Inga Magnusson

... är vi glada och tacksamma att möta.  Det är ofta människor med hög social kompetens, men det behövs inte alltid en, vad vi i traditionell mening kallar, hög IQ = intellektuell  intelligens. Det blev tydligt idag när jag stod på ICA i Årjäng och plockade  ner varor i min kasse.

 Då kom en smal, lång man med stor entusiasm,  hejade på kassörskan och berättade glädjestrålande att han varit bjuden på korv och mos hos någon. Kassörskan  log glatt.  Och så gick han vidare till postavdelningen, klappade kassörskan där  på kinden. Jag hörde inte vad han sa, men  jag såg att även hon  sprack upp i ett stort leende.  Jag blev också varm inombords och glada miner spred sig runt oss. Vi gladdes med honom för att han var glad och beredvilligt delade med sig av sin glädje. Vi var glada  tillsammans med honom, skrattade  inte åt honom. Det är stor skillnad.  

I kväll såg jag ICAs nya tv-reklam och insåg att det börjar bli accepterat att de bästa glädjespridarna kan vara människor som har mer social än intellektuell kompetens.

 Äntligen!!

Jag har 15 år av mitt yrkesliv jobbat med förståndshandikappade barn. Och jag upptäckte ganska snart att de här människorna på många sätt väcker upp det goda hos omvärlden, både bland barn och vuxna. De har en direktkanal från hjärta till hjärta, utan omvägen via hjärnan, på samma sätt som musik, konst, litteratur och teater kan ha.  

 Jag hade då ett brevutbyte under en period med biskop Ingemar Ström om "styrkan i svaghet", den makt som ligger i att de svagaste i samhället har kraft att föda och göda det goda hos människan och det bästa, sett ur ett etiskt perspektiv. Och om bristen på etiskt fokus i vår tid, riskerna med en snabb teknisk / medicinsk utveckling utan motsvarande utveckling när det gäller moraliska ställningstaganden. Men det var länge sedan nu och den dialogen lär vara preskriberad, fast den finns kvar som spår i mina grundläggande värderingar: Olika är bäst. 

När vi, bland de första skolorna i Sverige integrerade de här s.k. handikappade  barnen i vanliga grundskoleklasser på Silbodalsskolan, så var det revolutionerande. Vi var en av de första skolorna i Sverige att få in i kommunens mål att integrering skulle vara det första alternativet, sen skulle det finnas en förlängd specialundervisning som kompletterade med det som kunde behövas av extra undervisning. Och vi startade ett lekotek på skolan som komplement. Det gjorde vi medan andra kommuner fortfarande "gömde" de här barnen i "särskilda skolor" långt från andra barn. Åren var 1980-talet, 30 år sedan alltså.

 Och jag kan i efterhand vara stolt över det och glad över att ha fått vara en del av det. Sen blev det ju praxis i hela landet och huvudansvaret för särskolebarnen övergick från landsting till kommun. Bra!

 Och nu hoppas jag att "särskoleinskrivning" på lite längre sikt inte ska behövas längre för att varje barn ska få den skola som de behöver.  Det är ju ändå kommunen som är huvudman för allas skola.

Rätt till inskrivning eller inte,  blir ibland ett hårklyveri, en fånig strid om påvens skägg, något som ger stora rubriker och underlag för larmrapporter: "Kommunerna skriver in fel barn i särskola!" Det ska inte spela någon roll vilken kassa  som betalar, huvudsaken är att alla barn får den skolgång som de har rätt till, en skolgång som utvecklar dem som människor. Låt alla elever få vara grundskolelever fast med olika behov!