Barn i spännbälte!! Sveriges mörka vårdhistoria! 2
Hemmet var i två våningar och rummen låg efter en korridor. I varje rum låg 4- 6 barn. Sängarna stod ut i från väggen och det rymdes endast ett litet sängbord mellan varje säng. I ena änden på korridoren låg ett hygienutrymme och i den andra ett lekrum. Men att kalla det lekrum var en lätt överdrift, det var ett förvaringsrum dagtid, det fanns i stort sett inga leksaker där. Barnen bara satt där apatiska under dagtid. Några få orkade sysselsätta sig på något vis. Några slog huvudet i väggen, några bet och slog sig. Många hade självdestruktiva beteenden eller slog varandra. (Endast 5-6 barn på hela vårdhemmet fick gå i det man kallade särskola. Hon som jobbade där var förskollärare och undervisningen bestod mest av olika klipp och pyssel, samt tecknande.)
En personal passade alltså ett 20 tal barn i lekrummet! Sen var det en personal till varje rum under dagtid. Det betydde att man måste jobba snabbt och rationellt när det gällde exempelvis matningen.
De barn som skulle tvångsmatas fick man ta först. Tvångsmatning gick till så att man man klämde hårt på käkmuskeln vid käkleden. Då måste barnet öppna munnen. Sen slängde man in en rejäl portion mat i munnen med sked, alltid med sked, stängde munnen genom att trycka upp underkäken och masserade på strupen! Då måste barnet svälja! Allt måste göras snabbt för att hinna mata övriga.
Detta var vidrigt! Och för att det skulle fungera så blandades maten på tallriken. Jag minns särskilt pytt i pannan. Den serverades i djup tallrik till de barn som skulle tvångsmatas. På det hälldes den kalla mjölken. Ovanpå lades limpsmörgås med ost på och den delades i mindre bitar med skeden. Jag kan än se lökringarna och fettpärlorna flyta omkring i den kalla mjölken!
På natten skulle en personal alltså ha hand om en hel våning med minst ett 20-tal barn, kanske fler, jag minns inte exakt, men många var det. Då fick inga barn vara störande. De som förväntades inte vilja ligga stilla frivilligt lades då i spännbälte. Ett spännbälte var som en jacka i tjock kanvas, men ärmarna hade inga öppningar utan slutade i långa bälten. Barnen lades då på rygg i sängen med den här jackan på, armarna korsades över bröstet och bältena knöts runt sängen på undersidan.
Detta är ett kapitel i svensk vårdhistoria som vi talar tyst om idag. Vi gör hellre rubriker om andra länders omhändertagande av handikappade barn exempelvis Rumänien.
Jag stod inte ut här längre än en dryg månad. Jag borde ha gjort 4 månaders praktik men kunde inte vänja mig vid att behandla människor som själlösa ting. Jag kände hela tiden med de stackars barnen och då gick det inte att vara kvar. Det var helt omänskligt att behandla barn så här. Värst var naturligtvis bristen på kärlek, närhet och kontakt. De flesta barn fick aldrig några klappar eller kramar. De blev bara hanterade; påklädda, avklädda, matade, transporterade. Även om personalen skulle ha velat så fanns det inte tid till det när man hade så många barn att sköta om.
Man hade ju städning av lokalerna att ta hand om enligt ett komplicerat schema och barnens kläder skulle tvättas och strykas. Sen skulle man lösa av varandra på rast.
Tack o lov att de handikappade barnen får växa upp i sina familjer idag och att familjerna får stöd för att ta hand om dem.
vet du...så fort jag såg vad ditt senaste inlägg handlade om var jag tvungen att med en snabb smärta i magen direkt klicka bort det!
min syster - som jag skrivit något om tror jag i bloggen? Lämnades bort till olika hem under sextiotalet....när jag till slut återfick kontakt med henne och hon bodde i en jättefin gruppbostad - de sista tio åren av sitt liv - så fick jag klart för mighur hon hade haft det och det var så fruktansvärt att jag grät i flera år varje gång jag ens tänkte på hur hon hade haft det!!!
Petra
Petra, jag är lessen att Du och Din familj var en av de drabbade. Hoppas att Din syster fick någon kompensation de sista åren av sitt liv för förlorade år.
Minnet av den här månaden på K-hemmet har följt mig genom livet och jag har alltid känt mig lite smutsig för att jag deltagit i detta även om det var en kort period och jag till slut flydde mer eller mindre hals över huvud.
Men ingen skugga ska någonsin falla över de här barnens familjer. Jag vet hur omöjligt det var för dem att hävda något annat än institutionsvård och det fanns heller ingen hjälp att få, vare sig praktiskt eller ekonomiskt, för att ta hand om dem i familjen.
De flesta anhöriga visste nog inte heller hur det gick till på de här vårdhemmen. Vi som hade varit med pratade inte så mycket om det.
Kramar till Dig / Inga
Det är stort att synen på utvecklingsstörda har förändrats så påtagligt, att de nu lever mitt i samhället, att det finns mycket bra stöd attt få. Berikar oss alla, vill jag påstå.
Sommarjobbade på 1970-talet på boende och dagcenter som kom till när vårdhemmen lades ner. Mycket bättre tänkt men tyvärr fanns fortfarande en hel del personal kvar som var skolade i den gamla synen.Har en del obehagliga minnen från de sommarmånaderna.
1975 födde min bästa väninna mycket chockerande ett barn med downs syndrom, hon var inte fyllda 24. Men då hade det hänt saker! Utvecklingen måste ha gått otroligt fort på några få år. Hon ville av olika skäl inte ta hand om barnet men utsattes för mycket starka påtryckningar både från "vården" och från omgivningen att hon verkligen skulle ta hand om honom. Han vistades på barnhem fram till ett års ålder och bodde sedan i fosterhem fram tills han dog för några år sedan. Var på besök ett par gånger på det där barnhemmet och det verkade verkligen exemplariskt. Det hände t ex att personalen tog med sig barn hem på helgerna och jag hade en annan kompis som senare jobbade där som psykolog för att stärka relationerna med barnen och deras biologiska föräldrar.
Min syster jobbade i slutet av 70-talet på ett vårdhem där det fanns personer som varit igenom och överlevt det du beskriver. Eller suttit inspärrade i 20 år i en vedbod på föräldragården. Flera av dem hade mycket lätta handikapp... skulle idag rent av haft "bokstavsdiagnos" och inte ens gått i särskola, så gräsligt...
Hej!
Kom in hos oss och läs min blogg. Jag har skrivit från det att min funktionshindrade dotter föddes fram till idag där. Hon fyller sju i sommar.
Kom gärna och läs.
Vi får mycket hjälp, enormt mycket i jämförelse, men jag fattar inte varför det ska vara så svårt att få den. Ingenting är så självklart som det först verkar.
Tant: Jo, utvecklingen gick ganska fort där när det gäller lagstiftningen och stödet till familjer, men attityderna var svårare att komma till rätta med snabbt. För att orka med att jobba på de gamla dåliga vårdhemmen måste personalen kunna "förtingliga" barnen och detta var nog svårt att ändra i en handvändning
Annaa: Det gick otroligt fort några år där tack o lov. En del av de barn o vuxna som suttit på vårdhemmen var inte ens utvecklingsstörda utan normalbegåvade döva, vilket tolkats som "dumhet" eftersom man inte hade några bra diagnosmetoder då.
lalandakid: Roligt att Du hittade min blogg! Jag ska gå in o kolla hos Dig i kväll när jag kommer hem igen. Nu måste jag gå upp ur sängen, stänga bloggen och tjäna ihop till brödfödan.