"Blå stjärnan" av Jan Guillou ...

... börjar jag på nu, varvat med sovmorgon. Inte fel! Och förtränger planerna på julstädning en stund till.
Vet att jag svurit på att aldrig läsa hans böcker igen. Det finns undervisande fenomen i hans böcker som jag har svårt med. Han ägnar rätt mycket text åt att exempelvis upphöja  islam - nedvärdera kristendom. Likaså har hans kvinnosyn varit ansträngande. Män har beskrivits utifrån sina kunskaper och  färdigheter, sin  status och moral. Kvinnor däremot mest utifrån sina familjerelationer och sitt utseende. Men detta har blivit bättre i de senast utgivna böckerna, får erkänna det. Sen kan det bli tålamodsprövande att varje händelse ältas omsorgsfullt flera gånger, dels när den händer, dels återberättad av olika personer i olika sammanhang.
 
Men ingen kan ta ifrån Jan G att han är en god berättare och jag är ändå nyfiken på hur den här storyn  fortsätter med familjen Lauritzen. Jag ger honom en chans till.  ;- )
 
Sen har jag varit inne hos Börje Höglander, en bloggkontakt som finns här på min lista, och kollat på fler romaner med historiskt tema och de verkar spännande. Fast jag har en Conn Iggulden först på tur efter Blå stjärnan.

Fjärde gången jag lyssnar på Axels tid ...

... av Lars Lerin. Den här gången  i bilen på väg till och från Karlstad häromdagen. Andra gången Roland lyssnade. Och vi uppskattar fortfarande mycket det vi hör. Kommer säkert att lyssna igen. Märker att jag sitter där med ett småleende när jag lyssnar på Lars fantastiska uppläsning, skrattar någon gång  och ibland får tårar i ögonen över de grymma villkor som rådde bland vanligt folk för så där hundra år sedan. Beskrivningen av skolan fastnar i minnet:
 
"Vi var inte gamla, vi blev äldre sedan. Två år i småskolan och fyra i folkskolan. Skolläraren var gammal och grå, han bad oss ta fram böckerna. Sedan somnade han. Vi var snälla. Han fick lugn och ro. Endast söner till folkskollärare och ingenjörer fick studera vidare. Och disponentbarnen hade guvernant. Det var som det skulle. Men jag led i skolan, lärde mig inte för mycket, trivdes aldrig med psalmverser och budord. Bäst tyckte jag om att läsa sagor.  Min bänkkamrat hette Nils Hallgren, en pojke från vilarkujorna. Mor hans föste honom till skolan med vidja. Han luktade get. När vi satt och läste kunde det trilla ner en lus på hans bänk och krypa över till mig. Mamma fick kamma mig när jag kom hem. De var stora, Nils Hallgrens löss."
 
Och om mammans hemlängtan:
"Mamma trivdes aldrig i Munkfors. Hon saknade glittret på sjön och alla släktingar och vänner. Hon fick leva om sin ungdom i tankarna, hon hade lagt allt på minnet. Det var ju så vackert i Slänga. Sluttande ängar från skogen ner till sjölandet och fruktträd, skygårdar. Gärdena räckte ända nordtill Lid. Oändliga skogar, mycket kor.
- Nu ser jag inget vatten hur mycket jag än vrider på huvudet, sa mamma.
Och bäcken var torr för jämnan."

631 sidor lästa!

Det är drygt halva boken. Himla bra är den, vill inte att den ska ta slut! Ken Follett skriver romaner med historiskt tema och han slår Jan Guillou med hästlängder! "Nålens öga" tror jag var hans första bok, eller alla fall en av de första.

"Trädets tid"

Nu har jag läst den här boken som jag fick rekommenderad av en kollega som delar min vurm för skog. Det är en fin bok med berättelser om träd ur olika aspekter; historisk, medicinsk, biologisk, mänsklig, kulturell osv. Mest fascinerande är kanske att läsa om de gamla träden som fortfarande finns kvar. Det är tusenåriga  Kvilleken,  i Småland som började växa på Vikingatiden och som lever än. Den är 14 meter i omkrets. Om man jämför med historiska byggnader som är "döda" så har ju träden liv, lever med i naturens cykler och det gör att man blir andäktig. 
 
I boken berättas också om "evighetsgranarna" på fjället, de små oansenliga granarna som överlevt länge och blivit världens äldsta nu levande träd. 1000 meter upp på Sonfjället finns en levande  gran som med kol 14 metoden åldersbestämts till 9500 år. Det är svindlande som tanke att den levt där så länge och fortfarande lever fast den gröna toppen nu är liten. Den kan alltså ha funnits när inlandsisen låg kvar i dalarna runt den!
 
Här på Liane har vi  planterat träd som är barnens vårdträd och som vi hoppas ska få finnas kvar, växa med barnen  och växa om dem, långt efter att vi är borta. Träden är viktiga som grunden för mänsklig överlevnad på jorden och som symbol för livet.
 
 
Fossil av träd har jag på bordet. Den känns uråldrig med sin förstenade årsringar och skrovliga "bark". Det är den  som vi fick av son Mattias och som jag antar har växt någonstans i Nordamerika för många tusen år sedan.
 

"Evighetens rand" av Ken Follett

Japp!!! Äntligen får jag sätta tänderna i den här romanen! Den är på 1033 välskrivna spännande sidor så jag har att göra ett tag. Lånat av läsglad kollega P på jobbet, tack för det! Hur jag kan påstå att det är välskrivet och spännande??? Jo, detta är inte den första boken jag läser av Ken Follett. Och förhoppningsvis inte sista heller. Tror att jag läst alla som hittills givits ut och det har blivit en hel del numera.  Han är en fantastisk författare av historiska romaner och nu tar han sig an tiden 1960 - 1989. Jan Guillou kan slänga sig i väggen, här har han sin överman när det gäller berättandets konst, och man slipper den politiska propaganda  som Jan G låter ta  plats i sina böcker.

Stenbeck

 Den här boken läser jag just nu! Intressant och mycket välskriven! 

"Och natten viskade Annabel Lee"

Lyrik har jag inte läst förut. Nja, jag har försökt några gånger, men inte förstått, inte tyckt om. Gissar att det jag läst varit för svårt eller för gammaldags eller för barnsligt, helt enkelt inte passat mig.  Nu har jag fått en bok som jag fastnat i, den är bra. Fördelen med lyrik är man kan läsa en liten stund och sen sluta, slå igen boken och det räcker. Man måste inte, som med Knausgård,  ha flera timmar på sig varje lästillfälle. Det passar nu när det är mycket annat på gång. Och jag märker att jag återkommer gärna till  textstycken om igen, tolkar om varje gång, tänker nytt. Sen kan man hoppa omkring i boken förstås, det finns ingen handling som måste följas. Det går att välja långt eller kort eller en rubrik som verkar bra. Just nu återkommer jag ibland till de här raderna:
 
"Hem
 
Huset jag
byggde av mina tankar
brinner
härjas av eld
lyser i natten
får mig att hitta hem"
 
Va roligt att jag har fått en bra lyrikbok! Skaffar nog mer av den här författaren: Bruno K Öijer. Jag märker att detta att läsa lyrik är lite som att se på konst; upplevelsen går förbi intellektuella barriärer, blir mer direkt. Gissar att när man läste lyrik i skolan så tvingades man analysera sönder texterna i just intellektuella resonemang, det omedelbara intrycket blev lite förstört, eller åtminstone försummat.
 

Lars Lerin fick Augustpris ....

...i  fackboksgenren för sin bok "Naturlära".  Så roligt att han också får erkännande för sina böcker!  Det har blivit många vid det här laget.  Hans konst är ju redan känd och beundrad. Lars är värmlänning av börd och bor numera på Hammarö vid Vänern  med sin man Junior. Lars  har sitt eget konstmuseum i Karlstad i gamla restaurang Sandgrunds lokaler bredvid Värmlands läns museum. Där ställer han ut både eget måleri och andras. Det är flitigt besökt, han har en stor publik, inte bara bland "proffs" utan också bland "vanligt folk". Folkkär har han blivit med den värme och ärlighet som han utstrålar.
http://www.augustpriset.se/nyheter/arets-augustpristagare-har-tillkannagivits-0
 

Knausgård Min kamp del 6

Nu har jag lämnat tillbaka boken till biblioteket och köpt den i pocketform för en hundring på Akademibokhandeln. Inser att jag kommer att läsa en del av den om och om igen, den delen som är en analys av Hitlers liv. Alltså lika bra att äga boken.  Det har skrivits mycket om den tyske diktatorn men sällan  så bra synpunkter och jämförelser.  Knausgård tar fram fakta´ om honom, plus det som skrivits av de få personer som lärde känna honom i olika åldrar och vad andra författare skrivit. Det är så intressant och jag läser eftertänksamt. Vad formade Hitler till den person han blev? Det är fascinerande.

"Att inte vilja se" Jan Guillou

Vi har lyssnat på den på ljudband färdigt nu. Vi startade under resan till Ålviken med lyssnandet.  Det är den fjärde boken i serien om nittonhundratalet med de tre bröderna Lauritzen.  Kriget  beskrivs nu och livet  under det. Deras barn ägnar sig åt olika delar av kriget, någon träffar Göring och går med i Hitlers SS, någon hamnar i norska Hjemmefronten. Och den annars så präktige Lauritz visar sig inte vara så präktig längre. Det är som vanligt god berättarkonst i Guillous böcker, en bladvändare som är svårt att lägga bort. Men annars är det kanske inte någon högtstående litteratur och huruvida han ger en rättvisande bild av kriget vet jag inte. Normalt så gillar han tyskar men inte engelsmän i sina böcker, men osäkert om det har färgat den här.
 
Jag brukar klaga på att han mal samma händelse om igen flera gånger, först när den händer, sen när någon berättar om den  för någon som inte var med, sen ytterligare någon gång. Det var inte så mycket av den varan nu i den här boken. Och om jag motvilligt ska fortsätta berömma så har kvinnoskildringarna blivit mindre schablonartade och lite mer nyanserade, men visst är de fortfarande rätt grovhuggna och något fördomsfulla. Jag trodde att detta skulle bli sista boken i serien, men slutet är konstruerat som om det kommer en fortsättning så den som lever får se. Det kanske blir en ny serie som skildrar slutet nittionhundratal och början 2000-tal. Gissar att Jan G inte behöver författa för sitt levebröd, men det kan hända han har mer att berätta.

Knausgård

Strax klar med sjätte delen av "Min kamp". Den lite knyter ihop alla de andra delarna och innehåller som sagt också den jobbiga process när släktingar till Knausgård bråkade om hans avslöjanden om uppväxtfamiljen. Han är bra men svårläst. Det finns massor av text som är associationer till litterära och historiska personer. Om man känner till dem så blir läsningen meningsfull, ,en om man inte gör det inte så intressant. Några korta avsnitt där har jag hoppat över. Just nu håller jag på med den stora del i boken som handlar om Hitler och hans liv och uppväxt. Den delen läste jag inte direkt utan höll mig mer till Knausgårds självbeskrivningar och läste dem färdiga  till slut. Boken är sammantaget på 1100 sidor så det tar ett tag att komma igenom den. Den är inte uppdelat på något logiskt sätt i kapitel, lite knöligt för mig som hoppar omkring i läsningen, det blir mödosamt att hitta. Knausgård  avslutar med att skriva att han avslutat sitt författande med den här boken och inte ska skriva något mer. Men jag läste häromdagen att han kommit ut med en ny bok nu så frestelsen blev tydligen för stor ändå.   

Knausgård Min kamp del 6

Nu har jag betat av del 1 av serien Min kamp som ljudbok och är en bra bit in i del 6 som pappersbok. Tänkte först att det blir fel att i förstone hoppa över delarna däremellan , men det blev helt rätt. I del 6 hamnade jag mitt in i berättelsen om rabaldret efter utgivningen av del 1. En släkting blev furiöst rasande över Knausgårds utlämnande berättelse om familjen han växte upp i. Det utvecklar sig till en långdragen och plågsam process för den känslige Knausgård.
 
  Nu har jag också kommit förbi letandet efter yttre action i bokens handling, ett letande som jag hamnade direkt i i kölvattnet på läsandet av Vallgrens bladvändardeckare. Det finns en yttre handling hos Knausgård,långsamt framskridande, men den är inte viktigast. Huvudspåret är istället den inre resan genom en människas liv, ständigt analyserat genom utblickar mot historia, konst, litteratur och belysning av existensiella frågor om död, ondska och liv. Det känns lite som att sakta men metodiskt snärjas in i Knausgårds tankevärld och hans liv.
 
Sen förstår jag att det för mig är helt fel att försöka med ljudböcker när det gäller Knausgård. Tempot blir trögt som sirap, trist och tråkigt, beskrivningarna av vardagliga ting känns oändliga i sin omständlighet. Men när jag läser hans texter i pappersbok går det mycket snabbare fram och då kommer hans rika språk till sin rätt, det gnistrar och glimmar om miljö- och personbeskrivningar! De sprakar för min inre syn, blir levande istället för att flyta fram som ett svart o trögflytande  å-vatten.
 
Intressant att få anledning att fundera över skillnaden mellan ljudbok och pappersbok, samt hur det egna lästempot påverkar själva upplevelsen av en bok. Har aldrig tänkt på det förut, det finns böcker jag kan lyssna på istället för att läsa på papper, men alltså inte Knausgård. 
 

"Skuggpojken" av C J Vallgren

Nu har jag läst den och den är riktigt bra. Det är nog den bästa Vallgren jag har läst. Han har gett sig in i deckargenren och gör det med bravur. Boken är rätt ny, 2013 i första utgåva och 2014 i pocket, den första boken i en kommande  serie om Danny Katz. Av någon anledning så uppger sig Vallgren skriva som Lucifer, ett slags alias.
 
 Intrigerna är välvävda och spänningen ligger högt genom hela läsningen, en bladvändare. Som alltid så är Vallgrens språk suveränt och bjuder på en resa in i en berättelse som målar upp bilder och filmer för den inre synen. Miljöerna är omväxlande och personerna aldrig schablonartade. Det finns få perfekta människor i Vallgrens böcker, de flesta har både fysiska och mentala skavanker som gör dem trovärdiga. Absolut en bok att rekommendera.

Nattsländan av Katerina Janouch

Nu har jag läst den och tycker inte om den.
Det finns ett uttryck: Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.
Och det känns vid läsning av boken som om Katerina J försöker greppa alldeles för många samhällsproblem, kvinnoproblem och för många personer. För mig som inte följt de här personerna i tidigare böcker så blir det en oengagerad röra av människor, beskrivna utan inlevelse. 
 
Säkert har jag fel men känslan vid läsningen är att Katerina bestämt sig för att skildra ett antal kvinnodilemman och så har hon valt ut rollinnehavare. Någon ska personifiera problemet med barnlöshet, någon ska vara gammal fördomsfull med åsikten att kvinnor ska stanna hemma o finna sig, någon är den alltid hjälpsamma o fördragsamma, någon ska bryta upp, någon ska drabbas av otrohet, någon utsatt för övergrepp, osv. Beskrivningarna blir ytliga, skrivet, inte som en roman utan som ett reportage, beskrivningar utan inlevelse i människorna, bara inlevelse i olika problem. 
 
Kanske handlar min motvilja mot boken ytterst att jag inte känner någon sympati för huvudpersonen. Hon, och tror jag Katerina, anser att det är rätt att släpa sina barn genom ett antal förhållanden i jakten på de kickar som förälskelser ger. Och att hela tiden lova barnen mer tid men sen svika dem för nya förhållanden, mycket arbete, omfattande fritidsintressen osv. Huvudpersonen i den här boken skenar genom livet i en hektisk jakt på personlig känslomässig tillfredsställelse. Männen o barnen är bara kulisser, schablonartat beskrivna. Storyn känns helt enkelt inte äkta. Författarinnans ambitioner att föra ut budskap tar över. 
 
Det dröjer innan jag läser. något mer av Katerina Janouch.

Cramby i Café!

Man måste läsa Crambys sommarstugekrönika i tidningen Café!  Den är mitt i prick!
 
Litet citat: "Den hade utedass, iskall slangdusch och en djup klippskreva på tomten där en familj argsinta vildkatter bodde. Inredningen bestod av loppismöbler och Hemmets Journal-affischer, kran­vattnet smakade näsblod och varje dag var man tvungen att vada genom en sjö av brännässlor för att komma till det kisseställe som min pappa hade utsett.

Det var min favoritplats på hela jorden."

http://cafe.se/cramby-sommarstugan-var-min-favoritplats-pa-hela-jorden/
 
Den är i samma nr som den suveräna Kallentoftintervjun
http://inga.blogg.se/2014/july/mons-kallentoft-i-cafe-av-jan-gradvall.html#comment
 

Massor av bloggläsare ...

... blev det plötsligt på mitt inlägg om intervjun i Café med Mons Kallentoft, den som Jan Gradvall gjorde.
http://inga.blogg.se/2014/july/mons-kallentoft-i-cafe-av-jan-gradvall.html#comment
(texten syns under länken om man scrollar opp)
Jag kan ju se den statistiken men inte vilka det är som varit inne och läst. Orsaken visade sig  vara att Jan Gradvall twittrat om mitt  blogginlägg, länkat och dessutom uppmärksammat Mons Kallentoft på det. Lite överraskande, man tror gärna att blogginläggen bara hamnar hos de vanliga läsarna. Roligt ändå, jag var ju mycket positiv i mina omdömen om Kallentoft, Gradvall och tidningen Café.  Får väl kosta på mig beröm till fotografen för fina bilder och till  son Markus också som redigerat just den här texten, även om hans insats var minimal enligt egen utsago.  Gradvalls texter är tydligen ofta läsarvänliga redan från början. Alla de som köpt det här numret av Café för att läsa intervjun bör också läsa Jonas Crambys suveränt träffsäkra och roliga krönika om behovet av sommarstuga i samma nummer. Jag ska skriva om den senare, när jag får tillbaka tidningen av Markus o Carin.

Mons Kallentoft i Café av Jan Gradvall

Mons Kallentoft är en deckarförfattare som jag har svårt att läsa. Det han skriver är så dramaturgiskt bra med ruggigt uppbyggda  intriger och dessutom så hemska blodiga händelser att böckerna kryper under skinnet och stannar kvar där som en slags ångest. Jag ransonerar alltså Kallentoft-läsandet men kan ändå inte låta bli att gripa tag någon av hans böcker ibland, för han är en rasande duktig författare.
 
I tidningen Café är en suverän intervju gjord med Kallentoft. Det är Jan Gradvall som gjort den och den har formen av ett samtal eftersom de två känner varandra sedan tidigare. Där avslöjas en del som är överraskande för mig som tror att deckarförfattare i allmänhet i sina liv är torra nördar. Men Kallentoft är varken nördig eller torr. Han har sysslat med droger och dekadens: "Jag och min tjej ville festa och inte sova. Då var kokain svaret"  Han ´fjäskar inte för sina svenska läsare genom att älska Sverige utan meddelar krasst att han lämnar Strindberghuset i Vasastan och flyttar till Mallorca med familjen. Dessutom faller han ur ramen totalt genom att gilla tjurfäktning.
 
Mons har skrivit sju böcker om polisen Malin Fors men har idéer till ytterligare ett antal och kommer att fortsätta skriva om henne. Men han kommer också att skriva en serie på Hercules-tema om Zack Herry tillsammans med Markus Lutterman. Zack är en kriminalinspektör som lever i Stockholms undre värld, lika mycket som i den lagliga. Spännande!
 
Den här intervjun är bra gjord och den är lång. Suveränt eftersom man inte vill att den ska ta slut. Tidningen Café som sonen nu lämnar, satsar på vass herrmodebevakning och bra långläsning medan de flesta andra tidningar tror att läsarna bara vill läsa korta snuttar. Men långläsningsartiklarna är populära hos Cafés läsare och har varit framgångsrika. Hoppas det fortsätter så.
http://cafe.se/folj-med-filip-fredrik-till-irkutsk-och-9-andra-anledningar-till-att-kopa-det-nya-numret-av-cafe/

Erik Lindorm är nattstånden!

Jag var sugen på att läsa något riktigt romantiskt och smörigt med smäktande vackra beskrivningar av natur och kärlek. Tänkte att Erik Lindorm skulle funka, hade något minne som slog an en sträng åt det hållet. .
Men NEJ! Det var helt omöjligt och jag har ändå skummat igenom nästan hela boken. Han syn på kvinnor och kärlek känns inte alls klassisk och universell, bara nattstånden och omodern och fördomsfull. Ibland blir det ju så med det skrivna ordet, det kan stämma för sin tid men blir fjantigt något sekel senare. För att kanske komma igen efter några decennier. Osvuret är bäst!

"Styckerskan från Lilla Burma" av Håkan Nesser

 
Nu har jag läst den och det gick fort, som alltid när det är en Håkan Nesserbok. Tänkte ett tag att jag skulle sluta läsa Nesser för hans böcker är lite ruggiga. Han beskriver ofta barn som är utsatta på olika sätt under sin uppväxt, utlämnade till kaotiska vuxna. Och det är jobbigt att läsa om och leva sig in i. Jag brukar numera försöka välja lite mer feel good, både när det gäller böcker och TV.
 
Men samtidigt är Håkan en briljant författare, så jag kan inte låta bli. Jag gillar hans metaforer och målande beskrivningar av svåra känslor. De första sidorna i den här boken är gripande välskrivna, ett gott exempel på "In media res" (stavas väl så?) :
 
"Innan han nådde dörren slog sorgen omkull honom. Den kom bakifrån som en orkanby och han föll handlöst till golvet. Blev liggande där som i kramp innan han lyckades knäppa sina händer och be Gud om kraft.
    Kraft att ta sig ner till köket, samla barnen runt bordet och berätta."
 
Och en bit in i boken:
 
"Hon har levt med den motsatta sanningen i snart tjugo års tid, och plötsligt vänds allt uppochner .Plötsligt skrivs allting om, och ...alla förbannade dagar och nätter och plågor och sömnlöshet och meningslöshet punkteras, och allt drunknar i ett stinkande gapskratt från underjorden."
 
Och i slutet:
 
"Satte handen för munnen och betraktade honom med en min som han inte kunde utläsa. Som om hon just fått syn på något som legat sopat under mattan i så många år att hon inte längre kunde identifiera det. Eller också var det någonting helt motsatt, någonting alldeles nytt och obegripligt."
 
Trakterna kring min barndom lyckas han alltid ha med i boken förstås, runt Hallsberg, Kumla och så, även om han inte beskriver dem i verkligheten.  Det var nog därför jag började läsa Nesser, "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" var den första. Sen har jag väl  hackat i mig det mesta han skrivit, lite vart efter och några filmer. Han är en av de där författarna som jag gärna läser om.

"Du gamla, du fria" av Liza Marklund

Jag skulle ju inte läsa någon mer Marklundbok! Det var helt bestämt. Jag var trött på henne, tyckte att det fanns en falsk underton i böckerna, nåt som inte stämde. Det började dessutom bli upprepningar i huvudpersonens trassliga privatliv, ständigt styrt av tillfällig lust och olust. Man måste kanske känna sympati för en boks huvudperson om man ska gilla boken?
 
Men under några dagars ofrivillig stillsamhet så grep jag den, för den låg ju där inom räckhåll, inköpt o klar från någon rea för 39 kr. Fnissade lite när jag insåg att jag redan försökt läsa den men gett upp. Jag hade alltså läst början, men tröttnat och hoppat direkt till slutet! Fusk! Hela den tradiga kidnappningshistorien hade jag hoppat över, den blev långdragen och slutet var också fel. Borde inte ha varit så.
 
Men man kan inte ta ifrån Marklund att hennes böcker är ett slags läsgodis, lätta att hacka i sig, ungefär som Jan Guillous. Liza  är en bra berättare. Nu har jag läst hela boken, visst är den läsbar, en typisk Marklund. Men jag är inte sugen på ytterligare en bok om Annika Bengtzon.

Tidigare inlägg