Inga Magnusson

Ibland går det troll i saker, som det här med min läkartid. Efter långt och strävsamt arbete kom jag ju fram och fick en läkartid. Skulle ha varit där idag. Ett par timmar före ringer sjukhuset och meddelar att min läkare är sjuk, så det blir inget idag. Men om en vecka så där!!

Men jag förklarar hur sjuk jag är just nu, att jag samtidigt tänkt bli undersökt för den envisa hostan och småfebrigheten som varat i två veckor nu. Då får jag en tid i em hos en annan läkare. Hon undersöker mig och skriver ut ett antal antihost-medikamenter.
 
Det dröjde väldigt länge innan hon kom tillbaka efter förskrivningsturen och jag började undra om jag missuppfattat nåt.
Men till slut kom hon.

- Fast, säger hon, det höll på att inte gå alls för våra datorer krånglar!!

Jag nästan bröt ihop. När fungerade något på sjukhuset för de stackars anställda där? Eller är det bara när jag närmar mig som systemen brakar ihop? 

Till allt annat elände fick jag tandvärk i natt där jag tappat en plomb. Nåja en plomb, snarare en halv tand. Lyckades få träffa en tandläkare imorse, en ung man som gav mig två val;
-Ja Du kan ju antingen prova o laga den fast den är så dålig så det kan vara lika bra att inte kosta på den utan ta bort den.

Pest eller kolera alltså. Inget blev i alla fall gjort idag så jag får återkomma imorgon em. 

Tala om att det gått troll i saker; då missar jag vårt arbetslags vecko- träff igen  och det för minst tredje gången i följd!! Dom kommer att tro att jag inte vill träffa dom alls. Fast det vill jag verkligen, de är jätte-trevliga arbetskamrater. !  Man kan inte ha bättre!

Nu ska jag sova.Gubben är på nåt möte längst uppe norra Värmland och kommer någon gång efter midnatt.

Födelsekalas 2 i går kväll, Evert fyllde 40 och firade på Tjolitta. Här presentas han av Roland meden käpp som ger stöd både här o där. Det var en trevlig fest  med dans till "Kling o Klang"

Vi var först på Åse-Britts födelsedagskalas, 50 år, i går kväll. Vi var på Gränden hos Torill o Mattias Ulin och åt god mat. Jättetrevligt hade vi med våra godaste vänner sen många år. Vi var väl så där en 40 stycken.

Jag läste inte fredagens Aftonblad i går fredag eftersom gubben lade beslag på den. Han köper inte det "röda" Aftonbladet, men han läser minsann!

Jag läste den i alla fall nu på lördag fm och går nästan i taket över en krönka av EVaEmma Andersson.

EE A  ondgör sig över bloggandet.
"Offentligörandet av den stora massans dagböcker, bloggandet, har nästan helt tagit kål på den seriösa debatten..........." skriver hon uppbragt.

Först använder hon en god del av texten till att tala om hur väluppfostrad, skönskrivande, intelligent och viktig hon själv är. Och det är tur att hon gör det för inget av det där framgår av hennes text. Tvärtom så framstår hon som korkad, inskränkt och uppblåst.

Jag kan inte föreställa mig att den verkligt seriösa debatten känner sig hotad av bloggandet. Bloggar är inte seriös debatt och ger sig heller inte ut för att vara det. Bloggande är ett lekfullt personligt skrivande med glimten i ögat och det spelar på en helt annan planhalva. Det kan bara vara "prinsessan-på-ärten-kolumnister" som känner sig hotade.

Men Du kan känna Dig lugn EvaEmma A. De allra flesta bloggare saknar skribentambitioner och kommer inte att konkurrera med Dig om uppdraget som krönikör i kvällspressen.
 
Bloggande tycks vara en eruption av folkligt skrivande. Vi som sysslar med det kommer säkert att fortsätta uttrycka oss skrivande i bloggform trots att vi är allt det där som Du ondgör Dig över; ointelligenta, ouppfostrade och oviktiga. Eller kanske just därför att vi är allt det där!!

Kanske är det så att det operfekta skrivandet har ett berättigande men att det inte har haft något forum förrän bloggen kom.

Kanske behövs det operfekta skrivandet för att komplettera bilden av skrivandet som helhet.

Just så som indianerna gör när de väver in ett litet felaktigt parti i den exakta vävnaden för att balansera upp perfektionismen och ge harmoni åt helheten. Och de gör det inte diskret i kanten utan mitt i så att syns!!

Just så som de operfekta gamla LP-skivorna har fått en renässens och blivit kult i musikvärlden!!

Hacka i Dig det EE A!!

HELGENS BLOMBUKETT!
Visst är dom vackra!
Jag använder blommor på samma sätt som en del människor använder mat, droger och alkohol ; Jag belönar mig själv med dom.

Tänker  att "nu har jag varit så snäll / duktig / sjuk (You name it....) så jag förtjänar blommor". Sen kommer jag hem med en bukett, ofta till helgen när jag har chanser att verkligen få njuta av den. Har jag tur så står den hela veckan sen.  Under blommorna ligger en vacker broderad duk som modren Maj-Britt gjort. Den är jättefin och jag förstår inte hur hon kan brodera så fint fast hon är  en bra bit över 80 år.

Fördelen med att "missbruka" blommor framför de andra alternativen är väl kanske att det finns ingen tillvänjning, det måste inte vara fler och fler för att nå samma belöningskick. Dom ställer inte heller till framtida besvär genom att lägga sig i en ring runt midjan utan låter sig snällt förpassas till komposten när de vissnat. De ruinerar mig inte heller, det håller sig under en hundring per vecka.

Lyssnade lite andlöst till rock-ikonen Neil Young. Han är en gammal goding som har svävat förbi oss ibland men ingen som vi varit hängivna. Åtminstone inte förut.

Men nu fick vi se en suverän intervju gjord med honom om hans musik. Han började i slutet på 1960-talet och håller på än. Ger i princip ut en skiva varje år.  Det kan man kalla proffs.

Det som kommer att stanna kvar hos mig efter intervjun är hans tankar om perfektionism. Han menar att vi nu kan göra perfekt musik. Varenda tillstymmelse till fel i sång eller instrument kan justeras i efterhand så att det blir klockrent perfekt. Men han menade att det är inte eftersträvansvärt.

DET SKA INTE VARA PERFEKT!!

Han drog liknelser från den indianska kulturen där man gör en mycket vacker vävnad med ett komplicerat mönster och allt görs rätt, men medvetet lägger man in ett fält i den som inte är perfekt, där finns fel och där ska det finnas fel!!
Allt för att helheten ska bli rätt, det ska inte vara perfekt, dit strävade vi inte.

Jag känner igen mig från hur jag vill vara som lärare. Jag försöker vara så bra som möjligt men perfekt går inte. Om jag skulle sträva efter perfektionism så skulle det jag gör bli så fyrkantigt och tråkigt, jag skulle aldrig våga utforska nya sätt att arbeta på för det innebär alltid risker för att göra fel.

Klok karl Neil Young!!

Elevernas skrivande  blir bättre när de gör det i par eller små grupper. Har bara tänkt så när det gäller matten att det är inlärningsbefrämjande med pararbete och pratarbete. Men det är ju inte ett dugg konstigt att det också gäller svenskan. När de skriver tillsammans så blir det alltid diskussion om vad man ska skriva och hur det ska formuleras och hur det ska stavas! Skitbra!! Det pratet lyfter nivån.

Sen vet jag sedan tidigare att det är bra att det eleverna skriver ska skickas någonstans och läsas av någon annan. Det riktar direkt in fokus mot att man måste skriva så att en utomstående ska begripa. Det blir också direkt mer noga med att det ska vara snyggt gjort och rätt: Enbart den egna pärmen har ju inga synpunkter på hur det ser ut. .

Tidigare har det varit pararbete= två och två,  som har gällt men nu märker jag att en del  klarar av även 3-grupper.  Perfekt! Då ska vi höja nivån på den sociala kompetensen där och träna på det.

Jag trodde att det var en slump förra gången när jag satte ihop etta och tvåa i so och såg att skrivandet  hade lyft kvalitetsmässigt ur alla aspekter, men det var samma resultat idag när jag gjorde smågrupper för att skriva till Dalsjöfors.  Några barn har skrivningen som sin starka sida i svenskan och nu har turen liksom kommit till dem.

Vi var inne på webben idag och tittade på Tumarpskolan i Dalsjöfors och eleverna på Vitklövern.
Fast jag har varit för sjuk för att kunna ta itu med gruppindelningen. Gjorde en preliminär idag och får fundera sen hur jag delar in dem mer definitivt. Det kanske blir olika gruppindelning beroende på vad vi skriver.

Ok då, Tomas Frisk på Järvsö är ingen asfalt-natur-mupp. Han skulle klara glesbygdsvinter, snöskottning, strömavbrott och plogning. Jag tar tillbaka alla feberheta ilske-fördomar! som var just fördomar och inget annat.  Sen att han heter Frisk kan han väl inte rå för, han gör det väl inte för provocera mig när jag är sjuk. Han kom liksom i vägen.

Fast min kritik mot hur han skött PR:en för seminariet kvarstår absolut! Jätteklantigt!

Har jobbat idag med stöd av kemiska hjälpmedel; med jämna mellanrum TREO. Men ögonen ser ut som om jag vore halvdöd och i o för sig har det väl ibland känts så. Men det är en friskhetsinjektion att träffa ungarna och kollegorna. Nu börjar jag bli bättre, äntligen!

Klev ut ur sjukdomsdimmorna idag och kunde glatt överraskad konstatera att biljetterna till Sillerudsrevyn på Tjolitta nästan är slutsålda. Roligt för oss alla som strävar för att dra in pengar till vår bygdegård och i synnerhet för gubben och grannar som tränar för revyn. Den blir absolut ett strå vassare i år än förra året.
 
Imorgon blir en hård dag. Vi ska orka med två kalas; först fira Åse-Britt på Gränden, sen fira Evert på Tjolitta.

Stackars kungen är välbevakad och det kan inte vara lätt att bildligt talat kryssa omkring i ett minfält  av presumtiva skandaler som han måste göra. Men han gör så gott han kan.

Nu får han enligt media och den svenska naturdiktaturens förespråkare inte längre äga aktier i ett skogbolag som ägnar sig åt skövling. De har säkert rätt i att det vore oetiskt. Jag ska inte ifrågasätta det.

Men det vore roligt om någon undersökande journalist någon gång vågade sig på att gräva lite i ikonen WWF, som kungen alltså är något slags högsta beskyddare för. Jag gjorde några halvdana försök för ett antal år sedan att ta reda på elementära saker om den organisationen, typ;  Hur fattas beslut? Hur mycket pengar får man in? Vart tar pengarna vägen i hela organisationen upp till toppen? Hur tillsätts beslutsfattare?

  Men jag insåg snart att detta var ett tidskrävande jobb enbart för resursstarka proffs, så jag gav upp.

Pengaflödet gick inte alls att spåra, det var dolt i stiftelseform tror jag med huvudsäte utomlands någonstans. Ingen vet alltså hur mycket av insamlade medel som går till toppfigurerna. Från början tror jag att de var två stycken, varav den ene var reklamman.  Och jag har en känsla av, utan att veta, att de fortfarande styr.  Det finns anledning att fundera över om inte idén har varit luckrativ, WWF är världsomspännande och hystar omkring stora belopp.  

Konceptet var från början enkelt och slagkraftigt. 
1.Naturen är hotad. 
2. Ge oss pengar så ska vi rädda den.

Projekten har inriktats på sånt som haft högt symbolvärde och varit bildmässigt; Pandan exempelvis.

Man har varit mån om att skaffa sig rätt bekyddare i alla länder så idag är organisationen i stort sett att betrakta som ikon,  fri från alla misstankar om oetiskt handlande.  Men det finns ingen som helst demokrati, beslut fattas uppfrån, makten är personlig, inte byggd på val och som sagt ingen insyn i organisationens globala ekonomi. Det kan naturligtvis vara så att allt är ok, men då är det lite svårt att förstå varför ingen får veta hur mycket pengar som går upp till toppfigurerna.  Också lite svårt att förstå varför den inte är demokratiskt styrd. 

Så försvann han då ut på jakt till slut. Imorse talade han om att åka till Årjäng i något nyttigt ärende.  Men sen har Bosse ringt hela dagen och med jämna mellanrum lämnat rapporter om dagens jakt. När han fick upp hare nummer två då gick det inte längre. Roland lagade snällt middag åt oss och försvann sedan ut med Leta. Årjängsresan var därmed uppskjuten.

Roland är fena på falukorv. Det låter väl inte klokt, men det är sant. Han skär den i tunna skivor och steker rejält på båda sidor, lite brända får de vara men inte mycket. Ska se ut som stora tunnskaliga röda blodkroppar (oj då, det var kanske ingen aptitlig jämförelse) Smakar perfekt till mosad potatis!

Jag har gått över huset lite snabbt så där och tittat på det med andras ögon, städat undan här och där.  Agneta ska ju komma o lägga ut min hemsida och då kan det vara en bra anledning att gå över de värsta innan, så hon inte vänder i dörren.

Jag har slut på böcker att läsa så nu återstår bara att roa mig själv genom att skriva innehållslösa bloggar och läsa nyheter på dagstidningarnas nätsidor.

Råkar få se mig själv i spegeln vid en hygienprocedur och inser att jag måste vara ett fall för den palliativa influensavården!

Det är nåt fel med min  flunsa. När man är sjuk så ska man bli bättre dag för dag. Det är ju liksom det som håller sjuklingar vid liv och hoppet uppe. Men jag vaknar varje morgon och mår sämre än dagen innan. 

Nu i detta försvagade tillstånd så slår dessutom hypokondrin till med full kraft, allt förnufts och logik-motstånd är ju utraderat, hjärnan kokt i feber. Allt som finns kvar är självömkan.  

- Kommer trumhinnorna att slutgiltigt explodera om jag sänker ner sängen lite mer? (Testar inte - halvsitter o sover)

- Förmodligen sprätter ögonen ut vid nästa hostattack (Måste komma ihåg att hålla emot med fingrarna!)

- Börjar inte levern lägga av måntro pressad av de senaste dagarnas Alvedonmissbruk? Visst var ansiktsfärgen gulare i morse än igår?  (Byter för säkerhets skull till TREO. Låter därmed levern ta igen sig några dagar medan magslemhinnan långsamt får perforera istället)

- Visst får man lungemboli och ventromboser vid långvariga sänglägen?  ( Går för säkerhets skull ner i källaren och cyklar några varv då och då för att kicka igång  blodomloppet1)

-  När dom där blodpropparna når hjärnan så blir det en stroke förstås. Alla släktingar på pappas sida fick strokar förr eller senare (Får komma ihåg att be gubben ibland fråga mig enkla saker ibland, typ när jag är född och vad jag heter och så och testa om jag kan koordinera händernas rörelser så han kan upptäcka en tidig TIA . Den ska ju helst till vård inom tre timmar eller hur var det nu igen?  Får slå upp!)

Imorgon torsdag kommer Agneta o lägger ut vår hemsida!

Det ser vi fram emot!

Läser ett nytt korkat konstaterande om svensk skola.

"Skolorna i Sverige är olika bra"!

Förr hade alla skolor i Sverige exakt lika mycket resurser. De fördelades från staten i ett detaljreglerat system; x antal kronor per klass med givet delningstal. Då var alla skolor i Sverige ungefär lika bra, skillnaderna var knappt mätbara. 

Sen sas det att nu skulle inte staten lägga sig i längre utan slängde till varje kommun en påse pengar att hantera efter bästa förstånd. Nu skulle det bli olika, det skulle bli konkurrens och alla skulle sträva efter att bli bäst. Regler för personaltäthet och lokalkvalitet togs bort. Barnens skolgång skulle marknadsutsättas. Bästa skolan skulle vinna mest elever och det skulle bli ädel tävlan!

Om man nu konstaterar att skolorna i Sverige är olika så var det ju precis det man ville åstadkomma!! Varför då spela upp denna låtsade förvåning?

Nu har stockholmsonen Markus och hans Johanna bestämt sig. De ska köpa 2:an  på Kronobergsgatan, den är jättefin. Jag förstår att de föll för den. Vi har sett den på nätet på DN bostad. Det är samma gata som han bor på nu på Kungsholmen, fast en bit bort.

Skönt att det är över för den här gången. Sen återstår bara processen fram till kontraktsskrivning och försäljning av den gamla 1:an som de bor i nu.

Nu pustar vi ut gubben o jag! Om vi inte vore så sjuka båda två så skulle vi väl fira och skåla i ett glas skumpa. Men det är inte läge just nu. Det får bli en ny omgång Alvedon istället.

Svärmor Maj pysslar om oss sjuklingar. Bjöd på sin goda soppa och hade bakat fantastiska biskvier som jag kunde äta.   Tack, tack snälla Maj!

Kul att spekulera i inredningsdetaljer. Här är vår rispapperslampa.

Vi har alltid haft rispapperslampor. Jag minns att min bror en gång medlidsamt betraktade den inför en jämn födelsedag i huset och undrade om det inte var dags att vi önskade oss något elegantare.  Jag kunde skönja en viss ömkan med den mindre bemedlade systern. Han såg vår kära lampa som ett fattigdomsbevis. Men den är inte ett utslag av fattigdom, vi gillar den, den är enkel och snygg och lyser lagom mycket.

Vi sysslar ibland med att  planera  för framtiden, ja inte direkt förbereda vår hädanfärd även om det just nu i sjukdomsdimmor känns som om slutet vore nära. När vi gör nåt med huset är riktmärket att det ska gå att komma in med rollator och att det ska vara enkelt för hemtjänsten!

Duschen blev bra. Kakel på väggen (fast det ser konstigt ut på bilden) och duschdraperi i u-form stort så inte det otäcka kalla skynket kommer nära kroppen. När det är solkigt så är det bara att slänga i tvättmaskinen. Det är fall från 1 dm utanför draperiet o till golvbrunnen och golvvärme. Dessutom finns kristallampa, sidenkudde, liten "orientalisk" matta och om jag inte vore så lat så skulle det ha varit sytt en röd sammetsgardin också.

Det är rymligt och lättstädat utan duschkabin, vi drar bara av det blöta på väggen o golvet med en gummiskrapa. Alltid varmt o torrt med golvvärmen, mumsigt varmt att komma in till på morgonen.
Och, inte att förglömma, vi kommer att ta oss ut och in i duschen med rollator!!

Efter en trist natt med mycket hosta och värk i kroppen tvingas jag inse att det blir i alla fall idag och imorgon också i sängen.

Hade tänkt försöka jobba i alla fall fram till  klockan ett  idag dvs tills eleverna går hem, men det kommer inte att gå. Imorgon har vi friluftsdag så då är det i alla fall inte lämpligt att stå ute och frysa en hel dag.

Börjar läsa Dan Browns "I cirkelns mitt". Har den kvar av julklappsböckerna.

Roland skulle ha jagat med P G (=Årjängs rallystjärna Per - Gunnar) och tidningen Svensk Jakt idag, men det fick avstyras. Det har snöat o regnat hela natten så chansen att få upp hare är minimal. De har inte varit uppe och rört på sig en natt som denna säger han. De tar den här reportagejakten om ett par veckor istället. Nästa vecka är PG upptagen med Svenska rallyt.

Sjukdagar är sååååååå trista!!

Det gäller att hitta på något kreativt för att överleva en dags sängläge. Har passat på att ringa lärarkollegan Lena Bennet i Dalsjöfors och göra upp om brevväxling med grupper av elever. Hon tar via sina familjegrupper som är konstanta. Jag tar par tror jag eller 3 -grupper. Jag får fundera över sammansättningen.

Sen tänkte jag att om nu jag har en blogg och roar mig med så skulle väl eleverna också kunna ha en blogg. Nu i årskurs 2 så är det ju mycket skrivande. Vi håller på med dagbok nu och då skulle det passa att de får bloggar. Kanske inte varsin men i par eller så. Eller 3 o 3.  Men jag vet inte om det funkar med våra epostadresser i kommunens server. Pratade med kommunens dataexpert Per Hammar idag och han visste inte men tyckte det var värt ett försök.

Stockholmssonen Markus letar lägenhet. Det är inte så enkelt, nästan heltidsjobb tror jag. Man måste springa på visningar, kolla med banken och hålla ¨på med budgivning. En ganska nervös historia. När sedan en lägenhet är hittad så ska den gamla säljas med visningar, städning o så.....

Nu hade han o Johanna  sett på en tvåa på Gästrikegatan i Vasastan bara något kvarter från jobbet på St Eriksplan. I dessa moderna tidevarv så går det ju bra att se lägenheter till salu via t.ex DNs hemsida. På deras bostad kan man söka sig fram både i träfflista och på karta och se precis. Så vi hänger med o kollar. Lättvindigt! 

Sen  kan vi bara sitta här o hålla tummarna o hoppas att det går bra o önska lycka till!

Krassliga är vi både jag o gubben. Bara för att variera det hela lite så är vi nu febriga o förkylda. Men vi reagerar båda på samma sätt vid sjukdom, vi blir arga. Ja, inte på varandra men på den egna kroppen som vägrar att hänga med och vara frisk.. Ungefär som att det gäller att inte ge efter för skröppligheten och lägga sig still.  

Vi snufsade omkring här i morse med Alvedontubar och honungsvatten och åkte till varsina jobb.  I oför sig blir det ju sängläge en stund vid hemkomsten, men ikväll ska vi ut på gemensamt uppdrag. Centerpartiet har ett internt möte före varje kommunfullmäktige. I sann centerpartistisk anda så hålls det på olika platser i kommunen varje gång och idag är det Silleruds tur att få besök. Vi ska alltså ordna med lite kaffe och så om en stund.

Återkommer sen till bloggen med de frågor som diskuterats.

Damen i hatten är ett grafiskt blad gjort av Evert Lundberg, Årjäng. Han är en mycket duktig grafiker och undervisade på vår estetiska folkhögskola Kyrkerud. Jag visste inget om bilden men ringde och pratade med Everts fru. Hon berättade att bilden gjordes på Fårö och damen är en engelska som de träffade där. Hatten provade hon på skoj och då kom ideén till porträttet.

Bilden fanns med på en utställning som vi såg för ett par år sedan. Vi tänkte köpa något då, men Roland ville ha ett båtvrak och jag ville ha porträttet. Vi kunde inte enas om något tredje alternativ så vi köpte inget. Dagen efter gick jag tillbaka och tittade igen och köpte tavlan. Men sen visste jag inte riktigt hur jag skulle förklara för Roland att jag köpt bilden i alla fall så den fick hänga på jobbet till förra hösterminens början. Då måste jag röja ur mitt rum i källaren och då fick det komma hem o upp på väggen.

Evert Lundberg är bäst med porträtt tycker jag De är enkla, levande och uttrycksfulla. Kvinnan på bilden utstrålar tillförsikt och stolthet; en stark kvinna. Den är det första jag ser varje morgon när jag vaknar och den är bra att möta dagen med.

Asch, det syns inte riktigt på bilden, men soluppgången här på Liane var ett skådespel idag vid niotiden. Måste vara kylan, 16 grader minus hos oss och då har de flesta andra säkert 4 grader kallare, här går ett varmt stråk med närheten till skogen. Men dotter Malin i Umeå, Ni  är väl inte imponerade, Ni har ju haft -30 av och till ett tag. Då är det kallt, går nästan inte att andas.

Det är ingen tryckande värme här inne heller. Pannan hade brunnit ut, men Roland gick ner o tände nu. Jag ska lägga in igen om ett par timmar.

Roland kom precis in och sa adjö. Han tog med sig Leta ut för att jaga. Han tror att hararna kan ha varit uppe i natt fast det är så kallt. Bosse ringde precis och hade redan fått spår. De jagar oftast var för sig men ändå inte, för de ringer hela tiden o kollar hur den andre har det. Jag tror att det är för kallt för att jakten ska vara behaglig och att det är för mycket snö. Men jag förstår att jaktabstinensen är svår nu efter ett par dagar i snöröjningsbranschen.

Så här mycket snö blev det alltså. Inte 4 meter men mycket ändå. I eftermiddags slutade det nästan. Hoppas det får ligga kvar länge, det är så vackert ute och ljust. Man blir så glad.

Insnöade som vi nu är ( kanske i alla bemärkelser!) så blir det en hemma- och matlagardag. Passar på att koka sylt. Har som gammal bondmora motvilja mot halvfabrikat, fast jag tillämpar inget hysteriskt avståndstagande. Är lat ibland och tar till det också.

Köper helst inte köttfärs utan hellre helt framdelskött, skär rent och mal själv. Men vi klarar oss ganska långt med egen älg och rådjursköttfärs.

Sen var det det här med den dåliga färdigsylten, långt mellan bären och syntetiskt smak. Borde vara egen.
Då uppstod ett problem. Jag vill helst inte gå till skogen ensam och plocka bär för där kryllar av ormar (fobi!) och vargar (skitobehagliga, diskbänkshöjd - över -manken, flockgående, huggtandförsedda otäckingar).  Ormarna kan jag möta genom att ta på mig höga gummistövlar, men det är värre med vargarna. Nu gillar i o för sig inte rovdjur gummistövlar tror jag. Stövlarna inklusive fötterna var ju kvar av den man som blev uppäten av björn i Finland för ett par år sedan, men det är ju en klen tröst. Jag är rätt så fäst vid resten av kroppen också.

Nu bor inte vi  direkt i ett vargrevir, tack o lov, men kringvandrande strövargar förekommer, vi har flera revir runt oss. Så jag ville helst ha gubben + gevär med mig, men han plockar inte bär. Där går gränsen för hans tålamod påstår han. Han hänvisar till traumatiska barndomsupplevelser då mor Maj o moster Doris tvingade honom med ut i bärskogen i timmar och dagar.

Istället för att stappla fram i skogen kallsvettig och med svår hjärtklappning  av skräck så väljer jag numera att gå till Rickard på lanthandeln i Sillerud och beställa frysta bär. Sen är det bara att när som helst under året ta upp ett par påsar lingon och få nykokt sylt.  Det funkar. Idag får bli en syltkokardag och en färsdag. Präktigt så det står som spön i backen!

Det bara snöar på liksom! Detta är en bild från igår kväll lördag. Det har snöat sen dess och det bara fortsätter!  Tänk om det inte slutar!? Så det blir metervis?? Som i Japan, 4 meter?

Jag kanske får snö-paranoia också. Undrar hur den skulle kunna se ut?  Göra förebyggande tunnlar ut till store vägen?

Du har rätt Annaa M i Din kommentar till mitt förra inlägg om mobbning. Mobbarna har större självsäkerhet än de mobbade, det syns också i Raundalen / Olweus forskning, jag glömde det.

Sen är det inte bara det att det inte är "upplyftande" för lärare att ta itu med sociala problem hos eleverna. Vi måste erkänna som det är; vi kan inte, vi saknar kunskap om detta. Vi är pedagoger och skolan är en pedagogisk institution uppbyggd utifrån att vi ska syssla med kunskapsförmedling. Sen har det ju alltid varit en diskussion huruvida det ska vara så, men det är väl ett annat spår.

Tänker ofta på min farmor Matilda, gift m farfar Adolf Magnusson, bodde på Värnlanda Östregård, Nöbbele socken, Ingelstad i det småländska stenriket. Jag har två helt motsägelsefulla versioner om henne;
1. Hon var väldigt snäll men totalt dominerad av sin kylige och stränge man.
 2. Adolf var undergiven och snäll medan Matilda var en matrona från en militant släkt.

Jag väljer att tänka på henne med sympati. Jag hade gärna sett att hon lämnat en blogg efter sig. Jag kanske ska "testamentera" min blogg till barnbarnen om dom blir nyfikna på anmodren?

Hon var i alla fall reslysten,  for i sin ungdom över till Amerika ett år för att hälsa på sin älskade syster Anna. Sedan for hon hem och gifte sig med Adolf, fick ett antal barn, men bara tre barnbarn, varav jag alltså är ett. En av döttrarna hennes dog i barnsäng och en i tbc. När farmor var i USA lärde hon sig att göra smycken av hår. Jag har räknat ut att hon lärde sig av en ingift släkting där från Dalarna. Hårkonstens hemort är Våmhus i Dalarna. Det var en fattig bygd där kvinnorna under den del av året då de inte behövdes i jordbruksarbete, gick  till Stockholm för att tjäna pengar på att gå från hus till hus och göra hårsmycken av familjemedlemmarnas hår.

Farmors "hårblomma" är alltså i min ägo numera. Den är eg. en låda med de "knypplade" hårblommorna arrangerade i. Den är gjord som ett minne av hennes bröllopsdag 22 maj 1897. Här finns en bit av hennes brudslöja och några torkade gula blommor från hennes brudbukett. Hårblomorna är gjorda av släktingars hår, både i USA o i Sverige. Men av någon anledning slutade hon innan den blev färdig. Jag har funderat varför. Hon hade så småningom anledning att vara förargad på sin man, kanske tyckte hon då att bröllopsdagen inte var något trevligt minne längre. Eller också fick hon så fullt upp med att sköta hem o hushåll så tiden räckte inte till flärdfullheter som hårblommor.

Så fint var det imorse när jag skulle hämta pengar vid bankomaten. Vinter och snö är så vackert!!
Dagens tänkta äventyr blev inställt. Vi är mer eller mindre insnöade. Det snöar just nu någon decimeter per timme så det är ingen idé att resa omkring flera mil på vägarna. Det har hållit på sedan igår och ska fortsätta tills imorgon middag.

Sorterar tvätten och får som vanligt en 4-5 udda strumpor kvar när alla lika är ihopparade.

Var 17 bor han den enbente okände familjemedlemmen??

När det nu kan forskas på så mycket märkligt, kan inte någon ta sig an forskningsprojektet; var i hanteringskedjan av familjens tvätt försvinner i allmännhet en av två lika strumpor??

Bevisligen har vi alltid två lika strumpor på oss. Vi lägger dem i tvättkorgen samtidigt. Sen hamnar de i tvättstugan. In i tvättmaskinen. Upp på strecket på tork. Och sen är det plötsligt ett antal udda strumpor. Var händer det liksom????

Nu snöar det för fullt igen, Mattias, synd om Dig som måste leva i det konstanta solskenet i LA. Så här fint kan det vara. Roland jobbar i skogen samt plogar snö för  det vilda och jag  odlar min strömavbrottsparanoia. F.ö. ligger jag ner när jag inte jobbar, lätt däckad av någon flunsa eller nåt som inte bryter ut riktigt.

Annaa M har kommenterat mitt inlägg om mobbning och jag väljer att föra min del av dialogen här.

Vi beskriver olika skolvärldar Du och jag. Det Du beskriver skulle inte kunna hända på min skola, det är jag övertygad om. Jag tror att det kan vara så att skolkulturen kan vara mycket olika på olika skolor. Men jag vet inte hur det är på andra ställen. Jag kan inte försvara alla kollegor, jag bara redovisar erfarenheten bland de lärare jag känner till.  Vår skola har nyss haft skolverksbesök o vi fick beröm just för elevernas trygghet och hanterandet av relationer. (Däremot fick vi på moppe för en hel del annat ¨så det är inte världens bästa skola) Men vi har också förmånen av att ha en förhållandevis hög personaltäthet.

Varför förstår inte lärare? är Din fråga. Jag försökte ge en bild av vår arbetssituation i mitt förra inlägg; en bild av hur massivt många elevkontakter jag som lärare har varje dag. Det är inte så lätt att sovra och gallra rätt i det flödet  om jag inte får ganska tydliga signaler. Föräldern har en annan situation, få barn under lång tid hemma. Som lärare har jag inräknat våra rastvakter kanske 50 kortare  elevkontakter varje dag och några längre. Då är det svårt att urskilja mönster som ska varna för mobbning om jag inte får hjälp med det. Och det är här jag är beroende av att föräldrar ringer mig direkt och berättar om de är fundersamma. Och det är här jag är beroende av att barnen använder rätt ord för att beskriva sin situation så att jag förstår att något är fel.

Att en mobbad elev ska byta skola är normalt sett fel (om det inte är ett önskemål från elev o föräldrar).  Magne Raundalen och Dan Olweus, skolforskare i Norge, vände på steken och satte en assistent att följa mobbarna istället för att hänga honom  på den mobbade eleven. De avlivar också en fördom i sin forskning och konstaterar att det finns inga belägg för att det skulle vara synd om mobbarna. Mobbarna är inte mer illa hanterade av livet än andra barn. Och även om så vore så ger det inte rätt att pina andra. Det är självklart skolan som ska ha de medel och de instrument som behövs för att hindra mobbning. Och det med hjälp av föräldrarna, men det kan inte ytterst bli föräldrarnas ansvar. Skolan måste kunna erbjuda alla barn en trygg miljö oavsett om en del barn kommer till oss med föräldrar som motarbetar skolans intentioner eller inte orkar ta hand om sina barn.

De elever som Du väljer att kalla "knäppgökar" får inte heller mobbas, det finns inga undantag för någon, inte heller för elever som är uppenbart elaka mot andra barn. Inte ens "elakingar" får mobbas.

Det finns fenomen i skolvärlden som är svåra att förstå.
Att mobbning förekommer är sant. Men jag förstår inte att så många undersökningar visar att elever upplever sig ha berättat för lärare om mobbning och sen har läraren inte gjort nåt.

Alla kollegor jag känner skulle omedelbart när en elev säger att den blir mobbad ingripa och göra det direkt och resolut. Att vi sen inte har de instrument vi skulle behöva för att nå önskat resultat alla gånger är en annan femma. Men alla kollegor skulle i alla fall försöka med alla till buds stående medel.

Men detta att så många elever påstår sig ha anmält mobbningen till lärare och de bara struntat i det hela är obegripligt för mig. Har ibland tänkt att eleverna kan ha använt fel ord, Vi lärare har inte förstått. Vi hör ju flera gånger om dagen elever som säger nåt i stil med ; "Han var dum mot mig",  "Han bråkade med mig" eller liknande. Vi försöker rätta till det som eleverna säger så gott vi kan. Men detta är uttryck som vi inte tolkar som mobbning.

Fast en ev. mobbad elev vet ju inte hur många gånger per dag vi hör detta och tror kanske att de med uttrycket "han bråkade med mig" har anmält att de blivit mobbade.

Det finns ju mycket bråk på en skolgård som inte är mobbning utan bara vanliga dispyter mellan jämbördiga parter. 

Jag har för säkerhets skull börjat "utbilda" mina elever i rätt språkbruk när det gäller mobbning och hur viktigt det är att använda ordet "mobbad" om det är det man vill berätta så att omgivningen kan förstå. Vi pratar om skillnaden mellan vanligt bråk och mobbning, den skillnaden är ofta diffus för eleverna. En del uppfattar allt bråk som mobbning. En del elever uppfattar inte alls att det egna agerandet är en del av bråket utan ser bara motpartens "elakheter".

Jag har inte fått nån respons på mitt mail i förrgår till vårdcentralen i Årjäng om att jag ville ha en tid. Annars kan det ju vara artigt att i såna lägen skicka ut åtminstone en blänkare om att

 "Vi har fått Ditt meddelande och återkommer med en tid så fort vi hamnat på en dag när just den aktuella tidboken är framtagen ur sina gömmor  och omsorgsfullt avdammad.............osv" 

eller nåt!

Eftersom jag inte hört nåt eller sett nåt så går jag in igen på Caremas hemsida för vårdcentralen i Årjäng, (jo, den finns fast den är en väl bevarad hemlighet och jag har fått reda på den mot att jag lovat att inte skvallra för andra patienter som möjligtvis också skulle kunna få för sig att slingra sig förbi telefonkön den vägen!  SKÄMT!)

Läser ordentligt  nu på hemsidan och får ett nytt fnissanfall för här står att

Det tar 5 (fem!) dagar att få en tid bokad per mail!!!  Låter fantastiskt. Så bökigt att lagra en massa mail i fem dagar för att sedan expiera dem! 

Och svaren kanske (?) inte kommer via mail utan via brev och då tar det ytterligare några dagar!!!!

Dom här fem dagarnas väntetid på mailrecept måste vara något slags rättvisekrav från teleonen / telefonisten. Eftersom det enligt uppgift ska ta fem dagar att få ett rutin-recept förnyat per telefon så ska det i rättvisans namn vara lika krångligt via mail

Ungefär som när vanliga postpaket måste ta 4 dagar på sig att komma fram. Innan det blev så hade vi ett väl fungerande system där paketen alltid kom fram dagen efter de var skickade. Men så skulle plötsligt den servicen kosta mer och då måste de andra paketen ta 4 dagar. En del hemskt omoderna postanställda struntade i detta och gjorde det lättvindigaste, nämligen lät alla paket komma fram dagen därpå oavsett vad folk hade betalat, det var enklast och billigast. För man hade inte kapacietet att lagra så mycket paket på sina kontor. Men icke, det blev skarp reprimander uppifrån. Det var bara att bygga ut lagret!!  Paketen skulle lagras i 4 dagar, punkt slut!!

Åter till Carema Årjängs hemsida, läser vidare att

- -  tyvärr så har man problem med sin dator så att man kan inte kommunicera via hemsidan nu utan man hänvisar vårdsökande  till att ringa. Jag  hälsas dessutom välkommen till en bra och nära sjukvård som ska göra allt för att ge mig bra service.........!!!!!

Dags för nästa hysteriska skrattanfall. Driver dom med mig?? Här har jag försökt boka en tid i två veckor drygt med ganska idoga försök och ännu inte kommit i närheten av att ens få kontakt med en levande person på bokningen!!!  Existerar tidbokningen eller är den bara ett skämt? Dom kanske bara skojar med oss:

Haha.... vi i Årjäng har hittat smartaste lösningen på de skenande sjukvårdskostnaderna, att ingen annan har fattat hur enkelt det är:  Skit i att bemanna tidbokningen på vårdcentralerna!!! 

Eller låtsas att den är bemannad genom att ha öppet några minuter då och då under den officiella bokningstiden. Då är det inte så lätt att genomskåda strategin. Nästan allt går ju att skylla på datafel om någon klagar!! 

Jaha, nu ska jag alltså utgå ifrån att mitt mail till vårdcentralen med bön om en ny tid inte har kommit fram p.g.a. datafel. Eller ska jag tro att det ligger där någonstans på en server och lurar med mitt personnummer och allt och väntar på att datafelet ska ordna sig och då landar det på vårdcentralen i Årjäng?

Idag hann jag inte försöka ringa i morse på telefontiden mellan 8 o 9.  (Min arbetsgivare betalar mig faktiskt lön för att jag ska arbeta, åtminstone ibland  och inte bara hänga i telefon). På eftermiddagstiden var jag tvungen att frakta mig hem p.g.a akut illamående och därpå följde sängläge.

Jag får väl fortsätta i morgon med ringandet.

Nu är julen slut. När Roland var hos Morgan o jagade häromdagen så "avvecklade" Ingegerd den tomte de haft ute vid E18. Så vi antar att han åkte in nu för att vila ut på "Knusperud" till nästa jul.

Mattias: Så här såg årets gran ut, Du fick ju inte se den. Nu ska den snart ut så vi ville bara ta ett kort och låta Dig skåda grannlåten. Det här med fin gran har alltid varit viktigt här på Liane. Farfar Thyko och hans bror Nils tävlade om mycket, bl.a. om finaste granen. Och vi håller traditionerna vid liv.  Den här är snyggast, fast Anders o Anneli hävdar att deras är bättre. Anneli har ju också växt upp med den här tävlingen. Våran gran har dessutom inte släppt ifrån sig ett enda barr på hela julen! Bara det!! Moses hängde i grejerna som är längst ner.

En del dagar utvecklar sig på ett sånt sätt att man inser att det hade varit bäst att stanna i sängen direkt på morgonen och aldrig gått ut i livet.

Så här har det varit;

1.  Följetongen med den kaotiska sjukvården har fått ett nytt kapitel och nu är det inte på "fnissnivå" längre. Nu är det "morr" som gäller. Snart skriver jag en elak insändare och listar mig hos en privatläkare!

2.   14 mail  som bara försvinner olästa; finns inte på servern (jag har kollat webmailen med Björns hjälp) och inte i min dator. Kan dom bara försvinna ut i tomma intet????? Vem tog dom??

3.  Den för dyra slantar och med en gigantisk arbetsinsats från min sida, ihopkomna hemsidan, går inte att publicera idag heller!!!!!!!!   Tele 2 är billigt i det här läget kan jag säga!   Den snälla kursledaren Agneta försökte förra kurstillfället och då stöp det på att jag inte hade lösenord. Det fick jag per snailmail under veckan o nu skulle allt vara ok.
  Men funkar fortfarande inte. Då sätter sig Agneta fromt i telefonkö på kundservice  Tele 2 för att utröna varför.  Det visar sig att på Tele 2 kan man inte lägga ut hemsida annat än från sin egen dator!!  Varför skriver dom inte det på sin hemsida då?? Vi  måste ju vara en massa människor som har dataskräck o i likhet med mig går kurs för att få sin hemsida. Alltså har jag åkt 4 mil gånger två helt i onödan.  Agneta föreslår att jag ska försöka själv, men jag inser direkt att det vore det samma som harakiri från min sida. JAG KAN INTE!! 
Hon uppfattar min desperata vädjan o erbjuder sig att komma  hem till mig på måndag och lägga ut hemsidan. Hon är nog en ängel tror jag.

4. Mobiltelefonen laddar inte. Laddningen funkar inte. Satte den på laddning i går kväll och det var dåligt ändå i morse. Trodde att det var en slump och gjorde ett nytt försök när jag kom hem från det meningslösa hemsidekurstillfället. Men inte ett liv i laddaren. Imorgon kommer jag alltså inte att ha någon mobiltelefon. Laddaren är trasig. NEJ; NEJ!!!!

Känner huvudvärken smyga sig på nu. Gör i ordning en Alvedon och en pinjenötsallad för att tröstäta.

Men eländet är inte slut med detta: Kolla nu bara den ultimata avslutningen på bedrövelserna, eländenas elände,  meningslösheternas highlite!!!!!

4. IDROTTSGALAN!!!!
När jag väl kommer så långt att salladen är klar och jag ska sätta mig för att bara säcka ihop framför TVn i pur självömkan så vad bjuds???

Jo idrottsgalan;

Detta evenemang framburet av fysiskt och psykiskt uppblåsta puckon som på intet sätt  bidragit till att göra jorden till en bättre plats att leva  på!
En flock självbeundrande parodier som struttar runt utan den minsta rimlighet  när det gäller proportion på sin egen betydelse, speglande sig i varandra falska stjärneljus!
Allt ackompanjerat av kungligheter o noblesser!
Gud, så meningslöst!

Samtidigt inser jag naturligtvis att gubben MÅSTE se det här, så jag abdikerar snabbt och försvinner med min sallad, min Alvedon och min dator............... vart då ?  Jo, till sängen naturligtvis. Den plats jag aldrig borde ha lämnat i morse. Jag skulle ha stannat kvar här. I så fall hade jag kunnat summera en mycket mer upplyftande dag än nu.

Vilken bra dag! Jag har gått mellan tvättmaskin, diskmaskin, vedpanna, blogg, mail och julklappsboken. Det har varit alldeles tyst och lugnt. Mitt behov av sällskap under helgerna är litet. Jag får nog tillräckligt under veckorna med många barn o en stor skola med många trevliga kollegor. Lite matsamkväm och utflykter då och då på den lediga tiden räcker fullkomligt.

Nu har jag läst ut julklappsboken "Familjegraven" av Katarina Mazetti. Den är sååååååå bra!

Minns när jag såg filmen "Grabben i graven bredvid". Det var i Norrköping. Mattias, sonen, skulle flytta ur sin lägenhet . Vi skulle ta med en del saker hem till oss för han skulle flytta till USA. Vi passade på att gå på bio. Då såg vi den filmen. Vi skrattade så vi tjöt hela filmen! Mattias XX-flickvän Lina tyckte att jag var som bibliotekarien och Roland som bonden Benny och det var väl därför den blev så rolig. Vi såg en karikatyr av oss själva!

Visst var det så. Våra liv har ju varit en konstant kulturkrock på samma sätt som  Desireés och Bennys.  Jag med mina himla utbildningar och Roland fast förankrad i jakten och bondelivet. Åtminstone var det bondeliv under många år i början. Där är Mazettis beskrivning helt autentisk så hon måste ha levt så; med mastiter och foderstater.

Ibland undrade jag om livet i en ständig kulturkollission var dåligt för våra barn. De fick ju aldrig några entydiga ideal att hålla sig till på nåt vis. Det blev en uppsjö olika hela tiden. Sen tror jag väl fortfarande att det är mitt fel att de inte rotade sig här i bygden på nåt vis utan flyttade härifrån. Tråkigt för mig o Roland att inte få ha dem i närheten men roligt för dem kanske att få utveckla det de vill.

Det är med rysningar och förtjusning jag känner igen detta att få tre barn inom tre år, det hade vi också. Mazetti beskriver den där löjliga lyckokänslan när man någon gång fick gå på toaletten ifred och detta att betrakta jobbet som i stort sett avkopplingstid. Vi arbetade alltid och hade ändå knappt näsan över vattnet, det var alltid något som inte hunnits med. Vi sov så fort vi satt still någonstans alla tider på dygnet.
 
 Ångesten över den minskande lönsamheten i jordbruket känner jag också igen, den levde vi med i några år. Den varade tills vi drog i bromsen och avvecklade. Det gjorde vi innan vi "invecklat" oss i de stora nyinvesteringar vi måste enligt EU-regler.  Med tre barn och begränsade inkomster så var varje krona viktig och små utgifter kunde stjälpa för lång tid framöver.

Det jag däremot inte känner igen är Bennys o Desireés  vildsint aggressiva förhållande förstås. De bråkar mycket. Jag o gubben har haft förmånen att få leva  ett lite stillsamt resonerande liv där humorn löst det mesta. Vi umgås gärna och har trevligt tillsammans.

Fnissar lite åt mina kontakter med sjukvården under den gångna veckan. Det är bara för absurt!

Började ringa förrförra veckan för att få ett recept förnyat, men lyckades inte komma fram. Fortsatte att ringa allt oftare på telefontiden, men kom oftast inte ens fram till telefonkön utan det tutade upptaget. Om jag någon gång kom fram till kön så fick jag gå ur den innan jag var framme för att det ringde in och lektioner väntade.

Till slut, i onsdags så kom jag igenom. Pratade med en vänlig sköterska. Lade fram mitt ärende. Min läkare var ledig så någon annan skulle få skriva ut eftersom mina piller vid det här laget nästan var slut. Jag vet att jag har listat mig för en bestämd läkare, jag gjorde det samtidigt som jag listade modren och gubben så jag vet att det blev inskickat. Deras listning fungerar. Men min fanns inte registrerad. Det kunde bero på fel i datorn sa den snälla sköterskan.

Sen bad jag att få en ny tid för kontroll. Det hade en annan sköterska hand om så jag skulle bli kopplad. Jag väntade länge men inget hände. Till slut gav jag upp och la på. Fortsatte sen att ringa några gånger under torsdagen o fredagen för att få en den här nya tiden men utan att komma fram igen förstås.

I fredags gick jag in på apoteket för att få mina utskrivna piller. Det gick inte sa den vänlige apotekaren.
- Datorn har lagt av så inga recept kom mer fram.
Han krånglade en stund men gick sedan och ringde sjukhuset. Efter en god stund i kö (deras intern-snabb-telefon!!) så kom han igenom.  Han kom sedan tillbaka till mig o meddelade att något recept aldrig blivit utskrivet, det hade blivit bortglömt. Men nu skulle det bli av. Fast datafelet var ju inget att göra något åt, så jag valde att inte tillbringa eftermiddagen med att sitta i Årjäng o vänta på vinst o förlust utan jag åkte de två milen hem.

Igår skrev jag ett mail till min läkare. Någon mailadress finns inte till henne men jag chansade på att den var enligt landstingets princip. Och jag förklarade situationen o att jag ville ha en tid så småningom. Får se om det funkar och om jag får mitt recept på måndag.

Vårdinrättningar måste vara något slags sista snail-mailfäste. Har de kanske någon hemlig plan för att bekämpa it-samhället genom  att vägra  kommunicera med patienterna via  mail?  Eller också är det ett medvetet drag för att minska efterfrågan på sjukvård.  Jag menar analogt med samhällets alkoholpolicy; om spriten inte är så lätt att få tag på så dricker vi mindre. Om sjukvården är svår att nå så efterfrågar vi mindre sjukvård och då blir det billigare för samhället.

Jag som patient har väldigt lite kontakt med sjukvården och för mig spelar det ingen roll om det är lite kaos i branschen, men hur har de stackarna det som jobba  mitt i detta?

Det är bara hopplöst ibland! Gick nu ner i källaren för att lägga in i pannan och utnyttja min maktposition som chef över temperaturen i huset. Men fastnade vid tvättmaskinen som gått färdigt under natten. Hängde upp den och stoppade i en ny. Fick för mig att öppna maskin 2 (har en gammal till hundfiltar och mattor) och vad finner jag där; JO TVÅ AV ROLANDS T-SHIRTAR OCH EN HANDDUK OCH DE HAR LEGAT DÄR BLÖTA I VECKOR.  De luktade jättesnuskigt av mögel. Jag hade bara glömt bort dem.  Slängde nu snabbt in plaggen i den riktiga maskinen och satte på den.

Gick upp i våningen och fortsatte med plock i köket och gick sen tillbaka till viloläge med en god bok, och dagens brunch; min italienska frukost. Inspirerad av utläggningen om nyttan med mat från jägartiden så blev det rester från igår; pinjenötssallad med skinka och tomater och varmt vatten till.

Just då när jag ska kolla mailen på datorn så kommer jag ihåg; jag glömde ju lägga in i pannan. Jag fastnade vid  tvättmaskinen.

Det håller på att slå till totalt alltså; glömmer tvättmaskin, glömmer lägga in i pannan. Jag glömmer en hel del annat också för den delen; en massa namn och så som jag borde komma ihåg. Är det så här att börja bli senil på riktigt? Eller är det så att efter ett långt lärarliv med mycket namnlagring så är förrådet fullt? Det får inte plats mer i hjärnans lagerhylla för namn. Så varje gång det ska in ett nytt namn så slängs ett gammalt ut?

Under jägartiden så var det förstås männens uppgift att jaga och kvinnornas att sköta barnen och samlandet. Insamling av växter och nötter som kunde ätas har varit mycket viktigare än man tidigare trott och stod för en stor del av födan. Kvinnorma borde alltså rimligen haft en ganska hög status även om de fysiskt var svagare.

De här kringvandrande flockarna var löst sammanfogade till en en stam. Stammen fyllde en del funktioner. Ibland måste man ordna samlingar för att unga män och kvinnor från olika familjeflockar skulle få träffas och bilda nya flockar / ombilda gamla. För det har varit  tabu med incest sedan länge. Människan har alltid instinktivt vetat att inavel inte är bra för artens utveckling.

Man träffades säkert också för att skvallre lite om senaste nytt från andra flockars/ stammars liv o leverne. Säkert behövde man träffas för fortbildning (herregud är det behovet så gammalt ?) när det gällde senaste nytt på bytesfronten och samlarfronten. Det kunde säkert vara så att man vid stamsammankomster passade på att jaga djur som enklare låter sig jagas av många, exemplevis älgjakt med drev.

Men varje flock hade så att säga sitt revir, sitt livsområde avpassat till behovet av föda. Man inkräktade inte på varandras revir utan höll gränserna. Man känner inte till att krig egentligen förekom under den här tiden. De redskap man finner lämningar av har använts till jakt inte till bråk mellan människor. Sjukdomar räknar man inte heller med fanns. Man träffades inte så ofta så att något smittade. 'Det fanns inte heller något avfall som kunde försörja och dra till sig råttor vilka ofta har med sig smitta. Däremot finns det  skador på människor grund av olyckshändelser.

Kort sagt; mänskligheten levde i balans med sig själv och den omgivande naturen i lagom stora grupper. Och det här levnadssättet var effektivt stabilt och har alltså upptagit minst 11 av mänsklighetens 12 timmar om man ska använda en tidssymbol.

För att återgå till historielärare Lennart Berendz vid Karlstad Universitet så gjorde han ett djupt intryck på mig och det inte enbart med sitt engagemang i undervisningen, vilket jag beskrivit på annan plats i bloggen utan också med sin syn på mänskligheten.

Han ansåg att människans bästa tid var jägartiden. Då levde vi i flockar om 8-15 individer, en utökad familj med flera generationer. Flocken flyttade med bytesdjuren och därmed fanns ingen avfallsproblematik. Det avfall som producerades,  lämnades kvar när man flyttade vidare och var borta till nästa gång man kom tillbaka.

Flocken kunde bara ha ett barn att bära på eftersom man måste kunna flytta. Fler orkade man inte med, så eventuellt ytterligare barn sattes ut i skogen för att dö. Det kunde alltså inte bli någon överbefolkning och problem med utrymmet för överlevnad. Befolkningen var konstant i antal. Likaså sattes barn ut som var handikappade eller rejält avvikande och som därmed blev en beslastning för flocken.

Jag har ibland funderat över detta att nyblivna föräldrar ofta (men inte alltid) uppvisar en instinktiv motvilja mot ett nyfött barn som har ett synligt handikapp. Det är säkert en uråldrig instinkt som måste finnas där för att föräldern känslomässigt skulle klara av att göra sig av med barnet. Hos ett flockdjur måste ju flockens överlevnad vara överordnad individens, annars skulle arten dö ut på sikt.

För den förälder som känner det här är det naturligtvis skamligt och skuldbelagt, men vore kanske lättare att acceptera om man hade kunskap om mekanismerna bakom. Av alla  föräldrar jag har träffat i den situationen så har några kunnat prata öppet om sina känslor.  (Jag träffade många under åren som förskolekonsulent och särskollärare) Efter den första periodens avoghet har alla tagit barnet till sitt hjärta och därefter haft alldeles "normal" föräldrakärlek till barnet.

Fast jag vet inte om gubben godtar det här resonemanget. Om det är någon han inte identifierar sig med så är det  en köpgalen kärring. Han har ju ingen brinnande lust att ränna i affärer. Tvärtom så kräver det stor planering från min sida och inte så lite lirkande att få iväg honom till köpenskap. Han får något flackande i blicken efter någon halvtimme och det övergår strax till lätt panik. Till slut måste han bara ut i friska luften och det till varje pris. Går hellre ut och sätter sig bilen och väntar.

Om vi är i någon större stad så kan man i de lägena försöka få syn på något hak där han kan placeras för att inmundiga en öl eller så. En jaktaffär funkar också. Då är tålamodet större. Besöken där brukar sluta med att han och försäljaren finner att de har gemensamma bekanta i jaktvärlden. Därefter är konversationen given och jag kan handla i lugn o ro en god stund.

Men idag är det alltså inte shopping som gäller utan Roland for precis iväg för att jaga hare med Morgan på Järnhandel och hans pappa. Pappan är 88 år, men fortfarande pigg och han vill gärna uppleva harjakt. Morgan har ingen harhund nu om jag har förstått det rätt. Familjen hade en tragisk upplevelse för några år sedan då varg tog deras hund på fullt hardrev och sedan är det inte så lätt att skaffa en ny. Morgans fru Ingegerd jagar också, men mer rådjur med tax tror jag. 

Roland har jagat mycket den sista tiden. Jag tror faktiskt det är varje dag sedan nyår och det blir ju två veckor nu för idag är det väl den 15;e januari (och klockan är 7 på söndag morgon). Och han är fortfarande lika jaktlysten. Det har varit harjakt nästan varje dag utom några enstaka rådjursjakter. 

Driften att jaga måste vara väldigt basic. Det sägs att det är samma drift som får människor att samla saker, typ frimärken, antikviteter eller så. Och vårt samlarbegär driver oss säkert ut på shoppingturer; detta att vilja samla är väl egentligen samma sak som habegär. Och jag erkänner; jag är lite lycklig när jag köpt nåt, eller fått nåt. Detta att äga en sak till, förutom de som redan finns i huset, gör mig  nöjd. Lite skämmigt känns det att det är så förstås, men att förneka det är svårt.

Lennart Berendz, min gamle historielärare vid Karlstad universitet, påstod att vi egentligen fortfarande är jägarfolk. Mänskligheten har levt som jägare under stor del av sin existens på jorden och anpassats till det livet genom ett naturligt urval. De som var duktiga jägare / samlare var de som överlevde och de har fört vidare de egenskaperna till nästa generation och nästa och nästa och hela tiden har det förstärkts.

Gubbens jagande har alltså akademisk acceptans - var det dit jag ville komma med detta resonemang tro? Ja, där hamnade jag i alla fall och nu kommer jag inte vidare.

På helgerna blir våra matvanor italienska tror jag.

Markus hälsar ibland på sin gode vän Martin Roos i Rom och påstår att de italienska matvanorna passar honom precis. De äter ofta plockmat som vi gjorde ikväll och gör det ganska sent på kvällen samtidigt som  man umgås. Det betyder att man inte är särskilt hungrig på morgonen. Frukosten blir oftast en kopp kaffe på stående fot någonstans på vägen till jobbet. Sedan blir det riktig mat först vid lunchtid. Då är man rejält hungrig och äter ordentligt. Sedan igen lagad mat på kvällen.

På helgerna blir det ofta så här också. Vi äter sent och sitter och dividerar och sen är jag åtminstone inte hungrig förrän framåt 1-2 på dagen. Det blir oftast bara lite varmt vatten eller så fram till dess. Det känns bättre att vänta med att äta tills hungern infinner sig.

Det blev italiensk supé ikväll här hemma. Vi ringde Diether och Gisela och frågade om de ville komma och dela vår supé med oss. Vi fick en jättefin korg med italienska delikatesser av Markus kompisar, "stureplanslejonen" när de kom hit för att fira Markus. Nu skulle den avätas på något sätt. Eftersom jag som gammal bondmora knappast kunde hantera detta så ringde jag Thomas, en av lejonen, god amatörkock, och frågade om råd. Utifrån det han sa så blev det så här:

Sallad av grönsallad, rostade pinjenötter mycket av, solmogna torkade tomater i olja,  vitlök finhackad, finhackad färsk rosmarin. På den en dressing av avocadoolja och balsamicovinäger.

Tre olika korvar uppskurna i bitar, kassler i bitar, nybakade bagetter skivade, olivolja smaksatt med tryffel, creme av kronärtskocka, passerade oliver,  småskurna färska tomater, grissinipinnar.

Tre ostar och melon som avrundning.

Till detta rött "Turning leaf" och vatten förstås.

Efterrrätten blev lite kokos-limesorbet med mörk choklad till i bitar och espresso i våran nya espressomaskin. Till detta dracks likör o kryddsnaps.

Helt ok egentligen blev det hela.
Vi har alltid trevligt tillsammans men nu var det sista gången vi träffades på ett tag. De åker tillbaka till Frankfurt på måndag. Sedan ska de planera för giftermål i mars någon gång och kommer tillbaka hit i maj igen för några veckors vistelse här tillsammans med Katarina, Giselas dotter och hennes pojkvän.

Stövartiken Leta är mjuk o go som en nallebjörn och hon har ett mjukt trevligt sätt. Smyger gärna upp i knät och vill snossa. Fast då blir den gamle taxen Anton avundsjuk och börjar pipa Han ska ha Leta för sig själv och bevakar henne svartsjukt. När hon har varit ute på kissrunda ska han genast ut efter henne och kissa på hennes urin så att han har markerat sitt herravälde. Hon ska inte vara ute "på marknaden" , tillgänglig för andra hanhundar. Hundars sex-liv är lite märkligt, eller också inte. Det beror på hur man ser det.

I Annelie Sjölanders forskning kommer en helt annan bild fram av hur det är att leva med varg än den gängse.

Från den tidigare vinklade "naturmuppeforskningen" så har vi fått lära oss att de som bor i vargområde är mer positiva till varg än andra.

Att det inte finns några egentliga problem med att bo ihop med vargar utan det handlar bara om att människor är dåligt upplysta. När vargprojekten har fått tillräckligt mycket pengar till forskning o upplysning så kommer problemen att var ur världen

Att den illegala jakten på varg bedrivs av kriminella ligor som ska straffas mycket hårt, nästan lika hårt som dråp och def hårdare straff än att slå ihjäl sina barn

Att vargar inte är farliga för människor och djur om man skyddar sig med vargstängsel och pinglor och ständigt ropande när man vistas i skogen och inte lägger ut luktande matavfall i soptunnan (??)
och inte har några djur lösa och inte låter sina barn vistas utom synhåll och kommer ihåg att uppföra sig på ett visst sätt när man möter varg i skogen och trotsar gällande lagstiftning genom att ha sin boskap inomhus alla dagar på året och så vidare och så vidare.

(Kan Ni se de här stackars människorna framför Er,  gåendes  genom skogen ständigt ropande ut i tomma luften med pinglor på skorna och hunden, gärna viftande med armarna,  ätandes upp sitt eget matavfall eftersom det inte får slängas??)


Annelie Sjölanders forskning lär oss helt nya saker. För det första är hon den första forskare som verkligen har undersökt attityder bland dem som bor i vargrevir och ingen annanstans.

Hon säger att problemen i vargrevir är verkliga, de beror inte på okunskap hos befolkninge. De kan alltså inte botas med mer pengar till upplysning. Problemen måste lösas med riktiga åtgärder så att man upplever att man kan skydda sig själv och sina djur och behålla sin livskvalitet.

Att människors livskvalitet hotas bland dem som faktiskt lever mitt i bland varg.

Att de som är drabbade måste få mer inflytande över förvaltning, den kan inte ligga i Stockholm och vara totalt stendöv för lokalbefolkningen.

Att de som tjuvjagar är inte kriminella ligor utan vanliga hederliga medborgare som nästan alltid själva anmäler det de gjort och som ser sig dem som får lov att lösa de problem med rovdjuren som staten skiter i. Och därmed har de 100 % stöd hos folk i allmännhet

Äntligen har det kommit någon sorts vettig forskning om hur det är för människor att bo i vargområde.
Den är gjord vid Göteborgs Universitet av fil dr i humanekologi Annelie Sjölander.

Vi tackar för  att någon fristående institution äntligen gör forskning omkring de stora rovdjurens inverkan på människor. Hittills har det enbart gjorts av naturvetare som är anställda i diverse rovdjursprojekt. Man kan fundera över hur bra den forskningen blir gjord eftersom den är gjord av naturvetare. Det är ändå en väsentlig skillnad att springa och pilla i spillning efter djur och göra enkätundersökningar bland människor.

Jag undrar hur trovärdigt det skulle bli om en sociolog eller statsvetare började forska i exempelvis  vilda djurs födosök?  Men det anses tydligen trovärdigt bland beslutsfattare och naturdiktaturens organisationer att biologer / naturvetare gör att attitydundersökningar bland människor. Åtminstone hänvisar man hela tiden till den typen av s.k. forskning när man söker stöd för beslut. Helkorkat o oprofessionellt!! Varför ifrågasätts aldrig detta oskick??

Sen kan man också undra över hur trovärdig forskning är som så att säga undersöker den gren man själv sitter på. Få har väl intresse av att få fram ett resultat som påverkar den egna verksamheten negativt. Resultaten brukar bli något som gynnar den egna verksamheten underligt nog, typ; om vi får stora satsningar på forskning och upplysning så kommer allt att ordna sig.

Så här såg det ut efter maten.  jättegod vildsvinsstek med kokt potatis, sallad, sås (som är nästan som en gryta) lingon, rödkål.

Idag är fredag, min bästa daga i veckan!. Först en suverän dag på jobbet. Jag får vara kvar i min fantastiska klass hela dagen, slipper springa runt som en skållad råtta till olika elevgrupper. Eleverna i de andra grupperna är också snälla och rara men jag vill inte ha en kringflackande tillvaro. Jag är nog mer åt det "Waldorfska" lärarhållet. Jag vill bygga upp min grupp länge och tålmodigt och sedan jobba utifrån gruppen i undervisningen. Varken gruppen eller dess ledare är egentligen utbytbara känns det som. Små barn ska inte hystas runt i olika grupperingar. De behöver få ro.

Först alltså en skön dag på jobbet, sen komma hem, äta lite, kanske vila middag. Idag har jag förberett en liten dessert för kvällens matövningar hos Diether. Spännande att se vad han bjuder på idag.

Ok, det är dags igen för ett nytt utbrott!  Vaknade nu kl 4 på natten av ett herrans oväder; det blåser grymt mycket och jag hör hur grejerna flyger omkring på altanen här utanför mitt fönster. Strömavbrottet känns nära.

Gick upp o fyllde mina hinkar alldeles nyss, men kom på att de behöver ju inte stå uppe i duschen i våningen utan kan lika gärna vara i i duschen i källaren istället. Då kan gubben duscha här i alla fall. Kokade upp en vattenkanna och hällde på termosen samt kollade var de små minificklamporna ligger. 

Tack och lov för modern teknik som gör det möjligt att använda datorn i alla fall med batteridrift. Men vågar vis av erfarenheten inte hissa upp sängen utan sitter uppallad med kuddar. En gång råkade jag ha den i upphissat läge när strömmen gick. Min säng var alltså obrukbar i det läget och jag fick ligga i gästrummet i flera dagar tills strömmen kom tillbaka.

Åmål ikväll. Så här ser det ut. Åmål är alltid hemtrevligt. Fantastisk atomosfär med de fina trähusen i centrum, med Plantaget (parken vid ån), den stora småbåtshamnen nästan vid torget. Staden känns som en idyll. En del roliga affärer; Jysk, två roliga blomsterffärer som vi handlar i, Klädcenter (heter det väl) med kläder som är lite roliga men ändå funkar på tanter i 50 årsåldern. Sen finns ju förstås Hamnkompaniet restaurang som ligger precis vid Vänern.

Brukar inte fastna framför TVn. Bara ibland när det är nåt speciellt bra eller om jag skäms för att jag inte gör gubben sällskap där.

Ikväll var han på rymmen igen, denna gången länsförbundsstyrelsen i Molkom, och jag hade order på att spana av vädret inför morgondagen. Vädret skulle nämligen avgöra huruvida morgondagen planerades för harjakt eller rådjursjakt med Diether, nu för sista gången den här säsongen.

Jag fastnade alltså med "Stjärnorna på slottet", inte för att det var bra utan med stigande förvåning över hur detta program kan samla jätteskaror av tittare.  Det var skittråkigt rent ut sagt!

Fem stycken, säkert duktiga yrkesmänniskor, men nu stelt uppsträckta, raka i ryggen, utbytandes artigheter, med flackande blickar som skvallrade om den inneboende önskan; "Tag mig härifrån".

Och sen sitter dom och säger att dom har så roligt!  Alla måste ju ha vetat att dom ljög, dom själva också.  Det går inte att göra den torraste årsmötessupé värre. Jag trodde att dom åtminstone skulle "skådespela" nåt roligt eller hemskt eller dramatiskt eller oväntat.

Dom hade behövt ett besök av Grisnils för att lätta upp stämningen lite. Om han hade kommit dit och berättat om att han var så ful när han var liten att ingen ville vara  med honom. Hans mamma måste binda fläskkotletter på kinderna på honom för att åtminstone hunden skulle leka med honom.  Ett antal historier av den typen hade lättat upp stämningen. På den nivån kan vi alla mötas oavsett ras, kön, religion, inkomst, karriär osv.

Det luktar skumt i badrummet. Ja, jag menar skummare än vanligt. Och framför allt vid tidpunkter när det inte borde lukta alls.

Det kan vara en död råtta i taket. Roland flinar¨sadistiskt och säger att det är inte ett dugg konstigt;
-Den har nog har dött av värmeslag!

Jag undrar om jag ska sätta ut ättika. Det gör alltid min mamma mot död-rått-lukt. Hon vet inte varför, men så har hon alltid gjort, oklart om för att skrämma iväg nya råttor eller för att som hon säger "det äter upp råttlukten".

Jag håller mest på det senare alternativet. Lukt lär egentligen vara molkyler. Jag tycker om att se för min inre syn hur de glupska taggiga ättiksmolekylerna slukar små försvarslösa råttmolekyler. Rätt åt dem när de invaderar mitt hus! Fast tyvärr ser jag också hypokondriskt hur jag faktiskt får i mig en stor del av råttan genom att andas in de råttmolekyler som bär iväg med hennes vävnader. Isch!

Uttrycket "skogstokig" var himla modernt för ett tag sen, men nu är det nog så passé att jag vågar använda det. Det blir så löjligt när en 55-åring använder supermoderna uttryck. Ungefär som att klä ut en kärring i ungdomligt trasmodekläder. Fel, fel, fel! Jag försöker hålla mig till "bättre begagnat" i språket.

Jo, lite skogstokig tror jag att gubben är. Stolt kommer han hemdragandes med en ny outfit för de kommande dagarnas skogsliv; alltså sprillranes ny motorsåg med pysventil (som han med nostalgi i blicken säger att han också hade på sin moped en gång i tiden), ny jacka, stövlar med sågskydd, verktygsbält, hjälm. Och det har nästan inte kostat nåt med LRF-rabatt! Rena inköpspriset!

Märkligt, så brukar det inte låta när jag drar iväg honom till rea på Dressman, då är det bara dyrt och plågsamt. Varje nyinvestering i civila kläder föregås av en oändlig räcka manipulationer från min sida.

Det funkade alltså med tiotalsövergångarna, åtminstone så långt. Nu har vi repeterat 10-kompisar ett par dagar så det satt i ryggmärgen. Då var det spännande att se om det nu skulle fungera som strategi med nedräkning från hela tiotal; typ 30 - 4 = 6  eftersom fyrans tiokompis är 6. ALLA säger ALLA tog det, svalde med hull och hår! Även de som nybörjartesterna visar är i riskzon för svårigheter här. Det är ändå ett resonemang som är rätt komplicerat med flera tankeled och det brukar vara svårt. Först ska man veta att man hamnar på ett tiotal lägre än det man utgår ifrån i uppgiften, sen ska man hålla ordning på detta med tiokompisar.

Vi började med "brun låda"-uppgifter idag och barnen är jätteentusiastiska! Kastar sig över jobbet och vill inte ha rast. Två stycken kom in på lunchrasten och ville ha matte istället! Men det fick dom inte. I skolan har vi lag på att man måste vara ute och frysa i alla väder, riktigt plågas så att man har förstånd på att uppskatta vuxenlivet sen när man får vara inne så mycket man vill. Och ha det varmt och skönt. Åtminstone på toaletten!

Nu har jag ändrat träningsstrategi på cykeln i källaren. Förut cyklade jag 6 kilometer på motstånd 4 med en hastighet av 20 km / h följt av en kilometer i 40 km/ h. Och sedan en kilometer lojt avslappningscyklande. Nu provade jag att cykla i samma fart hela tiden 7 kilometer med 30 km / h, motstånd 4 och en kilometer nedtrappning. Det kändes bättre och gick ju lite snabbare. Men jag får alltså inte upp pulsen från viloläge egentligen; den pendlar bara mellan 68-72. Det kanske inte är bra? Kanske borde pulsen gå opp ordentligt en gång under cykeltiden? Nån som vet?

Får precis ett mail från Markus, sonen som fyllde 30 för ett tag sen och vars fest finns beskriven på tidigare blogginlägg. Nästa ledare i tidningen Café blir en recension av festen! Jätteroligt tycker vi som verkligen bemödade oss för att åstadkomma en rejäl och välplanerad kulturkrock. Av ledaren att döma så lyckades vi och vi misstänker att vår underhållare Grisnils blir kult både här och där ute i världen. 

HAN HAR SKRUVAT NER ELEMENTEN ALLTSÅ. Jag skruvade opp dom lite igår, bara lite så pass så att det skulle bli lagom varmt. Men nu när jag kommer hem så är det precis lika kallt igen som när jag kom hem igår. Han måste ha smugit runt här idag när jag var på jobbet och skruvat ner allihop. Och nu är han på rymmen förstås när jag skulle behöva konfrontera honom med hans illdåd, skyller på kommunstyrelse och Jägareförbundets kretsårsmöte!!!

Jag vill att det ska vara varmt i huset och jag skruvar upp elementen lite så att det ska bli lagom. Jag märker  inte våra "termostatskillnader" så mycket när jag är hemma mest som jag varit nu, eftersom jag då är chef över elementen. Men nu har jag jobbat den första dagen och kommer självklart hem till ett kallt hus. Ja, gubben skulle inte med hot om tortyr erkänna att det är kallt, men det är det verkligen. Antagligen har han gått och skruvat ner alla element idag i min frånvaro. Men det skulle han heller aldrig erkänna inte under några omständigheter. 

Jag har i alla fall två reservat med värme; det är badrummet där vi har den fantastiska golvvärmen och det är mitt omklädnings - och strykrum. Att gå in i de här två rummen är som att gå in i en varm grotta, en kuvös. Det är ombonat och gossigt för en frusen stackare.

Nu somnar jag inte heller! Fast jag har försökt länge o väl.  I brist på bättre så sysslar visst hjärnan helt oombedd med tiotalsövergångar! Jag har snöat inne på dem totalt! Sa idag till mina erfarna duktiga kollegor att jag snart skulle komma för konsultation i ärendet ; hur gör ni med tiotalsövergångarna? Och i vilken ordning lär ungarna sig och vad fastnar de på när de fastnar? Jag började idag med att kolla upp och träna 10 kompisar, alltså att de kan alla tal som tillsammans blir tio. Förvånansvärt många kunde det bra, jag trodde de hade glömt bort. Några hade missar men det var bara enstaka. Det var rätt ände att börja i, det är jag i alla fall säker på. Sen blir det neråt från hela tiotal.

Fast jag ligger inte vaken p.g.a. tiotalsövergångarna. Så bekymmersamma är de inte. Det är bara kroppen som har vant sig vid en annan dygnsrytm under lovet, med nattvak och förmiddags-sovning. Och då väljer hjärnan liksom i total anarki vad den ska syssla med, när den ändå ligger vaken. Obetald övertid är det väl då. Fast det är det fler som sysslar med. Gubben äter nåt kolestrolsänkande och drömmer de mest fantastiska mardrömmar. Imorse berättade han att han drömt att han börjat med jordbruket igen och att han och Olle Jakobsson hade kört sönder en dyrbar skördetröska som var Rolands och det innan den ens var betald! Och dom hade åkt med den till Arvika tror jag, ja, det var helt vansinnigt huvudlöst ihopkommet. Vi fnissade glatt åt det hela till frukosten. Nu får jag väl berätta om mina tiotalsövergångar imorgon bitti. Fast det blir nog inte lika fnissigt

Hej barnbarnet Isak 4 månader där uppe i Umeå!
Det här fick vi av våra goda vänner /grannar på Prästgården till minne av Din födelse. Fint va!!

Kramar från Inga o Roland

Ok, jag har fuskat. Jag var inte på skolan idag, och förberedde morgondagens lektioner som jag hade tänkt.  Denna sista lediga dagen på lovet kändes lite helig och den fick bli hemma. Märker nu att stresshormonerna börjar gå ur kroppen och jag sover jättemycket på ett dygn; 10-12 timmar. Jag känner igen det. Så här blir det alltid på längre lov efter några dagars rejäl nertrappning. Om det finge hålla på så här så skulle jag sova mycket någon vecka, upp till 14 dagar innan det är som vanligt igen. Det är väl därför lärare har lov antar jag. Stressnivåerna i lärarjobbet är höga har man visst forskat fram.  Det krävs en 100-procentig närvaro för att leda 14 - 25 st 7-8-åringar och gränsen mellan arbetsro och kaos är som att balansera på en smal egg. Rasterna under dagen går för min del nästan alltid till att förbereda nästa arbetspass, så där blir ingen tid för återhämtning. Allt måste vara väl förberett.  Så många barn kan inte vänta många sekunder innan lugnet är förlorat. En av hemligheterna bakom arbetsro i klassen  är just minutiösa förberedelser. Men det ska bli roligt att börja igen imorgon. Nu börjar vår "tyska"  period. Nu byter vi engelskan mot tyska som språk i samlingen o i pausgympan. Undrar om de kommer ihåg något sen vår förra tyska period, denna tiden förra året. Den varar fram till påsk, sen är det engelska igen. Det står inget om tyska i kursplanerna men jag tycker det är kul och ungarna också och föräldrar och rektor har sagt ja. Så då får det bli så. Momenten som tyskan ingår i finns ju ändå så det tat ingen tid från annat.

Gubben gillar att testa nytt och experimentera, jag köper hellre gammalt o vant. Fast hans glöggfynd från förra året; Dufvenkrooks Original är suverän. Rekommenderas!!

Asch, det syns inte här men det är en bild tagen ute i Harnäs av D (han har jobbat ett helt liv som reklamfotograf, han är duktig) och sedan har han printat den på fint akvarellpapper. Helt suveränt, jag föll i trans när jag fick se den hos honom när vi var där på rådjursgryta. Och så fick jag den, han är en snäll man! Jag ska rama den med ljust brunsvart träram tror jag. Det borde bli bäst. Det bruna tar fram de blå vackra tonerna i bilden. D tittade in en sväng här idag och fick telefonmeddelande från sin mamma Ilse. Ds telefon är fortfarande trasig så hon kan inte nå honom. Sen kom Inga-Lill o Sofia o lånade taxen Anton för att gå ut och gå. Sofias bror Martin har idag flyttat till Göteborg. Det är en målmedveten ung man och han har fått jobb där som _ _ _ _ _ ? ja det var nåt med data som jag redan glömt. Lycka till Martin, både med att bo och jobba i Göteborg!

Efter 5 timmars jakt idag med Leta västpå skogen här hemma (varav 10 minuter drev! Man får ha tålamod, eller som tyskarna säger; Mann muss sich mit Geduld waffnen) så är det detta den svultne gubben kastar sig över; stekt bröd, stekt prinskorv och stekt ägg, allt indränkt med ketchup o gurka. Knappast något gourmetkäk men tydligen ärftligt. Markus frossar gärna i famors kaka välstekt och tillplattad på båda sidor med massor av Heinz ketchup till. Och det har han alltid gjort. Antagligen är bakteriefloran i hans tarm anpassad till detta, åtminstone hoppas jag det. Ketchup lär ju annars vara bra till att putsa silver med. Vad nu det står för. Antioxidant kanske? Och det är väl inte fel

Rådjuren sparkar överallt för att leta föda. Än så länge är det lätt för dem att hitta matnyttigheter, men om det blir mer snö eller skare så är det värre. Då är det bra att vi har lagt ut rundbalsensilage som vinterfoder för rådjuren. Det ligger där redan som en reserv i fall att....    Ensilage fixar deras magar också bra, det är värre med att plötsligt ställa om tarmens bakterieflora till enbart hö. Rådjuren är egentligen lite dåligt anpassade till det svenska vinterklimatet. Hårda vintrar minskas rådjursstammen rejält, de orkar inte hitta tillräckligt med mat o vatten. Men de klarar sig på att de förökar sig snabbt och därmed återhämtar sig. Men rådjuren har ändrat levnadsmönster nu när vi har mycket lodjur i skogen. De söker sig allt mer till bebyggelse och vilar ute på fälten istället för inne i skogen. Det har blivit viktigt för dem att ha uppsikt runt sig. Skogen erbjuder inte längre skydd utan där är risken störst att bli lodjursmat. Tyvärr drar detta även de stora rovdjuren till oss människor. Läste i Värmlands Folkblad igår om att 6 vargar gjort kalas på ett rådjur inne ibland husen i någon värmländsk ort. Vi vill inte ha vargar inne bland bostadshus, de vargarna vill vi ta bort. Vi måste få börja jaga varg så att de blir skygga för människor. Det är de inte idag av den enkla anledningen att de aldrig har haft något att frukta från människor (läraktiga djur!) .  Jakt på närgångna stora rovdjur är ett måste.

När vi var ute och jagade rådjur i går så såg vi många spår av djur. Här, på ett litet berg i haget (="litet skogsområde", inte "hage") söder om huset hittade vi en älglega. Älgen har i stort sett legat här och spejat över vårt hus. Lortig päls har den  haft. Undrar varför den blivit så smutsiga nu när marken är snötäckt?

Det är en spännande tanke att runt vårt hus nattetid så ligger vilda djur och vilar och tittar på oss. Vi är inte ensamma utan en del av den natur som omger oss. Djuren har ingen rädsla för att komma nära. Rådjuren går oblygt i trädgården nattetid. De verkar känna oss och veta exakt när vi går och lägger oss och fältet är fritt. Att de sedan åt upp alla mina fina Kärleksört är smällar man får ta.  Vi äter ju upp ett och annat rådjur också även om det var ett bra tag sedan vi sköt något i närheten. Det känns som om vi är en del av naturen. Vi bor här i skogen. vi jagar i skogen och snart ska Roland börja det årliga arbetet i sin skog med röjning och gallring.

All mark i Sverige ägs av någon/några som vill kunna jaga där, bedriva skogsbruk där, promenera där, kanske leva och bo  där, arbeta där. Svensk skog och jord är inte ett presumtivt naturreservat som ska ligga där som vacker orörd vildmark lämplig att beskådas av turistande stadsbor som vill att allt ska se likadant ut varje gång de behagar åka ut och titta på. Marken i Sverige är också till för produktion, företagssamhet, bostad  och arbete åt människor. Den måste få lov att ändra sig över tid och användas till nyttigheter, inte bara vara skådebröd.

Visst är det mysigt när det det är mörkt ute och man får tända lampor och ljus! Vi förbrukar massor av stearinljus o värmeljus. Värmeljusen gör verkligen skäl för sitt namn o alstrar massor av värme. I går kväll blev det rejält varmt när vi var några stycken  här på mat. För några år sedan satte vi upp en hel del lampor i taket för att belysa väggarna. Vårt hus ligger i skogen och har ett stort tak över altanen så det vill bli mörkt inomhus. Men när vi tänder väggbelysningarna och nu julljusen så är det hemtrevligt inomhus, fast det tar en god stund att tända allt. Det märks nu när jag är hemma varje dag och gör tändningsrundan på morgonen. Idag är sista lediga dagen och jag ska gotta mig i sängen länge. Jag gillar min säng. Den har motor och går att hissa upp och sen är det bara att lägga den barbara datorn i knäet och läsa dagstidningarna eller blogga eller läsa lektion.se eller kolla mailen. 

Bilden visar hur lamporna i taket belyser vår mesta tavelvägg. Den är inte rutig i verkligheten, det är bara pixlarna som syns.

Äntligen var då arbetsschemat till mina elever klart så jag kunde gå med en stund till skogen. Vi tog taxen Anton med oss och gick söderut mot Hol, runt där några varv. Vi var osäkra på om det var rådjur eller räv han jagade. Sen gick det västerut upp mot Döverud. Vi gick upp däråt och sedan förbi Litorpet och hem. Under tiden hann jakten gå väster om Blåsåsen, runt Jonny o Ingvors, och mot vårt hus norrifrån. Roland stod och passade hemma vid tomtgränsen en god stund men det gick inte häråt. Vi trodde det för så har ofta rådjursjakten gått de senaste gångerna. Det fick bli några timmar, sen måste jag duka o förbereda till kvällens mat med goda vänner. Men innan dess var vi bjudna till våra grannar.

Så här ser det ofta ut i mitt kök, bilden är inte arrangerad speciellt för fotot. Det ser ju defintivt inte bra ut. Det ser sämre ut än i de flesta kök jag har anledning att betrakta. Ändå har jag inte fler apparater än andra; det är brödrost, espressobryggare, smörgåsgrill, vattenkokare och kaffebryggare. Jag undrar hur andra gör? Kanske ställer de undan varje gång, i så fall är väl vi lata som inte gör det.

Rostfritt, skåpdörrar i ek, kakel och spottar frestar inte mig till att köpa ett nytt kök, men om någon köksförsäljare kom med ett kök som har en smart lösning på mitt apparatproblem så skulle jag nog börja kalkylera i alla fall.  Funderar ibland på om de som gör kök och som säljer kök egentligen är de som inte använder dem så mycket. Något har väl hänt med funktionen de senaste åren med utdragbara skåp och mycket lådor o så. Men det mesta som har hänt handlar enbart om utseende.  De som inte använder köket så mycket skulle kunna vara män och de som använder kök mer skulle kunna vara kvinnor. Eller är jag fördomsfull nu?

De håller på och jagar än när detta läggs ut på nätet. Roland jagar på Egenäs, närmare bestämt på Kröserud tillsammans med Anders (gift med Rolands syskonbarn Annelie) och deras barn Matilda o Märta. Märta gillar hundar och dans och prinsessor  och showande medan Matilda är mer intresserad av hästar och jakt. De har varit med och jagat sedan i morse och Matilda har fått stå bredvid Roland och provat på att skjuta sin första hare. Men tyvärr gick skottet bakom haren. Roland fanns bredvid beredd att skjuta om haren skulle bli skadad. Detta kallas uppsiktsjakt och det är ett bra sätt för ungdomar att börja jaga.  De har nu sett haren 4 gånger redan. Roland och Matilda står nu tillsammans i pass i skogen och Anders o Matilda vid vägen. Bilden fick jag per telefon imorse vid 9-tiden. De jagar med stövartiken Valsa.  Vädret är fint, runt 0 grader och ganska stilla , men det har tyvärr blåst tillräckligt för att förstöra den vackra rimfrosten som vi haft i flera dagar.

Stefan, Roland, Diether, Gisela, Vera. Det blev kallt efter någon timme så då åkte vi hem och drack kaffe. Stefan berättade om sitt examensarbete; Han jämför DNA uppsättningen hos olika populationer av humlor i Halle. Låter fascinerande!

Häromkvällen fick vi äntligen tid att se "Så som i himmelen" på videon! Det var en suverän film, den kröp under skinnet både med en fin story och fantastiska skådespelare. Det finns en trend sedan ett par åtr tillbaka att göra film som utspelar sig på vischan. Det var  "Grabben i graven bredvid", "Jägarna", "Smala Sussie", "Fucking Åmål"  osv  Och jag förstår varför. Livet på landet måste idag vara lika ofattbart och exotiskt som en sience fiction. Det är en helt annan värld än den "normale" svensken lever i idag.  De här filmerna är i bästa fall gjorda med ömsinthet när de betraktar de märkliga människor som ännu inte gett sig av från strömavbrotten, de gropiga vägarna och skvallret. I sämsta fall blir det sårande schabloner.

 Ibland finns det rent plumpa generaliseringar som kommer igen i flera av filmerna. Ett exempel är att när någon ska framställas som grym och hänsynslös så görs han till jägare och som sådan får han vifta omkring med vapen och panga på hit och dit. Hans jaktutövning går också genomgående  ut på att plåga djur!!  Detta är en konstig fördom hos dem som inte har erfarenhet av jakt och den kan frodas enbart långt ifrån landsbygdsliv. Filmer som framställer jägare så här förlorar i trovärdighet eftersom det är omöjligt för någon att uppföra sig så med vapen i hand. Den som gör så skulle omedelbart bli anmäld och inburad. Här finns ingen "by-lojalitet" som skyddar, vilket ibland antyds i filmerna. By-lojalitet kan skydda ibland men aldrig mot detta. Det är inte godtagbart att på minsta sätt brista i god vapenhantering på landet. I stort sett alla har goda kunskaper om vapen och jakt, även den som inte själv är intresserad och gränserna är mycket tydliga.

Att  jägare skulle drivas till att jaga för att få utlopp för lusten  att plåga en annan varelse verkar också märkligt. Jag känner många jägare och ingen jagar driven av ondska. Den jägare jag lever tillsammans med sedan drygt 30 år är en genuint godhjärtad människa och han skulle aldrig kunna plåga vare sig människor eller djur.  Ingen av de andra heller. De är alldeles normala äkta män och pappor, eller för all del mammor. Det finns idag många kvinnliga jägare.

Nej, det måste finnas andra sätt att få fram på filmduken att en människa är elak och ondskefull än att göra honom till jägare. I en film är väl ok, men i varenda landsbygdfilm!! Nu börjar det verka lite fantasilöst.

Eftersom gubben var på vargmöte så fick jag jobba ifred med mattearbetsschemat hela  kvällen också. Det är perfekt att breda ut allting i gästrummet och få tid att TÄNKA färdigt  Då faller en del på plats och jag vet i alla fall något om vad jag ska göra. Men fortfarande är mycket oklart. Jag letar hela tiden efter intuitionen som ska säga mig hur jag ska ta mig an detta med tiotalsövergångar. Jag har fått för mig att det är grundläggande för fortsättningen av elevernas matte och jag vill att det ska bli bra. Det finns forskning som tyder på att om eleverna missar i nationella proven i årskurs 5 så är det bl.a. tiotalsövergångar som inte är klara. Det går tydligen att kamoflera under några år att detta område inte är helt klart.

Jag har i alla fall gjort en uppdelning nu. Först blir det från helt tiotal neråt och upp till helt tiotal typ 30 - 3 = 27 och 26 + 4 = 30. Sen blir det att mellanlanda på helt tiotal enkla tal typ 29 + 4 = 30 + 3 och samma sak i subtraktion. Sen lite svårare tal. En hel del görs med övningar praktiskt och tillsammans med lab o spel. Men nu återstår jobbet att märka upp allt o föra in på arbetsscheman som de prickar av sen i sin planeringsbok.

Det var inte alldeles ensamt och tyst hela kvällen. Gunilla ringde och vi pratade bort en stund, sen ringde Lennart Karlsson Töcksfors ocj pratade en stund om jägarexamenskurs som han har nu.

Ja, vargmöte låter väl konstigt men det betyder inte att gubben  träffar vargar alltså. Vargmöte har blivit ett begrepp i vårt hus för alla möten och träffar som har med rovdjursfrågor att göra. Roland är ju via sitt jaktintresse engagerad. Ikväll var det alltså Grimsös forskare Jens Karlsson som hade kallat till ett möte i Östervallskog ang. varg i kommunen. Som vanligt är resultatet bara dystert och fortfarande inget gehör för önskemål från lokalbefolkningen; ingen märkning för vargtelefon, ingen märkning med den gamla säkrare utrustningen, inga bevis för inavelseffekter ändå går forskarna hela tiden ut med det, inga bevis för någon omfattande tjuvjakt ändå antyder man hela tiden det så fort de här rackliga sändarna slutar fungera!! Man envisas med att bara erkänna de vargar som är individuellt kända. De andra existerar inte. Hopplöst att räkna på det viset när det nu är så många och stammen växer med rekordmånga föryngringar; 15 st i år. Dystert är det! Hoppas regeringen förlorar makten i valet, det är vårt enda hopp. 

Äntligen lite jaktlycka idag! Bosse och Roland tillsammans med ungdomarna Hampus o Hannes Blomstrand, Niklas Möller och Håkan jagade idag på Mon i Blomskog och Roland sköt en hare för Valsa (heter eg. Leverhögens Pila).  Fantastiskt väder har vi haft, någon minusgrad, vacker rimfrost på träden, ingen vind, lagom mycket snö. Niklas kom precis nu hit. Han hade städat i stugan och skulle åka hem till syster Josefin i Varberg som tagit lärarexamen idag. Vi hälsar och gratulerar Josefin!! 

VARFÖR HÅLLER JAG PÅ MED DET HÄR BLOGGANDET EGENTLIGEN??
Det roar mig mycket mer än jag kunde föreställa mig och då kan det vara läge att fundera över vilka dunkla krafter som satts igång. Om  jag tittar tillbaka till mitt första inlägg så påstår jag snusförnumstigt att jag vill hålla kontakt med barn o vänner långt bort och reflektera över vardag o jobb.  Ambitionen var nog framför allt att ge de utflugna barnen möjlighet att hålla kontakt, inte i första hand med en hopplöst klistrig morsa, utan med livsstilen på Liane; släkt, vänner, traditioner. Och jag kommer fortsatt att när jag skriver i hög grad rikta mig till dem fast uttrycka mig på ett sätt som gör att även en oinvigd kan förstå, åtminstone elementa.   
  
  Samtidigt som skrivandet möjligtvis fyller en funktion för läsaren så börjar jag tro att det också fyller en funktion hos mig själv. Efter många år av annat skrivande; några hundra universitetspoäng vetenskapligt skrivande, artikelskrivande på frilansbasis, debattskrivande osv så är det lustfyllt att långsamt hitta tillbaka till barndomens / ungdomens kravlösa dagboksskrivande / brevskrivande. 

 För visst är det det som bloggandet är, en blandning av dagbok och brev med en stor frihet att fästa egna tankemönster i ord. Jag tillhör en generation som skrev brev. Jag skrev brev till faster och mormor när jag var liten, till föräldrar när jag flyttat hemifrån eller var på resor. Alla skrev brev.  Vi skrev brev därför att det var tradition och därför att telefonerande ansågs dyrt. Och det var dyrt. Lokalsamtal inom det egna riktnummerområdet var billiga, men s.k. rikssamtal var dyra. Jag hade brevvänner från hela världen, exotiskt skulle det vara; Hideo Kitahara i Japan, Philomena Antao i Zanzibar, Ladislav Zsoldos i Tjeckoslovakien och en del andra.  Jag minns att Ladislav och hans kompis var på besök hos mig o min familj just precis de där dagar då Pragvåren tog slut och ryssarna gick in i Tjeckoslovakien. Då kom lokaltidningen hem till oss och intervjuade pojkarna, men de vågade inte säga så mycket, öststatsbor vågade inte det på den tiden. Risken var uppenbar att de inte skulle få resa utomlands igen. 

Jag lyckades få in en annons om brevvänner önskas i en ungersk tidning som hette Vilag Ifjusaga eller nåt sånt i mitten på 1960-talet och fick 800 svar! Brevbäraren kom med breven i säckar de första dagarna. Svaren kom från flera öststater, det var visst en populär ungdomstidning jag hamnat i. 
 
Roligt är bloggandet i alla fall och det sker precis som annat skrivande inte alls vid datorn utan i huvudet, medan jag t.ex. klipper och klistrar till mina elevers nästa mattearbetsschema. Sen går det  alldeles utmärkt att skriva på datorn medan jag laminerar och det har jag precis nu gjort färdigt så nu får det vara slut för denna gång.

 

Jag kan inte låta bli att gotta mig lite i skadeglädje över att Stockholmarna också får sin släng av  sleven när miljöpartiets bedriver utpressning mot socialdemokraterna. Vi som bor ute i obygderna har länge levat under naturdiktaturens ok, utlämnade till en orimlig rovdjurspolitik och hysteriska drivmedelsskatter. Allt är eftergifter åt den gröna diktaturen, medel i den köp-och -säljpolitik som styr landet för närvarande. Den socialdemokratiska politiska  linjen  blir totalt obegriplig för att inte säga obefintlig  när vad som helst kan säljas bort i sista minuten för att blidka miljöpartiet. Vi som bor i glesbygd har klagat länge för döva öron över allt underligare propåer från landets huvudstad och regering. Men vi har väl inte ansetts tillräckligt "socialdemokratiska"  och därför har man inte behövt lyssna på oss. Det har inte synts särskilt mycket av våra protester i tidningarna heller. Märkligt att den dagspress som är så förment  "miljövänlig" när det gäller rovdjur och dieselskatter, plötsligt inte alls är "miljövänlig" längre när det gäller luften i Stockholms innerstad. Då har det blivit viktigare att hålla sig väl med sina läsare och ta ställning mot trängselskatten. 
 

Stockholmarna ska få folkomrösta om trängselskatten!! Så trevligt och demokratiskt - en får tacke! Och jag kan begripa att de får det. De är mest drabbade av trafikkaoset i Stockholm även om det stänker över på oss "bönder"  när vi dristar oss till att besöka huvudstaden. Det kan väl också, förutom när det gäller trafiken, ligga ett riksintresse i att huvudstaden med  dess kulturbyggnader och miljöer mår bra.

Men jag fattar inte varför inte vi som bor i glesbygd ska få bestämma om vi vill ha de stora rovdjuren eller inte och på vilket sätt i så fall. Det finns självklart ett visst riksintresse i rovdjursfrågan men det är i första hand vi som bor här som drabbas och får betala priset. Vi borde rimligen få ha ett avgörande inflytande över var de här bestarna ska få finnas o hur många de ska vara och vilka vi ska få ta bort.

Vi vill ta bort de stora rovdjur som stryker runt husväggarna och vi vill ta bort dem som specialiserat sig på att döda hundar och vi vill få lov att försvara, inte bara kor som attackeras, utan också hundar. Det är fullkomligt orimligt att jag ska tvingas passivt stå och se på när en varg sliter min älskade hund sönder och samman. I inget annat land har man krävt detta av medborgarna när man byggt upp stammar av stora rovdjur.

Jag vill ha folkomröstning i vargreviren om hur vargfrågan ska skötas!

Hur får man barn att förstå och hantera plus och minus från ett tiotal till ett annat typ 28+ 5= 33 och 64-6= 58?

Just nu sitter jag upphissad i sängen klockan kvart över två på natten och funderar över det. Jag vill använda mig av tre principer; den ena är att landa på det jämna tiotalet först i uträkningen och den andra är att se stratergin över alla tiotal direkt, inte 20talet  först, 30talet  sen osv. , sedan att ta talområdet 10 till 20 sist.  Eftersom jag väljer detta tankesätt så stämmer inga matteböcker så jag får tänka själv när jag gör talen. Ja, sen är det mycket spel, laborativt och samarbetsövningar förstås. 

Jag börjar i princip med att repetera tiokompisar alltså typ 2+8 =10, 6+4=10, 10-3=7..Det måste sitta i ryggmärgen tror jag innan man ska tänka på att göra tiotalsövergångar. Kanske landar jag på att några barn fastnar där och behöver mer tid på sig innan de går vidare. Vi kommer att jobba med tiotalsövergångar till februarilovet. Det är ett stort och komplext område föreställer jag mig och som Britt-Louise Teghlander säger så är vår hjärna konstruerad för att ta matte i små steg en bit i taget. inte stora områden på en gång. I matteböckerna tycker jag att detta med tiotalsövergångar går för snabbt förbi. Det innehåller så många olika moment som bygger på varandra.

Jag gillar inte att röra på mig ute, men det kan man inte säga riktigt högt, för det ska man ju göra. Man ska älska frisk luft, promenader och motion. Jag gör det inte. Jag gillar inte att bli kall, frusen, vara ute i blåst som jag får ont i huvudet av  och kyla som får näsan att droppa. Så för att i ett dramatiskt slag undanröja alla mina argument för att inte röra på mig så fick jag en träningscykel i julklapp av man o barn. Nu har jag inget att skylla på längre. Nu cyklar jag och jag gör det på exakt på samma sätt varje gång, inte riktigt varje dag men nästan.  Typiskt lärare att göra det till rutin, schema ni vet........
Jag cyklar 7 kilometer varje gång på motstånd 4. Ok, jag vet att det är nästan nerförsbacke men jag är en "blutig Anfänger" som tyskarna brukar säga, "blodig nybörjare". De första 6 kilometrarna gör jag på 20 nånting i timmen, men den sista gör jag dubblet så fort 40 nånting i timmen. Då får jag oftast upp pulsen i 120 så där och det är nog bra. Den som sitter på cykeln här är inte jag, det är Roland förstås.

Det nya svenska språket som är på väg att erövra våra barn och ungdomar kanske inte bara är fel även om det stämmer dåligt med det vi betraktar som god svenska.  Jag försöker se det positiva i det hela.
Inslaget av engelska och av bildsymboler gör språket internationellt. Det skrivna kan förstås av många och det är säkert så att barn idag har ett behov av att kommunicera mer internationellt.  Här skapar de sitt eget språk, ett språk som fungerar för deras behov av snabb kommunikation över gränserna. Hela fullständiga mening tar för lång tid. Det nya språket kan säkert också berikas med nya gemensamma bildsymboler och globalt kända  förkortningar.  Kanske skulle vi hjälpa till i den processen i stället för att ignorera den eller bekämpa den. Kanske måste människor i framtiden behärska detta nya internationella it-språk parallellt med andra språk för att inte få leva som analfabeter. Kanske borde vi vi bejaka behovet av vardagskommunikation över gränserna mellan länder och mellan människor. Där går må hända vägen till förståelse och fred på jorden. Med mer vardagskommunikation kan vi minska människors skräck för att "få främlingar i huset bredvid" och istället se nya människor som berikande. Oj,då nu är jag visst på väg att göra en cliff-hanger över till en annan blogg, men den får vänta ett tag. Asch, jag gör väl min cliff-hanger ändå fast istället till det som ska bli nästa blogg och då säger jag så här: Om man är rädd för att få främlingar i huset bredvid så är man ute och cyklar.

Jag undrar om vi har ett nytt svenskt språk på väg. Jag funderar utifrån mitt jobb som lärare. Det nya svenska skriftspråket  liknar inte det gamla med hela meningar, stor bokstav o punkt. Det bryr sig heller inte om stavning. Det har ingen traditionell grammatik med satsdelar och regler.
  Nej, det nya svenska språket är ett chatt-språk; korthugget med enstaka ord till lika delar svenska och engelska, blandat med bildsymboler som finns färdiga på datorn eller som man lägger till manuellt.  Man skriver aldrig långt som ett brev där mycket ska rymmas på en gång för att få svar om en månad, utan det är korta meddelanden som man väntar att få svar på inom någon timma.  Det här är det språk våra barn och ungdomar tränar på, inte det traditionella skrivna språket. Upplevelser som vi förr fick genom böcker kan man få mer lättillgängligt idag genom film, TV, video, dataspel. Men processen av att skapa den egna upplevelsen inne i huvudet utifrån en läst text blir borta och det komplexa skriftspråket med dess speciella komposition tar stryk. Skolan försöker träna eleverna i det traditionella språket, både i läsning och skrivning men jag har en känsla av att det blir en egen värld frikopplat från det språk eleverna upplever sig ha användning av. Jag tror på kopplingen mellan det muntliga berättande och skriftspråket, koppling åt båda håll så att säga. Det betyder att jag vill ge mina elever chans att berätta ofta, men det känns i svarta stunder som att det är en ojämn kamp mot tidens anda. Sen kan jag också fundera över om jag ska slå pannan blodig mot tiden eller följa med den. Kanske är det nya språket inte enbart fel.

Jag minns att jag har haft lärare som hade gåvan att berätta så att det de avsåg att lära ut blev till levande bilder inne i huvudet.  (Hoppsan, nu skrev jag "lära ut". Det får vi egentligen inte tala om i skolan idag. Vi lärare lär officiellt inte ut något, det är eleverna som har "lärande" för sig, de "lär in" i en aktiv process, men vårt "utlärande" ses inte längre som något existerande. Det var bara en parentes). En av de här lärarna är Lennart Berendz, lärare i historia vid Karlstads Universitet.  Lennart undervisade alltid med stort engagemang och det blev ibland nästan show. Jag minns speciellt ett tillfälle på A-kursen i historia. Vi var många åhörare, nästan hela Eriksson-salen full. Lennart berättade någon episod där en flicka blev bortrövad från ett slott. Under tiden han berättade så blev han så engagerad  att hans händer  började leva ett eget liv och knäppa upp skjortknapparna en efter en, uppifrån o ner. Alla såg andäktigt på och undrade var detta skulle sluta. Vid byxlinningen tog knapparna slut.  Lennart  vaknade upp ur sitt berättande, upptäckte det hela och fepplade snabbt ihop knapparna igen. Alla drog efter andan o det gick ett stilla fniss genom salen. Vi älskade verkligen att lyssna till honom. 

Jag dristar mig till att tro att det finns en koppling mellan det levande muntliga språket och det skrivna språket. I det traditionella goda svenska skriftspråket finns grammatisk rytm, målande ord och en dramatisk komposition som gör att läsaren får en stark inre upplevelse av det lästa. Det är en upplevelse med bilder av människor och landskap, rörelse, ljud, lukter, känslor, ja allt.  Det är allt det som gör att vi läser en bra bok  timme efter timme helt uppslukade. Det fantastiska är att när en annan människa läser samma bok så får den andra bilder i sitt huvud. Upplevelsen av en läst text är unik för varje människa eftersom den är självskapad utifrån de egna associationerna.  Här är boken överlägsen filmen och därför har jag ännu inte sett "Sagan om ringen" Jag vill behålla min egen upplevelse av boken som jag läst så många gånger sedan 70 -talet då den gjorde entré som kultbok.

Ok, då gör jag ett nytt försök att skriva om språket. Det förra försvann någonstans ut i rymden.

Det finns ett svenskt språk med rötter i den muntliga berättartraditionen.  Jag lever mitt i det i Sillerud i Värmland, på fester (som igår på nyårsafton), i lanthandeln, på jakten runt brasan, över en kopp eftermiddagskaffe eller varhelst några människor har en stund över att pratas vid.
Så här är det:
Någon börjar berätta en rolig episod om någon nu levande eller död person, sen hänger någon annan på och berättar någon annan episod om samma person eller om någon släkting till honom eller om någon annan som råkat ut för något liknande. Det blir en stafett där man inspirerar varandra att gå vidare på spåret. Alla börjar sitt berättande med någon slags retroaktiv cliff-hanger. Samtidigt som man berättar så måste man reda ut huvudpersonernas inbördes förhållande i form av släktskap eller annat. Detta görs med stor grundlighet  långt bortom kyrkböckernas dimridåer och alla hjälper till. Vem var nu egentligen far till vem och "visst är de lika". Några av de äldre Sillerudsborna har släkters och familjers inbördes förhållande i glasklart minne generationer bakåt.  Det här kan pågå i timmar, källorna tycks outsinliga. Berättande ger bygden en gemensam väv av myter och skrönor, en egen berättarskatt, ett kulturarv att vårda.  

Liksom i den grekiska mytologin eller i sagoläsandet vid barnets sängkant så spelar det ingen roll att berättelsen redan är känd, den är lika spännande ändå varje gång. Huvudsaken att den framförs av en god berättare som kommer ihåg alla detaljer. Inget får utelämnas eller glömmas bort.

Det syns inte så bra, men vi åker alltid hem genom skogen från den här festen. När snön ligger på träden är det så vackert! Och vi åker här dels för att det är vackert, dels för att titta efter harspår. Jag ska speja på min sida och Roland på sin. Ofta ser vi några spår  i alla fall för det är några kilometer, men inte i natt. Det kan bero på att det snöar lite nu och då sitter hararna stilla och trycker. Annars är de ju nattdjur som är uppe och äter unde den mörka delen av dygnet och ligger still i skydd under dagtid.  Vi försöker ringa barnen men telefonnätet är överbelastat och det går inte alls att komma igenom.

När vi kom hem var det i alla fall ett mail från Mattias. Han var på väg att fira nyår med övernattning på ett hotell "down-town" i LA. Hoppas han aktar sig för allt ont.

Så här firade vi nyår ikväll i Snarkil tillsammans med ett 25 tal andra.
Det är ett fantastiskt privilegium att få behålla sina gamla vänner sedan drygt 30 år och tillsammans med dem gamla traditioner. Vi har nu firat i stort sett varje nyår och varje midsommarafton med Rune o Åsebritt t.v. på bild och Runes bror Rolf med fru Inger Reuter i mer än tre decennier! Vi har varit på olika ställen och i olika konstellationer men de senaste åren i Snarkil med resten av Snarkilsmaffian (Om man så vill byalaget i Snarkil-Tollersrud)  Snarkil är en by här i Sillerud där man verkligen välkomnar nya människor och vårdar sina gamla vänner. Det har resulterat i att hit flyttar folk bara för att det är så trevligt här. Man har ett väl fungerande byalag som ofta ordnar fester o tillställningar. Det har blivit en särskild festplats nere vid sjön och ett stort partytält har inköpts ifall att vädret inte inbjuder till samvaro ute. Nu börjar också en ny generation att flytta hit. Det är våra jämngamlas barn som nu är i 30 årsåldern och som nu bygger hus här på olika ställen. Och de tycks "ärva" den trevliga samvaron och skapa nya egna traditioner.

På något underligt sätt så blev de gamla vännerna väldigt viktiga när de egna barnen flyttade hemifrån. Nej, det är nog fel att säga att de blev viktiga då, de hade nog varit viktiga under många år förut, men det var nu vi insåg att barnens tid i våra vardagsliv ändå var begränsad. De skulle tillbringa 15-20 år tillsammans med oss men sedan skulle de lämna hemmet och leva sina liv med andra människor än oss. Men vännerna har vi egentligen haft längre tid och framför allt förhoppningsvis kommer att få ha kvar mycket längre tid.
I år var festen i form av knyte där alla hade olika uppgifter att fylla och att vi delade kostnaderna likt. Det blev kalkon som vanligt suveränt tillagad av Inger o Åse-Britt, fruktsallad till efterrätt och sedan kaffe o vid 12 -slaget champagne. Därefter blev det ett festligt fyrverkeri som avslutning. Det berättades historier som vanligt, en del gamla, en del nya. Det blev många glada skratt och skämt.