Signebyns skola 1972 - 1982
Det här blev ett långt inlägg till slut, filat på i flera dagar. Det kan man bara läsa om man är intresserad av skola och skolutveckling! Hoppa annars över det!
"Olika är bäst" var på nåt sätt måttot när vi 1972 startade upp i Signebyns skola med att göra en grupp av barn i åldrarna 5- 9 år. Jag som då var ung och nyutbildad, hade förmånen att få jobba tillsammans med en äldre och mycket klok kollega. Vi slog samman förskoleklass 5-6 åringar med grundskola år 1-3, egentligen för att kompensera för att det var en glesbygdsskola med få barn i varje åldersgrupp.
Vi tog bort timplan och fasta läromedel, jobbade enbart mot målen, utifrån verkligheten och studiebesök, men samtidigt med ett längre tidsperspektiv än vi gör idag i skolan, inte ett år i taget utan att eleverna efter de här fem åren i verksamheten skulle nå målen. Freinet, Freire och Úlrika Leimar och i någon mån Montessori var våra ledstjärnor.
Jag minns nu inte om varje elev nådde alla mål, men jag minns det märkliga faktum att under de här tio åren så hade vi inte en enda elev som utvecklade läs- och skrivsvårigheter. Jag skriver med berått mod "utvecklade läs- och skrivsvårigheter". För med fel bemötande i skolan så tror jag att läs- och skrivsvårigheter utvecklas. Då 1972 - 1982 så visste vi inte så mycket om vad läsmognad innebar och då var det klokast att verkligen invänta barnens läsmognad. De fick lära sig läsa när de själva ville under de här fem åren hos oss. Och vi märkte att det gick väldigt snabbt och enkelt då, när eleverna själva fick bestämma. Några lärde sig som femåringar redan medan andra väntade. Det fanns alltid en nyinlärningsgrupp att hänga på.
Några barn sysslade också ivrigt med "skolarbete" som 5- 6-åringar för att sedan leka en period längre upp i åldrarna. När barnen själva fick välja så valde de ofta att jobba intensivt med något under en kortare period, för att sedan gå vidare till något annat.
Jag minns också att varje barn fick träna på att planera och utvärdera sitt eget arbete, vecka för vecka i en veckoplanering när de var 7-9 år och varje dag när de var 5-6 år. Stegrande ansvarskrav alltså.
De som ville fick turas att vara samtalsledare för alla 15 - 29 eleverna i gruppen i den dagliga presentationen av färdiga jobb inför gruppen. Syftet var att de skulle tränas till social säkerhet, att hävda sig i en grupp, diskutera på ett ordnat sätt, fungera i demokratiska arbetsformer.
Vartannat arbetsområde valde vi lärare utifrån kursplanerna, vartannat valde eleverna själva i en valprocess som innebar att lista alternativ, argumentera för sin favorit och till slut välja genom omröstning med gällande majoritetsbeslut. Sedan tog vi också fram tillsammans hur vi skulle arbeta med området i mindre åldersblandade grupper och redovisa det.
Hjälpsamhet var alltid uppmärksammat och uppmuntrat. Våra tre arbetsrum var indelade i ljudnivåer, ett helt tyst rum, ett för samtalsnivå och ett för lek. Barnen kunde välja vilket rum de vill sitta och jobba i, det fanns inga fasta platser.
Vi hade också utbyte (skriftligt och via besök) med en skola med helt annan bakgrund; en friskola i Köpenhamns innerstad / fattigkvarter. Tanken var att det skrivna skulle läsas av någon, inte bara sättas in i en pärm.
Allt enligt devisen; olika är bäst, barn lär mycket av varandra!
(Numera vet vi mer om vad läsmognad innehåller för ingredienser och kan gå in aktivt tidigare och stimulera. Det ger också bra resultat. )
Men jag tror fortfarande på att olika är bäst. Det är utvecklande att omge sig med människor med annnan bakgrund, med andra erfarenheter, med olika nationaliteter, med olika kompetenser, fast med någon gemensam nämnare, kanske samma humor, eller nåt. Oavsett ålder!
Många studiebesök hade vi under de här tio åren i Signebyns skola, fast aldrig mer än två per vecka. På slutet kunde vi bli fundersamma på värdet av de här besöken. Vad spred vi egentligen? Vi hade ju egentligen bara gjort ett försök att anpassa en liten skola till just de egna förutsättningarna. Arbetssättet hade utvecklats över tid parallellt med att vi faktiskt läste olika pedagoger och gjorde studiebesök och pratade oss samman väldigt mycket. Många timmar av prat blev det och jag har ibland tänkt att tid till den här typen av skolutveckling finns inte idag när lärare måste göra en massa annat än koncentrera sig på undervisning. Alltsammans var sprunget ur vår´egen önskan om att göra en så bra verksamhet som möjligt för barnen, inte utifrån propåer uppifrån. Dock hade vi gediget och aktivt stöd uppifrån av våra skolledare. Och det var ju tur, för visst var det ett lagbrott att slopa timplanen. Vi hade ingen aning om hur många timmar varje barn gjorde i varje ämne. En del barn valde ju att mest leka sig igenom årskurs ett exempelvis, men gjorde sedan snabbt igen det de behövde senare.
Glömmer aldrig när någon lärare vi inte träffat (jag tror hon jobbade på Gotland) gråtande ringde oss och frågade hur vi egentligen jobbade med eleverna för hennes rektor hade varit på studiebesök hos oss och nu ville han att hon skulle göra likadant (!!!!) Vi bara baxnade över tanken på att man skulle kunna flytta över ett arbetssätt på order så uppifrån, från ett ställe till ett annat. Det vi gjorde hade ju utvecklats under en lång tid utifrån de förutsättningar som rådde hos oss, med elevgruppen, med våra kunskaper som lärare, med föräldrarnas godkännade osv.
Efter tio år av vridande och vändande på den här verksamheten för att få den så bra som möjligt, så kändes som om vi inte kunde utveckla den mer och vi lämnade den för att syssla med annat, en i taget med ett års mellanrum. Det passade bra eftersom mina egna barn började i skolan och man ska helst inte ha de egna ättlingarna i undervisning.
Detta var bara en yrkesmässig nostalgitripp! Ville ha den dokumenterad. Den här tiden finns för mig alltid med som en slags referensbotten tror jag.
"Olika är bäst" var på nåt sätt måttot när vi 1972 startade upp i Signebyns skola med att göra en grupp av barn i åldrarna 5- 9 år. Jag som då var ung och nyutbildad, hade förmånen att få jobba tillsammans med en äldre och mycket klok kollega. Vi slog samman förskoleklass 5-6 åringar med grundskola år 1-3, egentligen för att kompensera för att det var en glesbygdsskola med få barn i varje åldersgrupp.
Vi tog bort timplan och fasta läromedel, jobbade enbart mot målen, utifrån verkligheten och studiebesök, men samtidigt med ett längre tidsperspektiv än vi gör idag i skolan, inte ett år i taget utan att eleverna efter de här fem åren i verksamheten skulle nå målen. Freinet, Freire och Úlrika Leimar och i någon mån Montessori var våra ledstjärnor.
Jag minns nu inte om varje elev nådde alla mål, men jag minns det märkliga faktum att under de här tio åren så hade vi inte en enda elev som utvecklade läs- och skrivsvårigheter. Jag skriver med berått mod "utvecklade läs- och skrivsvårigheter". För med fel bemötande i skolan så tror jag att läs- och skrivsvårigheter utvecklas. Då 1972 - 1982 så visste vi inte så mycket om vad läsmognad innebar och då var det klokast att verkligen invänta barnens läsmognad. De fick lära sig läsa när de själva ville under de här fem åren hos oss. Och vi märkte att det gick väldigt snabbt och enkelt då, när eleverna själva fick bestämma. Några lärde sig som femåringar redan medan andra väntade. Det fanns alltid en nyinlärningsgrupp att hänga på.
Några barn sysslade också ivrigt med "skolarbete" som 5- 6-åringar för att sedan leka en period längre upp i åldrarna. När barnen själva fick välja så valde de ofta att jobba intensivt med något under en kortare period, för att sedan gå vidare till något annat.
Jag minns också att varje barn fick träna på att planera och utvärdera sitt eget arbete, vecka för vecka i en veckoplanering när de var 7-9 år och varje dag när de var 5-6 år. Stegrande ansvarskrav alltså.
De som ville fick turas att vara samtalsledare för alla 15 - 29 eleverna i gruppen i den dagliga presentationen av färdiga jobb inför gruppen. Syftet var att de skulle tränas till social säkerhet, att hävda sig i en grupp, diskutera på ett ordnat sätt, fungera i demokratiska arbetsformer.
Vartannat arbetsområde valde vi lärare utifrån kursplanerna, vartannat valde eleverna själva i en valprocess som innebar att lista alternativ, argumentera för sin favorit och till slut välja genom omröstning med gällande majoritetsbeslut. Sedan tog vi också fram tillsammans hur vi skulle arbeta med området i mindre åldersblandade grupper och redovisa det.
Hjälpsamhet var alltid uppmärksammat och uppmuntrat. Våra tre arbetsrum var indelade i ljudnivåer, ett helt tyst rum, ett för samtalsnivå och ett för lek. Barnen kunde välja vilket rum de vill sitta och jobba i, det fanns inga fasta platser.
Vi hade också utbyte (skriftligt och via besök) med en skola med helt annan bakgrund; en friskola i Köpenhamns innerstad / fattigkvarter. Tanken var att det skrivna skulle läsas av någon, inte bara sättas in i en pärm.
Allt enligt devisen; olika är bäst, barn lär mycket av varandra!
(Numera vet vi mer om vad läsmognad innehåller för ingredienser och kan gå in aktivt tidigare och stimulera. Det ger också bra resultat. )
Men jag tror fortfarande på att olika är bäst. Det är utvecklande att omge sig med människor med annnan bakgrund, med andra erfarenheter, med olika nationaliteter, med olika kompetenser, fast med någon gemensam nämnare, kanske samma humor, eller nåt. Oavsett ålder!
Många studiebesök hade vi under de här tio åren i Signebyns skola, fast aldrig mer än två per vecka. På slutet kunde vi bli fundersamma på värdet av de här besöken. Vad spred vi egentligen? Vi hade ju egentligen bara gjort ett försök att anpassa en liten skola till just de egna förutsättningarna. Arbetssättet hade utvecklats över tid parallellt med att vi faktiskt läste olika pedagoger och gjorde studiebesök och pratade oss samman väldigt mycket. Många timmar av prat blev det och jag har ibland tänkt att tid till den här typen av skolutveckling finns inte idag när lärare måste göra en massa annat än koncentrera sig på undervisning. Alltsammans var sprunget ur vår´egen önskan om att göra en så bra verksamhet som möjligt för barnen, inte utifrån propåer uppifrån. Dock hade vi gediget och aktivt stöd uppifrån av våra skolledare. Och det var ju tur, för visst var det ett lagbrott att slopa timplanen. Vi hade ingen aning om hur många timmar varje barn gjorde i varje ämne. En del barn valde ju att mest leka sig igenom årskurs ett exempelvis, men gjorde sedan snabbt igen det de behövde senare.
Glömmer aldrig när någon lärare vi inte träffat (jag tror hon jobbade på Gotland) gråtande ringde oss och frågade hur vi egentligen jobbade med eleverna för hennes rektor hade varit på studiebesök hos oss och nu ville han att hon skulle göra likadant (!!!!) Vi bara baxnade över tanken på att man skulle kunna flytta över ett arbetssätt på order så uppifrån, från ett ställe till ett annat. Det vi gjorde hade ju utvecklats under en lång tid utifrån de förutsättningar som rådde hos oss, med elevgruppen, med våra kunskaper som lärare, med föräldrarnas godkännade osv.
Efter tio år av vridande och vändande på den här verksamheten för att få den så bra som möjligt, så kändes som om vi inte kunde utveckla den mer och vi lämnade den för att syssla med annat, en i taget med ett års mellanrum. Det passade bra eftersom mina egna barn började i skolan och man ska helst inte ha de egna ättlingarna i undervisning.
Detta var bara en yrkesmässig nostalgitripp! Ville ha den dokumenterad. Den här tiden finns för mig alltid med som en slags referensbotten tror jag.
Kommentarer
Postat av: Ailas
Tack för denna tur, intressant läsning! Åren går, nya trender även inom skolan. Fast människornas förutsättningar är inte så mycket annorlunda. Ibland har jag tyckt att mycket har slitits sönder helt i onödan, för det fanns så mycket som var bra. Människor som kan har inte alltid tillfrågats.
Jag hoppas att du vill och orkar dokumentera mer och kanske dela med dig till intresserade blivande lärare innan du lämnar skolan, för tänk så mycket kunskap som försvinner nu när många av "de gamla" stänger klassrumsdörren för sista gången...
Trackback