Inga Magnusson

Nu har jag äntligen läst färdigt den, Klas Gustafsons biografi om Gösta Ekman: "Farbrorn som inte vill và stor".
Boken har legat bredvid sängen sedan i slutet av november och jag har läst lite av och till. Varför har det tagit så lång tid?

Det finns flera skäl förstås:

-Boken är ovanligt tjock, bortåt 400 sidor.
-Den är gjord i ett bildvänligt format, dvs nästan så stor som ett A4 vilket gör att de många fotografierna kommer till sin rätt, men det betyder långa raderna och de är inte läsvänliga. Antagligen måste ögonen göra mer än två fixeringar per rad för att kunna avläsa och det blir mer långsam läsning än annars. Normalt har jag som är snabbläsare bara en till två fixpunkter per rad.
- Den är lite trist skriven, författaren använder inga cliffhangers eller andra dramatiserande tjuvknep, sånt som gör att man inte vill lägga ifrån sig en bok. 

Innehållet i boken är ett slags skelett med allt, säger precis allt, i Göstas yrkesliv. Här fínns beskrivet varenda produktion med förberedelser, kringpersonbeskrivningar, genomförande och eftermäle. På så sätt är det ett gediget verk och mycket intressant. För Gösta är inte bara en skådespelare, film- och teatermänniska, utan hans liv är också en bit av svenskt kulturliv under flera decennier. När man läser om hans släktingar och hans vänner så förstår man hur liten kärnan av skådespelare - författare - dramatiker - regissörer - producenter är. Och ibland är det slumpen som avgör vem som ska göra vad i en produktion. Eftersom Gösta har ett långt yrkesliv bakom sig så finns intressanta porträtt från en äldre generation,  exempelvis Ingmar Bergman, Victor Sjöström, Edvin Adolfsson och Mauritz Stiller.

Skelettet av yrkesliv är lite här och där kompletterat med korta avsnitt om hans privatliv. Särskilt hans uppväxt finns beskriven och hans ångestfyllda ungdomstid, dominerad av det sköra förhållandet till de berömda föräldrarna och farföräldrarna. Men i resten av boken så blir det väldigt få glimtar av Gösta i vardagen. Förhållandet till kvinnorna i hans liv Fatima, Pia och Marie-Louise, samt till de tre barnen förblir ganska anonymt, mer av pliktskyldig avrapportering. Det saknas på så sätt "kött och blod" i biografin, den blir mycket fyrkantig uppräkning av det professionella, för lite av det som kunnat ge en "hel" bild av Gösta som människa. Man blir ju så vansinnigt nyfiken på vem han egentligen är när man läser boken, för han är ju just udda, men boken snuddar inte ens vid svaret på den frågan.

Mängden av positiva superlativer över Gösta och hans yrkesmässiga prestationer kan bitvis upplevas som påfrestande. Ok, han har säkert gjort det mesta fantastiskt bra, men det blir lite mäktigt med ständigt återkommande beröm som är helt översvallande. Om Gösta istället hade valt att skriva en självbiografi tror jag att han hade beskrivit sig själv med mer kritisk självdistans och humor. Lite kan man ana att Klas Gustafson, specialisten på biografier, bäddar för kommande böcker om kändisar, genom att göra en genomgående positiv berättelse om sin huvudperson.

Sammantaget absolut en bok värd att läsa för  beskrivningen av Göstas yrkesliv och inblickarna i svenskt kulturliv under flera decennier, ett gediget hantverk i sin genre. Men ingen höjdarbok rent litterärt och som sagt den saknar lite av det "kött och blod" som kunde ha gett läsaren en mer hel bild av människan Gösta Ekman.