Det gamla svenska språket 1
Ok, då gör jag ett nytt försök att skriva om språket. Det förra försvann någonstans ut i rymden.
Det finns ett svenskt språk med rötter i den muntliga berättartraditionen. Jag lever mitt i det i Sillerud i Värmland, på fester (som igår på nyårsafton), i lanthandeln, på jakten runt brasan, över en kopp eftermiddagskaffe eller varhelst några människor har en stund över att pratas vid.
Så här är det:
Någon börjar berätta en rolig episod om någon nu levande eller död person, sen hänger någon annan på och berättar någon annan episod om samma person eller om någon släkting till honom eller om någon annan som råkat ut för något liknande. Det blir en stafett där man inspirerar varandra att gå vidare på spåret. Alla börjar sitt berättande med någon slags retroaktiv cliff-hanger. Samtidigt som man berättar så måste man reda ut huvudpersonernas inbördes förhållande i form av släktskap eller annat. Detta görs med stor grundlighet långt bortom kyrkböckernas dimridåer och alla hjälper till. Vem var nu egentligen far till vem och "visst är de lika". Några av de äldre Sillerudsborna har släkters och familjers inbördes förhållande i glasklart minne generationer bakåt. Det här kan pågå i timmar, källorna tycks outsinliga. Berättande ger bygden en gemensam väv av myter och skrönor, en egen berättarskatt, ett kulturarv att vårda.
Liksom i den grekiska mytologin eller i sagoläsandet vid barnets sängkant så spelar det ingen roll att berättelsen redan är känd, den är lika spännande ändå varje gång. Huvudsaken att den framförs av en god berättare som kommer ihåg alla detaljer. Inget får utelämnas eller glömmas bort.
Det finns ett svenskt språk med rötter i den muntliga berättartraditionen. Jag lever mitt i det i Sillerud i Värmland, på fester (som igår på nyårsafton), i lanthandeln, på jakten runt brasan, över en kopp eftermiddagskaffe eller varhelst några människor har en stund över att pratas vid.
Så här är det:
Någon börjar berätta en rolig episod om någon nu levande eller död person, sen hänger någon annan på och berättar någon annan episod om samma person eller om någon släkting till honom eller om någon annan som råkat ut för något liknande. Det blir en stafett där man inspirerar varandra att gå vidare på spåret. Alla börjar sitt berättande med någon slags retroaktiv cliff-hanger. Samtidigt som man berättar så måste man reda ut huvudpersonernas inbördes förhållande i form av släktskap eller annat. Detta görs med stor grundlighet långt bortom kyrkböckernas dimridåer och alla hjälper till. Vem var nu egentligen far till vem och "visst är de lika". Några av de äldre Sillerudsborna har släkters och familjers inbördes förhållande i glasklart minne generationer bakåt. Det här kan pågå i timmar, källorna tycks outsinliga. Berättande ger bygden en gemensam väv av myter och skrönor, en egen berättarskatt, ett kulturarv att vårda.
Liksom i den grekiska mytologin eller i sagoläsandet vid barnets sängkant så spelar det ingen roll att berättelsen redan är känd, den är lika spännande ändå varje gång. Huvudsaken att den framförs av en god berättare som kommer ihåg alla detaljer. Inget får utelämnas eller glömmas bort.
Kommentarer
Trackback