Mobbning i skolan 1
Att mobbning förekommer är sant. Men jag förstår inte att så många undersökningar visar att elever upplever sig ha berättat för lärare om mobbning och sen har läraren inte gjort nåt.
Alla kollegor jag känner skulle omedelbart när en elev säger att den blir mobbad ingripa och göra det direkt och resolut. Att vi sen inte har de instrument vi skulle behöva för att nå önskat resultat alla gånger är en annan femma. Men alla kollegor skulle i alla fall försöka med alla till buds stående medel.
Men detta att så många elever påstår sig ha anmält mobbningen till lärare och de bara struntat i det hela är obegripligt för mig. Har ibland tänkt att eleverna kan ha använt fel ord, Vi lärare har inte förstått. Vi hör ju flera gånger om dagen elever som säger nåt i stil med ; "Han var dum mot mig", "Han bråkade med mig" eller liknande. Vi försöker rätta till det som eleverna säger så gott vi kan. Men detta är uttryck som vi inte tolkar som mobbning.
Fast en ev. mobbad elev vet ju inte hur många gånger per dag vi hör detta och tror kanske att de med uttrycket "han bråkade med mig" har anmält att de blivit mobbade.
Det finns ju mycket bråk på en skolgård som inte är mobbning utan bara vanliga dispyter mellan jämbördiga parter.
Jag har för säkerhets skull börjat "utbilda" mina elever i rätt språkbruk när det gäller mobbning och hur viktigt det är att använda ordet "mobbad" om det är det man vill berätta så att omgivningen kan förstå. Vi pratar om skillnaden mellan vanligt bråk och mobbning, den skillnaden är ofta diffus för eleverna. En del uppfattar allt bråk som mobbning. En del elever uppfattar inte alls att det egna agerandet är en del av bråket utan ser bara motpartens "elakheter".
Som trebarnsförälder har jag åtskilliga gånger ställt mig den frågan; varför ser inte lärarna? Varför förstår inte andra föräldrar?
Mitt intryck är dessvärre att många föredrar att kalla även rena mobbningssituationer för dispyter mellan jämbördiga parter. Inte av illvilja utan för att man gärna vill att skolan ska vara den bästa av världar. Att regelrätta trakasserier mörkas av skolan, jo, tyvärr det har jag sett exempel på.
Tyvärr finns det ju också vittnesmål från svårt mobbade barn att mobbningen skett med mobbarnas föräldrars goda minne. "Han är ju en knäppgök så lite får han ju tåla" - "Som hon klär sig så får hon ju räkna med att få höra ett och annat." Osv. Man blir precis lika snabbt uträknad som "knäpp" i föräldragruppen som i elevgruppen, jag lovar dig.
Ett av mina barn har varit mobbat, inte värsta sorten men ändå. Kontakterna från skolan var föredömligt snabba. Men situatinen löstes som i så många andra fall "på bästa sätt". Dvs det mobbade barnet bytte skola och mobbarna gick kvar som segrare. Först när de försökte ta sig in i vår lägenhet med stulna nycklar förstod skolan att man kanske åtminstone skulle prata med deras föräldar! (Det här var pojkar i sexan!)
Jag tror det är viktigt att stävja mobbningen genom att vara uppmärksam även på småtrakasserier och utfrysning. Skolan har ofta en standardlösning på problem; man tvingar barn som inte tål varandra att jobba ihop. Jag har sällan sett några lyckliga resultat av det. Man kallar rutinmässigt alla för "kamrater" fast de inte är det. Man blir inte kamrater bara för att man slumpmässigt hamnat i samma grupp. Vuxna blir inte bra kamrater bara för att man jobbar på samma ställe, man kan inte begära att barn ska bli det. Däremot måste man kunna lära sig respekt för andra. Det är en stor uppgift både för skola och föräldrar.