"Familjegraven"=SUVERÄN BOK!!!!
Vilken bra dag! Jag har gått mellan tvättmaskin, diskmaskin, vedpanna, blogg, mail och julklappsboken. Det har varit alldeles tyst och lugnt. Mitt behov av sällskap under helgerna är litet. Jag får nog tillräckligt under veckorna med många barn o en stor skola med många trevliga kollegor. Lite matsamkväm och utflykter då och då på den lediga tiden räcker fullkomligt.
Nu har jag läst ut julklappsboken "Familjegraven" av Katarina Mazetti. Den är sååååååå bra!
Minns när jag såg filmen "Grabben i graven bredvid". Det var i Norrköping. Mattias, sonen, skulle flytta ur sin lägenhet . Vi skulle ta med en del saker hem till oss för han skulle flytta till USA. Vi passade på att gå på bio. Då såg vi den filmen. Vi skrattade så vi tjöt hela filmen! Mattias XX-flickvän Lina tyckte att jag var som bibliotekarien och Roland som bonden Benny och det var väl därför den blev så rolig. Vi såg en karikatyr av oss själva!
Visst var det så. Våra liv har ju varit en konstant kulturkrock på samma sätt som Desireés och Bennys. Jag med mina himla utbildningar och Roland fast förankrad i jakten och bondelivet. Åtminstone var det bondeliv under många år i början. Där är Mazettis beskrivning helt autentisk så hon måste ha levt så; med mastiter och foderstater.
Ibland undrade jag om livet i en ständig kulturkollission var dåligt för våra barn. De fick ju aldrig några entydiga ideal att hålla sig till på nåt vis. Det blev en uppsjö olika hela tiden. Sen tror jag väl fortfarande att det är mitt fel att de inte rotade sig här i bygden på nåt vis utan flyttade härifrån. Tråkigt för mig o Roland att inte få ha dem i närheten men roligt för dem kanske att få utveckla det de vill.
Det är med rysningar och förtjusning jag känner igen detta att få tre barn inom tre år, det hade vi också. Mazetti beskriver den där löjliga lyckokänslan när man någon gång fick gå på toaletten ifred och detta att betrakta jobbet som i stort sett avkopplingstid. Vi arbetade alltid och hade ändå knappt näsan över vattnet, det var alltid något som inte hunnits med. Vi sov så fort vi satt still någonstans alla tider på dygnet.
Ångesten över den minskande lönsamheten i jordbruket känner jag också igen, den levde vi med i några år. Den varade tills vi drog i bromsen och avvecklade. Det gjorde vi innan vi "invecklat" oss i de stora nyinvesteringar vi måste enligt EU-regler. Med tre barn och begränsade inkomster så var varje krona viktig och små utgifter kunde stjälpa för lång tid framöver.
Det jag däremot inte känner igen är Bennys o Desireés vildsint aggressiva förhållande förstås. De bråkar mycket. Jag o gubben har haft förmånen att få leva ett lite stillsamt resonerande liv där humorn löst det mesta. Vi umgås gärna och har trevligt tillsammans.
Nu har jag läst ut julklappsboken "Familjegraven" av Katarina Mazetti. Den är sååååååå bra!
Minns när jag såg filmen "Grabben i graven bredvid". Det var i Norrköping. Mattias, sonen, skulle flytta ur sin lägenhet . Vi skulle ta med en del saker hem till oss för han skulle flytta till USA. Vi passade på att gå på bio. Då såg vi den filmen. Vi skrattade så vi tjöt hela filmen! Mattias XX-flickvän Lina tyckte att jag var som bibliotekarien och Roland som bonden Benny och det var väl därför den blev så rolig. Vi såg en karikatyr av oss själva!
Visst var det så. Våra liv har ju varit en konstant kulturkrock på samma sätt som Desireés och Bennys. Jag med mina himla utbildningar och Roland fast förankrad i jakten och bondelivet. Åtminstone var det bondeliv under många år i början. Där är Mazettis beskrivning helt autentisk så hon måste ha levt så; med mastiter och foderstater.
Ibland undrade jag om livet i en ständig kulturkollission var dåligt för våra barn. De fick ju aldrig några entydiga ideal att hålla sig till på nåt vis. Det blev en uppsjö olika hela tiden. Sen tror jag väl fortfarande att det är mitt fel att de inte rotade sig här i bygden på nåt vis utan flyttade härifrån. Tråkigt för mig o Roland att inte få ha dem i närheten men roligt för dem kanske att få utveckla det de vill.
Det är med rysningar och förtjusning jag känner igen detta att få tre barn inom tre år, det hade vi också. Mazetti beskriver den där löjliga lyckokänslan när man någon gång fick gå på toaletten ifred och detta att betrakta jobbet som i stort sett avkopplingstid. Vi arbetade alltid och hade ändå knappt näsan över vattnet, det var alltid något som inte hunnits med. Vi sov så fort vi satt still någonstans alla tider på dygnet.
Ångesten över den minskande lönsamheten i jordbruket känner jag också igen, den levde vi med i några år. Den varade tills vi drog i bromsen och avvecklade. Det gjorde vi innan vi "invecklat" oss i de stora nyinvesteringar vi måste enligt EU-regler. Med tre barn och begränsade inkomster så var varje krona viktig och små utgifter kunde stjälpa för lång tid framöver.
Det jag däremot inte känner igen är Bennys o Desireés vildsint aggressiva förhållande förstås. De bråkar mycket. Jag o gubben har haft förmånen att få leva ett lite stillsamt resonerande liv där humorn löst det mesta. Vi umgås gärna och har trevligt tillsammans.
Kommentarer
Trackback