9A : "Hjärtinfarkt...
Så sa Stavros i tisdagens klass 9A. Han var upprörd och förtvivlad över att se elevernas förvirring när deras mattelärare inte kan lära ut ett avsnitt i matten, utan bara stökar till det Stavros försökt landa hos eleverna tidigare under dagen. Han måste lämna klassrummet.
Matteläraren Jonny säger att han lärt sig mer om undervisning på några dagar med Stavros än på hela sin lärarutbildning. På universitetet lärde han sig inte något sånt här om hur undervisning skulle gå till.
Var hände det någonstans?
När blev lärarskickligheten borta ur spelet som en väsentlig faktor i utbildningen? Själva undervisningskunnandet?
Vid vilken tidpunkt inträdde filosofin "Det är bara att gå in och vara sig själv"?
Var det när Lärarhögskolorna skrotades som självständiga yrkesutbildningar på högskolenivå och integrerades med universiteten?
Var det när metodiklärarna slängdes ut, de som hade rätt många lektioner med blivande lärare förr och som knöt ihop praktiken med teorin i samband med praktikperioderna ute på skolorna? (Eller de kanske är tillbaka igen?)
Var det när lärarutbildningarna började fyllas av människor som egentligen hade velat bli något annat, men som fick bli lärare när poängen inte räckte till förstahandsvalet?
Lärarutbildningarna har ju förlängts så till den grad att tiden måste räcka ¨både för ämneskunskaperna och för lärarkunskaper, för didaktiska kunskaper.
Mitt blodtryck steg också, när Gunilla insåg hur lärarlaget svek eleverna! Hur är detta möjligt och accepterat?
Rektorn tycktes inte heller ha bilden klar för sig, att ALLA i skolan är där för elevernas bästa. Inser inte heller hon vad som krävs av henne som chef?
Lärare hörs ibland klaga över att de saknar "korrektionsmedel", bara ord hjälper inte.
Samma sak tycks gälla för att korrigera lärare som inte gör sitt jobb.
Hur i himmelens namn ska man kunna vända denna utveckling? ? ?
Nu ser jag inte programmet (maken följer det med fasa då han gick på den skolan i sin ungdom...) men frågan känns högst aktuell ändå.
Trots att jag faktiskt undervisat på lärarutbildningen så är jag lika frågande. Omotiverade elever var ett problem, men inte alls hela saken (det finns på andra utbildningar också). Jag tror det var mycket olyckligt att man slängde ut adjunkter med "verklig" lärarerfarenhet för att ersätta dem med disputerade med gedignare ämneskunskaper MEN utan kunskap om yrkeslivet som väntar studenterna.
Jag minns en lärare jag hade på KomVux. Så full av kunskap. Han skulle nog ha kunnat bli professor. Men totalt okunnig på att lära ut. Jag kunde gå från en av hans lektioner och känna att jag kunde mindre än när jag gick dit...
Jag har tyvärr inte sett programmet, men det finns alltför många lärare därute som är på fel plats. Åter andra är fantastiska pedagoger. Tyvärr haltar det för mycket både på samma skola och mellan olika delar i landet. Populära platser får ofta de bästa lärarna.Dom söker sig av förklarliga skäl dit! Barnen får ofta bara tacka och ta emot.....
Ibland tycker jag att föräldrars frånvaro är förvånande. Vi har väl haft förmånen att "orka" vara engagerade föräldrar, men som förälder har man inte mycket till val, det är ju ungens framtid det gäller. Vi har båda "huggit" ett antal gånger när någon av ungarnas skolor visat sig ha lärare som inte varit up to par. Det har inte varit ofta, men när så varit fallet har vi påtalat problemet och det har oftast lett till förändring, på ena eller andra viset.
Men, så har vi ju varit med om att skolledare initialt förnekat lärares brister, men även där har vi så småningom upptäckt att vi haft "rätt" och att vår kritik varit befogad.
Men nr 2, vi har inte bara kritiserat, vi har berömt och berömmer de som gör ett gott arbete också.
Det finns lärare av alla de slag, men lärarutbildningen verkar allt ha sina brister.
Alla:
1. Man måste erkänna på alla nivåer att lärarutbildningen under ett antal år inte förberett lärare för arbetsuppgiften utan lämnat till slumpen (medfödda egenskaper !!!) om den enskilde läraren ska klara av sitt jobb!
Lösning: Arbetsgivaren (ansvarig för att fel personer anställts )tillsammans med staten (ansvarig för den dåliga lärarutbildningen) måste gå in och erbjuda vidareutbildning / coachning till de lärare som inte klarar av jobbet.
2. Kommunerna har fått den fria lönesättningen som ett medel att styra erkänt duktïga lärare till områden / klasser där de bäst behövs, och nu är det dags att man börjar använda den makten. Alltså locka duktiga lärare till besvärliga klasser och besvärliga områden med högre lön, rejält högre lön, istället för att försöka sätta två dåliga lärare på att lösa problemen i en klass. Man måste börja se till ett kvalitativt tänk, inte bara kvantitiativt. Sen måste man också rekrytera bättre med provsanställning som verkligen är en provanställning.- Den som inte klarar av jobbet får sluta efter ett år. Skolan syftar ytterst ändå till att ge eleverna vad de behöver, inte att vara en skyddad verkstad för lärare.
Under min tid på Lärarhögskolan/universitetet fick jag den uppfattningen att lärare skulle bli "bildade". Bildningen fick vi under det tre allmänna block som alla lärare läste gemensamt. Min tolkning av det hela var att var man bara tillräckligt bildad skulle man inte behöva regelrätta metoder i klassrummet utan som den klocka gumma man blivit under de nämnda terminerna skulle man kunna klara av allt man mötte med brillians. Därför var det också viktigt att inte påskynda sin utbildning utan bildningseffekter måste ha en möjlighet att sjunka in så ordentligt att den blir en del av en själv. Jag tänkte många gånger (i mitt eget stilla sinne) att de vill utbilda oss i ren vishet. En vishet som vi skulle ha med oss i alla situationer. Jag såg framför mig hur vi alla muterade till en liten Sokrates som genom rent filosoferande och analyserande lyckades i alla situationer. Vårt metaperspektiv skulle hela tiden vara optimalt och vi skulle alltid väga in en hur många perspektiv som helts när vi hanterade en situation. Vi skulle bland annat se det ur ett elevperspektiv, miljöperspektiv, pedagogperspektiv, skolperspektiv, samhällsperspektiv, kunskapsperspektiv, individperspektiv, gruppperspektiv, framtidsperspektiv, målperspektiv och även ett skolpolitiskt perspektiv. Med allt detta i vår nyutexaminerade ryggsäck skulle vi ha en möjlighet att utvecklas till den "gode" läraren. Jag har svårt att avgöra om detta är ett bra eller dåligt sätt att utbilda lärare, jag kan bara konstatera att tanken visserligen är god men medan man håller på och "bearbetar sin egen bildning" kanske man skulle ha lite nytta av regelrätta och användningsbara metoder i sitt möte med eleverna.
Till utbildningens försvar måste jag dock säga att den bildningstanke som jag här har försökt att förmedla skulle ha statushöjande effekter...om jag förstod det hela rätt. Tänk dig ett helt samhälle som undervisas av små Sokrates gelikar, skulle det inte vara statushöjande så säg. ;-))