Inga Magnusson

Det hugger varnande i ryggen ibland. Det kommer som en glödgad pil, mest när jag ska ta långa kliv eller gå i trappor eller böja mig framåt, eller sitta länge. Jag hör till dem som kan bli liggande plakat någon vecka så där med värsta ryggskottet, så nu går jag omkring  som på ägg. Tänker att om jag är riktigt försiktig nu så ska det inte bli mer av det och det onda ska försvinna. Fattar inte riktigt hur jag ska orka gå två kilometer med mina elever imorgon fram o tillbaka till simhallen. Det får bli sakta och lugnt.

För säkerhets skull har jag sysslat med att vara DUKTIG. Jag tror det var så hon skrev Maja E med "Rapport från en skurhink"; det finns en fördel med att vara kvinna. Efter en dålig dag på jobbet kan man gå hem och baka, städa eller göra något annat husligt och i alla fall känna sig just duktig. Jag har kokat lingonsylt och hallonsylt och bakat muffins och tvättat 2 maskiner.

Jag har inte haft någon dålig dag på jobbet idag alls. Jag började med att läsa bloggen i morse och en kul liten historia som jag flinade åt hela vägen till skolan.  Den  fanns hos Gisan (se min länklista, jag kan ju inte länka).  Den finns naturligvis fortfarande kvar o jag rekommenderar ett besök. Sen försökte jag i o för sig berätta den på jobbet vid "morgonsamlingen" över kopiatorn, men det var ingen som tyckte den var rolig. Det var nog inte historians fel. Jag kan ju inte berätta historier. Brukar skylla på att min man alltid berättar historierna så jag får aldrig träna. Eller också så är lärare för pryda för lätt ekivoka historier som den här. Ett besök hos Gisan rekomenderas i alla fall.

Idag var alltså ingen dålig dag på jobbet, men möjligtvis igår. Jag fick anledning att fundera över varför en del människor med sin blotta närvaro kan ta fram mina sämsta sidor,  få mig att bli rabiat på ett sätt som jag själv kan häpna över medan det pågår. Jag tror att det för tillfället handlar om människor som kan skämta om att vi har en skolorganisation som inte är bra för barnen.  För mig kan det aldrig bli roligt att vi vuxna skapar dåliga miljöer för barn och att vi lärare får slita som djur för att kompensera det hela. Jag är glad att ingen av kollegorna försöker skoja om läget.  Vi stöttar och hjälper varandra istället.