Skolans dilemma 2
Jag hoppas jag har fel, men jag är övertygad om att det finns barn och ungdomar som verkligen inte vill gå i skolan för att inhämta kunskap, (fast det skulle Skolverket förneka, till och med under allvarliga hot, exempelvis om utlokalisering!) Jag tänker mig att de finns mest i områden med många fattiga och marginaliserade människor i utkanten av de större städerna. Här finns unga människor som har fattat att med dåliga svenskkunskaper, halvdana betyg, lite föräldrastöd och dåligt nätverk i jobbjakten så är chanserna till att nå framgång, få bra lön, goda framtidsutsikter och ett trevligt jobb nästan obefintliga. Det som återstår är att pendla mellan AMS-insatser-sjukskrivningar-tillfälliga påhugg-socialbidrag-städjobb-svarta krogjobb osv.
Samtidigt så kommer de i kontakt med äldre ungdomar som har struntat i skolan och istället tidigt satsat på en kriminell karriär. Dessa har fina bilar, snygga tjejer, rör sig självsäkert i gäng, går på bra krogar, reser till Thailand, ser ut att slippa jobba hårt. (De som har misslyckats i sin kriminella karriär och sitter inburade syns ju inte ute och det kan ju snedvrida bilden lite). För en del ungdomar så är inte valet svårt. Man väljer hellre på ett tidigt stadium att satsa på den kriminella karriären. För här finns större chanser att åtminstone på kort sikt få pengar, status och lyx och detta fantastiska att kunna röra sig ute på stan som en kung!! Nån som andra ser upp till ! Han som har lyckats.! Eventuella besök som de här eleverna gör i skolan handlar väl mest om att komma till ett ställe där man kan träffa kompisar och få en bit mat.
För det verkar ju vara något slags karriär i den kriminella världen också. Man börjar med småstölder och villainbrott. Går sedan vidare mot att man med hjälp av tålmodigt "trial and error" och goda mentorer (ja, "onda" då ,ska väl jag säga som inte är kriminell!) lär sig att utföra de mer lönsamma brotten så som rån mot banker och värdetransporter. För det verkar vara så att den typen av brott kräver en hel del yrkeskunskap av utövaren och inte minst hög social kompetens för att få en grupp att tajma in hela projektet och få rätt man på rätt plats så att säga och få alla att hålla tyst både före och efter. Det handlar om att bygga nätverk av yrkesskickliga. Under lärotiden så slipper man ta studielån för brott ofta redan på ett tidigt stadium lönande.
Några år i fängelse är väl nåt som en yrkeskriminell måste kalkylera med, men för den som är framgångsrik så kan nog det kriminella livet ändå sammantaget bjuda fördelar. Man kanske slipper mycket av den sveda och värk som slitiga och lågavlönade jobb för med sig. Fängelsetiden kanske kan ses som en vilo- och fortbildningsperiod då man lär känna nya experter i branschen och får ett större nätverk. Nackdelen är väl i så fall svårigheterna att upprätthålla ett fungerande familjeliv med så lång frånvaro.
Nej, jag är inte ute efter att popularisera kriminalitet. Jag försöker bara se livet ur en del förortsungdomars perspektiv och sätta ord på det jag ser. Jag försöker förstå hur det kan komma sig att människor väljer kriminalitet före ett vanligt hederligt trevligt Svensson-liv. För någonstans på vägen är det ju ändå ett val som en människa har gjort. Kanske skulle ungdomarnas eget perspektiv finnas med när lagstiftarna ylar av besvikelse över att inte 50 % väljer högskoleutbildning och att det individuella programmet på gymnasiet har blivit ett av de största, att avhopparna är så många, att så många inte når målen i grundskolan
Samtidigt så kommer de i kontakt med äldre ungdomar som har struntat i skolan och istället tidigt satsat på en kriminell karriär. Dessa har fina bilar, snygga tjejer, rör sig självsäkert i gäng, går på bra krogar, reser till Thailand, ser ut att slippa jobba hårt. (De som har misslyckats i sin kriminella karriär och sitter inburade syns ju inte ute och det kan ju snedvrida bilden lite). För en del ungdomar så är inte valet svårt. Man väljer hellre på ett tidigt stadium att satsa på den kriminella karriären. För här finns större chanser att åtminstone på kort sikt få pengar, status och lyx och detta fantastiska att kunna röra sig ute på stan som en kung!! Nån som andra ser upp till ! Han som har lyckats.! Eventuella besök som de här eleverna gör i skolan handlar väl mest om att komma till ett ställe där man kan träffa kompisar och få en bit mat.
För det verkar ju vara något slags karriär i den kriminella världen också. Man börjar med småstölder och villainbrott. Går sedan vidare mot att man med hjälp av tålmodigt "trial and error" och goda mentorer (ja, "onda" då ,ska väl jag säga som inte är kriminell!) lär sig att utföra de mer lönsamma brotten så som rån mot banker och värdetransporter. För det verkar vara så att den typen av brott kräver en hel del yrkeskunskap av utövaren och inte minst hög social kompetens för att få en grupp att tajma in hela projektet och få rätt man på rätt plats så att säga och få alla att hålla tyst både före och efter. Det handlar om att bygga nätverk av yrkesskickliga. Under lärotiden så slipper man ta studielån för brott ofta redan på ett tidigt stadium lönande.
Några år i fängelse är väl nåt som en yrkeskriminell måste kalkylera med, men för den som är framgångsrik så kan nog det kriminella livet ändå sammantaget bjuda fördelar. Man kanske slipper mycket av den sveda och värk som slitiga och lågavlönade jobb för med sig. Fängelsetiden kanske kan ses som en vilo- och fortbildningsperiod då man lär känna nya experter i branschen och får ett större nätverk. Nackdelen är väl i så fall svårigheterna att upprätthålla ett fungerande familjeliv med så lång frånvaro.
Nej, jag är inte ute efter att popularisera kriminalitet. Jag försöker bara se livet ur en del förortsungdomars perspektiv och sätta ord på det jag ser. Jag försöker förstå hur det kan komma sig att människor väljer kriminalitet före ett vanligt hederligt trevligt Svensson-liv. För någonstans på vägen är det ju ändå ett val som en människa har gjort. Kanske skulle ungdomarnas eget perspektiv finnas med när lagstiftarna ylar av besvikelse över att inte 50 % väljer högskoleutbildning och att det individuella programmet på gymnasiet har blivit ett av de största, att avhopparna är så många, att så många inte når målen i grundskolan
Kommentarer
Trackback