Jägartiden =människans bästa?
För att återgå till historielärare Lennart Berendz vid Karlstad Universitet så gjorde han ett djupt intryck på mig och det inte enbart med sitt engagemang i undervisningen, vilket jag beskrivit på annan plats i bloggen utan också med sin syn på mänskligheten.
Han ansåg att människans bästa tid var jägartiden. Då levde vi i flockar om 8-15 individer, en utökad familj med flera generationer. Flocken flyttade med bytesdjuren och därmed fanns ingen avfallsproblematik. Det avfall som producerades, lämnades kvar när man flyttade vidare och var borta till nästa gång man kom tillbaka.
Flocken kunde bara ha ett barn att bära på eftersom man måste kunna flytta. Fler orkade man inte med, så eventuellt ytterligare barn sattes ut i skogen för att dö. Det kunde alltså inte bli någon överbefolkning och problem med utrymmet för överlevnad. Befolkningen var konstant i antal. Likaså sattes barn ut som var handikappade eller rejält avvikande och som därmed blev en beslastning för flocken.
Jag har ibland funderat över detta att nyblivna föräldrar ofta (men inte alltid) uppvisar en instinktiv motvilja mot ett nyfött barn som har ett synligt handikapp. Det är säkert en uråldrig instinkt som måste finnas där för att föräldern känslomässigt skulle klara av att göra sig av med barnet. Hos ett flockdjur måste ju flockens överlevnad vara överordnad individens, annars skulle arten dö ut på sikt.
För den förälder som känner det här är det naturligtvis skamligt och skuldbelagt, men vore kanske lättare att acceptera om man hade kunskap om mekanismerna bakom. Av alla föräldrar jag har träffat i den situationen så har några kunnat prata öppet om sina känslor. (Jag träffade många under åren som förskolekonsulent och särskollärare) Efter den första periodens avoghet har alla tagit barnet till sitt hjärta och därefter haft alldeles "normal" föräldrakärlek till barnet.
Han ansåg att människans bästa tid var jägartiden. Då levde vi i flockar om 8-15 individer, en utökad familj med flera generationer. Flocken flyttade med bytesdjuren och därmed fanns ingen avfallsproblematik. Det avfall som producerades, lämnades kvar när man flyttade vidare och var borta till nästa gång man kom tillbaka.
Flocken kunde bara ha ett barn att bära på eftersom man måste kunna flytta. Fler orkade man inte med, så eventuellt ytterligare barn sattes ut i skogen för att dö. Det kunde alltså inte bli någon överbefolkning och problem med utrymmet för överlevnad. Befolkningen var konstant i antal. Likaså sattes barn ut som var handikappade eller rejält avvikande och som därmed blev en beslastning för flocken.
Jag har ibland funderat över detta att nyblivna föräldrar ofta (men inte alltid) uppvisar en instinktiv motvilja mot ett nyfött barn som har ett synligt handikapp. Det är säkert en uråldrig instinkt som måste finnas där för att föräldern känslomässigt skulle klara av att göra sig av med barnet. Hos ett flockdjur måste ju flockens överlevnad vara överordnad individens, annars skulle arten dö ut på sikt.
För den förälder som känner det här är det naturligtvis skamligt och skuldbelagt, men vore kanske lättare att acceptera om man hade kunskap om mekanismerna bakom. Av alla föräldrar jag har träffat i den situationen så har några kunnat prata öppet om sina känslor. (Jag träffade många under åren som förskolekonsulent och särskollärare) Efter den första periodens avoghet har alla tagit barnet till sitt hjärta och därefter haft alldeles "normal" föräldrakärlek till barnet.
Kommentarer
Trackback