Inga Magnusson

Det är fler än jag som har en dag med varje beslut när det gäller vaccinering eller inte. Jag som vacklar och velar huruvida jag ska försöka få en spruta eller inte är i gott sällskap. Det finns fler velepottor i sammanhanget! Han infektionsläkaren Britton är en av dem! Han tar i en artikel i Svd tillbaka sin skepsis mot vaccinet efter att ha varit behandlingsansvarig för en man i 45-årsåldern som ligger svårt sjuk i svininfluensan. Jag gillar att folk kan ta till sig nya omständigheter, ändra åsikt och stå för det. Rigida, opåverkbara, mentalt stendöva människor ger jag inte mycket för! Heder åt Britton!

Visst är det så att beslutsfattare inom olika områden ibland förvirrar sig och börjar förändra sånt som inte behöver förändras, eller gör helt fel förändringar. Man bryr sig ibland inte ens om att kolla upp om förändringen gav något bra resultat eller om den bara gav kulor åt förändringskonsulterna ( som inom parentes sagt brukar ägna halva förändringstiden åt att övertyga alla om värdet av förändring i sig och det är kanske inte så konstigt med tanke på att de lever just på själva förändringen, inte på resultatet).

För mig som är i skolans värld så finns hur många exempel som helst på att förändringar gjorts enbart för förändringens egen skull, eventuellt genomdrivits för att ge någon beslutsfattare cred uppåt (det ser ju handlingskraftigt ut att peka på förändringsarbete). Tyvärr så har man inte så ofta kollat upp om förändringar som genomförts har gett högre effektivitet / bättre resultat.

Alltså står vi just nu i en situation där kvalitetsutvärderingsplanehelvetet accelererar i svindlande fart, det upptar snart all vår planeringstid i skolan. Det stjäl från den tid vi behövde ha för att göra undervisningen bättre.

Det absurda är att på den tiden då svenska elever låg bra till i internationella jämförande undersökningar så existerade inte detta planehelvete alls, dessutom hade både lärare och elever längre lov och märkligt nog; den tid som lärare var bundna till skolan utöver undervisningstiden var endast 5 timmar per vecka. Men många tillbringade betydligt mer tid där förstås eftersom jobbet på den tiden oftare upplevdes meningsfullt och vi var nästan aldrig sjuka heller märkligt nog, trots att vi fick full lön från första sjukdagen.

Självklart ska man förändra i skolan men det är för dyrbart att bara förändra på måfå eller förändra för att någon ska göra karriär på förändringen eller förändra för att försörja förändrarna. Nu upplever vi många gånger att vi uppfinner hjulet om och om igen istället för att hjälpa varandra att göra verkliga förändringar i det riktiga jobbet med de alldeles här och nu närvarande barnen.

Nu använder vi dyrbar tid till att producera nya hyllmetrar med papper som ingen använder, eller som ska användas i något undantagsfall vart tionde år eller så, som ska användas om att i fall något skulle kunna tänkas inträffa. Vore roligt om någon ville forska i vad varje sådan här pappersbunt har kostat i nedlagt arbete av alla lärare på en skola. Och sedan efter några år göra en undersökning av hur ofta pappersbunten har använts i praktiken och om den gett önskat resultat.
Det efterlyses ibland vad skolnära forskning skulle kunna vara och detta är def. ett sådant område, hur stort som helst:

Har insatta förändringsåtgärder gett önskat resultat för elevernas trivsel eller kunskapsutveckling? Är vi effektiva? Använder vi resurserna på bästa sätt?

Det skulle jag vilja undersöka.

"Visst är det så:
1. Skolan måste utformas så att den kan fungera för eleverna med normala lärare, alla lärare kan inte vara superpedagoger.

2. Lärarutbildningarna måste stänga av lärarkandidater som man under den praktiska och teoretiska utbildningen förstår inte kommer att klara jobbet som lärare.

3. Skolan o skolledare måste börja locka de duktigaste lärarna till de svåraste klasserna och göra det aktivt genom att erbjuda exempelvis lägre undervisningsskyldighet och högre lön.

4. Elevernas och föräldrarnas utvärdering av den enskilde läraren bör vara obligatorisk, men OBS utvärderingen ska vara utformad av läraren och hanteras av läraren själv, inte av Skolverket, rektor, politikernivån eller någon annan utomstående. Sen kan både den och resultatet gärna hänga med till lärarens lönesamtal.

5. Skolan måste ta ansvar för att de lärare som år efter år har svårt att klara av en genomsnittlig klass, får handledning och vidareutbildning i att hantera en klass och om det inte funkar få nya arbetsuppgifter och om det inte finns eller funkar, faktiskt kunna säga upp läraren från jobbet"

Visst ligger det avsides Edsviks konsthall i Sollentuna. Lokalerna är inrymda i ekonomibyggnaderan vid  Edsbergs slott. Först till Sollentuna och så ut till Edsberg. Det är knappast lättillgängligt. Kommunen äger anläggningen och en konstförening hyr för att kunna arrangera utställningar.

Någon Carlo, tror han kallas så,  (Richardo Donso?) är konsthallschef där och fixar till utställningarna. Han har tidigare varit i Upplands Väsby. Vi pratade lite med honom när vi väntade på taxin.  Han var urspungligen från Chile och konstutbildad där, sedan till Rumänien och verksam där. I båda länderna hade han upplevt att konsten var styrd uppifrån, staten hade bestämda syften med konstlivet. Sedan kom han till Sverige och finner att konsten är styrd och smalspårig, fast inte direkt från staten utan från mainstream via staten till konstlivet. Fast nu åt andra hållet; det som eventuellt kan vara vackert och figurativt är istället nästan förbjudet eller åtminstone ignorerat. Så tolkade jag honom i alla fall med risk för missförstånd pga eventuell språkförbistring.

Utställningen visar verk av Odd Nerdrum och hans  norska elever, konstnärer som utbildar sig / verkar i figurativ konst. De gör bilder i klassisk stil med mest porträtt, men också interiörer och landskap. Det är långsam traditionell olja som gäller.

Nerdrum har också några verk med och visst syns det på långt håll vilka bilder som är mästarens och vilka som är elevernas. Nerdrums bilder är som vanligt suveräna och jag känner igen de flesta av dem från tidigare utställningar. Av de övriga så gillar jag mest Rainbow crucifix och Huvud  av Sverre Bjertnaes, Flicka vid fönster av Marianne Wiig Storaas, Rosenbuske av Frank Brunner, Örjan av  Jon Bakken,  Självporträtt med skinnhatt av Trine Folmoe,

Utställningen hade när vi var där 15 - 20 besökare vilket måste betraktas som helt ok en vanlig vardag eftermiddag.  Besöksantalet hade överträffat förväntningarna ordentligt, Många hade enligt konsthallschefen velat diskutera konsten och hade, som jag varit engagerade i debatten runt modern svensk konst, vad den får vara och inte.

Sen fanns det några porträtt som verkar kopior på Nerdrums form, dvs uppkäftig min, riddare, liggande kroppar. Men de saknade hans uttryck och blir därför platta och ser lite ofullständiga, ofärdiga ut. Som om det fattas något, de ger mer intryck av att vara hantverksträning och studier. Fast när det gäller konstelever som försöker lära sig hela hantverket så är det helt tillåtet förstås. Det är intressant att se hela spektrat av den utveckling som ändå är på gång när det gäller klassiskt måleri. Och det är intressant att följa den debatt som följer i spåret av den.

Om något ska liknas vi Bruna toner i det här sammanhanget så är det väl när Eva Ström sätter sig på etablissemangets höga hästar och fördömer Nerdrum-konsten. Det liknar nazisternas fördömande av den moderna konsten, den man kallade Entartete Kunst. Det är synd att det etablerade konstsveriges ramar för vad som är accepterad konst och inte,  ska vara så snäva. Det blir en navelskådande debatt som inte lyfter själva analysen av konsten utan som mer kommer att handla om vem som har makten att avgöra vad som är bra och inte. Det är ju i o för sig totalt ointressant. Ett konstverk kommer alltid ses olika av olika människor och förhoppningsvis ska en nationalstats och ett konstetablissemangs uppdrag i sammanhanget vara att bidra till att man inom landet kan ha ett brett spektra av konst, att det ska finnas visningar och utbildningar som tillfredsställer olika smaker / inriktningar

Om jag ska vara kritisk till något i Edsviks konsthall så är det att jag saknade en samlad presentation av konstnärerna, det fanns bara namnen och så förstås presentation om man ville köpa boken Figurationer av Rådlund - Lundberg.

Trevligt att också på kvällen efter besöket på Edsviken diskutera skillnaden mellan illustration och konst. . Det finns mycket goda bildhantverkare som stannar vid att vara just illustratörer, dvs göra bilder som visar upp någon annans avsikt, men det finns också människor som pendlar mellan att vara både goda illustratörer och konstnärer. Ibland blir gränsen flytande. Måste kanske få vara det.