Bittert minne!
Det här är en 20 cm hög vas!
Och ett av mina bittraste minnen inser jag nu när jag städar runt och hittar allt möjligt, bl.a. den här.
När min bror var 9 år och gick i trean så vann han KM i längdskidor. Han fick en fin liten tennpokal på fot och den stod alltid mitt på byrån i hans rum. Den var hans stolthet! Jag, som var en 5 år yngre beundrande lillasyster, insåg ju att detta var stort och att min bror var näst intill världsberömd. Hans namn hade stått i lokaltidningen Nerikes Allehanda! Modren sparade tidningen förstås.
Alltså bestämde jag mig tidigt för att också vinna KM i längdskidor när jag var 9 år. Det var första årskursen man kunde ställa upp i kommunmästerskap i vår kommun. Jag tränade och slet så tungan hängde ur halsen!!
Och jag vann! Jag vann verkligen KM i skidor när jag var nio år! Fast jag minns nu efteråt att det smakade blod i munnen.
Sen väntade jag otåligt på att jag skulle få pokalen, den slutgiltiga triumfen. Jag hade redan sett ut platsen, mitt på mitt toalettbord, det njurformade med glasskiva. Alla flickor hade såna bord då med spegel ovanför, också i teak. (Vågar inte tänka tanken; alla utrotningshotade regnskogar, men allt var i teak på den tiden, vi var ju så okunniga och aningslösa!!!)
Så en dag skulle jag få den! Det var på en gymnastiklektion som magistern bestämt sig för att dela ut den. Röd i ansiktet av upprymdhet klev jag fram för att ta emot min pokal.
Men det var ingen pokal jag fick!! Det var en fjantig glasvas, som det inte stod någonting om KM på, eller något om att jag hade vunnit, eller något annat storslaget! Det var bara en liten glasvas med en skidåkare på, vilken som helst!. Jag skämdes alldeles förfärligt och insåg att alla andra också måste inse att det var en nesa att få en vas istället för en riktig pokal. Jag blev ännu rödare i ansiktet och trodde att jag skulle sjunka genom jorden av skam.
Jag tror att magistern såg hur det var fatt och han sa ursäktande att det ansågs mer lämpligt att flickorna fick en vas och pojkarna en pokal. För flickorna skulle ju ha mer nytta av en vas. Det var nog första gången jag insåg att detta att vara flicka var lägre på något sätt, inte lika mycket värt. Vi var mer nyttovarelser och pojkar var mer ärofulla.
Vasen är i alla fall ett sant stolpskott, den är inte ens nyttig. Den går inte ens att ha blommor i för då faller den omkull. Den är för smal nertill och är för tjock hela vägen. Den fungerar bara som en påminnelse om hur det var då, hur lågt det var att vara flicka på 50-talet, för året var 1959\60.
Ett minne av att det inte alltid var bättre förr. Det var förfärligt orättvist. Det är beundrandsvärt att vi orkade kämpa vidare, trots att vi var flickor.
Föremål är minnesbärare. Utan vasen kanske du glömt av hela dramatiken. Du kanske kan pryda den med flickfärgade rosa eterneller?
Ja vi har tänkt så många gånger att stanna och fika hos er. Det skulle ju vara hur kul som helst...och mycket har vi säkert att prata om också...vi får försöka någon gång, vi åker ju titt som tätt förbi då vi är till Norge till våra vänner där.
Ha det gott och stor kram.
Vi har sagt det många gånger gubben och jag, skulle vi stanna till hos Inga och fika...nästa gång gör vi det, vi har säkert massor att prata om...åker ju titt som tätt förbi till våra vänner i Norge.
Ha det gott, kramen
Kommer ihåg din min då du berättade detta för mig, stackare......Men du har den kvar så lite stolt kanske du var.Räknar nu ner till måndag då jag äntligen får lite Inga tid......Kram
Ojojoj, vilken nesa... men tycker du ska palcera den mitt på köksbordet och säga att detta är min min medalj för att jag vann skidloppet 1959!
Ja så typiskt, en vas!
Men den kanske är numrerad så den är värd lite numera?
Alla: Jag kollade nu om den var numrerad eller signerad, men ingendera! Saa jag faar nog ge upp det hoppet ocksaa. Den faar ligga kvar nedpackad som ett minne fraan en annan tids syn paa kvinnor och flickor.
Kicki: Det blev flera kommentarer men de faar staa kvar.
Jag ryser och drar mig till minnes en händelse i mitt liv, när jag insåg att det var skillnad på flickor och pojkar. Mina föräldrar tog två livförsäkringar på min bror som föll ut vid 21 och 25 års ålder. På mig tog de 1, den föll ut när jag var 21, efter det räknade de med att jag skulle vara gift och försörjd.......!
Till deras försvar kan jag säga att båda skämdes när jag ifrågasatte hur de kunnat göra något så dumt. Skidor åkte jag mycket sällan, tur det inser jag så här i efterhand.
Ja, det var ett bittert minne, det måste jag hålla med om! Det var så jag blev arg när jag läste inlägget. Jag kunde verkligen känna hur det kändes för den lilla 9-åriga tjejen och inte blev det bättre av att vasen aldrig gick att använda!
Det var stort att vinna men fy attan vad nesligt med vasen. Jag förstår precis dina känslor. Du skriver bra.
Suss: Ja det blev inte så mycket skidåkning efter detta.
Marie: Märkligt hur en del minnen är så klara fortfarande efter så många år. En del saker är minnesbärare. Får spara dem till seniliteten sätter in på allvar.
Blackout: Tack det var vänligt skrivet.
De där besvikelserna hänger i. I trean deltog "klassen" i en uppsatstävling som anordnades av Skolradion. Det gick ut på att vi alla skrev uppsats i ett givet ämne och sedan valde fröken ut den bästa och skickade in.Det blev min, med mitt namn och allt. Jag vann ett av priserna, det var inte rangordning utan ett antal vinnare som alla fick samma pris; en signerad Astrid Lindgren-bok. När den anlände höll fröken upp den för klassen. När någon frågade om inte jag skulle ha den sa hon nej, det var klassen som vunnit inte jag personligen, boken skulle finnas kvar i klassrummet som högläsningsbok. Jag gick aldrig ens hålla i boken där Astrid Lindgren skrivit en hälsning till mig. Jag tror det var straffet för att min familj inte var nog religiös för hennes smak. Vi brukade förhöras om våra föräldrars kyrkobesök och helgande av vilodagen.
Annaa: Det är märkligt hur såna där besvikelser i barndomen hänger kvar i minnet. Sen blir man mer härdad kanske och luttrad. Jag tycker att Du borde ha fått boken, kanske efter att fröken hade läst den för hela klassen.