Inga Magnusson

Igår var jag och kollegorna på läromedelsmässa i Karlstad.

I morgon fredag går jag och Roland på begravning efter B.R.

 Lördag är det tydligen något sorts travfest, jag vet inte riktigt vad men jag hänger gärna med och äter.

Förhoppningsvis blir det varmare bortåt söndag, nu idag har det snöat ordentligt, hela dagen.

På måndag den fjärde fyller A-C, Rolands brorsdotter jämna år och dagen efter, den femte, är det yngste sonen som fyller, dock inte jämnt.

Nästa vecka har jag en rätt tajt arbetsvecka med högt tempo så det borde bli en dags vila under helgen för att få ett bra avstamp.

Idag torsdag, var det väsen nere på Nolare smörhôla! 14 tranor, 52 kanadagäss, och så strax bredvid uppe vid Liane, en stor flock duvor. Häromdagen såg Roland en tofsvipa är nere. Hoppas innerligt att hon inte var ensam, det vore roligt med ett gäng flaxiga fågelungar.



Förutom att tranorna kan få för sig sätta igång värsta trumpetkonserten kl 04.00 på morgonen så är det fint med fåglar.

Vill vi ha det? Lena rimmade så käckt i en kommentar nedan. Hon har ju varit rätt förslagen Juholts särbo, förfalskat dokument, lurat sin arbetsgivare på pengar och så.

Först driver han underleverantörer till att ´ställa in leveranserna så att han kan få stora rubriker om att SAAB är på obestånd. Hela svenska folket får skrämselhicka förstås. I nästa ögonblick kommer förslaget att någon ur ryska maffian ska få bli godkänd som SAAB-delägare. Ingen kommer att kunna säga nej till den ansökan efter en sån skrämselkampanj.  Himla listigt!

... igen, med sin skytteshow. Här pangar han en melon.





Bilder tagna av Mikael   Fritzon

... den som flyttades från Tåssåsens sameby ner till Örebro län för att friska upp generna på vargstammen.




Hon verkar vara på väg till Munkfors / Hagfors eller nåt liknande. Och det kan bli hett om öronen där, för Värmland är fullt av vargrevir och nya vargar släpps inte så gärna in. Det finns också ett stort antal ungvargar som är på väg från sina revir ut på egna äventyr, så trångt blir det nu framöver våren och sommaren. Och ovanligt många vargar som går utanför revirgränserna.


Uppdaterat onsdag morgon: Enligt senaste rapporten har hon passerat Jangenreviret och tycks vara på väg mot Norge, bara 3,5 mil från gränsen. Forskarna har informerat uppåt om detta så man tar kontakt över gränsen och förvarnar om den vandrande vargtiken.


Så här såg det ut när hon släpptes ut i Örebro län, Kilsbergen.

Det är ett vackert träd, en fin gammal tall. Men om vi ska få vedhanteringen rationell så måste vi få bort det och kunna ordna så det går att köra veden fram till huset istället för att köra med skottkärra. Igår söndag var det rätt vind och detta tillsammans med fällhugg gör att trädet föll åt rätt håll.












När jag räknade årsringarna så kunde jag konstatera att trädet och jag var precis lika gamla.

... är ju i och för sig ett vackert ord men lite knepigt i början när man ska gå upp en timme tidigare. Jag och korna har lite bekymmer med det. (Jag läste någonstans att man försökte införa sommartid redan i början på 1900-talet, men att det föll på att korna hade problem med att ställa om sina mjölkningstider!) Klockan ska i alla fall skruvas framåt en timme idag söndag. Och jag gör det genast så jag inte missar en viktig date i morgon måndag kl 8.00!  Kanske åker vi på Åsa Jinderkonsert i eftermiddag, Silbodals kyrka kl 15.00. På förmiddagen ska jag försöka placera ut diverse penséer och påskliljor som jag kom över på gårdagens rundtur.

Lördagen innehöll besök på de olika lantbruksföretagens vårvisningar i Karlstad. Allt vad Värmland har av jord- och skogsbrukare var där tror jag, mycket folk på alla ställen. Erik P från Årjäng, var den förste jag träffade på förstås.  Det visades allt som tänkas kan av maskiner som behövs för att bruka jord och skog. Bilden ovan är från Värm Dal.  John Deeretröskan där till vänster var gigantisk, fast det framgår inte av bilden. Såna kan man gå o fascineras av fast de inte är aktuella för oss numera.

I centrum längst fram finns ett rött matarbord som Roland har beställt och ville se i praktiken. Det underlättar vedhanteringen så till vida att man lyfter upp stockarna, lägger dem på matarbordet och sen är det bara att dra in en och en i  vedmaskinen (till vänster om den här) och så åker den fädigkapade veden upp i vedhuset.  Ja, eller nåt sånt. ;-) Jag är inte så inblandad i vedhanteringen, nöjer mig med att njuta av värmen som är slutresultatet.

Vi har diskuterat detta med uppvärmingssystem i huset ett tag men kommit fram till att det får bli vedeldning ett par decennier till i alla fall och då gäller det att göra detta så lättvindigt som möjligt, vi blir ju inte yngre. Det får bli en del investeringar i maskiner men i gengäld är själva veden gratis och Roland trivs med skogsarbetet.


Massor av maskiner och mycket folk, både ute och inne på Värm Dal.


Om den här cykeln går att köpa eller bara är kuriosa vet jag inte, men kul i alla fall.


På Lantmännen i Alster så gjorde Roland dagens klipp; en röjsåg Stiehl, exakt den långa variant som han ville ha, nedsatt 30 %, vilket innebar ett pris på runt 5000 SEK istället för drygt 7000SEK. Detta var den sista som såldes dessutom, ibland har man tur.


Sen bar det iväg till Centerns distriktsstämma i Hagfors. Det är trevligt folk med lättsam stämning och deras årsmöte på Lillerud för något  år sen är en av de roligaste evenemang jag har bevistat.  I styrelsen sitter ett antal skickliga stå-upp - komiker. Här kan Juholt slänga sig i väggen.

Här ovan avtackas en som har bidragit till både allvaret och skämtsamheterna i C- Värmland under många år, Kjell Olsson från Årjäng. Det är en person som har stor integritet, som är suveränt väl påläst och som dessutom har extremt god förmåga att verbalt framställa sina synpunkter. Han som avtackar är avgående ordföranden Lars Nyborg. Nye ordföranden i Värmlandscentern är Daniel Bäckström, kommunalråd i Säffle. Centerpartiet har inte så stor del av väljarkåren som riksparti men är stort på kommunal nivå, bl.a. här i Värmland.


Lisbet från Fölsbyn i Årjäng redogör här för motion om att C bör fortsätta satsa framåt på sin landsbygds - och basnäringsprofil. Den uppfattningen understöddes   av hela stämman.  

Roland pratade rovdjur förstås och redogjorde för det praktiska och politiska läget i ämnet just nu i länet och på riksnivå.

... människor behövs verkligen på vår jord och de borde få leva länge. Men ibland ordnar ödet på annat sätt och de tas ifrån sin familj och sina vänner alldeles för tidigt.

Jag hade inte tänkt skriva om det för det kan så lätt bli fel, men jag märker att tankarna finns där på B.R. hos både mig och Roland varje dag sedan dess och vi pratar om minnen tillsammans med honom. B.R.  fick stilla somna in i sitt hem i tisdags efter en lång tids sjukdom. Det var dagen efter hans födelsedag om jag har förstått det rätt.  

Jag kan inte låta bli att tänka att det goda och snälla ändå lever kvar i de som kommer efter, när jag nästan varje dag möter värme och glädje från en liten ättling. 

Varma omtankar går från oss till de närmaste! 

Så här var det för en familj (inte våra släktingar) när jordbävningen drabbade Tokyo:

Pappan i familjen jobbade ett par mil utanför stan när det hände. Han förlorade genast kontakten med sin familj i det fina Tokyo-bay-området i ett höghus på 34;e våningen, telefoner och annat gick inte att använda.   Han kunde inte ta sig hem, vägar var inte farbara och all el var utslagen så tåg gick inte. Han fick gå de två milen till sin bostad. Och det gjorde alla andra också. Hela Tokyo var på fötter, alla gick och alla hjälpte varandra på vägen. Märkligt måste det ha varit, att se miljoner människor gå,  samtidigt som allt var förhållandevis  tyst och stilla, förutom de efterskalv som kom. 

När jordbävningen slog till så befann sig dottern på väg hem över skolgården. Då rämnade plötsligt marken framför henne och vatten sprutade opp.

När mannen till slut, efter två mils vandring under stor oro över hur familjen hade det, kom till sitt hem, så fungerade inga hissar förstås. Det var bara att vandra  uppåt i trapporna, 34 våningar.

Sen dess har det mesta stått still. Arbetsplatsen fungerar inte alls i Tokyo. Några försöker jobba hemifrån och familjen har tillfälligt flyttat söderut.

Detta var en ögonblicksbild från hur det var i Tokyo när jordbävningen slog till. Man försöker fatta, men lyckas inte så bra.

... hittade inte ner till min källarskrubb men det var bra att få städat. Deras frågor i lärargrupp var relevanta. Sen ser vi förstås med tillförsikt fram emot rapporten. Den här gången hade besöket fokus på att ta fram brister och fel. Det kan ju som de själva sa, kännas lite märkligt eftersom det utvecklar en verksamhet mer att fokusera på det som fungerar bra. Men deras uppdrag har vissa ramar och det är inte så mycket att göra åt.

...under sportlovet var så här ibland med barnbarn.





Bilder tagna av C. Rönnlund  tror jag.

Släktingar hade jag inte så många fram till i somras. Genom släktforskning så blev det fler alldeles plötsligt. I Stockholm hade jag möjlighet att träffa ytterligare en av dem. Det var omvälvande och väldigt spännande. 

Vi  gjorde också ett besök på restaurang Riche på Birger Jarlsgatan. Den har en speciell betydelse i min släkts historia och jag ville gå dit och känna lite av historiens vingslag.

Riche är en anrik gammal restaurang som från början också var hotell. Den startade 1905 som ett vattenhål för stadens affärs- och kulturelit. Det var idel stärkta vita linnedukar, kristallkronor och guldramar.

Sen fick den en nedgångsperiod för att så småningom tas över av Tore Wretman och utvecklas till ett kulinariskt etablissemang.

På senare år består det av Riche restaurang, Teatergrillen och Bistro. En god vän till äldste sonen jobbar där och genom honom fick vi tillgång till restaurangens historia. Tack! Man kan också läsa om Riche historia på nätet i Stockholmskällan.

Vi åt lunch på Riche på lördagen  under besöket i Stockholm och det var nästan fullt. När det inte är sportlov så är det ofta helt fullsatt, både till lunch och kvällstid. Vid vårt besök så var det mest barnfamiljer där och det var trevligt med alla småttingar runt borden. Bordet bredvid fanns en kändis med småtting; Alex Schulman i  sällskap. Det här är tydligen också stamhak för prinsessan Madelaine men hon var inte där.








Det här är en Bloody Mary utan alkohol och den heter alltså nåt annat, nåt med virgin som jag glömt bort. Sonen drack en sån.


Pampig entré för personal och varor!

På lördag kvällen vid stockholmsbesöket träffade vi en barndomsvän till Roland; Roy H och fru Greta. Vi åt en bit mat på vårt hotell och babblade oss glatt genom kvällen. Hoppas vi kan ses i Sillerud nästa gång.

Hon var med på Jägareförbundets årsstämma. Hon är dotter till ordföranden och har redan i 4 årsåldern tränat att leda möte med hundratals jägare. Hon är med pappa på jakt. Dessutom trevlig tjej att prata med, smart och kul.

... den 4:e april! Jaaaa, va bra! Bakgrunden är att posten har sagt upp sina avtal med många olika butiker och nu har tecknat centrala avtal med ICA o KF. Vi som bor i Sillerud glädjer oss åt att kunna hämta paket här i fortsättningen.

Snön och isen bara blåser bort!  Så här såg det ut hos oss idag tisdag.

Vi besökte arkitekturmuseum när vi var i Stockholm på sportlovet.


Här fanns en utställning med modeller av hur städer byggts genom århundranden. Den visar hur man planerat för gator och hus.










Här fanns också en utställning med temat "Den goda bostaden". Den visas som modeller över hur vi över tid gjort planlösningar över våra bostäder. Intressant!



Här visas också exempel på olika arkitekters bemödanden när det gäller att skapa offentliga byggnader för olika ändamål. Detta är Kiruna kyrka, en vacker träkyrka. Det vita på taket är människofigurer. Roland sa att de var gjorda av Christian Ericsson i Taserud, Arvika och att det fanns kopior på museet där. Det bekräftade kollegan Margareta Gustafsson några dagar senare. Hon torde just nu vara där förresten och på ishotellet i Jukkasjärvi (stavning?)



Olika väggkonstruktioner visades.

Nu strävar ett antal grånande äldre herrar och damer i Årjängs kommun med att lära sig hantera en läsplatta, ja och några som är yngre förstås. Det är de  som  sitter i  bl.a. kommunstyrelsen. Det handlar inte om frivillighet eller  privilegier, utan lån och ren besparing. Det är en stor pappersapparat att förse alla med de handlingar som krävs som underlag för beslut, det är dyrt och kanske inte så bra miljötänk med en sån mängd papper. Nu blir det inga papper längre utan allt går att läsa på plattan. Det gäller bara att hitta rätt bland apparna eller vad det nu heter. Här slits det ont och den kommunale handledaren G. C.,  "trakasseras"  söcken och helg, bittida och sent,  förstår jag, men han har en ängels tålamod. Och jag skulle gissa att han ibland drar på smilbanden över de frågor han får.

... är ett uttryck. Nu var det fullmåne och vårdagjämning. Som det ser ut här i Sillerud så vänder månen just nu väder till värme och blåst. Om det här gamla talesättet stämmer så kommer alltså vårvindar friska att prägla vädret till nästa månvändning om ett par veckor.  Månen är mytisk och spännande, styr kanske mer än vi anar eller vill erkänna. Himlakropparnas påverkan på oss människor och vår tillvaro här på jorden är en gammal "vetenskap"; astrologin,  i vår tid lite sedd över axeln.

Men om vi ser tillbaka på händelser som dominerat vår jord i samband med supermånen så kanske det är dags för ett vetenskapligt paradigmskifte.

Så sitter jag då här och fjompar mig och snyftar glädjetårar med de glada och tindrande eleverna som höjt sina prestationer så mycket. Jag kan inte låta bli att bli  rörd när barn är så nöjda och glada och har kämpat så mycket.

Innan dess har jag lyssnat till Stavros, Thomas och Gunilla. De menar att lärarutbildningen måste förbereda lärare bättre för jobbet, bli en yrkesutbildning igen med andra ord, att lärare måste¨få chansen att återta rollen som lärare,  att aktiv coachning av lärare är effektivt och att man behöver ett starkt pedagogiskt ledarskap i skolan där skolledare har stenkoll på lärarnas prestationer,  elevernas prestationer och ett speciellt ansvar för de elever som har svårt att nå målen. Deras slutsatser låter rimliga.

... bodde vi på en natt i samband med länsförbundsstämman. Det hade varit drygt att åka hem fram på småtimmarna efter middagen.




Thon är  namnet på den man som bygger de stora köpcentra vi har här vid gränsen. Han är en stor fastighetsägare i centrala Oslo också och äger en hotellkedja.  Han är dessutom den enskilt störste fastighetsägaren i Bryssel, m.a.o.  en oerhört framgångsrik man med en bakgrund liknande Ingvar Kamprads, fast Thon började med att sälja rävskinn. Nu är han i åttioårsåldern men fortfarande i högsta grad aktiv i koncernen.







Thon hotell är som synes stort, det sväljer undan många gäster och har en stor matsal. Det är byggt med en lång korridor på betongfundament. In till höger här går ett antal långa korridorer där  rummen finns. Den delen består av träkasetter som sammanfogats på ett sätt som inte varit helt lyckat. Det var i alla fall Rolands teori. Golvet går lite opp och ner och knarrar överallt. Vårt rum, 234, var extremt. Först när man kom in så lutade det oppför, när man kom till mitten så knarrade det ordentligt, nej faktiskt brakade och sen gick det nerför. Jag hoppade till när vi klev in första gången och tänkte att nu ramlar vi igenom golvet, men det höll. 

Annars var hotellet helt ok, med god service, trevlig personal, bra mat, rent och fint, snyggt inrett i minimalistisk stil om än lite billig finish.

Och så fick alla som bodde i dubbelrum presentkort på 150 SEK att handla för i det stora köpcentret bredvid. Inte helt fel.

Äntligen finns det blå kläder i butikerna. Det är olika nyanser av blått; riktigt kärringblått med marint, koboltblått, lite mer ljust åt jeans och åt viol. Det finns enfärgat,  blommigt och geometriska mönster.  Bara att välja och vraka alltså. Just här var det inte värsta bylsiga volangflaxet heller utan lite  renare linjer.

- Det är tre år sen vi hade blått som modefärg och så många blå plagg som nu, sa hon som jobbar i PM i köpcenter i Charlottenberg.

PM betyder "Personligt mode" tror jag och jag har aldrig sett den affären någon annanstans. Den är antagligen av norskt ursprung.

Jag gillade det jag såg och för en gångs skull så shoppade jag loss  och kom hem med lite mer än en packe strumpor. Fast kläder är inget av mina intressen, så det blir som det blir; inte så väldigt genomtänkt och flott, mest praktiskt och lätt-tvättat



Sen finns det mycket i skalan, bränd umbra - hudfärgat - puder - beige - ljust brun, men det håller jag tassarna ifrån.

... i en kommentar nedan att gubben skulle ha om han gick med mig till Charlottenbergs köpcenter. Kan inte låta bli att skratta för precis nu kom gubben med en guldmedalj och ett diplom. Han var alltså inte med mig på köpcenter utan på Jägareförbundets länsförbundsstämma. Och där har han blivit hyllad med en guldmedalj och vidhängande diplom för förtjänstfulla insatser. Nu ska vi äta jägarmiddag och hoppas att supermånen inte ställer till med något elände.

... blir det en tur till idag. Det ligger vid gränsen mot Norge och är rätt stort. Det finns en lista på saker som det ska kollas efter, bl.a. penséer för plantering i kruka. Ok, det är tidigt, men jag testar några i alla fall.

... gjorde vi igår fredag. Himla smarrigt blev det!

På jobbet kan det ibland dyka upp recept från kollegor. Det här nappade jag till mig i förbifarten igår. Med gemensamma ansträngningar fixade jag o gubben sedan till den här rätten i går kväll. Så här gjorde vi:

Ingredienser för 3 pers.

I grillad kyckling
1 liten röd lök
2, 5 dl vispgrädde
1 påse tacokryddor
3 plommontomater
några skedan tacosås
0,5 dl rostade cashewnötter
2 dl riven stark ost

(Jag använder motsvarande mjölkfria produkter förstås!)

Tillagning:

200 grader ugn
Kycklingen i bitar
Koka upp grädden och tacokryddor, låt koka någon minut
Lägg i kycklingbitarna, sjud någon minut
Häll i allt i smord form
Lägg på hackad rödlök, skivade tomater och skeda ut tacosåsen
Strö på osten och cashewnötterna
I ugnen 20 minuter


Servera med kokt ris och fräsch sallad gärna med ananas i.  Nu hade jag inte det hemma, men ett smarrigt rosévin är aldrig fel till kyckling. Det går ju bra med rödvin också till den här rätten eftersom den är rätt så smakrik, kanske ett som inte är som inte är så kraftigt i så fall. 

Det blev ingen bild på anrättningen eftersom vi var jättehungriga och vräkte i oss direkt ;-)

... har målat den här tavlan, en oljemålning med ett fint fågelmotiv, Gulsparvar! 

Jag brukar strosa omkring på vår second handbutik som drivs i Röda Korsets regi. Jag gillar tanken på återanvändning av framför allt bruksföremål. Men ibland blir vandringarna här en nostalgitripp utan inköp.

 Idag torsdag blev besöket speciellt. Jag fick genast vid entrén ögonen på en tavla med fågelmotiv. Den slog mig i magen på något sätt, så där som bilder gör ibland. Jag kände lite på bilden, det fanns tyngd i den, en förgylld kilram i trä, pris 400 SEK. Men viktigast för mig var som sagt att bilden var helt fantastisk! Den var precis upphängd, hade bara funnits på plats en kvart! Jag kollade på den ett par gånger och köpte den direkt i stort sett utan att känna till konstnären eller bilden, bara för att jag tyckte om den. Sen när jag kom hem så kollade jag lite på priser och fann att den här konstnären var expert på just fågelmålningar och att hans bilder såldes på nätauktion för så där 300 SEK och 1000 SEK, så jag hade inte blivit lurad.  

 Men jag struntar i priset, jag gillar bilden högt och rent. Priset blir då av underordnad betydelse.  Enbart den fina förgyllda träramen, så där 60 gånger 70 cm,  torde vara värd en slant. Tavlan  är i alla fall inte till salu. Jag skulle gärna köpa fler bilder av Adon på nätet till hyfsat pris. Den här hamnar nog i tvättstugan som är min kitsch-plats, passar där på de vitmålade putsväggarna med "kristall" och "guldfigurer" runt omkring. Då  får jag se den varje dag.

Jag måste bara lägga ut en bild på dem, Väktarlejonen från Kyoto. De står utanför Etnografiska museet i Stockholm och vaktar. Det är en nygjutning av de gamla figurerna. Lite extra roligt eftersom vår japanska svärdotters pappas släkt och familj kommer från just Kyoto och det var ju där hon och sonen gifte sig. Kyoto är den gamla huvudstaden i Japan. Hon har förresten samurajer längre tillbaka i sin släkt. Fascinerande tanke.

Tänk om de här lejonen kunde vakta Kyoto från eländet med strålning och annat som händer i Japan nu. Hittills har det gått bra i Kyoto, man har inte påverkats av vare sig jordbävningen tsunamin eller strålningen. Jag har precis pratat med Risako. Hon har mostrar och morbröder och kusiner i Tokyo. De förbereder sig genom att samla på sig mat och annat, men har inte just nu planerat att fly någonstans. Man räknar med att detta går över.  

.... har alltid varit äldste sonens favvo-rätt. Nu fick han med sig lite hembakad kaka till Stockholm. Det är farmor som bakar. Den här bilden kom från Holländargatan. Det här äter han med en rejäl portion ketchuip.

... var vi på i kväll onsdag. Roland o jag hade sällskap av Katarina Johannesson, vårt kommunalråd, som också är intresserad av de här frågorna. 

 Norge står inför en omprövning av rovdjursbesluten i sitt Storting (riksdagen) från 2004. Då beslutades om 3 föryngringar och en vargzon i landet, öster om älven Glomma, dvs gränslandskap till Sverige. Om man vill se det befolkningsmässigt så innebär det att man låter en tredjedel av befolkningen bära hela bördan av en vargstam, medan resten av Norge är helt vargfritt. (Fast i praktiken är det väl ungefär så här också, med hela Norrland fritt från föryngring av varg)

Det var en stor församling i Mysen ungdomsskole som ställde frågor till panelen som bestod av mest  Stortingspolitiker, de representerade Arbeiderpartiet, Kristlig Folkeparti, Centerpartiet, Höyre, Fremskrittspartiet och Venstre. Regerar i Norge gör just nu en koalition av Arbeiderpartiet, Centerpartiet och ett till som jag glömt namnet på.

De mest brännande spörsmålen just nu i Norge är

- Vargzonen ska bort, det tycks alla vara överens om. Det är inte juste att några får ta hela smällen.

- Nödvärnsrätt vill man ha för både husdjur och jakthundar i hela Norge. (Där är Sverige lite före)

- Jakt på varg så att man håller nere stammen på rätt nivå.

- Ersättning för det människor som tvingas leva med varg förlorar i form av dödade husdjur, förlorade jaktarrendeintäkter, sämre intresse för friluftsliv (finns norska undersökningar som visar att de som bor i vargrevir använder mindre tid till att vara ute i skog och mark än de som bor i vargfria områden), ersättning för förebyggande åtgärder, ersättning för att ställa om från fåruppfödning till annat som inte är så varghotat.

Man är inte lika upptagna som vi är i Sverige just av frågan om den uteblivna lokala förvaltningen, av de beståndsmål som man struntar i på Naturvårdsverket, av problemet med inavel. Lokal förvaltning berördes men ytligt, beståndsmålen nästan inte alls och inaveln nämndes inte alls.  Däremot ville alla ha ett samarbete med Sverige om rovdjuren eftersom de rör sig över gränserna.

Sen kunde jag inte låta bli att notera vissa inlägg:

- Det går att ersätta förlorad boskap och mistade hundar ekonomiskt, men hur ska ni kunna ersätta förlorad livskvalitet?

- När det gäller beslut om vindkraftverkspark så måste det föreberedas i  många instanser och det ska utredas ordentligt, men hur kunde ni besluta att vi som bor här ska leva i vargzon så snabbt och lättvindigt?

- Om nu guidning i vargrevir ska vara en framtida alternativ inkomstkälla för de bönder som måste ge upp, varför inte ta hit ett djur som verkligen någon vill se och som verkligen är utrotningshotat över hela världen; tigern?

- Är det verkligen tillåtet för staten att landa sina helikoptrar på min mark för att fånga in och märka varg, utan att jag har gett tillstånd till det?


Priset tog nog en representant för föreningen Våra Rovdjur som på fullt allvar menade att det var ett stort problem med att de utegående fåren var så veka numera, om de bara var lite starkare så kunde de klara sig mot varg.

... från Sverige finns redan från Japan!  Man måste beundra detta lands förmåga att organisera sig i alla lägen och agera systematiskt. Katastrofen pågår som värst och man har redan tagit tag i uppbyggnaden för att ge permanenta bostäder åt hemlösa. Just nu verkar det vara 500.000 människor som bor provisoriskt på något sätt antingen för att man flytt eller har fått sitt hem förstört.

Det vankas ett årsmöte i Charlottenberg. Jag har inlägg på kö om väktarlejonen från Kyoto,  om arkitektmuseums utställning, om sonens stekta kaka, om jättegräsanden från båtmässan i Älvsjö, Riche, ja och så den del annat.

Vi är verkligen förtjusta i det gamla golvet i köket - allrummet och skulle helst inte byta ut det. Det är alltså govlet som syns till vänster i bild. Vi lade in det när vi byggde huset 1977 och det har hållit sig fantastiskt bra genom åren. En riktigt lika fin matta kan vi inte få igen det inser vi, men en som liknar i alla fall. Det är provbiten till höger i bild. Kanske blir det den? Jag vet inte än. Jag dammsög i alla fall och hällde ut lite lort på mattan för att kolla. Och det funkar bra, lorten syns inte så bra på någon av mattorna. Och det är förutsättningen. Efter blundern med golvmattan i badrummet, där minsta lilla korn syns och som man får städa varje dag, så gör vi alltid lorttestet på nya golvbeläggningar.

- Det är roligt, jag går liksom omkring och ler hela tiden, sa Malin.

Jag ler igenkännande. Så är det när ett lärarjobb kan fungera bra, man går omkring och ler. Roligt att se hur denna blyga och ambitiösa tjej har gjort stora framsteg, vilket också noteras av eleverna.

Det här blev ett långt inlägg till slut, filat på i flera dagar. Det kan man bara läsa om man är intresserad av skola och skolutveckling! Hoppa annars över det!

"Olika är bäst" var på nåt sätt måttot när vi 1972 startade upp i Signebyns skola med att göra en grupp av barn i åldrarna 5- 9 år. Jag som då var ung och nyutbildad, hade förmånen att få jobba tillsammans med en äldre och mycket klok kollega. Vi slog samman förskoleklass 5-6 åringar med grundskola år 1-3, egentligen för att kompensera för att det var en glesbygdsskola med  få barn i varje åldersgrupp.

Vi tog bort timplan och fasta läromedel, jobbade enbart mot målen, utifrån verkligheten och studiebesök, men samtidigt med ett längre tidsperspektiv än vi gör idag i skolan, inte ett år i taget utan att eleverna efter de här fem åren i verksamheten skulle nå målen. Freinet, Freire och Úlrika Leimar och i någon mån Montessori var våra ledstjärnor.

Jag minns nu inte om varje elev nådde alla mål, men jag minns det märkliga faktum att under de här tio åren så hade vi inte en enda elev som utvecklade läs- och skrivsvårigheter.  Jag skriver med berått mod "utvecklade läs- och skrivsvårigheter".  För med fel bemötande i skolan så tror jag att läs- och skrivsvårigheter utvecklas. Då 1972 - 1982 så visste vi inte så mycket om vad läsmognad innebar och då var det klokast att verkligen invänta barnens läsmognad. De fick lära sig läsa när de själva ville under de här fem åren hos oss. Och vi märkte att det gick väldigt snabbt och enkelt då, när eleverna själva fick bestämma. Några lärde sig som femåringar redan medan andra väntade. Det fanns alltid en nyinlärningsgrupp att hänga på.

 Några barn sysslade också ivrigt med "skolarbete" som 5- 6-åringar för att sedan leka en period längre upp i åldrarna. När barnen själva fick välja så valde de ofta att jobba intensivt med något under en kortare period, för att sedan gå vidare till något annat.

Jag minns också att varje barn fick träna på att planera och utvärdera sitt eget arbete, vecka för vecka i en veckoplanering när de var 7-9 år och varje dag när de var 5-6 år. Stegrande ansvarskrav alltså. 

 De som ville fick turas att vara samtalsledare för alla 15 - 29 eleverna i gruppen i den dagliga presentationen av  färdiga jobb inför gruppen. Syftet var att de skulle tränas till social säkerhet, att hävda sig i en grupp, diskutera på ett ordnat sätt,  fungera i demokratiska arbetsformer.

 Vartannat arbetsområde valde vi lärare utifrån kursplanerna, vartannat valde eleverna själva i en valprocess som innebar att lista alternativ, argumentera för sin favorit och till slut välja genom omröstning med gällande majoritetsbeslut. Sedan tog vi också fram tillsammans hur vi skulle arbeta med området i mindre åldersblandade grupper och redovisa det.  

Hjälpsamhet var alltid uppmärksammat och uppmuntrat. Våra tre arbetsrum var indelade i ljudnivåer, ett helt tyst rum, ett för samtalsnivå och ett för lek. Barnen kunde välja vilket rum de vill sitta och jobba i, det fanns inga fasta platser.

Vi hade också utbyte (skriftligt och via besök)  med en skola med helt annan bakgrund; en friskola i Köpenhamns innerstad / fattigkvarter. Tanken var att det skrivna skulle läsas av någon, inte bara sättas in i en pärm.

Allt enligt devisen; olika är bäst, barn lär mycket av varandra! 

(Numera vet vi mer om vad läsmognad innehåller för ingredienser och kan gå in aktivt tidigare och stimulera. Det ger också bra resultat. )

Men jag tror fortfarande på att olika är bäst. Det är utvecklande  att omge sig med människor med annnan bakgrund, med andra erfarenheter, med olika  nationaliteter, med olika  kompetenser, fast med någon gemensam nämnare, kanske samma humor, eller nåt. Oavsett ålder!

Många studiebesök hade vi under de här tio åren i Signebyns skola, fast aldrig mer än två per vecka. På slutet kunde vi bli fundersamma på värdet av de här besöken. Vad spred vi egentligen? Vi hade ju egentligen bara gjort ett försök att anpassa en liten skola till just de egna förutsättningarna. Arbetssättet hade utvecklats över tid parallellt med att vi faktiskt läste olika pedagoger och gjorde studiebesök och pratade oss samman väldigt mycket. Många timmar av prat blev det och jag har ibland tänkt att tid till den här typen av skolutveckling finns inte idag när lärare måste göra en massa annat än koncentrera sig på undervisning.  Alltsammans var sprunget ur vår´egen önskan om att göra en så bra verksamhet som möjligt för barnen, inte utifrån propåer uppifrån. Dock hade vi gediget och aktivt stöd uppifrån av våra skolledare. Och det var ju tur, för visst var det ett lagbrott att slopa timplanen. Vi hade ingen aning om hur många timmar varje barn gjorde i varje ämne. En del barn valde ju att mest leka sig igenom årskurs ett exempelvis, men gjorde sedan snabbt igen det de behövde senare.

Glömmer aldrig när någon lärare vi inte träffat (jag tror hon jobbade på Gotland) gråtande ringde  oss och frågade hur vi egentligen jobbade med eleverna för hennes rektor hade varit på studiebesök hos oss och nu ville han att hon skulle göra likadant (!!!!) Vi bara baxnade över tanken på att man skulle kunna flytta över ett arbetssätt på order så uppifrån, från ett ställe till ett annat. Det vi gjorde hade ju utvecklats under en lång tid utifrån de förutsättningar som rådde hos oss, med elevgruppen, med våra kunskaper som lärare, med föräldrarnas godkännade osv.

Efter tio år av vridande och vändande på den här verksamheten för att få den så bra som möjligt, så kändes som om vi inte kunde utveckla den mer och vi lämnade den för att syssla med annat, en i taget med ett års mellanrum. Det passade bra eftersom mina egna barn började i  skolan och man ska helst inte ha de egna ättlingarna i undervisning.

Detta var bara en yrkesmässig nostalgitripp! Ville ha den dokumenterad. Den här tiden finns för mig alltid med som en slags referensbotten tror jag.

Det här är en märklig entrérätt, eller förrätt, men den har en strykande åtgång, tack Kathrine!:

Värm chips i ugnen bara tills de svettas lite (bränn inte, det går snabbt, jag brände första omgången!), smula getost ovanpå och så strö över kärnor av granatäpple. In i ugnen igen ett tag. Ställ fram på bordet och låt gästerna plocka i sig för hand. Funkar också som plockmat medan man lagar kollektivt käk.

Vi testade vanliga chips och lantchips och jag tror att lantchipsen vann.

Granatäpple är inte så lätt att hantera. Man ska inte ha med det vita, det är beskt. Jag försökte ta ur dem med sked men det var inte lätt. Bättre att skära i fjärdelar och  vränga den klyftan, då sprätter kärnorna liksom ur, nästan av sig själva. Och de är himla goda. Det blir syrlig sötma från dem, salt från chipsen och lite beska från osten. Bra combo!

... är det här. Dotter i Umeå har just köpt den här lilla kattungen av den rasen i Stockholm. Det är en speciell katt som är mer social än katter annars är, den vill helst leva tillsammans med flera katter. Påminner så till vida om hundar och det här blir för dotter och barnbarn istället för att skaffa en ny hund. Deras gamla hund Sione måste ju avlivas eftersom hon blev sjuk. Dotter har alltid levt med djur av olika slag och det har varit ett stort intresse. Öronen är väldigt stora i förhållande till kroppen när de är kattungar men blir i proportion lite mindre senare. Kolla tassarna! De ser speciella ut! Och ögonen är väldigt vackert blå. Det här handlar alltså om innekatter.

... och besökte oss på sportlovet. Det var efterlängtat! Här nedan är vi ute och grillar nere vid sjön. Moses och Isak kunde åka  i backen.




Så här ser tjärnet ut ungefär nu, det är lite öppet vid älven.


Isak delade Rolands intresse för hugging. Här lastar de av




Här vinschar Isak med Roland. Han lärde sig att trycka på rätt knapp när Roland gjorde tecken med handen och kunde alltså spela hem stockarna.


Här är vi på sparktur upp till Spriklerud. Moses vilar på vägen.

Vi har inte sett några deltävlingar, för de har varit så tråkiga,  men kollar nu på finalen. De första deltagarna var förfärliga. Men sen blev det bättre:

Jag hoppas på Playtones "The king"  som etta förstås, vi har till och med röstat. Som tvåa vill jag se Eric Saade "Popular" och som trea låten "Me and my drum".

Bästa framträdandet i kväll hade Dynazty (stavning), hårdrockbandet som gjorde ett mellanspel! Bäst!!

Sämsta framträdandena var diagnoserna mellan låtarna

Uppdaterat:  Playtones kom alldeles för långt ner; orättvist, gäller också Me and my drum. Eric Saade var tippad förstås och vann både den internationella omröstningen och den svenska. Så han kan ha en chans. Kul för lilla Lova, Petra och Johans 8-åring som  var med i publiken och som gillar Eric. Eric är även Saschas favorit och de hemmavarande barnens Markus o Carin. Fast jag retar mig på byxorna, det är ingen ordning på dem., liknar mest kallingar.

Framöver skriver jag inlägg  om Moderna museet, om barn och barnbarns besök, om utvärderingseländet i skolan, om Fotografiska museet, om evenemang i Sillerud framöver, om Fotografiska museet, om Signebyn, om en smarrig entrérätt med chips (?),   om båtmässan, om ny golvmattefunderingar, om arkitektmuseum och Christian Ericsson, om dotters nya orientaliska kattunge och en del annat. Fattar inte varför det är så trångt just här i min blogg! ;-)

Vad är det? Juholt påstår att han är det. Jag vet folk som är sambo, särbo och iblandbo, men jag har aldrig hört om delbo.

... blir man på något sätt glad av. Det blir jag nog alltid av vårsalongen förresten.  Jag märker att jag går där och ler när jag ser bilderna och figurerna och det gör de flesta andra också. Bilderna från besöket i Stockholm sportlovsveckan.

 Det mest iögonfallande är förstås de två  lindstockarna med utskurna figurer. Man häpnar över att det är möjligt och det är så bra gjort dessutom. Den är inte bara ett gott hantverk i trä, den förmedlar också någonting till betraktaren, en känsla av panik, myller, tvång, fångenskap, vädjan om hjälp. Varje besökare får säkert sina associationer, mina går osökt till Libyen och folkets befrielsekamp som just nu verkar förtvivlad.

Karola Messner   Cycle of Life, lindstam utskuren ur




Karola Messner, In the light of Evolution, utskuren ur en lindstam

Figuren nedan är det första som möter när man kommer in i ett av utställningens rum och det är ett överraskningsmoment som heter duga. Det är också en figur som berör betraktaren, han ser så snäll och ful ut, man blir undrande över om det är människa eller djur eller ett sagoväsen.  Han uppväcker medkänsla hos mig.



AnnSofie Östlunds Orakel




Den här lampan gick nog många förbi men lampor är min passion så jag kollar. Skulle jag gärna ha.


Glömde ta reda på konstnärens namn, vet inte om jag hittade det ens.

I alla sin enkelhet, mot den stora tomma vita väggen bakom så blev den här nästan självlysande cirkeln effektfull, blickarna dras dit och stannar där. Och så fundrar man över hur det gick att göra den här punkten så nästan självlysande utan att den innehåller något som lyser. Förstår inte hur det gått till.

Magdalena Svenssons  30 september 2010

Stureplan överväxt med frodig grönska är en fascinerande bild, kanske av en framtid?

Nils Wåhlins Inne är ute


Det här gigantiska kollaget av små glaspärlor måste man också kika noga på.

Sara Mirzajanzedehs Total Eclipse


Återigen, stickad korv kanske inte är stor konst, men jag älskar den i alla fall.

Frida Berntsson No name  Stickad installation

... har vi, äldste sonen Markus och fästmö (heter det väl när de är förlovade minsann!)  Carin är på väg hit och ska tillbringa helgen med oss. Det ska bli trevligt. Just nu ringde de och befinner sig i Karlstad. Bara åtta mil kvar.

Jag ligger helt fredagstrött och utslagen medan gubben dammsuger. Ska lägga ut lite bilder på dotter och familj som var här sportlovet.

Nu måste ni titta på Antikrundan! Suss, Leontina på bloggen kanske är med med sitt fina skåp! Hon var i alla fall filmad, men vi vet inte om det kommer med. Men eftersom jag vet hur trevlig Suss är så¨tror jag att hon kommer att vara där.

Och kolla slipsen, den blommiga + den rutiga skjortan på min favvogubbe, jag minns inte vad han heter. Vilken kombination.

... hade Roland idag i riksdagen. Man fick träffa departementsfolk och riksdagsmän och gå igenom konsekvenserna av att Naturvårdsverket missat riksdagens intentioner i rovdjursfrågorna. Regeringens företrädare i frågorna begär nu in förklaringar från verket varför man agerat som man gjort och detta ska analyseras. Det är ju faktiskt regeringen som är ansvarig för att deras verk genomför de beslut som är politiskt fattade. Ett statligt verk kan inte få tillåtas utveckla sig till en arena för enskilda personers privata agendor, vilket redan påpekats i en undersökning om varför man har problem att förankra rovdjurspolitiken bland vanligt folk. Sedan blir det en uppvaktning, där bl.a. Roland kommer att delta, hos inblandade ministrar med krav på att det lokala inflytandet som det finns riksdagsbeslut på, måste genomföras. Det rör på sig i alla fall. Ibland blir det utdelning av såna här långa och dryga resor till huvudstaden.


Kön i riksdagens matsal! Maten var dock rätt oglamourös; slottsstek.

... åker jag nu, äntligen! Och gubben försvann hemifrån redan klockan fem. Han ska till riksdagen och prata havererad rovdjurspolitik med Alliansriksdagsmän. Det är stor besvikelse ute landet över att Naturvårdsverket struntar i riksdagsbeslutens intentioner. Antingen måste regeringen ta verket i örat, eller också måste man ändra lagstiftningen är budskapet.

... sågs söndag morgon kl 7.00 sägs det från tillförlitligt håll. Det var en person på väg till skidtävling i Norge på morgonen som fick se dem. De gick i den bana som man plogat upp för att kunna köra bil på isen. Hoppas någon har rapporterat till länsstyrelsen.

... såg vi. Det var vackert uppdukat med silverföremål över tid.  Man ler lite när man ser det och tänker att silver var så pass billigt att man kunde kosta på sig stora och ibland oerhört smaklösa föremål till dukningen, typ vaser och uppläggningsarrangemang som var pompösa och nästan osannolika. Men här finns förstås också det mer sparsmakade och stilfulla.

Absolut värt ett besök är utställningen, det finns flera bord uppdukade med olika teman, bl.a. ordnat efter tidsepok.

Det är nåt fel på mig kan jag konstatera efter några dagars besök i huvudstaden. Jag fixar inte det som hänger i butikerna, de här flaxiflaxplaggen med lager på lager, stora sjok av volanger och fejkspetsar! Det går inte att hänga på oss gamla lönnfeta tyngdlagsdrabbade kärringar. Om vi till äventyrs lyckats förvilla bort häxlooken innan så kommer den absolut tillbaka med de här kläderna. Blåkulla nästa! Bara kvasten som fattas!



eller den här myspysoveralle ;-)



Tur att jag har gammalt att slita på tills det blir ett nytt mode. Hoppas mycket på marint som enligt expertis ska bli modernt nu. Det är en snäll kärringfärg.

Det sparades alltså in på shoppingen, bara en kort tur i Gallerian vid Sergels torg.


Det sparades in på massage också kan jag säga. Gubben som har kroppsarbete kunde behöva lite massage tyckte jag, men han ville inte bli knövad av den här mannen med de muskulösa underarmarna (som Jan Guillou!), fast jag försökte marknadsföra idén. ;-)).  Det gick lättare att locka till bords!


Något som inte sparades på var alltså maten. Här är Roland beredd att kasta sig över Norrländska specialiteter på hotellet, Sergel Plaza. Det var röding, lök, löjrom, mandelpotatis, västerbottenspaj, renklämma bl.a. Kul tallrik! Till det veteöl ser jag.

Sista kvällen på hotellet så träffade vi Rolands barndomsvän Roy H och hans fru Greta. Det var en lätt stimmig kväll med massor av prat och gott humör och nostalgi. Det var knappt servitrisen lyckades ta upp beställning.  Ändå kom vi på efteråt en hel del som vi glömt prata om.

Jag träffade också nyupptäckt släkting som bor i Nynäshamn och vi pratade ett par timmar över en fika på hotellet. Det var oerhört spännande och speciellt.

När jag orkar så ska jag lägga in mer från Stockholmsbesöket; Melandes fisk,  konstmuseerna, Etnografiskas vodou, Riche, Fotografiska och så. Sen ska jag gå en runda och läsa bloggar, vilket jag inte alls gjort när vi varit bortresta. Men just nu har jag goda skäl att ta igen mig och sova ett tag.

... och jag tror inte enda ögonblick på familjeskäl som han bl.a. anger. Däremot tror jag att han vet att det kommer att föreslås en manlig ledare för partiet och då måste partisekreteraren bli en kvinna. Han förgriper det som annars skulle komma; snöret. Om han verkligen velat avgå själv så hade han gjort det  i samband med Mona S avgång. Det är flera partier som har bekymmer just nu inte bara (C ).  Och inte tycker jag att det stämmer som Baylan sa; att manegen är krattad för valet av partiledare. Det är märkligt rörigt och märkligt tyst utåt och man kan ana att det kokar av aktivitet under ytan, det som brukar kallas lobbying. Det är klart att var och en kämpar i det tysta just nu för sin egen kandidat. Det kan bli en hård kamp nu när det inte finns någon enstaka person som alla självklart ställer sig bakom.

Undrar om IB kommer att gå över till PR-verksamhet, så som Göran Persson gjorde, för nåt ska väl den här arbetsföra och kompetenta karln hitta på att syssla med.

Kolla det bestialiska leendet! Och jag håller med Annaa, dateringen är tveksam, borde vara något senare. Kanske inte ett plagg vi i första hand förknippar med sportsaktiviteter idag! Och att man skulle behöva några speciella kläder för bilturer är ju en märklig tanke.

Det här ger lite extra smak åt älgbiffarna. Om man gör älgfärsen som vanligt med lök, kryddor och ägg i. Sen gör man en tunn biff i pannan, lägger på rejält (helst mer än man ser på bilden här) med en blandning av hackade soltorkade tomater, bostongurka, ost. Sen på med ett lager färs till ovanpå och klämma till i kanterna. Det blir en bullig biff med mycket smak. Sen ska man steka på låg värme så det blir genomstekt innan det bränner, jag har oftast alldeles för bråttom, syns på ett par biffar här.

i sina lokaler och planerar så vitt jag begriper att flytta Järnhandeln från centrum och hit. Synd att ännu fler affärer försvinner från centrum i Årjäng. Men här blir säkert bra och lätt att få parkering precis utanför affären här.

Nu är det på gång i alla fall, byrån är i alla fall på plats och lite till. Men det är inte färdigt än med omgöring i det här rummet. När barnen flyttade hemifrån så blev det liksom rum över. Det här fungerar som klädförvaring, klädvård, gästrum ungefär. Eftersom behovet av mer byrålådor var akut så köpte vi byrån. Den hittad jag på nätet i Köping någonstans och TT hjälpte mig genom att åka dit och ruska på den och kolla om den verkade bra. När hon hade godkänt så skickade vi efter och blev helnöjda. Den är i alla fall på plats liksom den där smideslamphistorien bredvid fönstret. Den är helt ok, hittade jag på vår elaffär här i Årjäng på Smedens torg. En del återstår tills jag fått det här färdigt; nytt sängöverkast exempelvis och några kuddar på sängarna.  Men gardiner blir det inte, vi är inte så bra på det så det är bättre att låta bli. Och den där bokhyllan som syns i spegeln med alla mina gamla studiepärmar ska också bort, bara jag orkar samla mig och slänga. Jag är inte framme där riktigt än. Guldängeln lyckades jag till slut på upp i taket med hjälp av metrev. Han kommer att ha ett vakande öga över gästerna som kvartar här! ;-)

... jag är så oppörd att jag tror snart jag får en hjärinfarkt"

Så sa Stavros i tisdagens  klass 9A. Han var upprörd och förtvivlad över att se elevernas förvirring när deras mattelärare inte kan lära ut ett avsnitt i matten, utan bara stökar till det Stavros försökt landa hos eleverna tidigare under dagen. Han måste lämna klassrummet.

Matteläraren Jonny säger att han lärt sig mer om undervisning på några dagar med Stavros än på hela sin lärarutbildning. På universitetet lärde han sig inte något sånt här om hur undervisning skulle gå till.

Var hände det någonstans?
När blev lärarskickligheten borta ur spelet som en väsentlig faktor i utbildningen? Själva undervisningskunnandet?
Vid vilken tidpunkt inträdde filosofin "Det är bara att gå in och vara sig själv"?

Var det när Lärarhögskolorna skrotades som självständiga yrkesutbildningar på högskolenivå och integrerades med universiteten?

Var det när metodiklärarna slängdes ut, de som hade rätt många lektioner med blivande lärare förr och som knöt ihop praktiken med teorin i samband med praktikperioderna ute på skolorna? (Eller de kanske är tillbaka igen?)

Var det när lärarutbildningarna började fyllas av människor som egentligen hade velat bli något annat, men som fick bli lärare när poängen inte räckte till förstahandsvalet?

Lärarutbildningarna har ju förlängts så till den grad att tiden måste räcka ¨både för ämneskunskaperna och för lärarkunskaper, för didaktiska kunskaper.