Inga Magnusson

Äntligen har jag kommit sanningen på spåren om vilka som bloggar! Myntet föll ner efter kommentaren hos Tjatis nu vid halvsextiden på morgonen. Vi som bloggar är helt enkelt folk som är vakna udda tider på dygnet. Tider då inget sällskap finns i närheten, alla andra snusar lugnt i sina sängar och då sitter / ligger vi bloggare ensamma med vår  dator och är sällskapssjuka och pratsjuka. Kolla bara när inlägg o kommentarer är gjorda; 00.01, 03.32, 06.02 typ!  Alltså egentligen ett gäng sömndruckna, halvsovande, sällskapssjuka typer, inga samhällsomstörtare precis, som det ibland hävdas.

Hur den här hemska tapeten kunde komma upp på hallväggen för 30 år sedan är en gåta! Ännu märkligare är att den fått sitta kvar sedan dess. Nu är medaljongerna moderna igen, om än inte i hela rum, mer som fondtapet.

Vi har varje år sagt att nu ska vi göra om i hallen, lägga in klinker och golvvärme och tapetsera om. Men vi är för lata och oföretagssamma och tapeterna hänger kvar. De är dessutom av en outslitlig kvalitet. De har numera också ett drag av nostalgi över sig såsom varande de enda tapeter i huset som inte bytts ut sedan vi byggde huset. Som vanligt har vi bestämt att vi ska göra om i hallen före jul (? ) Men jag vet hur det blir. Nada, som ungarna brukar säga.

Alltså kolla de här ögonen!! Finns det något ljuvligare än en liten hamiltonvalp!!??
Här är lilla Snoa på sitt första besök här på Liane idag på eftermiddagen. Snoa är alltså den valpen som B och gubben behöll ur Valsas senaste kull. Hon är lugn o fin o ligger snällt i knät. B är ute och biltränar henne ibland och tog en tur hit. Snoa är nu så där en 10 veckor gammal.  Det här vita nästan hjärtformade i pannan är så fint.

Jag skrev för ett tag sedan på bloggen om hårlösa älgar och att man forskar på dem genom att söva dem o märka dem. Man vill alltså veta varför de blir hårlösa och sedan fryser ihjäl. Man har misstänkt älglusflugan.

Hammarström skriver en krönika i Expressen ( han är härifrån krokarna) och han påstår att älglusflugan kan vara helt oskyldig. I Finland, säger han, har man tittat på detta. Alla älgar har massor av älglus men de dör inte förrän de också har en inälvsmask. Och sedan berättar han om parasiter som kryper in i hjärnan på älgarna och gör dem galna. Och att de kan ta fel och istället krypa lägga ägg i människors ögon.

Fast då slutar jag läsa.

Igår flög snöskateungarna ut! Här är det två kvar. Den näst sista har satt sig på kanten  och tvekar en stund inför språnget ut i det okända.


Till slut vågade fågelungen ta språnget ut från boet och landade med mycket flax i den här busken.


Sedan var det bara en kvar. Den hukade en stund nere i boet men flaxade också iväg. Hela trädgården var full av vilsna fågelungar som inte visste riktigt hur de skulle ta sig fram, fågelungar av olika sorter, inte bara snöskator. Mammorna passade på de små och flög ivrigt omkring och försökte mana på  dem och mata dem.  Det var ett väldigt fågelväsen under eftermiddagen och prasslande av fåglar i buskar och snår.  Men på kvällen var det lugnare och fågelsången ljöd istället.

Jag har sedan många år undanbett mig firande på Mors Dag från barnen. Den dagen känns för min del som kommersiell. Men de ringde i alla fall. Till lunch bjöd vi mammorna på mat på golfklubbens restaurang. När vi kom hem så kom M i Signebyn med mannen K med en rolig inbjudan till 60-årskalas. De var ute på en längre promanadtur och hade gått i "Botten". De drack en kopp kaffe här och vi skrattade bort ett par timmar på eftermiddagen. Gubben o M. berättade historier om de gemensamma gamla släktingarna och bekanta i bygden och det finns ett antal orginella typer värda att minnas. Nu skrattade vi så tårarna rann!

Klockan 4 på eftermiddagen måste man bara se Elitloppet på Solvalla. Vid 5 skulle vi komma till svärmor o äta smörgåstårta och tårta o kaffe. Och till slut klockan 7 grillning ute vid sjön i Harnäs. Mellan varven tvättade jag kläder och justerade en husbokning som vi inte begrep och författade ett par lappar som mina elever ska ha med sig hem i morgon.

Jag fick en bukett liljekonvaljer och en biltvätt av gubben och han bjöd på maten på golfklubben. En present till svärmor får komma senare. Vi börjar bli senila, glömde totalt bort att affärerna stängde tidigt igår pga pingstafton.
Nu är det gjort i alla fall och vi har haft en trevlig dag, även om det ser jäktigt ut så här när man berättar om det så har vi haft roligt och det har inte alls känts stressigt.

Grillning i Harnäs i kväll med D och G och dotter K med vän M.

Precis halv  nio kom bävern och simmade tvärs över viken. Det gör han varje kväll samma tid. Han simmar över till andra sidan viken och gnager en god stund på en stor trädstam. Men efter en stund avbryter han arbetet, och går en bit till vänster till en myrstack där det finns en gran med fina färska skott. Dem tar han omsorgsfullt av ett efter ett och mumsar i sig. En slags efterrätt kanske efter den mer beska stammen. Samma procedur varje kväll. Bävern har sin hydda en liten bit härifrån.

Ville bara tipsa om att Gisan som finns på min länklista har två grymt bra historier på sin blogg. De är publicerade en bit ner så man får scrolla. Det är den om kannibalerna och den om lille Olle. Gå gärna in o läs dem!

Så har vi då djur på gården igen. Det är arrendatorerna som har släppt 30 st små kvigor på åkern ner mot sjön. På det sättet kan de gå ner och dricka vatten själva så den detaljen kräver ingen tillsyn. Men vi brukar försöka räkna dem en gång varje dag ändå för säkerhets skull. I bakgrunden ses de tre högarna i björkdungen som är tre st vikingagravar efter hövdingar. Lite till vänster uppe på en hög kulle låg Silleruds kyrka förr. Och bakom oss ungefär låg Signebyns skola.  Vi tog en långpromenad idag med hundarna. Bl.a för att räkna kvigor, prata med K i Signebyn om ett projekt i augusti på Tjolitta och gå förbi Hol o jaga ut A och U på en liten promenad.


Först morrade Oskar lite försiktigt åt kvigorna. De blev genast intresserade av den lille krabaten. Men sedan slickade han dem på nosen och de slickade tillbaka. Det såg väldigt kärvänligt ut. Oskar är en tuffing. Hoppas att han inte får för sig att gå i gryt efter räv till hösten! Våra två stora hamiltonstövare var också med men de var betydligt mer avvaktande till kvigorna.

En vecka gammal är fölungen nu.  Det är det nordsvenska stoet Pilsätra som är mamma.  Fölet är fött den 17 maj, det var Rolands pappas födelsedag och det är Norges nationaldag, så av denne blir det nog något speciellt.  Något namn har det inte blivit än. 
De som tittar på är Cyrak och LIllbraga.
Allt är travhästar ägda  eller tränade av Rolands bror och hans familj. 

Hästintresset är stort  i Årjäng och här fanns en av de första travbanorna i Sverige. Man påstår att här var travets vagga. Det finns nu ungefär 1100 hästar i  kommunen. Det betyder att var tionde invånare är en häst! I 

Hängda kryddor är en bra idé. Här är det timjan, salvia och någon mer örtkrydda som är monterad så att det går att hänga på väggen. Inuti säcken finns jord förstås till växterna att växa i men också ett plaströr att vattna i. Klurigt och praktiskt.

Dessa fick bli grattispresent till våra fotografer på vernissagen, istället för blommor!

Oj, så snabbt de fick fjädrar då! Det var bara antydningar för en vecka sedan och nu är det redan fjäderbeklädda små vingar! De är ena riktiga matvrak.
 
Imorse tog jag bilden när jag passerade på väg till bilen för att åka till jobbet.  Mamman var inte där när jag kom, men kom tillbaka när jag höll på. Hon satte sig i en hög björk bredvid och skällde ilsket kraxande på mig tills jag gick vidare.

Vi hade en helkväll på vår bygdegård Tjolitta med kören Urbandet och Rickard på affären, vår glade och sjungande lanthandlare. Mycket uppskattat arrangemang!

Om jag nu ska fortsätta vara gnällspik så är det vården i Årjäng alltså. Jag har skildrat en del av mina upplevelser därvidlag på kategorin Carema i min blogg. Nu var min mammas astmamedicin på upphällningen. Jag började med att försöka kontakta vårdcentralen i måndags morse mellan 8 och 8.30 två gånger, Gick inte att komma fram. Likadant igår tisdag, två försök samma tid, gick inte. Försökte idag igen mellan 10 och 11, med samma resultat. Då började jag känna lite panik. I mitt jobb kan jag inte sitta timmar i telefonkö och låta barnen gå vind för våg. Jag ringde  till slut något akutnummer  i eftermiddags och de lovade att hjälpa mig.

Läste igår i tidningen att Värmland utmärker sig i särklass med dålig vårdtillgänglighet; endast vart tionde telefonsamtal till vårdinrättning går fram. Vore roligt att se en beräkning vad det kostar att ha så många människor sittandes i telefonkö.

För tydlighetens skull; ingen skugga ska falla över dem som jobbar på vårdcentralen i Årjäng. De gör verkligen så gott de kan utifrån de förutsättningar som bjuds. Och problemen startade inte när Carema tog över utan fanns även tidigare. Detta verkar alltså vara ett värmländskt dilemma.

En del av våra bekanta har slutat att ens försöka med vårdcentralen i Årjäng. Man åker direkt till Säffle, 6 mil bort, istället.

Jag var i Karlstad idag på Värmlands museum med mina elever. Det var en fantastisk resa och verkligen värd de 10 milen o pengarna den kostade. Förr kunde vi åka gratis på kulturbuss till Karlstad men nu är det inte möjligt längre. Det gör att det mest är Karlstadsskolorna och kranskommunerna som utnyttjar de fina möjligheter som finns i residensstaden.  För det är resan som är dyr, själva besöket och visningen är överkomligt.
Men vi fick i alla fall möjligheten att göra det här besöket nu. Vi for för att göra experiment på Teknikklubben Lusten. Det finns en grunduppsättning av teknik som barnen kan testa och sedan ett tema som ändras. Temat nu är trä och papperstillverkning, men kommer att vara ett annat till hösten.

På väg in till teknikavdelningen måste vi gå genom Herulen. Det är en mörk slingrande gång efter vilken Värmlands historia finns uppbyggd i dramatiseringar med bilder och föremål och miljöer. Det är en vandring genom århundradena och lite lagom spännande för 1:or och väldigt lärorik för lite äldre barn.  Jag är jättenöjd med dagen och det var barnen också. Det var verkligen en upplevelse och det pirrade i magen på lite var imorse när vi skulle åka iväg med linjebussen. Inte minst i min. Det är alltid en upplevelse att åka iväg på en sån här resa med ett 20-tal barn på två fröknar. Men barnen gjorde det här suveränt och fick spontant beröm av busschaffören på hemvägen för att de var så trevliga.

När man belyser 50-lappar med ett visst ljus så kan man se den hemliga skriften inuti; vackert röd text som synes här. Och vi fick se ett hemligt nummer inne i tjugosedlarna.





Centrifugalkraft kan man pröva genom att se hur vattnet dras ut mot kanten vid hastig rotation och bollen i mitten kommer att vila torrt.


Man kunde spela på en ljusorgel och titta i oändlighetsspegeln.


Med hjälp av pumpen kunde man pumpa upp trycket i flaskan så den for upp i luften med en smäll. I bakgrunden ses hur två barn testar hur jämnvikt ändras när längden på sittbrädorna ändras.

Medan en grupp sysslade med att göra eget papper så tillverkade den andra gruppen raketer. De var av papper o avpassade för att kunna skjutas upp med tryckluft.



Här skjuts raketerna högt upp i luften med hjälp av en enkel "kanon" gjord av en plastflaska, en cykelslang och ett plaströr. När man hoppar jämnfota på så blir det fart.

På museet finns teknikklubb Lusten. Det var förr det som hette Fiberteket och som fanns på universitetet. Här bjuds barnen naturvetenskaplig förståelse i praktiska experiment. Passar också bra i Värmland där vi har flera stora pappersbuk. Ett passerade vi i Grums på vägen hit idag.  Här få alla göra sitt eget papper. Först vispas pappersmassa.



Sedan sänks en ram med fin väv ner i pappersmassan.



När man lyfter upp ramen så har det blivit ett lager av papper på botten. Det får sedan torka i en ugn och tas med hem. Alla gör sitt eget. Medan en grupp gör detta ¨så gör resten av eleverna raketer.

Nu när jag sett ett annat museum veckan, ett som inte var fint, så är det roligt att idag få komma till vackra Värmlands museum i Karlstad.  Det är byggt i trä och tar därmed upp de värmländska träbyggnadstraditionerna men ger ändå ett modernt intryck. Det är välkomnande, jag trivs i huset och de som jobbar här är alltid vänliga och välkomnande. Ett resultat av arkitekturen?

Huset är byggt kring ett mytiskt himlakroppstema, med spännande sol- och månefönster och andra fina detaljer.  En visning av huset är ett äventyr. 

Här är kompassrosen som en trämosaik i golvet i ett av de vackra rummen.

De växer fort de små snöskateungarna i vår idegran vid husväggen. De gapar hungrigt och föräldrarna flyger i skytteltrafik med mat. Munnarna är verkligen jättelika när de gapar. Det börjar synas antydningar till riktiga fjädrar nu på den tunna blåaktiga huden. Det ser ut att vara 5 stycken.

Gullvivorna blommar fantastiskt runt huset, rikligt och överallt!!  De är inte planterade, det är bara gratispassagerare som hängt med buskar som jag tog med från mitt föräldrahem. De här blommorna känns som en blinkning därifrån, det hus som numera är sålt till främmande människor.

Men allt växtligt har inte tålt vintern så bra. Björkarna på Brogärdet har farit illa. Vi planterade dem ganska stora och det ger väl dåliga odds, flera har dött i vinter tyvärr.

Ja , nu äntligen nästan 12 timmar efter jag klickade på knappen för att ändra stilmall så är den ändrad. Tur att jag läste innan hos Annaa att det skulle komma att ta tid. Annars hade jag väl rivit ner himmel o jord. Man kan undra hur det går till? Kanske tas ordern emot helt manuellt och sedan får någon stackars oavlönad praktikant sitta där och ändra varje lite blogginlägg, två år bakåt några varje dag! 

Asch så är det naturligtvis inte!! Jag fattar det, även om jag inte fattar så mycket i den här världen!
Men nu är det gjort och det får duga. Jag vänjer mig väl. Och signalerna från läsarna är positiva, nu går det att läsa och ta sig ända ner till kommentarerna.

Jag slet med mig en pocketbok till Jönköping. Det är alltid bra att ha något att läsa så där på en resa. Jag hade en känsla av att M. F. s böcker brukar vara bästsäljare och att jag har gillat någon bok förut. Lagom lättuggat och enkelt.

Nu känns det lite knepigt att klaga på något som döda har gjort men författare är ju ofta döda eller hur man ska uttrycka det, så de får väl finna sig i det. Å andra sidan har M. F. fått oerhört mycket beröm för sina böcker och dessutom sålt dem till en förmögenhet. Den, om jag minns rätt,  ärvdes av  trädgårdsmästaren och en uppslitande familjekonflikt rullades upp i slaskpressen. Kanske är det olika varianter av den konflikten som bearbetas i hennes böcker, vad vet jag.  Hoppas någon initierad läsar rättar mig om jag är helt ute och seglar här.  Minnet börjar bli skraltigt och efter ett långt liv finns ju numera mycket att blanda ihop.

Den här boken var i alla fall en skuffelse! Urtråkig, pratig, kvasipsykologi!!!  
Efter några sidor så inser jag som läsare att här har hon tänkt sig att utifrån ett amatörmässigt resonemang hantera fenomenen pedofili, psykopati,  incest, och depression.  Runt de här begreppen får huvudpersonerna valsa omkring i ett pratigt och overkligt tillrättalagt vardagsliv. (Liknar väldigt mycket mitt litterära hatobjekt nr ett Vita tänder).  Det är mycket  schablonmässigt om mat och dukning och hämtning och lämning och bäddning för att fylla ut så att det ska bli något som hänger ihop. Men jag finner ingen trovärdighet i personskildringen eller miljön och resultatet känns enbart trist.

Jag rekommenderar inte boken. Det bästa man kan säga om den är väl i så fall att den var lättläst. Det var inga problem att läsa ut den som sängfösare två hotellkvällar. Och nu åker den raka vägen i soporna.

På hemvägen från Jönköping gjorde vi oss god tid och tog en sväng till Vårgårda / Alingsåstrakterna för att träffa Lukas hos husse Tore S. Lukas är helbror till vår Jazz och vi tyckte det var spännande att se honom som vuxen.Han blir alltså halvbror till de valparna som jag lagt ut de senaste veckorna på bloggen. Lukas var ju också en livlig hund men väldigt snäll. Rasen är hamiltonstövare förstås.

Så här ser de ut på nära håll, vildsvin. Det är ett av de nya djur vi ska ha i våra skogar nu och det börjar bli vanligt i södra Sverige och i Sörmland exempelvis. De är bra jaktbart vild och smakar läckert.


De här var jättefina. Det är avgjutningar av riktiga fiskar som fångats. Den här mannen gör såna här fina "troféer" av dem.


I samma monter såldes den här nästan oemotståndliga lilla figuren. Den skulle kunna vara present åt någon bekant!

På Elmia Game Fair får man se många olika jakthundar med sina mattar och hussar. Vi träffade ett par ägare till den i Sverige ovanliga rasen: Popovstövare. Det är hundar som används till vildsvinsjakt och det är en jaktform som kommer starkt nu i landet. Det är lugna och modiga hundar med ett stabilt psyke. De jagar ofta flera tillsammans vilket är lite ovanligt för oss. Hare, rådjur, räv och älg jagar vi oftast med ensam hund. Men björn och vildsvin blir väl oftare med flera hundar.


Här är Nässjös jakthornblåsare. Dem pratade vi med. Gubben vill ta hit dem i något sammanhang. Deras spel låter jättefestligt och ovanligt för Sverige. I Tyskland gör man det ofta.


Det small överallt på mässan. Det är ständigt skyttesimulatorer i gång. I Jägareförbundets monter fanns en bra variant för att träna olika situationer av skytte på vilt och den anläggningen kostar bara 30.000 kr. Den kan man köpa in i Värmland och Örebro tillsammans kanske och ha på olika evenemang.


Vi träffade förstås vännen Arnold från Skillingmark. Han utvecklar och säljer Hunters komradiosystem. Här visar han en nyare mindre variant.

(Börjar med att informera om att det kan hjälpa att klicka på F5 eller minimera / maximeraknappen om inlägget hänger upp sig och det inte går att nå ner till kommentarerna)

Det finns säkert snyggare bilder på Jönköpings länsmuseum. Jag bara slängde upp kameran när vi åkte förbi. Försökte tycka att huset var vackert men lyckades inte. Brutal betong kan visst vara vackert men jag vet inte vad som gått snett med det här huset. För lite trä och värme kanske. Det kändes enbart ödsligt och avvisande både ute och inne och lustigt nog var personalen också snäsig och småsur utan anledning. Arkitekturens fel?   Det funkade inte med hängningen heller. Bilder hängdes  ovanför varandra lite hipp som happ, gav ett trångt och överlastat intryck.  Ofta för högt upp för att kunna ses ordentligt i bra perspektiv. Det känns inte behagligt att gå och stirra uppåt på en utställning. Och numreringen var ibland obegriplig / obefintlig. Ibland fanns den nere på golvet av någon outgrundlig anledning när nu konstverken hängde uppe i luften?! 

Ernst Billgrens  verk på utställningen är alltså från Åke o Ingrid Andrén samling. De var tydligen bosatta här i närheten av Jönköping och goda vänner med John E Franzén, professor på konstakademien i Sthlm. Franzén intresserade dem för Billgren redan när Billgren  gick på Valands konsthögskola och idag äger paret Andrén en stor samling av hans konstverk. 

Det är bilder och föremål ur den här samling från 80-talet. som visas nu i Jpg. Det är alltså tidiga verk. Det är alltid spännande att se en tidsepok så här utskuren ur en konstnärs tidigare produktion, tacksamt för jämförelser.
 
Även om här finns  en del bilder som antyder  försök att gå en mer traditionell konstnärsväg, så hade E.B tydligen redan då börjat hitta sin stil: Lekfullheten i temana,  ramen  som en del av bilden, mosaikerna, djuren,  de tredimensionella bilderna. Allt finns med. Fast i de här verken känns stilen mer omogen och ofta liten i formatet. Han har ju kommit att ta ut svängarna betydligt sedan dess och framför allt gått upp i format på ett sätt som i hans konst  känns naturligt. Annars kan det ju ibland upplevas som att en konstnär börjar göra skrymmande konstverk utan annat motiv än att odla den egna uppblåstheten. Gäller oftast manliga konstnärer vad det nu kan komma sig.  :-)

Jag blir glad av Billgrens figurer och bilder. De skojar med mig och sätter samman figurer på ett okonventionellt sätt i en oväntad miljö. De får därmed en helt annan innebörd och lämnar rum för många olika tolkningar beroende på vem  betraktaren är.

Min favorit i den här utställningen är förstås en gammal bekant  tror jag från utställningen på Historiska museet (kan det ha varit där verkligen?)  i Stockholm för rätt många år sedan; Anden som råkar av misstag landa på en gädda. Det är en skulptur föreställande en and som med ena foten dyker ner på en gädda. Den har en hel del mosaik och är ganska stor. Jag ler alltid när jag ser den och kan inte låta bli att fundera på om det någonsin har hänt. Eller om det kanske händer hela tiden, ett drama som vi inte ens har en aning om och aldrig ser för det går så snabbt förbi, liksom andra dramor som vi inte ser och som passerar....... osv. Här är öppet för hur många tolkningar som helst.

Sedan tittade vi lite på utställningen om staden Jönköping, den var enkel och begriplig. Fick lära oss att ordet köping kommer av köpäng; alltså en större plan yta som gick att använda för marknader. Jön ska ha kommit av Juniper, = en eller nåt och här fanns en Junälv, eller Junbäck.  Jönköping har i alla fall historiskt sett varit en moralens och nykterhetens högborg, så det var väl helt rätt att göra ett besök på folknykterhetens dag.

På hotellet åt jag en av de godaste måltider jag någonsin ätit och det i en vacker matsal med utsikt över Vättern. Det var Vätternröding med skaldjur, sparris, rom och skalpotatis. Sparrisen var perfekt kokt, med en hel del tuggmotstånd.



Och desserten var som ett litet konstverk; tre olika sorters sorbeter. En av dem, den gula, måste ha varit gjord på physalis, men jag glömde fråga. Den var i alla fall väldigt god och speciell i smaken.

Från hotellet Winn Quality i Huskvarna efter E4 norrut mot Stockholm var utsikten så här tjusig över Vättern. Det var dessutom tyst och lugnt, ingen trafik som störde, inte ens båttrafik alltså. Trevligt hotell. Det var byggt 1974 och vi fick riktiga nycklar i handen istället för plastkort. Personalen var väldigt tillmötesgående  dessutom.  Långt därborta ser man den udde i Vättern som Elmia utställningsområde ligger på.



Vi fick uppleva en fantastisk solnedgång från hotellet ut över Vättern första kvällen här. Det var verkligen ett färgskådespel som hela tiden ändrade sig fram tills dess att solen försvunnit bakom horisonten.
"Ingenstans är solnedgången så vacker som här" lär Mark Twain ha sagt när han stod här en gång för länge sedan; (vad nu han hade här att göra?).
Kväll nummer två så var det mulet.

Häromdagen fick vi en kul dvärg med en treeggad gaffel av tyska gästerna M. S. och A. som var här och åt lite kvällsmat. Den gick för övrigt att använda till att härma älgarnas lockrop eftersom den var ihålig i botten. (!) Det älgropet är ett ständigt återkommande inslag eftersom det totalt fascinerat vännernas lille son. Medan vi åt så satte jag upp dvärgen på skänken.

På morgonen efter fick jag se att det hade blivit en installation med Dick Bengtsson - tema: Det onda flitiga (dvärgen har ju en treggad gaffel i högsta hugg!) mot det goda loja. Det ser ut som om dvärgen  försöker jaga upp den lata ängeln, den som nöjer sig med att hålla ett vakande öga över vår vandel från en central plats i huset. Han ser och hör allt och rapporterar självklart uppåt.  Nu blir han attackerad och hotad av onda makter, men han tar det med knusende ro och fortsätter att sköta sitt uppdrag!

Om nu Nationalmuseum bjuder på sin motvikt mot den köttslamsiga - kiss- och bajskonsten av idag genom sina utställningar med blommor och 1800-talssvulst, så får det här väl bli mitt eget lilla kitschiga installationsalternativ  :-)

Jag blir i alla fall glad när jag ser deras skärmytsling så nu får de stå kvar ett tag.

Med denna bild så lämnar jag tillfälligt bloggen o huset. Vi har lugnt och fridfullt packat för att åka ner till Jönköping och Elmias jaktmässa ett par dagar. Men jag utgår ifrån att det på hotellet finns en uppkopplad dator som i alla fall går att skriva blogginlägg ifrån. Bilderna får väl komma senare. Nu lämnar vi  huset och våra kära hundar till hus- och hundvakten som ska bo här under tiden.

På nervägen ska vi åka till Åmål ett ärende och sedan till Karlstad för att provköra  en bil åt gubben. Det börjar brännas nu med bilbyte även för honom.

Jag stod o smög bakom husknuten och väntade tills fågelmamman gav sig ut på matjakt. Då tassade jag fram och tog kortet på ungarna. De ser ut att växa och frodas, betydligt större än äggstorleken från förra veckan. En av dem tror att jag är mamman och gapar hungrigt efter mat.

Vi var i Karlstad på Råtorps nya skola på studiebesök idag, jag och några kollegor till. Vi ville kolla hur läromedelsförlaget Serholts laborativa mattemateriel fungerar i verkligheten. Vi fick se det i funktion bland barnen i en årskurs 2 och fick det proffsigt beskrivet av klassens lärare, tillika dotter till läromedlets skapare, Marianne. Det här ser mycket bra ut och är väldigt väl genomtänkt, skapat av en gammaldags lågstadielärare som jobbat i många år med att utveckla sitt arbetssätt. Jag kommer att köpa in delar av det här redan till nästa höst. Sedan, om jag gillar det, kommer det att kompletteras efter hand. Det stämmer väl med hur jag tänker om matte; meningslöst att räkna tal sida upp o sida ner i matteböckerna. Barn behöver göra matematik och prata om det man gör.

Jaha och varför blev den här bilden så suddig nu då??

Det här är i alla fall Liane Gård, en bit av sett från Prästgården i Sillerud. Hit åkte vi igår för att se det sammetsskiftande gröna nysådda som kommer upp nu. Och gubben säger "Inte en käring så långt ögat kan nå."
Då menar han inte att det saknas käringar på två ben i den här utsikten. Käringar kallas här på dialekt också om den som sått en åker har missat en liten bit i sådden. Det syns i så fall nu när grödan är några centimeter hög. Men vår käre arrendator O hade inte gjort några käringar på fälten i år heller så det var fullt godkänt.

När vi sopade taket häromdagen så hamnade ju en del mockel i tujorna under taktfoten och jag försökte få bort det värsta.  Ur en av tujorna  kom en snöskata som en projektil precis framför näsan på mig. Och det var inte så konstigt att hon väntade med att flyga tills jag var alldeles bredvid henne. För när jag böjde undan grenarna i tujan för att skaka dem så fick jag se det här; nykläckta ungar och ett ägg som ännu inte kläckt, alternativt inte kommer att kläcka. Jag antar att det kan bli rötägg här också.

Det fick bli en snabb bild och så ut ur busken igen. Men modren verkar inte vara värst bekymrad över vår normala närvaro. Vi rundar den här busken flera gånger per dag och passerar bara några decimeter från boet som är i ansiktshöjd.

Ska bli spännande att se om hon får föda upp dem i fred tills de blir flygfärdiga. Hon har några kämpiga veckor framför sig. Jag är för dåligt bevandrad i fågelkunskap för att veta om hon kan räkna med hjälp från fadren eller om hon är singelförälder.

Kommentarerna i min egen blogg och även andras har jag kunnat läsa och komma in på den senaste veckan. Men nu låste det sig igen och jag kunde använda tipset jag fick: Längst upp i den blå remsan finns tre små fyrkanter. Den till höger är röd med ett kryss i.  Man klickar på fyrkanten i mitten, så släpper låsningen och kommentarerna blir synliga som de ska!!  Mirakulöst enkelt och jag som har varit så arg och härjat så!!!

Tänk om någon vänlig själ hade kunnat berätta om detta tidigare!!

En stillsam Jan Stenmark-bild

Idag söndag har vi mest varit effektiva och arbetssamma. Jag har tvättat och strukit för att vara förberedd inför resan fram i veckan. Planerat skolarbetet åt vikarien för den dagen jag ska vara borta. Och gubben har pysslat på farmen och hjälpt de nyinflyttade vännerna. De kunde tillsammans med vår huselektriker konstatera att tyska lampor inte på något vis passar i Sverige. Det går inte att göra om, bara att köpa nya. Fattar inte varför man inte standardiserar så enkla saker när man nu vill tvinga på folk en massa annat som man varken vill eller behöver ha lika; gurkor o så.

Hur som helst så bjöd vi ikväll in M och hans två  fiskekompisar till en enkle kvällsmat. De kommer från norra Tyskland och har varit här flera gånger varje år sedan vi började hyra ut. De var faktiskt bland de allra första gästerna. Nu bor de på Brogärdet. Sedan kom A och U. med en husnyckel lagom till kaffet. De var jättetrötta av flyttbestyr. Det är inte lätt att flytta hit från ett annat land. Massor som inte fungerar. Inte ens telefon än. Och inget internet! Bara det!

Vi hade roligt i alla fall, blev ju en större flock på 7 pers och skrattade massor. Ni anar inte hur många skämt tyskarna har om Angela Merkel och Helmut Kohl!  Jag har ont i skrattmusklerna i magen.

Undrar hur Stockholmsonen mår idag. Han var med så där 15-talet goda vänner i Sandhamn på svensexa med en av de bästa vännerna. Det blir bröllop neråt Europa i  juni och sonen ska vara toastmaster. En ny erfarenhet tror jag.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka som bara består av två dagar för min del. Onsdag är jag ledig för vår lilla resa. Men de här två dagarna blir det vansinnigt mycket arbete. Ska förbereda samtalen nästa vecka, planera för en utedag och på tisdag ska vi göra ett studiebesök i Karlstad.

,
Det var i lördag middags som vår gode vän A. och U. kom med sitt stora flyttlass från Hamburg till Hol. Det var den egna bilen och en långtradare full. Observera att på bilen finns en Sverigeflagga. Vi hälsade dem välkomna med hornmusik och blommor och flagghissning.

Här ligger Brogärdet, nolare tror jag det kallas. På det byggde vi en av fiskestugorna och för att föreviga åkerns namn så fick huset heta Brogärdet. Bron över älven går precis nedanför här. Sjön syns bakom och ligger närmare än det ser ut på bilden.



Här är premiärgrillningen i fredags på nära håll.

Sofias dansgrupper i Åmål är ett fantastiskt fenomen. Sofia  har lyckats med konststycket att få 400 barn och ungdomar dansintresserade i en liten kommun på sådär 15.000 invånare. Och dessutom har de haft stora framgångar i tävlingsdans inom SVerige och utom. Nu senast i dans SM så tog Åmål hem en seger i par-disco och en i gruppdisco och en tredjeplats i en annan kategori. En del grupper har också tävlat utomlands.

Sofia fyller 30 år i år tror jag och har haft dansundervisning sedan hon själv var barn. 

På uppvisningen igår körde man genomgående ABBA-tema. Elitgrupperna var skickliga och de yngsta otroligt charmiga med streetdans.  När man så här ser grupperna dansa så förstår man något lite av framgångsreceptet. På scenen så är dansandet hela tiden avslappnat, koncentrerat och framför allt roligt. De som dansar ser ut att ha hjärtans roligt när de dansar och det måste vara hemligheten. Sofia lyckas få människor att leva ut sin kroppars inneboende rörelseglädje.

Vi fick se en fin uppvisning igår lördag kväll.

Vi var med goda vänner på Hamncompagniet i Åmål igår lördag kväll. Vi skulle senare se avslutningsshowen på Sofias dansskola och passade på att äta gott innan. Jag kunde inte låta bli att ta en förrätt när det nu bjöds på grillade pilgrimsmusslor. Det var precis så gott som det ser ut på bilden.  Måste börja laga det hemma!

Så fick jag då en gång i livet nöjet att tycka precis som Bert Karlsson: Melodifestivalen är bedrövligt dålig. Jag tyckte så synd om reportern som jag hörde hade all möda i världen att svälja undan sina sarkasmer. De låg ju serverade på fat gång efter annan. Det här evenemanget har urartat till pajaskonster.Vi såg och hörde med ett halvt öra den sista delen men det räckte.

Det slinker in nya länkar ibland på min blogg. Uppmärksam läsare noterar att jag nu lagt in några nya lokala hemsidor och de  är värda besök:

- Årjängs förstås. Där finns allt om Årjäng och om man klickar sig vidare till skolan och Silbodalsskolan och klass
1a där så går det bra att läsa min beskrivning av hur jag tänker när jag lägger upp min undervisning

- Silleruds hemsida med nyheter från bygden här där jag bor och lokala länkar

- Snarkils - Tollersruds byalags hemsida med beskrivningar av hur man gör för att få en trivsam by dit folk vill flytta bara för att det är så trevligt där.

- Björn Alsmarks hemsida. Han är vår lokale dataexpert, en norsk import förstås.

Vi hyr alltså ut två hus till fiskegäster. De senaste veckorna har vi haft gäster från Polen. Först W. Malinovsky med familj. Trevliga människor här för tredje gången. Vi stekte kolbullar nere vid sjön och pratade en kväll om hur man ordnar skola i respektive länder och om fiske och om matvanor och logistik ( W. är chef för någon transporthistoria och äger en parkeringsplats!).

Den här veckan har vi två polska goda vänner som bor en bra bit isär; en i Warsawa och en i Hamburg. De brukar komma hit varje år och fiska någon vecka. En är chef för en av Hamburgs bästa restauranger ( och hade alltså med den färska sparrisen som jag berättade om) och den andre jobbar i Warsawa som jurist åt den polska motsvarigheten till Vattenfall.

Jag måste ju återgälda sparrisen och bjöd hem dem på en enkel måltid med Janssons frestelse och prinskorv och en välgjord sallad. Till efterrätt vanlijglass och varm hjortronsylt. Till slut en espresso. Det är typisk svensk mat som brukar uppskattas och som man inte får utomlands. Hjortron är något som inte är speciellt känt utanför Sveriges gränser verkar det som.

Vi pratade om fiske och om Polens uppbyggnad efter kriget. Det är först nu som man egentligen har haft råd att bygga upp en ny stad och hela Warsawa, åtminstone på ena sidan floden, är en enda stor byggarbetsplats just nu.  Den polska ekonomin går rakt uppåt. Under kommunisttiden fanns inget kapital till en återuppbyggnad. Landet som egentligen är rikt plundrades av Sovjetunionen på sina naturtillgångar och sina matvaror. 

Warsawa är ny inne ett mycket expansivt skede, med en ung karriärlysten befolkning som jobbar hårt och målmedvetet i den nya marknadsekonomin. Staden växer snabbt, alla vill dit.

Man har problem i Polen med utvandringen. Unga människor kan flytta till andra länder och jobba och tjäna bra med pengar. Det lämnar plats för en låglöneinvandring av arbetskraft från de gamla sovjetstaterna, samt Vietnam och Kina. Framför allt människorna från sydostasien jobbar fruktansvärt hårt och tjänar alltså en hel del pengar trots låga löner. Orsaken till att just de ländernas arbetskraft kommer hit kan vara de gamla kommunistiska kontakterna. För man har inte invandring från forna Jugoslavien eller från Turkiet så som man har i Tyskland. Men  på samma sätt som i norra Tyskland o södra Sverige så har man en framväxande opinion mot invandringen i form av mer eller mindre odemokratiska partiers framgångar i de senaste valen. Och det är framgångar inte främst bland skinheads utan bland en äldre befolkning som känner sig snuvade på välfärden. De bor i byar och städer som är mer eller mindre ålderdomshem sedan barn och barnbarn flyttat till jobben i  väst.

Dagens Lassie är att en av våra gäster hade gått på svenskundervisning för länge sedan i samma uppgång som den  Lech Valensca bodde i . Det innebar att han blev avkrävd legitimation av en beväpnad vakt varje gång och förklaring på vad han hade i huset att göra. Lech var fortfarande i hög grad politiskt aktiv.  Vår hamburgboende gäst var en stor sverigefan för övrigt och hans dotter ville gärna göra ett års gymnasiestudier här men chansen var liten att få göra det. Många ville ha de få platser som finns.  Den andre gästen bodde i Solna som utbytesstudent under något  år för ett antal år sedan. Båda kan en del svenska, men bra engelska förstås.  Kvällen gick fort och det är intressant att få inblickar i andra länder och hur man lever där.  Vi hade trevligt och det var många glada skratt också.

Fick just nu ett mail från en annan av våra goda vänner / fiskegäster; W Kleps i Badow att hans terrier blivit jaktchampion.

Vi har alltså efter flera års uthyrning fortfarande trevligt med våra gäster och vi har utbyte av umgänge med dem. Det har blivit många fina kvällar med prat på olika språk, ibland den mest fantastiska blandning av svenska engelska och tyska och teckenspråk. När våra barn hör det så skrattar de hjärtligt, så där kan man bara inte prata enligt dem.  Men det går alldeles utmärkt!

Läser i dagens tidning om att Göran Persson ska bli PR-konsult! Det måste vara dagens skämt med tanke på hur han skötte sin egen PR som statsminister.

Hur smart var det exempelvis att måla den egna  herrgården vackert röd dagarna före valet och bädda för halvsidesbilder med nidartiklar om "godsägare Persson"?  Jag har inga problem med att någon bygger ett stort hus på landet och satsar på kor och jord och skog, men det måste ha retat upp framför allt de egna väljarna.

"Han var nog inte värst mycket socialdemokrat" säger gubben när han läser rubriken.

Jag trodde att han verkligen var det i själ och hjärta och faktiskt tog jobbet av övertygelse, men nu undrar jag. Det är ett märkligt yrkesval för någon som säger sig ha brunnit för arbetarrörelsens ideal.

Årjäng ligger här nere som i en gryta mellan de skogklädda bergen omkring. Det ligger vid sjön Västra Silen som finns nere till vänster utanför bild.. Jag minns första gången jag kom hit 1972 på sommaren för att se min nya arbetsplats. Då kom jag precis den här vägen, som kortet är taget ifrån,  gamla E 18, och såg samhället så här fösta gången. (Neranför går nya E. 18 mot Oslo) Jag hade aldrig varit här förut och hade ingen anknytning hit, skulle bara jobba här ett år hade jag tänkt mig och sedan flytta tillbaka till "civilisationen" igen. Men jag gillade landskapet, naturen och sättet att leva här. Jag möttes av vänlighet och gästfrihet, vilket är typiskt för Årjäng. Så jag blev kvar.




Så här byggs inglasning av köpcentrat. Det har länge önskats en upprustning av centrum i Årjäng. Annars har de senaste åren det mesta hänt i kommunens andra tätort, Töcksfors. Den ligger nära norska gränsen och gränshandeln har fått det att blomstra. Nu var det alltså Årjängs tur.



Här bakom simhallen syns det nya hotellbygget. Här fanns ett gammalt hotell, Nordic, men det är nu rivet. Jag minns hur det var när hotellet byggdes. Man hade sparat och samlat pengar till en simhall och den skulle ligga vid skolan förstås, en kilometer härifrån. Men hotellkedjan bedrev "utpressning"; om inte simhallen byggdes i anslutning till hotellet så skulle det inte bli något hotell. Alltså blev simhallen och hotellet här bredvid E 18 och barnen på skolan har i alla år fått gå den här kilometern för att kunna komma till simundervisningen.

Det nya hotellet byggs i sann Gnosjöanda med nästan hälften av kapitalet från lokala företagare. Det finns en tradition av entreprenörskap här, att alla hjälps åt. Det ger en stabil ekonomisk grund för hotellföretaget. Återstår att se om det räcker till att göra hela hotellföretaget långsiktigt lönsamt. Det ska det ju vara för att motivera att kommunen gick in med 6,5 miljoner av de anställdas pensionskapital. Det ser  i alla fall så här i förväg tryggt ut och man har ju brukat sköta ekonomin bra i Årjängs kommun.

Majestätiska är de våra tranor! Men billiga när de drar igång klockan fyra på morgonen.

Vi har fyra stycken här just nu. Två har just flugit iväg när jag tog bilden mot Lilyckan. Tranorna är till skillnad från andra vilda djur här verkligen skygga och vill inte vara nära människor. Jag vet inte vad det är för ålder på dem. 

För några år sedan hade vi en tranfamilj här och de minskade i popularitet kan jag säga  vartefter sommaren gick. De hade en vana att dumpa ungarna vid fyra-tiden varje morgon nere¨på åkrarna här och flyga upp till skogsområden / tjärnen längre upp. Men för att hålla kontakte så skrek de till varandra med så där 5 minuters mellanrum. Det är ett fullkomligt hjärtskärande skrik. När man väcks av det ur djup sömn så tror man alltid för ett ögonblick att det handlar om ett barn i nöd. Man blir genast klarvaken, kallsvettig och drabbas av intensiv hjärtklappning. Sen hinner man lagom somna om igen när nästa skrik kommer, och nästa och nästa osv. Framåt 7- 8 på morgonen så slutar de, just när man ska gå upp.

Nu ska jag inte svartmåla och tro att de här tranorna har lika konstíga vanor. De kan ju var riktigt trevliga grannar att ha under några månader framåt. Snygga är de i alla fall att se på.

Broder och svägerska dök upp i eftermiddags på ett av sina sällsynta och som vanligt oaviserade besök hos oss och hos modren. De landade hos modern tidigt i eftermiddag men kom hem till oss senare. Medan vi planerade för kvällens grillning kom även arrendator O med svåger B så vi blev 6 stycken till maten.

Inte så mycket tid över för bloggande och annat. Spännande att höra senaste nytt från Hallsberg, Åsbro och Askersund och så.

Den bara låg där under fönstret bredvid trappan och hade brettt ut sina vingar som till en sista flykt. Döden får mig alltid att rysa annars men jag måste se länge på den här vackra fågeln.

Troligtvis hade den flugit i fönstret och slagit ihjäl sig.

Samtidigt som jag lägger ut bilderna på de söta hundvalparna och hoppas att de ska slippa bli vargmat så läser jag att Arne Weisse har varit inne   i Kålmårdens djurpark, snossat med vargar och blivit attackerad av dem. Han tyckte att det var obehagligt, fullvuxen man 77 år gammal. Men det är naturligt beteende hos vargarna. Vargar är hunddjur och lek kan snabbt gå över till allvar och aggressivitet. Det vilda ligger strax under ytan även om de är tillvanda människor.

Vi som bor här i vargområden tvingas ha barnen stående efter landsvägen mörka morgnar vetandes att det stryker vargflockar runt omkring i den närbelägna skogen. Jag ville bara nämna att det är obehagligt. De här djuren är inte gossedjur vare sig i Kålmården eller i värmlandsskogarna. Det är tråkigt att man i någon slags missriktad vargvälvilja ständigt matar oss med bilder på hur människor leker med vargar i hägn.

Det är inte så vi kan bete oss i kontakten med de här djuren i verkligheten.  Och de borde behandlas med viss respekt och det vore bättre att visa hur man ska bete sig om man ofrivillgt kommer i kontakt med dem.

Här är hamiltonvalparna igen från Leverhögens kennel. De är nu 7 veckor och ska hämtas av sina köpare nästa vecka. De är nu så söta och kul.  De växer så fort och utvecklas till riktiga personligheter.  Vi som har sett deras släktingar och anmödrar i generationer känner ju igen karaktärsdrag och utseenden. "Här är en ny Lucky"  "Här är lille Hambo" o så håller vi på! Det är alltid lika spännande att få höra hur det går för dem i deras nya hem, hur de klarar sig på utställningar och jaktprov.  Och vi håller tummarna att de ska slippa bli sönderslitna av vargar.

Efter hur många funderingar och tankeutbyten som helst så har nu B och Roland valt ut den valp de ska behålla i kullen. Igår kväll blev det slutgiltigt lilla Snoa som valdes. Alla våra gemensamägda hundar heter namn på danser, det ska bli en lustiger dans med Jösse i skogen är tanken.

Här är nu alla valparna igen vid 7 veckors ålder. Någon eller några är i flera upplagor men jag vet inte vilka. vi var hos B o L i Leverhögen och tog kort på dem nu i eftermiddag efter hundutställningen. Det är sista helgen nu, nästa helg ska de hämtas av sina köpare. De har följt valparnas utveckling här på bloggen o genom besök. Idag efter vårt besök så kom märkningsmannen och märkte dem med grönt i öronen. På onsdag ska de veterinärbesiktigas.

Vi var på hundutställning i Årjäng  på Tingevi idag. Det var Stövarklubbens utställning, alltså bara de olika stövarraserna. Det var med hamiltonstövare, finsk stövare, smålandsstövare, schillerstövare tror jag om jag minns rätt. Sen är varje klass indelad i tikar, hanar, jaktprovsmeriterade, juniorer, unghundar, veteraner osv osv. Många klasser blir det och kanske inte så många hundar i varje.

Utställningsarenan är alltså en ring där man ska springa runt med sin hund för att domaren ska kunna se rörelserna. Domaren och sekretariat håller till i det gröna tältet till vänster.




Här springer Roland med Jazz. Han visar sig fint och har bra rörelser vilket domaren påpekade sedan i bedömningen. Ja,  det gäller alltså hunden.




Här ställer Roland upp Jazz medan domaren säger vad han tycker. Jazz fick beröm för fint huvud, hals, vinklar, tassar, överlinje och rörelser.  Det blev en klar etta men inget hp eller ck och han blev bäst av de två hundarna som ställdes ut i juniorklass. Han är inte ett år än så det ska bli roligt att ställa ut honom igen. 

Vi träffade bl.a. R o Å-B från Snarkil bl.a. och deras två barn A.  och S. Vi träffade också B-M  W från Säffle, Värmlands Näs, som förlorade sin kära hund Jazza till vargarna i norra Värmland på ett jaktprov. Det var naturligtvis en chock att förlora en kär vän så brutalt och jag glömmer aldrig den resan till Karlstad när B-M åkte med mig ner för att slippa köra själv.  Nu i Årjäng ställde hon ut en dotter till Jazza. Hon har tidigare fått två cert på tiken och hoppades på ett tredje idag.  Jag var inte kvar tillräckligt länge för att få reda på hur det gick.

Den smakade precis så läckert som jag tänkte mig under hela dagen igår; den nyskördade sparrisen. Det var alltså något vi fick av de fiskegäster som anlände igår förmiddag: Sparris, färsk potatis,  Schwarzwaldskinka och ett fint Silvaner. Sparrisen kokade vi enligt gästens anvisningar, ungefär 10 minuter och med salt och lite socker i vattnet. Sockeret var en nyhet för mig, har aldrig kokat sparris med socker. Det skulle bara vara en nypa i vattnet och kändes egentligen inte, men breddar nog smaken precis som det gör i potatismos.

Vi sparade sparrismåltiden till allra sist på kvällen så att vi kunde dricka vinet till. Det var ett torrt Silvaner  från Willa am Weinberg, smakrikt och fruktigt vin, som balanserade den salta rökta skinkan.  Vi hade enbart smält smör till, ingen sås.

Idag ska vi äta upp det som är kvar och göra hollandaise till. Resterna kommer att räcka till ett litet mellanmål. Men nu ska jag snart åka till Årjäng. Det är hundutställning på Tingevi och vi ska ställa ut Jazz, den unge hamiltonstövaren, "valpen". Fast han är inte så mycket valp längre, riktigt kraftig för att vara så ung.

Ja, det är mitt fel att vi håller på en dag varje vår med det här; sopar taket. Jag gillar alltså de här stora träden som finns runt vårt hus, men tyvärr så tappar de löv o barr, så taket måste sopas en gång varje år och det är en dags arbete. Gubben är på taket o jag assisterar nerifrån.  På altanen lägger vi en presenning för att fång upp lorten. Det är inte bara löv o barr utan också en hel del sot från vedeldningen och liksom sand som betongpannorna släpper ifrån sig. Framåt 6-tiden var det i alla fall över.

Då åkte vi till Hol för att titta till dem som jobbar där med att förbereda vår tyske väns flyttning hit. Huset ska renoveras en del. Det är två familjer som hjälps åt med det och de har två små mörkhyade barn. Roland träffade dem i morse och sedan har han pratat om de här söta barnen hela dagen. Frågan var bara vilket rävärende han skulle komma med för att få åka dit en gång till idag och träffa dem. Det blev varmvatten till slut o det var inte ett rävärende, det var alldeles på riktigt.

Under dagen har vi haft fika med R. Ö. från Näs som kom hit för att låna bits och senare med arrendator O som bara var ute på bygdetur med sin motorcykel.

En kanondag! Väcktes av nyanlända gäster till en av fiskestugorna. En stamgäst som är här för tredje gången. Han äger en fin restaurang i Hamburg och hade med nyskördad sparris, riktigt rökt Schwarzwaldskinka och färsk potatis och ett vitt Silvaner speciellt till sparris!

Vi älskar verkligen färsk sparris och det kan vi nästan aldrig få tag på här!

Det vattnas redan i munnen inför dagens huvudmål!

Det lindrar alltså, Bloggblads "recept" mot ryggskott "alla kategorier"!!

Jag fick rådet igår här på bloggen av Bloggblad att stretcha musklerna på baksidan av låret (det är väl hamstringsen antar jag) enligt teorin från en ortoped att ryggskott beror på att de är för korta och då drar nervtrådar i ryggen och orsakar smärta. Man stretchar baksidan av lårmuskeln genom att stå på knä och sträcka fram det andra benet, låta det vila på hälen. Då drar det på baksidan av låret och det ska man låta det göra tills muskeln har sträckt ut sig en stund.

Om det botar ska jag låta vara osagt, men det känns betydligt bättre idag. Jag strechade enl anvisningarna imorse och sedan efter att jag gått en kilometer till simhallen med mina elever. När jag kom fram dit hade jag rejält ont, men det lindrade direkt efter strechandet! Sedan samma procedur igen ett par gånger till under dagen och det lindrar direkt varje gång.

Stort tack för ett gott råd!

Det blev lite av en skandal kring Dick Bengtsson utställningen i Karlstad. Affischen med en bild en av hans målningar med ett hakkors i nedre hörnet blev omdiskuterad och man drog tillbaka den, ersatte den med en bild utan hakkors. Det ansågs för provocerande att Karlstad Museum skulle förknippas med en nazistsymbol av alla dem som inte känner till Dick Bengtssons konst. Först tyckte jag att det var dumt att backa, men samtidigt får man förstå museet. 

Dick Bengtsson utställningen i Stockholm i Moderna Museets källare var en stark upplevelse. Den finns beskriven någonstans här på bloggen under avdelningen bilder och figurer tror jag. Alla bilderna var hängda i ett absolut mörkt rum mot mörka väggar och mörkt golv. Det var enbart belysning på tavlorna. Det var starkt och gjorde rättvisa åt DBs bilder. De är väldigt dominerande o krävande, tål inte konkurrens.

Den märkliga ytan som jag skrev om då har jag fått förklaring på nu i fredag 4/5 07 s NWT. I en artikel där så berättas att DB brukade lägga på tjocka lager med färg och fernissa och sedan stryka med strykjärn på det hela. Jag har inga problem med hakkorsen i hans bilder. De är så självklart en del av bilden. De sätts på bilder av idyll, kristendom, folkdräkter, redlighet osv för att bygga in en dialog i bilderna. Det goda är inte enbart gott, det finns ont också och vilka samband finns?  Om jag inte minns fel så fanns i alla fall i Stockholm små söta sandspadar också på bilder av mer ondskefulla saker. För att påminna om att det onda har också varit ett oskuldsfullt barn, naivt betraktande sin omvärld och vad har hänt däremellan?  

Jag visste heller inget om konstnären Dick Bengtssons tragiska slut förrän jag läste i NWT. Han levde en ganska vanligt Svenssonliv, arbetade många år som brevbärare i Stockholm, autodidakt som konstnär. Så småningom flyttade han och hans hustru till ett hus i Härjdalen. Det brann upp och DB fick en svår chock. Han levde inte länge efter branden. Han blev bara 53 år gammal och förklarade aldrig någonsin det svåra i sin konst.

Kolla här nu käre son i Kalifornien; björkarna är nyutslagna runt Liane och LA kan slänga sig väggen! Vackrare än så här kan det inte bli!. Allt nyutslaget löv är ögonbedövande ljusgrönt utan damm och föroreningar.  Så här ser det ut hos oss nu!

Det hugger varnande i ryggen ibland. Det kommer som en glödgad pil, mest när jag ska ta långa kliv eller gå i trappor eller böja mig framåt, eller sitta länge. Jag hör till dem som kan bli liggande plakat någon vecka så där med värsta ryggskottet, så nu går jag omkring  som på ägg. Tänker att om jag är riktigt försiktig nu så ska det inte bli mer av det och det onda ska försvinna. Fattar inte riktigt hur jag ska orka gå två kilometer med mina elever imorgon fram o tillbaka till simhallen. Det får bli sakta och lugnt.

För säkerhets skull har jag sysslat med att vara DUKTIG. Jag tror det var så hon skrev Maja E med "Rapport från en skurhink"; det finns en fördel med att vara kvinna. Efter en dålig dag på jobbet kan man gå hem och baka, städa eller göra något annat husligt och i alla fall känna sig just duktig. Jag har kokat lingonsylt och hallonsylt och bakat muffins och tvättat 2 maskiner.

Jag har inte haft någon dålig dag på jobbet idag alls. Jag började med att läsa bloggen i morse och en kul liten historia som jag flinade åt hela vägen till skolan.  Den  fanns hos Gisan (se min länklista, jag kan ju inte länka).  Den finns naturligvis fortfarande kvar o jag rekommenderar ett besök. Sen försökte jag i o för sig berätta den på jobbet vid "morgonsamlingen" över kopiatorn, men det var ingen som tyckte den var rolig. Det var nog inte historians fel. Jag kan ju inte berätta historier. Brukar skylla på att min man alltid berättar historierna så jag får aldrig träna. Eller också så är lärare för pryda för lätt ekivoka historier som den här. Ett besök hos Gisan rekomenderas i alla fall.

Idag var alltså ingen dålig dag på jobbet, men möjligtvis igår. Jag fick anledning att fundera över varför en del människor med sin blotta närvaro kan ta fram mina sämsta sidor,  få mig att bli rabiat på ett sätt som jag själv kan häpna över medan det pågår. Jag tror att det för tillfället handlar om människor som kan skämta om att vi har en skolorganisation som inte är bra för barnen.  För mig kan det aldrig bli roligt att vi vuxna skapar dåliga miljöer för barn och att vi lärare får slita som djur för att kompensera det hela. Jag är glad att ingen av kollegorna försöker skoja om läget.  Vi stöttar och hjälper varandra istället. 

Nu handlar det om lokalpolitik så alla som inte är intresserade av Årjäng kan sluta läsa!

Med häpnad läser jag NWTs "avslöjande" artikelserie om det nya centrumbygget i Årjäng. Jag har läst de två artiklarna om o om igen för att hitta det man säger sig vilja avslöja men jag hittar det inte. Det man "avslöjar" är att Kjell Ericsson är en himla skicklig politiker  och att oppositionsledarna gör mycket släta figurer i det här sammanhanget, men jag antar att det inte var avsikten.

Har det gått för fort?  
Jag fattar inte på vilket sätt. NWT skrev om detta i december 2005 och först nu börjar man bygga. Under en period i mellantiden har centrumförslaget varit utställt för allmänheten att tycka om. Man har fått in synpunkter från en person, en boende i Karlanda utanför Årjäng! Oppositionsledaren för ( s ) har varit delaktig i besluten o haft information hela vägen men inte haft invändningar. Lite sent att komma o ångra nu och skylla på att hon blev övertalad av Kjell E. (Är det inte det politik handlar om; övertalning?)

Oppositionsledaren för ( v) hade kritiska synpunkter säger hon men valde att göra annat då saken skulle upp till beslut.. Och det var väl lika bra det för hon hade ju inte lyckats övertyga sina partivänner om kritiken utan var ensam om den och då är det väl tveksamt om hon ska driva den. Hon sitter väl i beslutande funktion på mandat från partiet inte för att torgföra personliga åsikter.

Är folk i Årjäng kritiska till centrumförändringen?
Uppenbarligen inte särskilt många eftersom man inte fått in några synpunkter på det utställda förslaget. Och som sagt ingen i politisk opposition har protesterat.  Många tycker nog att torget har varit rätt så fult, knappast något torg, mer en rejäl parkeringsplats med en bunkerliknande byggnad till bokhandel i mitten. Och ett troll som möjligtvis kan betraktas som en ful-kul kitschig leksak.  Jag tror att ett nytt torg har förutsättningar att bli snyggare, att få det fulare än det gamla vore något av en prestation.  Om man bemödar sig lite så kan det bli ett snyggt blickfång från E 18 och från hotellet.

Har Kjell E. kört över folk?
I artiklarna kan man utläsa att Kjell har lyckats övertyga omgivningen om att det här är bra och också sytt ihop lösningar som kunnat omfattas av olika parter, både i förhållande till de företag som agerar här och i förhållande till kommunpolitikerna och till Årjängsborna. Mycket skickligt att lyckas med det konststycket på så kort tid.  Här visar Kjell verkligen sin styrka som politiker; att samla många olika viljor, gripa de tillfällen som ges på vägen, kunna ändra färdriktning när det behövs, välja rätt beslutsforum, utnyttja sitt enorma kontaktnät, inte låta ett ärende fastna på vägen, tänka stort och affärsmässigt, ge sig själv handlingsfrihet genom att få mandat att agera utifrån en avsiktsförklaring istället för ett bindande beslut, osv, osv.  

Här agerar en mycket skicklig politiker och om jag inte hade vetat om  det förut, så skulle jag ha fått reda på det nu efter NWTs "avslöjande" artiklar. Och de personer Kjell E.  har som oppositionsledare i Årjängs kommun är inga duvungar i branschen. Ledaren för (s ) är yrkespolitiker som landstingsråd i Värmland och ledaren för ( v ) sitter i den innersta kretsen i sitt partis centralstyrelse.  Men de har ändå inget begripit säger de, alternativt inte lyckats övertyga sina partikamrater om att centrumbeslutet var fel.  Blekt agerande om man vill utrycka sig diskret!  Och det luktar illa att komma nu i efterhand o beklaga sig.

Det märkliga är att vi har fått behålla en så skicklig politiker som Kjell E i Årjängs kommun under så lång tid. Att ingen har "head-huntat" honom till det privata näringslivet eller mer centrala politiska positioner!

NWT "avslöjar" också att ett utlandsbaserat fastighetsföretag köpt ICA-fastigheten i centrum.

Jaha, so what? Har de begått något brott eller vad? Köpet ingick i en affär som omfattade ett antal ICA-fastigheter i västra Sverige och kan knappast misstänkas ha kommit till stånd för att svindla Årjäng.

Det finns två saker man kan anklaga Kjell E (KSAU) för.
 1. Man valde att ta 6,5 miloner av pensionsfonderna för aktieköp i hotellet. Det är möjligt att det ur ekonomisk synvinkel är god affär, men demokratiskt helt fel eftersom det strider emot den fastlagda policyn.
 2. Kjell E hade inte rätt att göra affärer på delegation på mer än 50.000 kr och han gjorde en på 60.000 kr.  Detta är sakligt sett felaktigheter och det är väl bara att erkänna och försöka rätta till.  Dags att kalla in två pudlar kanske?

Nu kan jag väl anklagas för att enögt försvara Kjells agerande, men jag måste beundra en persons uppenbara yrkesskicklighet i politik när jag ser den och det oavsett partifärg. 

Jag köper för den skull inte allt som Kjell E och de styrande i Årjäng gör. För något år sedan tog jag (och andra) strid mot ett dåligt förslag till skolledarorganisation och det slängdes i papperskorgen. Nu har jag skrivit ett medborgarförslag där jag är kritisk till att man låtit kommunens skollokaler förfalla under många år, till att man har låtit kommunala lokaler stå outnyttjade samtidigt som vi på min skola klättrar på varandra i trängsel och att man envisas med att laga och lappa skolor istället för att bygga nytt som passar till dagens skolundervisningsformer.  Det förslaget är mottaget av kommunfullmäktige och i vederbörlig ordning remitterat åt olika håll o kanter för yttrande före beslut.  

Jag får väl avsluta denna kommunpolitiska drapa med att säga att det jag skriver är enbart mina egna åsikter och att de bygger på vad jag läst i NWTs artiklar i ärendet  28:e april respektive 30 april. Artikelförfattarna är Arne Skorup och Jens Magnusson. 

 

Nu publicerar jag min sprucken-jord-bild igen för Gaggas skull. Jag hittade alltså en sprucken-jord-bild på hennes blogg och uppmanade henne att gå in på min blogg i arkivet under kategorin "bilder och figurer" för att se på min spruckna-jord-bild. Men hon fann ingen och inte jag heller. Jag rensar ibland i gamla blogginlägg och hade då slängt bl.a. den här. Men den fanns på min dator där jag lägger bilder bearbetade för bloggen, nu kommer den tillbaka alltså och in i arkivet under "bilder och figurer" igen.

När allt var över och helgen passerad, Skogsdagen på travet över, middagsvilan gjord, maten,tvätten, strykningen, förberedelserna för skolan imorgon, disken från helgens bjudningar, summeringen av dagen gjord /planering för nästa års skogsdag, så inträder Katarisis och själens fria flykt till musik.

Dags för en sällsynt stund av musikfrosseri till ett glas Ramlösa med lite torrt vitt i och en aning citron.  Det är MUSIK på hög volym som gäller, musik som är fylld av glädje och triumf, musik som skvallrar om min svaghet för pampiga mässor och svulstiga ballader, egentligen orimliga kombinationer:

-  Saint Saens  (felstavat) Tolite Hostias
- Beethovens Missa Solemnis
- Gerry Raffertys Over my head och City to city
- Led Zeppelins Stairways to heaven
- Norah Jones´ Feels like home (har inte fått tag på den senaste än)
- Elton John o Pavarottis Live like horses

Och inte för ett ögonblick är jag frestad att sätta på TVn! 

Jag får vara ifred för gubben är i hägnet (ja, jag menar inte att jag hägnar in honom för att få lyssna på musik!  Vi har ett vilthägn för träning av jakthundar och det måste ses till ibland så inte grävlingen gör hål). Sedan träffade han våra fiskegäster, det är just nu stamgäster som kommer varje år flera gånger och som vi försöker hinna prata lite med mellan varven.

 Den första timmen så fixade  jag i trädgården till musiken, nöp penséer och så, njöt  av att se de nyutslagna björkarna vid tomtgränsen, vitsippsmattan mellan oss o åkern i skogspartiet, de självförökande gullvivorna där syrenhäcken dött undan bredvid altanen.   Gullvivorna blommar ymnigt i år, medan påskliljorna verkar föra en tynande tillvaro.  Tänkte mycket på barnen med respektive och barnbarn när jag gick där o filosoferar.  Det är också njutbart, att åtminstone få umgås med dem i tanken, nu när de bosatt sig så långt bort.

Det var skogsdag idag på Årjängstravet. Det var inte bara skogtema med ett antal skogsföretag reperesenterade utan också Swedbank och Jägareförbundet. Gubben har hållit ett antal av evenemangen här tillsammans med Katarina Johannesson på banken. Det har varit mycket ringande och planerande ett par veckor.

Nu råkade allt klaffa perfekt och det blev en succé. Massor av folk redan tidigt på morgonen till olika stationer. Det fanns bl.a. skytte ( här "Pastorn" med son, jag tror han heter Ludvig, mycket jaktintresserad).



Här är det jakthundparad med ett stort antal jakthundsraser som paraderar inför publiken mellan lopp 1 o 2. Det var meningen att Ulf Wall skulle ha presenterat raserna i högtalarna inför publiken, men han kunde inte komma så Roland fick göra det själv. Det var bra o helt godkänt tycker jag. Han har ju sysslat med detta hela sitt liv o är kunnig i branschen.  Det var 17 oika raser med olika jaktliga egenskaper, bl.a. : Hamiltonstövare, Finsk stövare, Rysk stövare, Smålandsstövare, Jämthund, Norsk älghund grå, Drever, Beagle, Borderterrier, Taxar, Flacoated Retriever, Schillerstövare, Münsterländer, Engelsk springerspaniel, Pointer, Hälleforshund.



Här fick gubben dela ut pris i det lopp som Jägareförbundet sponsrade. Det var hederspris till körsvennen Erik Berglöf från Karlstad och en representant för ägaren till hästen Fly high kemp, Team Jetset HB Göteborg.  Hederspriset var en fleecetröja och Erik Berglöf skulle använda den vid jakt på Sandgrund lovade han ! Vi tror honom!

Många av Sillerudsbarnen stannar kvar på hemmaplan och formar sina liv här. Men inte alla. Johanna är exempel på att man kan ta sig ut i världen även om man är född långt ute på landet i en bondby i västra Värmland. Jag hade henne som elev i Signebyns skola de första åren jag jobbade här och hennes mamma var min närmaste kollega o läromästare i 10 år. Johanna var speciell och en riktigt vild Ronja Rövardotter, helt orädd, alltid på en hästrygg eller något annat äventyr, duktig friidrottare som tränade med Karlstad Göta under en period.

Johanna var o är mycket vacker (kortet här gör henne verkligen inte rättvisa- kameran fel inställd!) och norpades i unga år av en agentur för fotomodellande. Hon levde ett kosmopolitsk liv under ett antal år, bodde bl.a. i LA.  och gjorde också reklamfilm, varav i alla fall någon visades här i Sverige.

Nu bor hon i Göteborg med sin 10 år gamle son och gör egna filmer. En handlar om trav och har varit framgångsrik i  olika sammanhang (Årjängstravet, Rebecca och Svante är med!) . Nu håller hon på med en ny film som hon kallar en konstfilm och som hon hoppas på sponsorer till.

Jag träffade henne på hembygdsgården på Valborgsmässafton och måste bara prata lite med henne o ta ett kort. Det delar jag nu med mig av till alla andra som ev. minns Johanna från den tid hon bodde här.

Den här älgkon går här runt huset utan rädsla för människor. För några dagar sedan vilade hon oblygt  bara några meter från vägen en bit från huset och människor stannade för att titta. Men hon låg kvar. Igår kväll när vi for till Valborgsfirandet så gick hon bredvid vägen. Vi stannade och tog flera kort men hon mumsade oberört vidare. Ska bli roligt att se om hon är lika orädd efter att hon fött den kalv som hon uppenbarligen väntar.  Hoppas hon slipper bli vargmat.