Sorgen ....
Saknaden kommmer att finnas kvar så är det för mig, men så småningom har det övergått till att jag oftast känner någon slags glädje över allt bra vi haft. Glömt är det jobbiga, jag längtar mycket efter henne ibland och blir ledsen, men oftast känner jag mig lycklig över att vi fick vara nära varandra, precis som du och din mamma, ända till slutet. Jag minns och tänker på allt det roliga och all glädje. Så här är livet och döden har jag insett och så småningom gäller det mig och mina barn.
Suss: Jag hade väntat mig att jag skulle tänka på henne mer sällan, inte varje dag. Och att sorgen skulle börja ersättas av just det Du beskriver, glädjen över att ändå ha fått ha en del av livet tillsammans. Trodde inte att den värsta sorgen och saknaden skulle vara så länge. Men hon fanns ju så nära oss så länge i vardagen i olika göromål och så småningom allt mer via enbart besök. Och så telefonsamtal som de sista åren blev det bästa kontaktmedlet. I telefon hörde hon tillräckligt bra för att kunna delta i en flytande konversation. Låter ändå lite tröstrikt att Du har kommit vidare, kanske kan jag också göra det så småningom när tiden fått ha sin gång.
Det tar ett sorgeår - så har jag i alla fall känt det. När alla årstider och högtider och annat som man brukat uppleva tillsammans har gåtts igenom en gång till utan den saknade personen så 'sätter sig' sorgen på en stillsammare nivå.
Känner igen dina känslor och sorgearbetet från när min lilla mamma gick bort
Min mamma brukade också sitta och vinka och från gardinen i köket när jag kom eller gick efter besöket från henne och när jag väntade på bussen
Min mamma bodde ganska långt borta från där jag bor,
och jag har många gånger tänkt att åka dit för att t.ex. minnas våra promenader, men jag har inte orkat göra det..
Och fortfarande kommer saknaden då och då i förnyad kraft, även om den lagt sig en del nu.
Men saknaden finns där,
och många gånger händer det att jag önskar jag kunde lyfta telefonluren för en liten pratstund...
Stora kramar till dig
Kanske fel att säga men för mej så saknar jag min mor mer och mer. Det är så mycket jag skulle ha frågat om, även om vi pratat om så mycket.
Gunvor: Så hoppas jag att det ska bli, lite mindre ledsnad när det första året gått.
Ingermaryissa: Visst är det så att sorgen kommer i vardagen, när man minst anar det.
Herta: Å nej, kan det bli så? Och jag som trodde att det alltid blev mindre. Känner som Du att det fanns så mycket jag borde ha frågat, sånt som bara hon vet om min barndom och om hennes uppväxttid. Nu har hon ju redan berättat massor så jag har en kunskaps-skatt där, men det fanns ju mer.
Kanske sörjer du mycket för att du hade en ovanligt nära och tight relation till din mamma? Du har mycket att sakna?
Sv. Han hade fyllt 50 två månader tidigare.
Kanske är det då det ni aldrig kom till skott med du sörjer?
Ja det är så jobbigt att mista någon så när och kär. Det kommer ta tid att komma till den dagen då du kan tänka på din kära Moder utan tårar tror jag...men det KOMMER. Nu sitter hon säkert där uppe i himlen istället för i köksfönstret o kikar på dig och följer dig genom Livets väg.
Och så måste du visa tvättstugan någon gång när den där härligt svullstiga tavlan är på plats...;-)
Trolda - kramar =D
Sorg, precis som du så miste jag en förälder förra året. Vi bodde dock inte lika nära varandra, men vi hade en nära och varm relation.
Alla sörjer vi olika, visst är jag ledsen ibland, men oftast är jag glad för att han fick det liv han fick. Jag tänker ofta med glädje på honom, men två gånger har jag ringt hans telefonnummer, fastän jag vet att han inte finns där. Vill förvissa mig. Säkert en del i sorgeprocessen