Svenskämnet i skolan forts.
Annaa har kommenterat mitt förra inlägg om svenskämnet och jag går vidare här i ett inlägg istället för i en kommentar.
Jag håller helt med Dig att vi ska jobba aktivt med det muntliga i skolan. Hos mig har det hög prioritet. Varje barn har varje dag möjlighet att berätta något inför klassen och jag upplever att det har gett dem en god vana att tala inför en grupp och framföra det man vill ha sagt på ett begripligt sätt.
Tre gånger i veckan i svenskan så får eleverna berättar om det man precis läst för varandra två och två. Det ger mig en bra koll på att de verkligen förstått det lästa och inte bara rabbel-läst. Det ger eleverna en god övning i att muntligt referera och sammanfatta vilket de har nytta av både inom o utom skolan.
När det gäller kroppsspråk så skulle jag ju vilja göra mer, men där har jag ingen utbildning och tror instinktivt att det borde handla om drama / teaterpedagogers insats. Men jag är inte säker.
Jo, barn idag är bildkommunikatörer tveklöst, men jag menar alltså inte enbart detta att själv sitta och rita sina bilder för att ta hem och visa mamma eller ha med i en redovisning. Jag menar kommunikation i vid bermärkelse i tid och rum.
Vad berättar människor som levt tidigare för oss och hur gör de det ? Här är det tveklöst mycket mer av bild; rörlig o stilla i olika former idag.
Vad berättar / lämnar vi efter oss till kommande generationer? Jag tror inte att jag är fel ute om jag säger att de flesta av oss kommer att lämna betydligt mer bild / film (familjebilder på cd / hårddisk, filmer på familjen och barnen från vardag o resor ex) efter oss än generationerna före oss. Min mamma efterlämnar till kommande generationer en välskriven dagbok från hela sitt liv men inte speciellt många bilder. Jag nämner det som jämförelse. För mig är kommunikationen i tid viktig, både att jag själv lämnar något berättat efter mig till de efterkommande (bloggen!!!) och att jag kan få mig till livs hur människor hade det förr.
Med kommunikation menar jag också kommunikation i rumslig bemärkelse. Hur vi umgås i vardagen med människor som vi inte för tillfället kan tala med pga att de befinner sig en bit bort..
När jag var liten så skrev jag brev som jag tidigare berättat och jag fick brev. Detta både till föräldrar, släktingar och vänner.
Barn idag skriver också till andra och till varandra, mest via mail, chatt och sms dock. Och här finns ofta med bilder, filmsekvenser och symboler som komplement till det skrivna ordet. Framför allt så kommunicerar man med nutidens hjälpmedel så ofta att det nästan liknar en muntlig dialog. Man behöver inte längre göra långa skriftliga utläggningar i brevform som man får svar på om någon månad. Det blir mer nåt man väntar svar på samma dag, korta snabba dialoger.
Detta skulle jag vilja fundera över i skolans värld om vi ska enbart fördöma barnens egna kommunikationsvägar eller om vi ska hjälpa dem att utveckla dem också. Det håller någonstans på att dela sig idag. Vi lär ut gammaldags brevskrivning och texthantering och gammaldags dagboksskrivning men i barnens verklighet så har de inte så stort behov av att använda det längre.
It samhället har gett oss verktyg till annan kommunikation.
Vi lär liksom ut ett gammalt fint hantverk i svenskan, det är bara det att det delvis hör hemma i en annan tid. Ungefär som att min farmor måste kunna väva för att tillverka familjens textilier och det blev fint och vackert. Då hörde det till vardagskunskap. Men idag är det mest ett fint hantverk för dem som utför det yrkesmässigt. Vi andra köper våra tyger.
Nu säger jag att svenskan delvis har behov av förnyelse, för självklart så ska den traditionella svenskan också finnas med. Men vi måste kanske se sanningen i vitögat; den eventuellt kommer att användas mest av dem som behöver ha den professionellt i sitt vuxenliv. Och det tror jag många kommer att behöva ha i de närmaste generationerna också. Men bild finns med på ett annat sätt. Kolla vilken föreläsning, föredragning som helst!
Detta är provocerande tankar tror jag, åtminstone för oss som undervisar i svenska och som gillar hantverket "skriva". Jag har de här funderingarna med som en ständig strid inombords också. Jag bara njuter av att läsa välskrivna, välformulerade texter antingen de finns i böcker, tidningar eller på bloggen.
Jag håller helt med Dig att vi ska jobba aktivt med det muntliga i skolan. Hos mig har det hög prioritet. Varje barn har varje dag möjlighet att berätta något inför klassen och jag upplever att det har gett dem en god vana att tala inför en grupp och framföra det man vill ha sagt på ett begripligt sätt.
Tre gånger i veckan i svenskan så får eleverna berättar om det man precis läst för varandra två och två. Det ger mig en bra koll på att de verkligen förstått det lästa och inte bara rabbel-läst. Det ger eleverna en god övning i att muntligt referera och sammanfatta vilket de har nytta av både inom o utom skolan.
När det gäller kroppsspråk så skulle jag ju vilja göra mer, men där har jag ingen utbildning och tror instinktivt att det borde handla om drama / teaterpedagogers insats. Men jag är inte säker.
Jo, barn idag är bildkommunikatörer tveklöst, men jag menar alltså inte enbart detta att själv sitta och rita sina bilder för att ta hem och visa mamma eller ha med i en redovisning. Jag menar kommunikation i vid bermärkelse i tid och rum.
Vad berättar människor som levt tidigare för oss och hur gör de det ? Här är det tveklöst mycket mer av bild; rörlig o stilla i olika former idag.
Vad berättar / lämnar vi efter oss till kommande generationer? Jag tror inte att jag är fel ute om jag säger att de flesta av oss kommer att lämna betydligt mer bild / film (familjebilder på cd / hårddisk, filmer på familjen och barnen från vardag o resor ex) efter oss än generationerna före oss. Min mamma efterlämnar till kommande generationer en välskriven dagbok från hela sitt liv men inte speciellt många bilder. Jag nämner det som jämförelse. För mig är kommunikationen i tid viktig, både att jag själv lämnar något berättat efter mig till de efterkommande (bloggen!!!) och att jag kan få mig till livs hur människor hade det förr.
Med kommunikation menar jag också kommunikation i rumslig bemärkelse. Hur vi umgås i vardagen med människor som vi inte för tillfället kan tala med pga att de befinner sig en bit bort..
När jag var liten så skrev jag brev som jag tidigare berättat och jag fick brev. Detta både till föräldrar, släktingar och vänner.
Barn idag skriver också till andra och till varandra, mest via mail, chatt och sms dock. Och här finns ofta med bilder, filmsekvenser och symboler som komplement till det skrivna ordet. Framför allt så kommunicerar man med nutidens hjälpmedel så ofta att det nästan liknar en muntlig dialog. Man behöver inte längre göra långa skriftliga utläggningar i brevform som man får svar på om någon månad. Det blir mer nåt man väntar svar på samma dag, korta snabba dialoger.
Detta skulle jag vilja fundera över i skolans värld om vi ska enbart fördöma barnens egna kommunikationsvägar eller om vi ska hjälpa dem att utveckla dem också. Det håller någonstans på att dela sig idag. Vi lär ut gammaldags brevskrivning och texthantering och gammaldags dagboksskrivning men i barnens verklighet så har de inte så stort behov av att använda det längre.
It samhället har gett oss verktyg till annan kommunikation.
Vi lär liksom ut ett gammalt fint hantverk i svenskan, det är bara det att det delvis hör hemma i en annan tid. Ungefär som att min farmor måste kunna väva för att tillverka familjens textilier och det blev fint och vackert. Då hörde det till vardagskunskap. Men idag är det mest ett fint hantverk för dem som utför det yrkesmässigt. Vi andra köper våra tyger.
Nu säger jag att svenskan delvis har behov av förnyelse, för självklart så ska den traditionella svenskan också finnas med. Men vi måste kanske se sanningen i vitögat; den eventuellt kommer att användas mest av dem som behöver ha den professionellt i sitt vuxenliv. Och det tror jag många kommer att behöva ha i de närmaste generationerna också. Men bild finns med på ett annat sätt. Kolla vilken föreläsning, föredragning som helst!
Detta är provocerande tankar tror jag, åtminstone för oss som undervisar i svenska och som gillar hantverket "skriva". Jag har de här funderingarna med som en ständig strid inombords också. Jag bara njuter av att läsa välskrivna, välformulerade texter antingen de finns i böcker, tidningar eller på bloggen.
Kommentarer
Trackback