Inga Magnusson

Jag undrar om vi har ett nytt svenskt språk på väg. Jag funderar utifrån mitt jobb som lärare. Det nya svenska skriftspråket  liknar inte det gamla med hela meningar, stor bokstav o punkt. Det bryr sig heller inte om stavning. Det har ingen traditionell grammatik med satsdelar och regler.
  Nej, det nya svenska språket är ett chatt-språk; korthugget med enstaka ord till lika delar svenska och engelska, blandat med bildsymboler som finns färdiga på datorn eller som man lägger till manuellt.  Man skriver aldrig långt som ett brev där mycket ska rymmas på en gång för att få svar om en månad, utan det är korta meddelanden som man väntar att få svar på inom någon timma.  Det här är det språk våra barn och ungdomar tränar på, inte det traditionella skrivna språket. Upplevelser som vi förr fick genom böcker kan man få mer lättillgängligt idag genom film, TV, video, dataspel. Men processen av att skapa den egna upplevelsen inne i huvudet utifrån en läst text blir borta och det komplexa skriftspråket med dess speciella komposition tar stryk. Skolan försöker träna eleverna i det traditionella språket, både i läsning och skrivning men jag har en känsla av att det blir en egen värld frikopplat från det språk eleverna upplever sig ha användning av. Jag tror på kopplingen mellan det muntliga berättande och skriftspråket, koppling åt båda håll så att säga. Det betyder att jag vill ge mina elever chans att berätta ofta, men det känns i svarta stunder som att det är en ojämn kamp mot tidens anda. Sen kan jag också fundera över om jag ska slå pannan blodig mot tiden eller följa med den. Kanske är det nya språket inte enbart fel.