Kvalitetsutvärderingsplanehelvetet igen!
Visst är det så att beslutsfattare inom olika områden ibland förvirrar sig och börjar förändra sånt som inte behöver förändras, eller gör helt fel förändringar. Man bryr sig ibland inte ens om att kolla upp om förändringen gav något bra resultat eller om den bara gav kulor åt förändringskonsulterna ( som inom parentes sagt brukar ägna halva förändringstiden åt att övertyga alla om värdet av förändring i sig och det är kanske inte så konstigt med tanke på att de lever just på själva förändringen, inte på resultatet).
För mig som är i skolans värld så finns hur många exempel som helst på att förändringar gjorts enbart för förändringens egen skull, eventuellt genomdrivits för att ge någon beslutsfattare cred uppåt (det ser ju handlingskraftigt ut att peka på förändringsarbete). Tyvärr så har man inte så ofta kollat upp om förändringar som genomförts har gett högre effektivitet / bättre resultat.
Alltså står vi just nu i en situation där kvalitetsutvärderingsplanehelvetet accelererar i svindlande fart, det upptar snart all vår planeringstid i skolan. Det stjäl från den tid vi behövde ha för att göra undervisningen bättre.
Det absurda är att på den tiden då svenska elever låg bra till i internationella jämförande undersökningar så existerade inte detta planehelvete alls, dessutom hade både lärare och elever längre lov och märkligt nog; den tid som lärare var bundna till skolan utöver undervisningstiden var endast 5 timmar per vecka. Men många tillbringade betydligt mer tid där förstås eftersom jobbet på den tiden oftare upplevdes meningsfullt och vi var nästan aldrig sjuka heller märkligt nog, trots att vi fick full lön från första sjukdagen.
Självklart ska man förändra i skolan men det är för dyrbart att bara förändra på måfå eller förändra för att någon ska göra karriär på förändringen eller förändra för att försörja förändrarna. Nu upplever vi många gånger att vi uppfinner hjulet om och om igen istället för att hjälpa varandra att göra verkliga förändringar i det riktiga jobbet med de alldeles här och nu närvarande barnen.
Nu använder vi dyrbar tid till att producera nya hyllmetrar med papper som ingen använder, eller som ska användas i något undantagsfall vart tionde år eller så, som ska användas om att i fall något skulle kunna tänkas inträffa. Vore roligt om någon ville forska i vad varje sådan här pappersbunt har kostat i nedlagt arbete av alla lärare på en skola. Och sedan efter några år göra en undersökning av hur ofta pappersbunten har använts i praktiken och om den gett önskat resultat.
Det efterlyses ibland vad skolnära forskning skulle kunna vara och detta är def. ett sådant område, hur stort som helst:
Har insatta förändringsåtgärder gett önskat resultat för elevernas trivsel eller kunskapsutveckling? Är vi effektiva? Använder vi resurserna på bästa sätt?
Det skulle jag vilja undersöka.
I all välmening, sluta att bekymra dig för det du inte kan göra något åt, om du inte vill bli rektor eller skolpolitiker på låg eller helst hög nivå.
Njut av allt det goa i ditt jobb, friheten att lägga upp dagarna på bästa sätt och att njuta av härliga ungar och trevliga kolleger.
Det tar säker årtionden att vända den röda skolskutan på rätt kurs igen. Då finns knappast några kvar på jobbet som minns hur det var när det fungerade. Å andra sidan måste skolan följa med i samhällsförändringen. Kunskapsstoffet har mångfaldigats och varje människa ses för sin egen skull på ett bättre sätt än förr. (Tänker på din skidvas)
Sätt dig lugnt och meditera när kvalitetsutvärderingsplanehelvetet pågår som värst.
Vem vet, kanske kommer du på den mest briljanta idén just då.
Konstigt nog uppför lärare sig precis som de vill att eleverna ska göra. Ge dem ett papper fyllt med fåniga, korttänkta uppgifter och de sätter igång och jobbar blint. Till vad nytta? Bokhyllevärmare, som du vet.
Fånga dagen!
Mm..jag hoppas verkligen att herr Björklund läser detta inlägg och sedan ställer sig frågan om det inte är dags att lärarna börjar känna arbetslust igen... Jo, jag vet att de flesta känner en viss lust samtidigt blir många som sagt kvävda av all utvärdering... Själv bävar jag inför just detta faktum...det är en av mina rädslor, känslan av att inte hinna med på grund av bland annat all utvärdering som ska göras mer eller mindre löpande.
Lena: TAckar för Din omtanke i all välmening. Jag går inte omkring på dagarna och funderar på utvärderingseländet. Jag använder bloggen till slaskhink i ämnet, visst är det så.
Till vardags är jag jätteglad och god lärare som gillar ungar och kollegor och som gör precis det Du skriver; fångar dagen. Det är roligt att gå till jobbet varje dag när jag får jobba med barnen, det är verkligen himla roligt.
Jag ska träna på att meditera under utvärderingarna! Det kan vara en bra idé! Psykisk flykt nu när kroppen ändå är bunden och måste stanna kvar.
Marie: Jag vill inte fördystra Dina förväntningar på lärarjobbet som komma skall! Det vanliga jobbet med barnen, med föräldrar tillsammans med kollegor är verkligen världens bästa jobb enligt min mening. Jag vill inte byta ut det.
Jag blir bara ibland så förtvivlad över att vi inte får använda vår dyrbara tid till barnens bästa. Och som jag skrev ovan; då använder jag bloggen som slaskhink. Jag skriver av mig ilskan här. Den följer mig inte i vardagsarbetet. Då pratar jag inte om detta utom när jag måste. Så tro inte att jag går och deppar i jobbet, för så är det inte. Men det tror jag att Du vet, vi känner varandra bloggvägen så pass bra numera.
Lena: Jag glömde det där med att förändra / vara rektor. Rektor vill jag inte vara, det är i mina ögon ett nästan omöjligt jobb; att vara skyldig att se till att alla barn får det de har rätt till enligt skollagen ( beslutad av riksdagen) och oftast uppleva att resuserna som står till buds faktiskt inte räcker till ( beslutade av kommunen). Sen tror jag kanske inte att rektorerna har så mycket makt över kvalitetetsutvärderingsplanehelvetet heller. Det är klart att de kan blåsa upp respektive tona ner den här hysterin inom sitt friutrymme, men undan kommer de nog inte heller.