små smala Roland i dem.

Ss syster fanns i Amerika. Grannen D på Döverud sa att om S åkte till Amerika och besökte sin syster så skulle han rida in i Jerusalem på en åsna. S åkte till Amerika och hälsade på systern men D red aldrig in i Jerusalem. D. var Rolands farfars bror, en slagfärdig och pratsam herre.

Litorpet var förr ett torp under Liane, dvs kyrkan. Det innebar att den som bodde där måste "betala" för att bo där med att göra dagsverken på Liane. Avstyckades 1943 och såldes till Ss far.

På bilden syns ladugården på Litorpet. Den här delen är hämtad från Lihaget. Lihaget kallas de små skogsområdena här på gården Liane. Men det var för länge sedan också namnet på ett särskilt ställe. Det var ett torp mitt emot vårt hus idag, rakt söderut. Vi har döpt vårt hus efter det. Lihaget var ett litet hus på kyrkans mark. Det var den sista utposten för fattiga att bo i innan de hänvisades av socknen till att bo i fattigstugan.  Ett hag är på dialekten här ett litet skogsområde.

Under taket här står jordbruksredskap från mitten på femtitalet.  Det är bl.a. en självbindare. Den användes i skördetid till slå och samla ihop säden till kärvar. Kärvarna kunde sedan hängas på störar till att torka. De kunde också ställas upp tillsammans i en grupp. Självbindaren kunde dras med häst och senare med traktor.

Med självbindaren kom man inte åt riktigt i hörnen på åkrarna så där fick man slå för hand,  = "slå runt" och ta upp för hand.

Överallt på landsbygden idag står de här gamla monumenten av maskiner från en svunnen tid.  Det är självbindare, hövändare och släpräfsor. Jag minns dem också från min barndom. De var i full gång på femtiotalet när jag växte upp. Det känns som en annan värld.

På den tiden tog det så lång tid att ta sig hem från de åkrar man arbetade på att husfolket kom ut med kaffe vid rast och ibland även med mat. Då var det viktigt att veta vart man skulle gå så man måste  ha namn på alla åkrar och fält. Här på Liane och Prästgården har alla åkrar fortfarande namn, men vi är den sista generationen som vet namnen. Jordbruket är dött och namnen med det. Till sommaren så ska jag dokumentera namnen  på bloggen.