Stenhimlen
Stenhimlen är alltså en roman av Karin Brunk Holmqvist. Och den spinner på samma tema som hennes andra böcker, de udda annorlunda människorna, som blivit kvar i ett otidsenligt levnadssätt, men som vill ändra sina liv o som också lyckas på något sätt.
Jag minns att när jag läst den senaste romanen av den här författarinnan, så bestämde jag mig för att inte läsa någon mer, för böckerna började upprepa sig, karaktärerna blev allt mer trista karikatyrer istället för levande trovärdiga människor.
Men den här boken var bra. Beror kanske på att den egentligen skrevs redan 1999 o nu getts ut igen på nytt förlag.
Världens vinter
Nu har jag läst färdigt den här tegelstenen på 850 sidor, en släktkrönika, en spännande bladvändare trots sin storlek. Follett har lite samma ansats som Guillou, att skriva historiska romaner som involverar historiska fakta. Men Follett lyckas bättre. Och framför allt så slipper man alla politiska pekpinnar i Folletts böcker. Jan G. frossar i sina favvoteman; Islam och muslimer är alltid bra och England / engelsmän / Israel är alltid dåliga.
Den här bokens handling är förlagd till tiden för andra världskriget och huvudpersonerna är placerade så att de finns med i händelsernas centrum, i de viktig politiska besluten.
Men berättelsen är framför allt en släkthistoria som griper tag och engagerar, de människor som beskrivs känns som verkliga, av kött o blod
Boken rekommenderas!
Giganternas fall
lJag har visst, utan att märka dett, snöat inne på romaner som har historisk bakgrund, med personer o handling som ligger nära det som verkligen har hänt. Så är det i alla fall med Giganternas fall av Ken Follett. En del av personerna i romanen är uppdiktade men en del har verkligen funnits. Före skrivandet har författaren som vanligt omsorgsfullt studerat det han beskriver o boken är granskad av flera historiker. Tiden och temana är första världskriget, kampen för kvinnlig rösträtt, ryska revolutionen och arbetarnas villkor, men basic är det en spännande krönika över tid. Det är många personer att hålla reda på och de rör sig över hela världen, men det funkar. Dessutom finns i inledningen en personförteckning att gå tillbaka till om man blir osäker på vem som är vem. Bra för oss glömska. Familjerna som är huvudpersonerna är hämtade ur olika samhällsklasser, från flera länder, men har ändå gemensamma beröringspunkter o deras liv är delvis sammanflätade. Spännande bok - bra - läsvärd både för det historiskt intressanta och för sina läs-kvaliteter. Fast man behöver lästid, det är en tegelsten på nästan 900 sidor i pocketupplagan. Jag tror att Follett har en uppföljare till den här boken, ska försöka få tag på den. (Den heter Världens vinter och där följerr läsaren de här familjerna över tiden för andra världskriget. Erkänner att jag åkte till Åmål extra idag, sammanlagt 9 mil, för att få tag på den, har redan börjat läsa!)
"Havsmannen" ....
....av Carl -Johan Vallgren har jag läst. Grundstoryn är väldigt mycket realism, bitvis tung och grym. Men den bärs hela tiden fram av hoppet om något bättre: "Det som har en början har också ett slut och det måste bli bättre". Vallgrens grepp är den klassiska litteraturens dramaturgiska knep med spådommar och förutsägelser.
I den realistiska historien ingår så småningom en sagovarelse, Havsmannen, som han placerar i en sjöbod, på en minkfarm och till slut i en jordkällare. Och på nåt underligt sätt så är varelsens närvaro helt ok. Jag vet inte hur Vallgren bär sig åt för att åstadkomma det, men det känns helt i sin ordning när man läser boken att det plösligt finns ett godhjärtat monster med i en annars totalrealistisk story.
Temat fuling / monster kontra sårbar ung kvinna finns på något sätt med i Vallgrens böcker. Det förekommer i "Den vidunderliga kärlekens historia" också.
Boken är precis som Vallgrens andra böcker en spännande sträckläsarbok, lättläst men med goda kvaliteter. Det lönar sig emellertid att stanna upp läsningen ibland och fundera över symboliken i de människor han tar fram och de händelser han beskriver. Det finns en uppenbar risk att man läser alldeles för snabbt igenom texten för att den flyter på så bra o lockar till vidareläsning omedelbart. Jag har gjort så med tidigare Vallgren-böcker, men upptäckt nya bottnar när jag läst om böckerna. De tål det! De vinner på eftertänksamhet o reflektion.
Blonde
Vi anade det, både bokens utlånare och jag, att jag inte skulle orka läsa hela boken. Inte för antalet sidor men av andra skäl.
Det är en så mörk bok. Joyce Carol Oates grottar ner sig i beskrivningar av kvinnlig förnedring på alla plan, även kvinnors förmåga att förnedra sig själva och frivilligt låta sig utnyttjas. Ja, kanske till och med tycka sig förtjäna det. Jag tänkte först att JCO kanske pausar och tar det hela lite kursivt ibland, men det gör hon inte. Här lämnas inget åt sidan utan allt beskrivs i detalj med yttre händelseförlopp och känslomässig upplevelse. Hon är en duktig författare och gör det hela med stor litterär finess, det är bitvis suggestivt skrivet, med korta meningar och tempo, varvat med stillsamma reflektioner. JCO är en intelligent kvinna. Hon målar också upp bilden av sin huvudperson Marilyn Monroe som en mycket intelligent kvinna men känslomässigt skör med en svår missbruksproblematik och illa hanterad av sin omgivning redan från den olyckliga barndomen.
Nu är boken inte en biografi utan en roman som lånat Marilyns liv. Men de kapitel jag läst ordentligt, de som handlar om hennes förbindelse med JF Kennedy, verkar stämma rätt väl med hur B-M Mattsson skriver om presidentens utnyttjande av kvinnor. Och B-M har gjort sin bok så nära dokumentär man kan komma och ändå skriva en roman.
"Vi tolererar inga förlorare" av B-M Mattsson
En tegelsten har hon skrivit B-M Mattsson om klanen Kennedy. Hon är mycket kunnig i ämnet, både i familjen Kennedy och i landet USA. Roligt att läsa eftersom Kennedys hör till min ungdom. Vi beundrade presidentfamiljen, de var så vackra, unga och fulla av framtidsoptimism. Dessutom verkade de vara så vanliga med sina barn och sina vardagsbestyr förutom gala ibland förstås med vackra kläder, fina frisyrer, anknytning till filmvärlden och Hollywood osv. Men när man läser boken så förstår man att bakom fasaden dolde sig något helt annat:
- Stenhårda krav från fader Joe o mamma Rose att någon i familjen måste bli president. Man jobbade verkligen för det hårt och målmedvetet i två generationer, med list, pengar, rätt kontakter osv. Pappa Joe misslyckades, äldste sonen Joe dog och så föll lotten på John. Han fick allas stöd i sin politikerkarriär. Efter hans död Bobby som mycket väl kunde ha blivit president, men som sköts under sin kampanj. Ted som var senator i 40 år men som misslyckades med presidentvalet.
- Ett familjeliv hos John F och Jackie som såg ut som en idyll, men det var en fasad. Var och en hade sin roll i kampen för presidenten och den var överordnad allt annat. Dessemellan ägnade sig männen åt något som antingen var rent sexmissbruk med ett antal kvinnor, eller helt enkelt ett avancerat sätt att koppla av och roa sig på ett sätt som i vissa kretsar var gångbart på den tiden. Kvinnorna hämtades fram vid behov och fraktades snabbt bort igen, det fanns en diskret organisation för detta. Den notoriska otroheten var känd och godkänd av hustrurna som en del av spelets regler. Men de goda kontakterna med tongivande media gjorde att ingen avslöjades. Man hade i klanen Kennedy sett till att ha mäktiga tidningsmän i sin innersta umgängeskrets.
- Friska, solbrända och starka såg de ut. Men John var egentligen hela tiden svårt sjuk. Han hade Addison och oerhörda ryggsmärtor. Han använde ofta korsett och särskilda anordningar för att ta sig upp och ner för trappor. Hans Addison gjorde honom "solbränd", vilket såg friskt ut men alltså tecken på något helt annat. Cortisonbehandlingarna gjorde honom rundlagd i ansiktet så han såg mindre tärd ut. De smärtstillande och uppiggande som han ständigt använde skulle anses som narkotika idag.
Man kan inte låta bli att förvånas över att så mycket makt kunde samlas i familjen Kennedy trots de svårigheter som man på många sätt levde i bakom fasaden. Det är också intressant att i tanken spekulera i hur det skulle ha sett ut om skotten i Dallas aldrig avlossats. Hur länge skulle detta spel ha kunnat fortgå innan det blivit avslöjat och verkligheten bakom blivit känd?
"Vi tolererar inga förlorare" ...
... är titeln på Britt -Marie Mattssons tegelsten om klanen Kennedy. 600 sidor är pocketversionen på
Jag har läst halva och den är riktigt bra!
Jag varvar skidåkning och medborgerliga plikter med läsning. Återkommer till den senare.
"Lill-Tarzan å jag" av Johan Hedenberg
"En berättelse från världens bästa land".
Detta var en bok jag nappade åt mig i förbifarten när jag senast var i Åmål och slank in på den fantastiska bokhandeln där. Jo, lilla Åmål har en helt suverän och välsorterad bokhandel fortfarande. Jag är där varje besök i staden och något är alltid med hem. Åmål är egentligen värt ett besök enbart för sin fina bokhandel, såna är bristvara idag.
När jag stod och vände och vred på Hedenbergs bok, så tänkte jag att författaren är bara lite yngre än mig, född 1955 tror jag, och han skriver om sin uppväxt i Vällinby, förorten till Stockholm som han är jämngammal med. Jag vet ju en del om hur det var att växa upp på landet men har ingen aning om hur det var i en förort, en annan värld, skulle vara intressant att ta del av. Så boken fick följa med hem.
Och det är en himla bra bok, en strimma av ärlig verklighetsskildring! Jag nästan sträckläste den nu över helgen och det är ovanligt. Boken handlar förstås om Johan och hans uppväxtfamilj, den tar också upp hans intresse för trav och hästar samt operationen av en stor tumör i hjärtat för ett år sedan. Men den handlar mest om pojk-barndom, Vällingby, förorts-nybyggar-miljön och den tiden på ett sätt som är djupt gripande och oerhört välskrivet. Berättelsen rör sig på flera tidsplan och den följer parallellt flera av hans barndomsvänner. Sånt brukar göra glömska mig vimsig, men icke. Här är inga problem att hänga med i tidsväxlingarna / personväxlingarna och jag vet inte hur han bär sig åt för att fixa det! Skulle gissa att Johan har skrivit manus också, det här är så välkomponerat. Dramatik och röda trådar finns överallt, det hänger ihop.
"Skådespelaren Johan Hedberg är 50 år och han har precis fått veta att 28 av hans barndomsvänner från uppväxtens Grimsta och Vällingby är döda. Många av dem dog vid unga år.
Är det ett krig som dragit fram?" Så lyder texten på baksidan.
Visst finns det sorg och tragedi i den här boken, men också glimten i ögat och humor. Det är långt ifrån den jolmiga snyftpornografin som presenteras i boken "Svinalängorna" som är mitt hatobjekt. "Svinalängorna" var boken som fick mig att sky den här typen av litteratur i flera år. Men nu vågade jag mig alltså tillbaka och testa igen och det var kanonbra. Har precis avslutat läsningen.
"Lill-Tarzan å jag" kom ut förra året som bok och nu 2013 som pocket, alldeles nyss alltså.
Peter Englund ...
... historiker o författare har skrivit en bok som heter Stridens skönhet och sorg. Det är en tegelsten på drygt 600 sidor som jag just nu långsamt tar mig igenom. Jag ville läsa den för att den beskriver första världskriget utfrån brev och dokument som vanliga människor, soldater, officerare, sjukvårdspersonal lämnat efter sig.
Det är hela tiden ett kapitel om varje person och så förflyttar sig handlingen framåt i tid.
Jag var på väg att ge upp i början, det var så många personer att hålla isär o jag glömde dem mellan varven. Sen var det förstås en del ganska hemska skildringar av krigets fasor och våldsskildringar på film eller i bokform försöker jag medvetet undvika att belasta mitt sinne med. Men nu är jag mitt i boken, har blivit bekant med de många huvudpersonerna och vill följa deras öden.
Jag återkommer om boken när jag avslutat läsningen.
Dandy av Jan Guillou
Det var bara en hårsmån från att jag inte skulle läsa (lyssna på ) den här boken för jag var rätt kritisk till de båda andra böckerna i serien om de tre bröderna från Bergen som utbildas till ingenjörer i Dresden och som hamnar på olika platser i världen under tidigt 1900-tal: Lauritz på järnvägsbygget vid Bergensbanan, Oskar i Afrika och Sverre i Englands överklass-dekadenta konstnärs- och homokretsar.
. Men nu blev det så. Och om jag har varit negativ till en hel del av Guillou i de andra böckerna, bl.a. hans kvinnobeskrivningar som var schablonartade och ytliga, medan männen beskrivs med både inre och yttre företräden, så blir det lite hatten av för den här tredje boken.
Kvinnorna i berättelsen har fått en mer nyanserad roll i berättelsen och Guillous beskrivningar av hur en konstnär, Sverre, och hans konstnärskap utvecklas är lysande, åtminstone så vitt jag kan bedöma med mina ringa kunskaper i ämnet. Boken tar också upp en bögkulturen i London vid den här tiden och vilka hot och möjligheter som fanns bl.a. i samband med första världskrigets utbrott. Där finns säkert delar som är korrekta och därför intressanta.
Fortfarande har jag svårt för att gilla Jan G:s fortsatta mobbning av England och allt som är engelskt. Det måste liksom vara svart eller vitt i Guillous värld; Tyskland var bra - England var dåligt, Islam är bra - kristendom är dåligt, arabländer är bra - Israel är dåligt, infödingar är bra - de "civiliserade" är dåliga, osv. Det är trist och förutsägbart i alla hans böcker.
Sen har jag också problem med de uttryck som hans behov av att bedriva sin mer eller mindre politiska propaganda tar sig; det blir oändligt långa sittningar vid mat och dryck där de inblandade personerna konverserar i all evighet med varandra om ditten och datten. Det hela blir ofta ett upprepande av händelser om och om igen, först händer det, sedan ska det som hänt återberättas och ältas. Och hela tiden så upprepas Guillous egna föreställningar
Men alltså, sammanfattningsvis, på flera sätt bättre än de två andra böckerna i serien. Undrar om det plitas på fler i det här 1900-talseposet?
Surt sa räven om rabarberna
Ingen kan som Karin Brunk Holmqvist beskriva det trötta vardagsgnatet men också vardagsömheten i ett gammalt slitet förhållande. Hon hittar tonen exakt, det där smågnabbandet som fyller upp tystnaden och tomrummet, vardagskontroverser som inte är stora men som man förstår har pågått i decennier. Hon gör lite karikatyr förstås för att få det hela tydligt och det hade hon kanske inte behövt. Ibland blir huvudpersonerna beskrivna som nästan enfaldiga, vilket nog inte är avsikten, de tappar i trovärdighet.
Handlingen kretsar kring ett koloniområde med skvaller och förvecklingar bland några par i övre medelåldern / yngre ålderdom. Som kontraster är inlagda ett mc-gäng med idel snälla och omtänksamma medlemmar och en fal kvinna med fuskbröst.
Det blev lite märkligt med läsning av den här boken parallellt med Jan Guillou och Zlatan. Alla tre författarna håller sig till att beskriva vardag och mycket konversation i sin klass, Guillou det omständliga konvenansfyllda språket i övre överklassen, Zlatan det tuffa korthuggna provocerande Rosengårdsspråket, Karin det skvallriga här-och-nu-språket i äldre arbetarklass. Kontrastverkan blir häftig kan jag säga.
De första böckerna jag läste av den här författarinnan, Potensgivarna och Sirila män sökes tyckte jag var underhållande i sin skarpa teckning av vanligt folk i tidig ålderdom. Den här boken var lite mer tröttande att läsa, kanske för att greppet känns igen och inte tål att upprepas, kanske är Karins skildring elakare den här gången, mer av karikatyr, inte skriven med glimten i ögat eller ömhet, utan mest utlämnande elakhet. Jag är osäker på varför jag inte tycker om den här boken när jag tyckte om hennes tidigare. Jag läser nog ingen mer Karin Brunk Holmqvist - bok.Dynastins arvinge av Conn Iggulden
.. är en lättläst tegelsten. Det är sista boken i serien om mongolernas Kahn-välde. Det börjar med Djings Kahn och slutar nu med Kublai Kahn. Det är bra berättelser, spännande och skrivna av en person som studerat den här tiden noga. Man kan när man läser hans böcker räkna med att det mesta är korrekt ur historisk synvinkel och det som inte stämmer redovisar han sist i sina böcker. Det kan ibland finnas berättartekniska skäl att ändra på verkligheten. De här böckerna är mycket läsvärda både för spänningen och för historiska fakta. Synd att han inte fortsätter serien utan låter det här vara sista boken. Tidigar har han skrivit bl.a. en serie om Roms kejsare. Undrar vad som kommer härnäst?
Zlatan
Under den här veckans semester så har jag läst en hel del också. Bestämde mig för att ge Zlatan en chans till. Tyckte den var så tråkig förra gången och retade mig på hans överlägsna ton så jag gav upp innan jag läst klart. Men tänkte att om nu en bok fått ett antal ungdomar att läsa, kanske deras livs enda bok, så måste jag ändå försöka. Erkänner att jag hoppade över komplicerade förhandlingar med olika klubbar eftersom jag saknar fotbollskunnande och intresse. Men boken var i alla fall lite bättre nu än vid första genomläsningen.
Språket är korthuggget och lättläst, inga långa invecklade meningar med bisatser, ingen krånglig meningsbyggnad med långsökta syftningar. Så jag kan tänka mig att den är lättläst även för den som inte behärskar det svenska språket fullt ut. Det verkar som om det skrivna är precis som han själv pratar.
Han lämnar ut en del av sin uppväxt och sitt privatliv, men inte så mycket att det blir obehagligt. Det framgår att hans föräldrar varit upptagna med sina egna bekymmer och haft svårt att stötta sina barn, det framgår också att han kunde var en hårsmån från att hamna i yrkesmässig kriminalitet under sin uppväxt i Rosengård. Man förstår lite hur naturligt det kan bli att stjäla och missbruka om man växer upp med hans förutsättningar.
Den är en bra beskrivning av en människa som utvecklat ett mästerskap i fotboll och vad som fått honom att jobba med sin gåva, för det är inte enbart begåvning även hårt arbete. Det kan man förstå när man läser boken. Zlatan har uppenbarligen svårt att finna inre motivation för att göra sånt som är tråkigt, det vill han bara hoppa över, men blir fullkomligt manisk när han är intresserad av något, fotboll till exempel. Kanske en egenhet han delar med fler framgångsrika idrottsmänniskor, ja kanske med andra framgångsrika människor över lag.
Silvrets rike av Conn Iggulden
Nu har jag till slut läst den,fjärde delen i serien om Djingis Kahns rike. De andra heter, Stäppens krigare, Bågens mästare och Bergens väktare. Jag får erkänna att jag ibland hoppar över en del av de långa beskrivningarna av stora slag. Men för övrigt är Igguldens historiska romaner läsvärda. Han är en god berättare och det är spännande historier som ligger rätt nära verkligheten. Boken avslutas med ett kapitel som förklarar var han avvikit från vad som verkligen hände historiskt sett och varför han gör det. Känns bra att få kunskap om en annan tid.
Nu när den boken är avklarad så fortsätter jag med den senaste i serien, Dynastins arvinge. Det är också en tegelsten. Mycket rolig läsning.Tintin slängs ut från Kulturhuset...
... av den nye konstnärlige ledaren, Behrang Miri. Han anser att Tintin är rasistisk, det hjälper inte med ett förord som förklarar att böckerna speglar en annan tids ideal. Det hjälper inte heller att boken blivit "frikänd" i Belgien där den prövats mot lagstiftningen. Där har den accepterats som en produkt från en tid med andra grundvärderingar, som en del av vårt historiska arv.
Behrang Miri lär få att göra om han ska slänga ut allt som inte stämmer med vår tids mainstreamuppfattning i moralfrågor. Pippi hyllar han däremot och hon ska satsas på i Kulturhuset som ett lämpligt ideal för barn enligt den konstnärlige ledaren. Men hur går det med pappa negerkungen på Kurre-kurre-dutt-ön? Det måste nog bli censur där. De sidorna kanske kan rivas ur? Eller rader strykas över?
Personalen på Kulturhuset har uppmanats att hålla ögonen öppna så att man kan ta bort kulturyttringar som har homofobiskt eller rasistiskt innehåll. Var ska han dra gränsen för homofobi och rasism? I böcker, eller mellan böcker eller mellan författare? För att inte tala om att bibeln är helt fel. Men den kanske å andra sidan aldrig har funnits på kulturhuset.
Personalen på Kulturhuset har uppmanats att hålla ögonen öppna så att man kan ta bort kulturyttringar som har homofobiskt eller rasistiskt innehåll. Var ska han dra gränsen för homofobi och rasism? I böcker, eller mellan böcker eller mellan författare? För att inte tala om att bibeln är helt fel. Men den kanske å andra sidan aldrig har funnits på kulturhuset.
Det blir väldigt knepigt om vi blundar för den utveckling som lett fram till de värderingar vi generellt omfattar idag och som krasst sett kommer att vara historia om några hundra år. För vi ska inte inbilla oss att vi i vår tid råkat finna den ultimata sanningen, den som ska hålla sig oförändrad genom alla tider. Jag skulle till exempel kunna föreställa mig att vår lagstödda åldersdiskrimineringen (av både gamla och unga), i efterhand kommer att ses som ett märkligt inslag i vår tid. (Ett exempel är den dokumentationshysteri som lagstiftaren tvingar oss lärare att bedriva när det gäller barn och unga. Den är bl.a. framtagen för att förhindra kränkningar, men är i sig ett gränsfall för kränkning, rejält tveksam ur etisk synpunkt . Jag som vuxen skulle aldrig acceptera att bli utsatt för den, barn har svårare att värja sig, men det är en annan debatt)
Uppdaterat kl 11.00: En storm av protester under morgonen med tusentals kommentarer och Rädda-Tin-tin-insatser har fått Kulturhuset att backa. Tintin blir kvar.
Dandy ...
... heter Jan Guillous nya bok i serien om Brobyggarna. Den första boken lyssnade vi på som ljudbok i bilen när vi reste långt. Jag antar att det blir så med den här också framöver, på någon jaktresa till Norrland eller dylikt. .
Lite förvånad är jag att han nu ger sig in på att skriva om erotik. Hittills har hans försök i den genren mest haft karaktär av beskrivningar och redogörelser. De har inte haft så mycket med passion och känslor att göra.
Jan G kan berätta en historia. Men samtidigt envisas han i de senaste böckerna med att lägga in långa pratiga dialoger där en händelse ältas och ältas i flera omgångar tills den går på tomgång. Nu har jag inte läst Dandy, den senaste boken och jag får återkomma när jag har gjort det. Mina förhoppningar är lågt ställda, antingen infrias de eller också blir jag glatt överraskad och den är bättre än förväntat.
Boken "Ålderdomen som befriare" ...
... av Jane Miller ska jag nog läsa så småningom.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/alderdomen-som-befriare_7289491.svd
Jag tycker mig känna igen mig i titeln. Ännu så länge har jag ett tag kvar till författarens 80 år men gillar absolut mina senaste 10 år. Den tiden har i mitt liv varit oslagbar, faktiskt ganska befriande ur olika aspekter. Det var lite överraskande för min del, precis som det uppenbarligen var för Jane Miller. Tänkte nog att de som uttalade sig uppskattande om livet efter 50 var mer inne på att skyla över eländet, men så behöver det inte alls vara. Fast en positiv upplevelse av ålderdomen är givetvis starkt knuten till hälsan. Den som plågas av åldrandets sjukdomar har svårt att uppskatta att bli gammal.
Jag tycker mig känna igen mig i titeln. Ännu så länge har jag ett tag kvar till författarens 80 år men gillar absolut mina senaste 10 år. Den tiden har i mitt liv varit oslagbar, faktiskt ganska befriande ur olika aspekter. Det var lite överraskande för min del, precis som det uppenbarligen var för Jane Miller. Tänkte nog att de som uttalade sig uppskattande om livet efter 50 var mer inne på att skyla över eländet, men så behöver det inte alls vara. Fast en positiv upplevelse av ålderdomen är givetvis starkt knuten till hälsan. Den som plågas av åldrandets sjukdomar har svårt att uppskatta att bli gammal.
Hannibalfejden kallas ...
,,, ett krig på 1600 talet här i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Jag har köpt en bok om den och den var fin,enkelt med bilder och text. Jag återkommer om den.
"Herrarna i skogen" av Kerstin Ekman ...
... har jag läst nu. Det har tagit tid för jag ville låta läsningen sjunka in mellan varven. Det är en bok i tegelstensformat som kräver eftertänksamhet, inget man hastar igenom. Jag har försökt köpa den men inte lyckats. Det är en bok jag vill äga och återkomma till, om och om igen, för den är lite märklig. Nu lånade jag den på vårt förnämliga bibliotek och man har haft fördragsamhet med min långa lånetid. Tack för det! (lätt att låna om numera och få påminnelse via sms!)
Det är ingen roman, men heller ingen faktabok. Samtidigt är den både och. K E rör sig fritt mellan genrerna i den här berättelsen om skogen. Det är sakligt beskrivet om skogens betydelse för människor och samhälle, men också rent biologiskt om sambanden mellan arterna och naturskyddets framväxt. Kerstin skriver naturligtvis också om skogen som hemvist för romantik, poesi, trolska väsen, stråtrövare och ensamma utstötta. Samtidigt så har Kerstin förankring i skogen som ekonomisk resurs och som jaktens hemvist. Familjen äger skog, hennes man är jägare och jakthundarna är en del av vardagen.
Hon spänner över ett brett fält och jag bara älskar att läsa det här. Skogen har alltid varit speciell för mig så mest intryck på mig gör Kerstins beskrivning av hur hon bodde på en ensligt belägen gård och var mörkrädd men finner tryggheten i skogen, inte inne i huset. Så här skriver hon:
"Efter en sömnlös natt var jag utmattad och orolig för nästa pärs. Och natten som kom blev likadan. Men då flydde jag.
Det var mörk höst ute men jag hade ingen svårighet att i den öppna hagmarken ta mig förbi de hotande småhus som hörde till gården och över fårstängslet in i skogen. Där lossnade rädslans grepp om mig. Det var mycket björk och asp därinne i granskogen och ner mot en lägda som hörde till grannen växte det stora häggar. När jag kommit upp från den lövinsprängda sluttningen tog de allvarsamma granarna vid och skogen blev ett rum med pelare. Jag trevade omkring där, satte försiktigt ner stövelfoten i mossan och tog stöd mot trädstammar. Känslan av bark och av en stams rundning under handen är alltid tillfredsställande. Då var det som att känna en vän i mörkret. En vänligt sinnad kropp med sträv hud."
Det är ingen roman, men heller ingen faktabok. Samtidigt är den både och. K E rör sig fritt mellan genrerna i den här berättelsen om skogen. Det är sakligt beskrivet om skogens betydelse för människor och samhälle, men också rent biologiskt om sambanden mellan arterna och naturskyddets framväxt. Kerstin skriver naturligtvis också om skogen som hemvist för romantik, poesi, trolska väsen, stråtrövare och ensamma utstötta. Samtidigt så har Kerstin förankring i skogen som ekonomisk resurs och som jaktens hemvist. Familjen äger skog, hennes man är jägare och jakthundarna är en del av vardagen.
Hon spänner över ett brett fält och jag bara älskar att läsa det här. Skogen har alltid varit speciell för mig så mest intryck på mig gör Kerstins beskrivning av hur hon bodde på en ensligt belägen gård och var mörkrädd men finner tryggheten i skogen, inte inne i huset. Så här skriver hon:
"Efter en sömnlös natt var jag utmattad och orolig för nästa pärs. Och natten som kom blev likadan. Men då flydde jag.
Det var mörk höst ute men jag hade ingen svårighet att i den öppna hagmarken ta mig förbi de hotande småhus som hörde till gården och över fårstängslet in i skogen. Där lossnade rädslans grepp om mig. Det var mycket björk och asp därinne i granskogen och ner mot en lägda som hörde till grannen växte det stora häggar. När jag kommit upp från den lövinsprängda sluttningen tog de allvarsamma granarna vid och skogen blev ett rum med pelare. Jag trevade omkring där, satte försiktigt ner stövelfoten i mossan och tog stöd mot trädstammar. Känslan av bark och av en stams rundning under handen är alltid tillfredsställande. Då var det som att känna en vän i mörkret. En vänligt sinnad kropp med sträv hud."
"Havsmannen" av Carl - Johan Vallgren
Vallgren brukar jag läsa med förtjusning. Hans skildringar av människans utsatthet parallellt med kapacitet till stor kärlek är fascinerande. Nu har han skrivit en bok som heter Havsmannen. När jag läser recensionerna blir jag dock tveksam till att läsa just den här boken. Den verkar innehålla väldigt detaljerade och grymma beskrivningar av hur ett barn far illa, både i sitt hem med havererade föräldrar och i skolan med mobbning. Räddningen är systern och Havsmannen. Detta gör mig lite skeptisk och fundersam till att läsa boken. Jag värjer mig för detaljerade och långdragna beskrivningar där människor, speciellt barn, plågas. Jag hör ju till dem som tror att allt ont som vi tar del av sätter något slags negativa spår i själen. På samma sätt lämnar det goda kvar sina märken. Och vi har ju på nåt sätt ibland makt att välja det onda eller det goda, behöver inte alltid vara utlämnade till slumpen eller andras val.
http://www.svd.se/kultur/litteratur/plagsam-historia-om-mobbning_6944957.svd?adapt_wid=sc_svd_w2&adapt_group=2&adapt_ma=0&adapt_mp=0&fcId=4
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/han-har-lamnat-skronorna-och-skrivit-en-bok-som-gor-ont?rm=print
Med boken lär Vallgren kombinera genrer på ett ovanligt sätt, stark realism med fiction. Det gör mig förstås nyfiken, det skulle jag vilja läsa. Får grunna lite hur jag gör. Har precis avslutat "Män kan också amma", en samling krönikor av Jonas Cramby (god vän till äldste sonen, alltid kallad Crampa).
http://www.svd.se/kultur/litteratur/plagsam-historia-om-mobbning_6944957.svd?adapt_wid=sc_svd_w2&adapt_group=2&adapt_ma=0&adapt_mp=0&fcId=4
http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/han-har-lamnat-skronorna-och-skrivit-en-bok-som-gor-ont?rm=print
Med boken lär Vallgren kombinera genrer på ett ovanligt sätt, stark realism med fiction. Det gör mig förstås nyfiken, det skulle jag vilja läsa. Får grunna lite hur jag gör. Har precis avslutat "Män kan också amma", en samling krönikor av Jonas Cramby (god vän till äldste sonen, alltid kallad Crampa).