Inga Magnusson

Vi är glada över de duktiga arrendatorerna från Långserud. Gårdens brukning görs väl och det är roligt att se ut över en del av markerna uppe från Prästgården.


När det första gröna kommer upp efter ett par veckor så är det alldeles självlysande grönt. Tofsviporna har jag inte sett på länge. Undrar om de är kvar?

Nu går arrendatorernas  kvigor på Brogärdet  och ger liv åt landskapet.

Nu är det väldigt dystert i rubrikerna: klimatet kommer att kollapsa, liksom naturen i största allmänhet, arter kommer att dö ut snart, ekonomin i Europa och USA kommer att falla samman, liksom Spanien och Grekland. Sen kommer fastighetsmarknaden att gå i kvav, penningsystemet  och hela EU förstås och Euron, kanske  dollarn. Ja, inte att förglömma Kinas natur och miljö som är nära ett sammanbrott också. Har jag glömt nåt av världens eländen?

 Det är bara att tälja sig en pilbåge, vässa pilspetsarna, flytta in i en grotta och försöka överleva de svåra tiderna.

När vi kom hem ikväll, måndag, så körde arrendatorsson Rasmus enslige för fullt. Han fick se att det låg rådjurskid i vallen så han och Roland och Oskar gav sig ut för att försöka rädda undan dem. De fick i alla fall tag på en liten en som måste bäras undan. De trycker och ligger still när de är hotade, springer inte iväg.


9 meter bred tror jag den är.

Oskar var med förstås

... får nu äntligen en ny vägg mot öster. Och nytt tak ska det bli så småningom. Utsikten på bilden nedanför den här är från andra ställningslaget, så där 6 meter från marken. Man ser ner över Liane och bort mot Prästgården.  



Det är tre ställningslag högt i nock, bortåt 8 meter kan det vara, tre våningar avsedda för förvaring av spannmål en gång i tiden.  På bottenvåningen i ett speciellt rum som var råttsäkrat så förvarades brödmjöl. Det kunde man inte mala själva på gården utan det gjordes på Karlsfors. Sen togs det hem igen och förvarades i särskilda bingar med lock på helt tätt för att hålla ute skadedjur. Mjölet till djuren var grovt och det malde man i gröpekvarn på gården. I det här råttsäkra rummet var också sältetinor (salttunnor) där fläsk förvarades under lager av salt före frysboxarnas tid. Roland minns det från sin barndom. Det var gott i början men blev så småningom lite grönskimrande, vrinsalt och lätt härsket. Ägg förvarades i vattenglas, men antagligen inte här utan i boningshusets källare.


Magasinet (uttalas med betoning på första stavelsen här)  byggdes på 1940-talets senare hälft av Ivar på Tallbacka, bror hans Helge och  någon från Dammkasa i Åsebyn. Allt materiel till bygget levererades av lanthandeln på Furnäs; Tor Axelsson. Hans namn finns fortfarande på bjälkarna, det var en modern lanthandel för sin tid med ett fantastiskt sortiment från dagligvaror till kläder, redskap och byggmateriel.

  Alla bjälkar är tre tum nio, 75 gånger 225 mm, de ligger på cc 500 mm. Huset har alltså  två såna bjälklag. Ett extremt stabilt bygge med andra ord, det byggdes för att hålla mycket  tung spannmål.  Magasinet är c:a 7 gånger 10 meter på mark, det innebär 210 kvadratmeter sammanlagt.  Virket är ramsågat eventuellt från Årjängs såg, den borde ha funnits då. Råspont i alla golv är det och markplan är gjutet golv , helt felfritt än.

Rolands farbror Nils berättade idag att när magasinet var nytt så hade man tröskat vete på gården. En del skulle säljas till Lantmännen. Vetet låg på tredje våningen, förpackat i säckar om 100 kg var. När det skulle hämtas av ev. Anders N och ev. Rune R så var Rolands pappa och farbror inte hemma. Då höll man på att bygga bostadshuset på Liane. Det var så drygt att bära alla säckarna ner från tredje våningen på magasinet i så stora säckar så Anders och Rune gick till bygget och bad snickarna hjälpa sig att bära. Det var Ragnar i Skåka, Rolands morfar Agnar på Önnebyn, Henning på Udden och kanske någon mer. De tyckte att det var kämpigt att bära så tunga säckar nerför trappan. Speciellt morfar Agnar var arg och skällde sen på svärsonen för att de hade öst i så mycket vete  i varje säck.

Till del är det förstås kulturminnesvård att ha kvar och renovera såna här uthus. Om vi får någon nytta av det vet jag inte, hittills har det mest bara stått där. Kanske kan det bli förvaring av något slag. Ibland skojar vi om att göra pub och vandrarhem där! ;-)

Roland gick en tur med sönerna runt skogsområdena på Hästön, vid Lystjärn och vid Önnebyn.
Det är  Egenäs 1:45, en liten fastighet som de har förvärvat gemensamt. Lustigt nog ägdes den en gång i tiden av Rolands morfar Agnars,  farfar men delades och gick sedan ur släkten. Nu är den tillbaka igen och cirkeln sluten. Ett av de tre  skiftena går från Lystjärn och norrut mot hemmanet Hjällen. Det är fint vid Lystjärn. Det är  vattenlinje på alla tre skiftena, men Östra Silen vid de andra två. Nu är det bara för sönerna att ta motorsågskörkort och lära sig skogsekonomi ;-)

Idag annandagen är det dags för hockey med mat i Karlstad på Löfbergs Lila Arena men innan dess går Roland en sväng med taxen.

Tack för det!

... har man haft på Liane gård i hundratals år, de senaste generationerna
har gården brukats av Rolands släkt, hans anfäder och inte minst anmödrar som var
de som tog hand om djuren under veckorna vinterhalvåret då männen jobbade i skogen..
 Roland tog över när hans far slutade och  vi hade också mjölkproduktion ¨så länge det gick. Vi byggde om och satsade på att detta skulle vi hålla på med resten av livet. Vi byggde vårt hus nära gården för det också.

Det var väldigt roligt och spännande att se hur det gick att få allt mer mjölk att sälja
och det fanns också ekonomiskt utrymme för att ha avbytare ibland så vi kunde
resa bort och göra något tillsammans med barnen. Roland var hemma när barnen kom från skolan.  Rolands föräldrar och farbror Nils o hans Anna kunde också bo kvar fast de var pensionärer. 

Jag jobbade förstås som lärare hela tiden men hjälpte till så gott jag kunde
när det var bråttom; ta in hö, köra hövändare, strängläggare och harv fixade jag åtminstone.
 Kort sagt så var allt frid och fröjd, alla var nöjda.

Men så sjönk lönsamheten i mjölkproduktionen drastiskt. Det skulle dessutom krävas
nybyggnation för många miljoner om vi skulle ha fått ett underlag som kunde dra
runt gårdens kostnader och som skulle svara mot de nya kraven på djurstallar.

Så vi stod inför ett vägval; satsa ordentligt på mjölkkor och göra stora investeringar eller avsluta den delen av vårt liv.  Det blev det senare och det var nog Rolands nötdjursallergi som till slut fick avgöra. Men det var ett tungt beslut i skuggan av de generationer som brukat gården förut.

Inte förrän nu, 12 år senare, så orkar vi äntligen röja ur ladugården för att eventuellt använda utrymmet till något nyttigt, åtminstone till förråd.

Idag hamnade de gamla båsgrindarna i containern. Mycket nostalgi är det och många minnen som dyker upp, vi minns kor som mjölkade mycket och som fick kalvar som var bra och som fick ärva namnet; Stjärna, Lindagull  osv.






Kotavlorna hänger kvar ett tag till. Man skrev med vanlig tavelkrita på dem. Och det sista som skrevs finns fortfarande kvar.

... kan man göra. Och då kan det se ut så här med en avverkningsmaskin som fäller träden, kapar opp i lagom långa bitar och kvistar. Det är maskiner som kostar flera miljoner. Den här körs av Daniel från Säffle som äger den och andra sorts skogsmaskiner. Han har några anställda också. Han är född 1974, alltså i ålder med våra barn.







Inne i maskinen sitter en dator där föraren kan se på skärmen precis var han är och vad han gör.

... på andra sidan, dock inte så långhåriga, syns här nedan. Det finns inget så undrande som koögon. Igår kväll när jag gick runt Liane med taxen så betraktade de mig samfällt förundrat. Jag skulle ge en slant för att få veta vad de tänker i det här läget: "Knäppkärring som ränner runt med den där lilla trasselsudden var och varannan dag"! Eller nåt sånt.


Kan bara tillägga att det som syns längst bort i bild är Elgtån, (uttalas av någon outgrundlig anledning "Ärtå"). Där till vänster bor Rolands kusin som är gift med A-B på skolkontoret och till höger bakom dungen bor Rolands bror gift med tandsköterska L som jobbar hos Carlberg. Ville bara orientera bloggläsande Årjängsbor i den mänskliga terrängen.

Djuren på bilden  är alltså arrendatorernas kvigor som går på "Sellers-änga". De har en loj tillvaro, äter av det frodiga gräset, ligger och vilar sig på högsta punkten, skrubbar sig i den lilla skogsdungen "Bastehaget" och skuttar omkring i lite allmän livsglädje så där ibland på kvällarna.


Lövet i "Bastehaget" verkar smaka bra, för det är helt avbetat så långt kvigorna når med sin mular. Säkert innehåller det nyttiga näringsämnen också.

Det är trevligt att ha djur runt huset. Sen har vi trevliga tvåbenta grannar också på alla håll och kanter. Får väl ta kort på dem vid annat tillfälle! De är också söta. ;-))

Nu tröskas kornet på Liane. Det ser ut att bli en bra skörd i år.

... år 2011 - 2012 i Sillerud, Årjäng. Ring tel 076 - 130 41 27

... finns det år 2011 - 2012 i Sillerud, Årjäng, Sverige.  Tel 00 46 761304127 

... finns det nu från juli 2011 i Sillerud Årjäng. Man kan ringa 076 - 130 41 27. Transport kan ordnas inom rimligt avstånd.

... funkar bra nu! Det gäller att försöka hitta smarta lösningar i olika sammanhang, lösningar som stämmer med den maskinutrustning som står till buds. Så här blev det och det funkar bra. Nu är det klart, all ved är färdig!

Nu är första ensilageskörden för året bärgad. Arrendatorerna invaderar ett par dagar med sina stora maskiner och så är det strax färdigt. På den här åkern nerom Prästgården är det alltid mycket gräs, så i år också. Där uppe bor Daniel med familj. Han har en jättetraktor av märket John Deere.

Man kan göra saker och ting på traditionellt jobbigt sätt eller hitta på nya som är mer lättvindiga. Roland gillar att leta efter bättre lösningar.  Så nu funkar vedhanteringen så här:

Veden huggs och körs hem under vintern med traktor + vedvagnen som syns i bakgrunden här. Den läggs upp efter vägen nära huset. Nu ska den alltså kapas, klyvas  och hamna i vedskjulet. Det första momentet var att hämta vedmaskinen hos Lars i Svensbyn. Den är kollektivt ägd med flera delägare, så det går inte att söla när den väl är på plats, nästa man väntar på sin tur.


Med hjälp av vedvagnen och kranen hämtas ett vedlass i taget från högen, körs hit till vedmaskinen. Med hjälp av kranen så läggs några stockar i taget upp på det nyinköpta avlastarbordet. På det finns en rulle längst häråt och ett svart matarband (heter säkert något proffsigt).


Nu är det lätt att rulla ner en stock i taget och så dras den in i vedmaskinen på bandet.


Här kapas det i lagom längder, klyvs automatiskt och förs på transportband in i vedskjulet.


Sen måste man förstås gå opp och reda ut ved som staplar upp sig mot taket.

Detta underlättar vedhanteringen och nu får det bli veduppvärmning ett antal år framöver. Vi har ju funderat av och till på något annat, typ jordvärme eller bergvärme eller luftvärmepump. Men om vedhanteringen är lättvindig så funkar den rätt många år till har vi räknat ut. Med egen skog så är ved oslagbart ekonomiskt och dessutom skogsvård. Investeringarna i maskiner betalar sig redan på kort sikt. Det som återstår nu är att underlätta transporten av ved från vedskjulet in till huset. Men det får anstå ett par år. Tills dess är det skottkärra som gäller.

... så långt ögat når har vi sett än. Kärringar är glipor i sådden, men arrendator Olle har alltså fixat det här helt professionellt som vanligt.