Blogg = egotripp?1
VARFÖR HÅLLER JAG PÅ MED DET HÄR BLOGGANDET EGENTLIGEN??
Det roar mig mycket mer än jag kunde föreställa mig och då kan det vara läge att fundera över vilka dunkla krafter som satts igång. Om jag tittar tillbaka till mitt första inlägg så påstår jag snusförnumstigt att jag vill hålla kontakt med barn o vänner långt bort och reflektera över vardag o jobb. Ambitionen var nog framför allt att ge de utflugna barnen möjlighet att hålla kontakt, inte i första hand med en hopplöst klistrig morsa, utan med livsstilen på Liane; släkt, vänner, traditioner. Och jag kommer fortsatt att när jag skriver i hög grad rikta mig till dem fast uttrycka mig på ett sätt som gör att även en oinvigd kan förstå, åtminstone elementa.
Samtidigt som skrivandet möjligtvis fyller en funktion för läsaren så börjar jag tro att det också fyller en funktion hos mig själv. Efter många år av annat skrivande; några hundra universitetspoäng vetenskapligt skrivande, artikelskrivande på frilansbasis, debattskrivande osv så är det lustfyllt att långsamt hitta tillbaka till barndomens / ungdomens kravlösa dagboksskrivande / brevskrivande.
För visst är det det som bloggandet är, en blandning av dagbok och brev med en stor frihet att fästa egna tankemönster i ord. Jag tillhör en generation som skrev brev. Jag skrev brev till faster och mormor när jag var liten, till föräldrar när jag flyttat hemifrån eller var på resor. Alla skrev brev. Vi skrev brev därför att det var tradition och därför att telefonerande ansågs dyrt. Och det var dyrt. Lokalsamtal inom det egna riktnummerområdet var billiga, men s.k. rikssamtal var dyra. Jag hade brevvänner från hela världen, exotiskt skulle det vara; Hideo Kitahara i Japan, Philomena Antao i Zanzibar, Ladislav Zsoldos i Tjeckoslovakien och en del andra. Jag minns att Ladislav och hans kompis var på besök hos mig o min familj just precis de där dagar då Pragvåren tog slut och ryssarna gick in i Tjeckoslovakien. Då kom lokaltidningen hem till oss och intervjuade pojkarna, men de vågade inte säga så mycket, öststatsbor vågade inte det på den tiden. Risken var uppenbar att de inte skulle få resa utomlands igen.
Jag lyckades få in en annons om brevvänner önskas i en ungersk tidning som hette Vilag Ifjusaga eller nåt sånt i mitten på 1960-talet och fick 800 svar! Brevbäraren kom med breven i säckar de första dagarna. Svaren kom från flera öststater, det var visst en populär ungdomstidning jag hamnat i.
Roligt är bloggandet i alla fall och det sker precis som annat skrivande inte alls vid datorn utan i huvudet, medan jag t.ex. klipper och klistrar till mina elevers nästa mattearbetsschema. Sen går det alldeles utmärkt att skriva på datorn medan jag laminerar och det har jag precis nu gjort färdigt så nu får det vara slut för denna gång.
Det roar mig mycket mer än jag kunde föreställa mig och då kan det vara läge att fundera över vilka dunkla krafter som satts igång. Om jag tittar tillbaka till mitt första inlägg så påstår jag snusförnumstigt att jag vill hålla kontakt med barn o vänner långt bort och reflektera över vardag o jobb. Ambitionen var nog framför allt att ge de utflugna barnen möjlighet att hålla kontakt, inte i första hand med en hopplöst klistrig morsa, utan med livsstilen på Liane; släkt, vänner, traditioner. Och jag kommer fortsatt att när jag skriver i hög grad rikta mig till dem fast uttrycka mig på ett sätt som gör att även en oinvigd kan förstå, åtminstone elementa.
Samtidigt som skrivandet möjligtvis fyller en funktion för läsaren så börjar jag tro att det också fyller en funktion hos mig själv. Efter många år av annat skrivande; några hundra universitetspoäng vetenskapligt skrivande, artikelskrivande på frilansbasis, debattskrivande osv så är det lustfyllt att långsamt hitta tillbaka till barndomens / ungdomens kravlösa dagboksskrivande / brevskrivande.
För visst är det det som bloggandet är, en blandning av dagbok och brev med en stor frihet att fästa egna tankemönster i ord. Jag tillhör en generation som skrev brev. Jag skrev brev till faster och mormor när jag var liten, till föräldrar när jag flyttat hemifrån eller var på resor. Alla skrev brev. Vi skrev brev därför att det var tradition och därför att telefonerande ansågs dyrt. Och det var dyrt. Lokalsamtal inom det egna riktnummerområdet var billiga, men s.k. rikssamtal var dyra. Jag hade brevvänner från hela världen, exotiskt skulle det vara; Hideo Kitahara i Japan, Philomena Antao i Zanzibar, Ladislav Zsoldos i Tjeckoslovakien och en del andra. Jag minns att Ladislav och hans kompis var på besök hos mig o min familj just precis de där dagar då Pragvåren tog slut och ryssarna gick in i Tjeckoslovakien. Då kom lokaltidningen hem till oss och intervjuade pojkarna, men de vågade inte säga så mycket, öststatsbor vågade inte det på den tiden. Risken var uppenbar att de inte skulle få resa utomlands igen.
Jag lyckades få in en annons om brevvänner önskas i en ungersk tidning som hette Vilag Ifjusaga eller nåt sånt i mitten på 1960-talet och fick 800 svar! Brevbäraren kom med breven i säckar de första dagarna. Svaren kom från flera öststater, det var visst en populär ungdomstidning jag hamnat i.
Roligt är bloggandet i alla fall och det sker precis som annat skrivande inte alls vid datorn utan i huvudet, medan jag t.ex. klipper och klistrar till mina elevers nästa mattearbetsschema. Sen går det alldeles utmärkt att skriva på datorn medan jag laminerar och det har jag precis nu gjort färdigt så nu får det vara slut för denna gång.
Kommentarer
Trackback