Inga Magnusson

Den 8:e mars är en speciell dag och kommer alltid att vara det, inte för att det är interntionella kvinnodagen. Den har speciella minnen för mig.  Det var den dagen 1980 som min far dog. Han var inte gammal, hade fyllt 66 i november. Men han levde väl ändå på något sätt på övertid och var förtidspensionär sedan flera år. Han hade haft flera hjärtinfarkter och minst en hjärnblödning. Dessutom hade han Parkinsson och var opererad för svår prostata.  Åren före sin död sov han mest hela dagarna och jag vet att mamma väntade slutet när som helst. Hon funderade varje dag om han skulle orka en dag till.

Pappa dog hastigt i hemmet. Det var på förmiddagen. Han hade gått sin vanliga tur till postlådan för att hämta tidningen. Han kom  tillbaka men inte ända in i huset, utan föll ner och  dog på trappen. Det var hjärtat. Mamma tyckte det var jobbigt med att polisen måste komma när det var dödsfall hemma. Men de var vänliga och undrade om hon klarade sig nu. Mamma hade  brutit lårbenshalsen och gick omkring med kryckor så det såg väl lite eländigt ut. Sorg fanns förstås med i bilden och det hela gick ju så hastigt, men det blir ändå inte den starka sorgeupplevelsen när någon varit så sjuk så länge som han hade varit. Sorgen blir liksom uppblandad med lättnad också, att det nu är över. Han hade levt sitt liv och till och med fått uppleva sina barnbarn. De var födda 1980, den yngste skulle fylla 3 det året.

Men den första sjukdom jag minns att han hade var blödande magsår.

Jag kan ha varit 9-10 år eller så. Han blev liggande hemma väldigt illa däran. Då ringde han till distriktssköterskan. Man gjorde det på den tiden. Hon hade sin mottagning i församlingshemmet bredvid kyrkan. Jag tror att hon fortfarande var kvar där då. Men det blev snabb transport till sjukhuset för fadren.  

Dieten som följde minns jag. Min mamma var och är mycket duktig på matlagning. Hon lagade då mat enligt alla konstens regler för att bota fars magsår. Det innebar ett minimum av salt och kryddor.´Det blev också mycket kokt mat. Jag tror det är därför jag fortfarande har svårt för mat med mycket salt i, gärna mycket smak på maten, men inte salt. 

På den tiden ansågs magsår bero på olämpligt mat, för mycket kaffe o så. Men kaffet förmådde far inte dra ner på. Det hörde för mycket samman med livet och livskvaliteten. Men det som avslutades var kokandet på sumpen. Det var alltså kokkaffe som gällde och pappa kunde koka på sumpen, av bekvämlighet eller snålhet, jag vet inte vilket. Mamma gjorde det aldrig. Men koka kaffe på sumpen gjordes inte mer. Kaffestunderna i i mitt föräldrahem var heliga; kl halv 11 o kl halv fem. Det var alltid ett rejält kakfat framsatt, med både vetebröd, småkakor och mjuka kakor varje dag. Pappa avslutade alltid med att dricka kaffet på bit från fatet

Ibland, om veteskivorna var torra, så doppades de i mjölk-ägg, vändes därefter i socker-kanel och stektes i mycket smör till kaffet. Jag tror att det kallades "Fattiga riddare".   Suveränt gott.

Det var ju efterrrätt också varje dag. Min mamma fick lov att jobba borta några timmar, men  pappa  var noga med att  det fick inte inkräkta på hennes hushållsgöromål. Så efterrätt var det.

Det kunde vara päron inkokta i lingon, chokladpudding, mannagrynspudding, risgrynspudding, brulépudding, charlotte-russe, mannagryn-chokladpudding med gräddmjölk, fruktkrämer, torkad frukt-kräm med mjölk, fruktsoppa på hemgjord saft, brödpudding. Ibland så enkelt som lingon och mjölk.

Brödpuddingen ger mig lyriska minnen. Det var också lite för torra vetebrödskivor som varvades med hemgjort äppelmos i en form. Sedan hälldes en äggstanning över och alltsammans gräddades i ugnen. Rätten serverades halvljummen till gräddmjölk.  

Jaha så vart det en tur till i nostalgiträsket, triggad av ett datum. Så kan det gå.