Inga Magnusson

... måste man, i alla fall förr i tiden. Det gick till så att man stoppade handen in i munnen på kalven att suga på samtidigt som man försökte få ner munnen i en liten hink med ljummen råmjölk. Kalvarna spjärnade alltid emot, deras instinkt var ju att suga uppåt på kons spenar. Just detta höll gubben på med i en kalvbox den här dagen för 25 år sedan när han fick reda på att Olof Palme hade mördats. Det var Rolands pappa som kom in i ladugården och berättade det  i samband med morgonmjölkningen. Vi drev jordbruket själva då och hade mjölkkor. Sen kom Roland in och berättade för mig. Det var verkligen en chock.

 Jag beundrade Olof Palme för hans hederlighet, talekonst, hängivenhet och för hans totala oegennytta. Det senare  har ju visat sig vara en ovanlig egenskap hos ledargestalter inom  olika sektorer. Jag minns också min kväljande motvilja mot det märkliga Palmehat som utvecklades åren innan. Det var verkligen vidrigt. Det var organiserat och underhölls av stora reklamkampanjer finansierade av privata donationer med bl.a. Alf Enerström och Gio Petré inblandade. Något liknande har vi tack o lov inte sett sedan dess.

Det är en stor dag för alla som följt Kalle Ankas öden och äventyr i decennier, man drar andan och undrar hur det ska gå. Och det är inte helt utan komplikationer förstås, men Kalle får i media beröm av relationsexperter.  En sådan analys är förstås självklar i dess "relationstider". Hur som helst, det aktuella numret lär gå åt som smör i solsken. Och någon skrattar hela vägen till banken!

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland. Innan jag blev myndig åkte jag över gränsen till Dalarna 3 gånger, första gången slog jag halvt ihjäl mig i en vattenrutschbana i Leksands sommarland, andra gången fick jag stryk av bandyhulliganer från Falun och vid sista besöket kastade en raggare från Mora en träsko i huvudet på mig. Min bild av Dalarna och Dalmasarna är således kanske inte helt objektiv, men när journalister och medlemmar allt oftare frågar mig varför Dalmasarna är så reaktionära och radikala i rovdjursfrågorna har jag en förbannat bra förklaring, och den har inget med bandy, träskor eller vattenrutschbanor att göra. Det beror till stor del på Länsstyrelsens tjänstemän, även om det sällan är ens fel att två träter.

I DT idag har chefstjänstemannen på Dalarnas Länsstyrelse uttalat att ”Det är rimligt att tro att kvoten blir annorlunda, det vill säga mindre” inför nästa års vargjakt eftersom man i Dalarna spräckte två ”Alfapar”. Sedan passar vederbörande på att klaga på jägarna för att man sköt två vargar med gamla uttjänta sändare. Vi talar här om samma tjänsteman som beställde vakter till sig själv, där han satt i värmen inne på Länsstyrelsen inför vargjakten, medan han gladeligen lämnar ut namn och nummer på vargskyttarna till de som lägger ut bilder på dödade jägare och mina barn på nätet samt klart och tydligt deklarerar att ”någonting kommer att hända” under vargjakten. Denne tjänsteman har också deklarerat att han inte följer svensk lag, han följer EU´s lag, ett kanske något märkligt uttalande från en man som företräder den svenska staten på en svensk statlig myndighet? Det vill säga den stat som i god demokratisk ordning beslutat om den rådande rovdjurspolitiken. Jag skulle kunna göra en lång lista på denne mans snedsteg men det är främst två aspekter på detta agerande som jag vill belysa.

För det första är den TT-nyhet som föranledde detta uttalande väldigt intressant. Vargstammen ökade rätt rejält trots fjolårets jakt, i Värmland har den t ex fördubblats, då ”spräckte” vi 13 par. I år har vi ”spräckt” 9. Finns det någon mer därute förutom Mannen på Länsstyrelsen i Dalarna som tror att vi ska sänka nästa års tilldelning om vi ska uppfylla det av Riksdagen beslutade taket på 210 vargar? Nyheten i sig tolkar jag som att man har förtvivlat svårt att hitta något att klaga på i årets vargjakt och tjänstemannens uttalande som endera ett utslag av tillfällig förvirring eller uppenbar misskötsel av sitt uppdrag och jobb.

För det andra är det intressant att jämföra just Dalarna med  t ex Värmland. Värmland är idag i princip helt täckt av vargrevir, det är inte riktigt Dalarna. Givetvis är såväl jägare som landsbygdsbor inte helt förtjusta i situationen i något av länen men i Värmland jobbar man envetet tillsammans med Länsstyrelsen för att göra det bästa av situationen och det finns förtroende för såväl tjänstemän som rovdjurspolitiken. I Dalarna är det öken. Allt förtroende är förbrukat och det är ingen slump att desperationen alltid tar sin början och sina första uttryck i just Dalarna. Det finns nämligen inte en chans att man tror på att myndigheten ska göra det de är satta att göra och att de ska följa folkets vilja. Jag har full förståelse för Dalmasarna, inte minst efter dagens uttalanden. I Värmland tackade länsstyrelsen jägarna för väl genomförd jakt i år medan man i Dalarna snarast bedriver en hetskampanj med gamla SNF-argument mot jägarna.

Såväl jag som Göran Greider skrev inför årets vargjakt att ”de ”neutrala” tjänstemännen i länsstyrelserna har för mycket och för godtycklig makt”. Jag tror att vi båda tänkte på Dalarna. Samma Dalarna som Serena Cinque studerar i sin bok ”I vargens spår” där hon identifierar enskilda länsstyrelsetjänstemäns dolda och privata agendor som en av de största problemen med rovdjurspolitiken. Jag har skrivit om detta tidigare, i andra sammanhang, men det förtjänar att nämnas igen. Ska den nya rovdjurspolitiken bli framgångsrik måste man se över de som ska genomföra den och rensa bort reliker som inte har endera kunskap eller vilja att göra som man är tillsagd.

Idag finns gott om exempel på Länsstyrelser som sett över sina tjänstemän och ansikten utåt med utmärkt resultat. Lär av dem. Rovdjursfrågan är inte enkel att lösa eller hantera men den bygger ytterst på människor och förtroende samt respekt för såväl varandra som politiken. Då måste man se till att det finns människor i systemet som kan hantera detta.

Risken är väl uppenbar att jag får en träsko i huvudet eller en penna i ryggen, med länsstyrelsens emblem på, nästa gång jag besöker Dalarna, men det må väl vara hänt. Dels är jag såväl stryktålig som van vid maspisk och i det här fallet är det helt enkelt inte rättvist att lasta de ”revolutionära” Dalmasarna för allt ont…"


Slut citat Daniel Lignés blogg.

Valanalysen som C har gjort framhåller Stureplanscentern som förebilden framöver.

 Det kommer att bli som att tända på torrt krut hos de landsbygdsväljare och

landsbygdscenterpartister som finns kvar. I ett antal landsortskommuner har Centern

varit det dominerande partiet, inte bara under det senaste valet med decennier av klok

politik, närhet till väljarna och en god hushållning. Många tycker nog att typ Sunnecentern

borde fått bli förebilden istället.

Att nu formellt bli nonchalerade av Stureplanscentern  är  som att tända på torrt krut ute i

bygderna. Många centerpartister känner inte igen sig längre och undrar om C har upplåtit

sitt parti till ett gäng främmande storstadsfåglar som helt enkelt har annekterat partiet för
att få en billig politisk karriär.  Att infiltrera ett redan befintligt parti och långsamt ta över

det var enklare än att göra sig mödan att bilda ett nytt.  

Det finns en risk att detta straffar sig vid nästa stämma när det ska väljas ny (c ) -ledning.
Min gissning är att knivarna nu till sist i elfte timmen slipas för en förändring mot fokus

på jord, skog, vägar, järnvägar, energi, bra mat osv.  Och jag tror inte att Maud Olofsson

kommer att bli en del av den. Men den som lever får se.


Annie J hade nog innan detta ett brett stöd i partiet med sin karismatiska framtoning,  men
det kan vara som bortblåst nu med de senaste utspelen i media.

http://www.dn.se/debatt/elpriserna-maste-regleras-for-att-skydda-konsumenten