Inga Magnusson

alla som inte är gravida! Alltså det här är ju bara hopplöst: Alla, säger verkligen alla, kläder i affärerna är jättestora och ser ut som mammakläder. Det går inte längre att se skillnad på Big is Beautiful och mammakläderavdelning och vanliga kläder. Allt ser likadant ut. Inga valmöjligheter längre!

Ok Annaa, jag vet att det heter empireskärning, men det funkar inte på mig. Säkert snyggt på en liten smäcker ung tjej. Men på en gravt medelålders knotig kärring så blir det tältvaring, typ för tidig start på campingsäsongen. Det är inte snyggt! Jag har travat hela dagen i Karlstad och kollat nu, sista dagen på sportlovet och det funkar inte. Allt är fel!  

Däremot så trivs jag verkligen med den turkos klädkod-murbräcke-koftan som jag hade på mig på konstutställningarna vid besöket i Stockholm, om någon minnesgod läsare minns den. Den har exakt rätt färg. Så nu gick jag till Joy och köpte en annan kofta i precis samma färg fast en annan modell. Joy har verkligen satsat på MIN turkosa färg. Känns som jag struntar i om det är mode eller inte. Den är bara rätt.  Det blev den och så en halsduk idag.

Och sen en massa penséer, men dem får jag nog förtränga. Helt sanslöst att köpa en massa penséer i februari!! Tänkte först handla växter  på Plantaget på väster, men där var ju i princip stängt. Då vände jag kosan mot Råtorp först, en söt liten handelsträdgård och sedan Våxnäs med Kalenius. Där fanns allt jag kunde önska av vårlökväxter och penséer. Ska plantera dem i morgon. Det blir några ute och några inne.

Jag läste om det nya lort-Sverige och att folk har det så smutsigt i sina bostäder att det inte går att bjuda hem gäster. Insåg genast att det var mig de skrev om., någon förrädare måste ha skvallrat hur det ser ut här så idag blev det en städdag. Så här grundlig rengöring har vi inte haft sedan före jul får jag väl erkänna. Alla stenar vändes på för att uttrycka det hela symboliskt och litterärt. Allt skurades och fejades och putsades. Vi lyssnade på radio hur man skulle göra för att städa. Det var en kvinna som berättade att hon tyckte om att städa. Hon såg alltid till att ha fina men bra kläder på sig, lite fint smink på och medan hon städade så passade hon på att liksom låta tankarna flyga iväg, meditera. Efter avslutad städning så var det viktigt att belöna sig med något sa hon.

Vi belönade oss med rårakor och knaperstekt bacon och familjen Tudor på TV.  Städningen var klar precis när Tudor började. I början på städningen hade vi gäster som kom och gick. Först kom lilla Elin och pappa Lennart. De hade varit i skogen hela dagen på harjakt och haft en väldigt lyckad dag. Precis när de gick så kom arrendator - O för att diskutera hur den utarrenderade marken skulle skötas kommande odlingssäsong. Men jag hade bestämt mig för att städa så det svischade mattor o annat runt dem. Lilla Elin tyckte det såg roligt ut så hon hjälpte till att ta ut mattor. Hon är 1 år och 3 månader nu. En tuff och kul liten tjej.  Arrendator - O hjälpte inte till med mattorna, jag såg att han gärna hade velat men han är för blyg för att fråga om sånt. :-)) 


Här är lilla Elin!

Här stannade vi en natt, på Scandic i Örebro, på väster. Jag var rädd att det skulle vara som Scandic i Södertälje dvs att det låter som om långtradarna kör förbi ute i korridoren, men icke. Det var motorväg på ena sidan och en annan stor väg på andra sidan men helt lugnt inne på rummet.
Vi var här för att jag och Susanne, min barndomsvän ville prata bort en kväll. Och det gjorde vi. Det var suveränt roligt. Det finns så mycket i våra liv som  vi har upplevt  tillsammans och det ger en speciell gemenskap märker vi, en gemenskap som ingen annan har del i på något vis. Kvällen gick så fort och vi hade nog kunnat fortsätta prata länge, men vi måste vidare nästa dag och Susanne också. Hon och hennes särbo skulle på en liten minisemester till Norrköping, staden med kaktusarna.

Det här var räkor med brödbitar och ärtskott. Ärtskotten var väldigt goda. Har jag aldrig ätit förut

Gubben tog sillbord förstås

Och det blev en dessert. De hade tofulineglass! Suveränt!  Vi nöjde oss alltså med förrätt er och dessert. Det är också en variant om man inte är alltför hungrig men ändå vill ha något att mumsa på.

Jag fick precis de här bilderna i datorn. Roland är ute och jagar med Jazz, det är sista veckan på harjakten. Med honom är familjen Olsson. De här gossarn tillbringar nästan all fritid med att fiska och jaga tillsammans med sin far. Det är rätt fantastiskt.

Ung jägare förströr sig med dataspel i väntan på att hunden ska ta upp hare. Äldre jägare förströr sig också vid brasan på olika sätt, någon löser korsord, någon pratar i telefon.

Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida med vackert väder, här vy från bron mellan Nationalmuseum och Moderna (jag vet ju hopplöst aldrig vad platser heter i Stockholm) men till slut måste vi ändå hem. Vi hann med besök på kasinot också, gubben, son och flickvän hann med ett besök på Solvalla V75 med gratisbussen från Cityterminalen medan jag gjorde konstrunda och de fick se Järvsöfax bl.a. Men ingen  av oss blev rik på något ställe, möjligtvis på upplevelser i så fall.


Det här är ett fascinerande stort hus och det är byggt som en slinga. Det är SE-bankens hus i Rissne. Jag minns inte hur många tusen som skulle jobba här men det blev inte som man tänkt sig. Så jag tror huset är avknoppat och har en hel del andra hyresgäster också. Märklig byggnad i alla fall.


När man åker ut ur Stockholm norra vägen, E18, så blir man lite förvånad över att det så plötsligt blir landsbygd. Här finns liksom utslängt gigantiska förorter där massor av människor bor supertätt och sedan kommer inget och inget och en ny sån här bostadsjätte. Tanken är förstås; varför har man inte gjort något trevligt och vettigt i boväg av all den här marken som bara ligger där?

Tydligen är något på gång i alla fall. Här verkar byggas något som heter Ursvik. Kanske kan bli något bra och bidra till att lätta på bostadsbristen i huvudstaden.


Jag studsar alltid när jag kommer till den här skylten. Fellingsbro är ett ord som alltid är speciellt för mig. Det står överallt i mina personliga papper, för där är jag född. Ja, inte i själva Fellingsbro, utan på BB i Lindesberg (LInde som man sa). Men mina föräldrar bodde alltså i Fellingsbro vid den tiden. Jag kommer inte ihåg något av det eftersom de flyttade när jag var väldigt liten. Jag minns bara att vi var där och hälsade på deras goda vänner ibland på en gudsförgäten plats som heter Blixterboda. Festligt ortnamn! Man kan ju undra hur det har kommit till!

Han gör rätt Stavros (heter han väl greken?)!!

Han gör allt rätt. Han spinner den där tråden av kontakt till var och en av eleverna och de känner att han verkligen bryr sig om dem och vill att det ska gå bra för dem. Det finns mycket av att beröra var och en elev, att tala till var och en elev, att möta och att se dem som individer. Han är vänlig och möter dem med positiva förväntningar. Han är äkta intresserad av att de ska må bra. Allt annat går att genomskåda och funkar inte.

Sedan fortsätter han att göra rätt genom att ställa krav på dem som grupp. Han läxar upp dem och man kan höra en knappnål falla i klassrummet. De sitter tysta och andaktsfulla och skäms när han uttrycker sin besvikelse över deras gruppbeteende. Alla har slutat leka och lattja runt. De lyssnar. Han når fram med sina krav.

Men han tar inte avstånd från dem som människor och individer, bara från deras felaktiga beteende. Det är stor skillnad. Efter samtalet är han direkt vänlig mot var och en igen och ser dem och möter dem och talar med dem. Det finns ingen ironi eller efterslängar på tonåringarnas eget vis. Han uppträder som en vuxen och står för det, han står för att han har en annan roll i klassrummet än att vara kompis. Han tar sitt ansvar.

Det är bra, han kan ta sin klass hur långt som helst.

Sen fattar jag inget av föräldrastrulet. Det sägs inget om vad föräldrarna egentligen var missnöjda med, mer än hur det var på skolan förut. Man förstod inte varför Sebastians mamma ville att han skulle byta skola. Det var dålig TV eller också ville man dölja något medvetet.  Men jag kan slås av hur oartigt skolan bemöter föräldrar. Man bjuder in till ett möte utan att ens kunna erbjuda sittplats åt alla närvarande. Hur viktig känner man sig då som gäst?

http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab

Mitt uppe i Stockholmsbesöksskildringarna så kommer nu lite av brejking news: Det vargdödades en hund i Glaskogsreviret i går måndag på förmiddagen. Det ska ju inte finnas stationära vargar där, men nu hände det ändå. Det var H. i Svensbyns fina ungdrever som blev dödad och det skedde i Hynninga, ovanför Häljebyn alltså ungefär. Detta är så tragiskt och man blir så lessen. De som eventuellt jagar där uppe bör alltså se upp. 

Ok då det är säkert dyrare än Arlanda hotellby, kanske dubbelt så dyrt, men det är tio gånger bättre! Vi bor gärna här när vi besöker sonen och huvudstaden och det känns lite hemtamt numera. Det funkar alltid perfekt: Vi får rum mot baksidan (ljudkänsliga skogsboende vill ha det!), rent och snyggt, vacker inredning, alltid trevlig personal och inte att förglömma suverän mat och det gäller både frukosten och kvällstid och den trådlösa uppkopplingen fungerar oklanderligt.  Man hjälper till och parkerar bilen också i eget garage. 

 Jag har lite nostalgi här också.  I mitten på förra århundradet lite drygt, när jag var studerandefackligt aktiv på central nivå, så fanns kansliet på Hantverkargatan 34 och då åt vi alltid lunch här på Amaranten. Ibland ordnade vi även konferenser här, fast det var nog i dyraste laget för en enkel studerandeorganisation för blivande lärare. Oj, så länge sedan det var, slutet på 60-talet i alla fall.

Entrén är jättestor och samtidigt trivsam. Den där elektroniska brasan är fin. (Jag vet att man inte ska tycka det utan bara gilla vanliga sotiga, smutsbringande eldstäder, men en sån här skulle jag kunna ha hemma i mitt hus i skogen ). Allt är gjort i rätt proportioner och med känsla för bra material. Det finns en blandning av mjukt och hårt och små grupper som alla är olika till sin karaktär. Färgerna är fina utan att vara utstuderat matchade.  Ljussättningen fungerar bra utan att vara påträngande.


Kolla borden här som man kan använda både till frukosten och till kvällsätande. Det är blommor nedsänkta mitt i borden. Men bara just här inte överallt. Det finns hela tiden små överraskningar i inredningen, ingen slentrian. Och jag har inte kollat men jag kan slå vad om att samma proportioner kommer igen i bord, väggytor, konstverk osv. Det är njutbart.

Här är en annan lite grupp i entrén. Men man kan också gå hit med ett glas från baren om man vill. (Och man får bära ölen själv, man måste inte be personalen som i Årjäng :-))  ) Här är ett annat möblemang, blandning mjukt och hårt ( skinnet på väggen och rent vitt på väggen och mörkt trä) och lampan är snygg.


I direkt anslutning till entrén finns en liten fin presentshop. Jag kollar lite här ibland, även om priserna inte passar mig och kanske inte grejerna heller, men att titta kostar ju inget. Mycket är vackert där det står, just här. Om man går ut runt hörnet så finns en välsorterad jaktshop som heter Hunt. Dit går gubben förstås när jag går hit. Ibland träffar man på trevliga och vettiga jägare att prata med, men ibland är det mest kategorin jägare som inte lever med djur och natur och jakt egentligen utan som bara åker ut och skjuter och sedan hem igen. Och dem har vi kanske inte så mycket gemensamt med. 

När vi gick hem från Mäster Anders vid Hantverkargatan mot hotell Amaranten så kom vi plötsligt till detta vackra, bakom all ära och redlighet. Jag vet inte vad det är för konstverk eller varför det häckar just här på en bakgata. Kunde inte hitta någon information i mörkret heller. Men snyggt var det, bubblor ur asfalten upplysta inifrån, rätt stora.  Berätta gärna om någon vet vad det är!

Omedvetet eller medvetet så tar man på sig vissa kläder när man ska gå på en konstutställning eller något annat kulturellt. Det ska gärna vara ängsligt svart. Svart funkar alltid. Gärna helsvart med stora smycken eller någon väldigt skarp färg på halsduk, skor eller väska eller så. Jag såg en dam i medelåldern med skarpt gröna slingor i håret, snyggslarvig håruppsättning, helsvart men snyggt i övrigt och stora smycken med skarpa färger. Det var på Nationalmuseum i lördags. Vågade inte ta kort på henne annars skulle jag ha gjort det, det var så ursnyggt, fast det låter märkligt.

Det går bra med jordiga färger också, grönt, brunt, vinrött, lila, grått i olika varianter. Kläderna får gärna sitta löst och hänga lite så där förstrött men genomtänkt, stora halsdukar är bra. Kvinnor måste se genomtänkta ut  i färgval och klädval, medan männen kan vara mer vanliga när det gäller både kläder och frisyrer. Det går bra med slitna kläder också, på gränsen till sönderfall, men då bör de andas kvalitet, inte HM.

Det som inte stämmer med konstutställningars klädkod är sportigt. Jag vet inte varför, men det finns nog någon sorts antagonism mellan sport och kultur. Gammal strid om pengar kanske? Numera har ju snart sporten straffat ut sig när det gäller sponsorpengar med alla dopingskandaler. Att stödja sport betraktas av en del numera som ett förtäckt sätt att föda dopingindustrin. Nu var jag elak förstås men lite av detta är på väg eftersom det inte tycks finnas något slut på detta med sprutor och mystiska påsar i soporna efter idrottstävlingar. Det ger ju kulturen en chans att få del av sponsorkakan istället. Nej nu seglade jag iväg, det var ju klädkod det skulle handla om.  Å andra sidan så ser man inte särskilt mycket av konstinspirerad klädsel på fotbollsmatcher heller. Bristen på entusiasm är alltså ömsesidig.

Pastellfärger är förstås helt fel också  på kulturevenemang.

Jag startade min konstdag i Stockholm med att klä mig helt svart i botten och på det en kofta i djup lila färg och två halsdukar för säkerhets skull ( inte för värmen skull men just för det här med klädkoden, mycket halsduk är alltid rätt!), den ena i samma lila färg som koftan och sedan en i jordig orange färg. Låter väl konstigt men det funkar.

Fast sen hamnade jag, som gravt medelålders kvinnor ibland plägar, i trotsåldern och bytte raskt ut koftan mot en skarpt ljusturkos dito i kraftig sporttrikå och dragkedja + halsduk i liknande färg och slog vad med mig själv om en kaffe och en Xanté att ingen annan skulle ha något liknande på sig.  Och jag fick rätt!

Fast det var en dam i min ålder på Moderna som säkert också var i trotsåldern. Hon hade en blekrosa hemstickad kofta med mycket noppor på.  Borde ha bjudit in henne att dela min vadslagningsvinst.


Belöningen i form av dubbel espresso och Xanté intogs senare på Gallerian vid Sergels torg. Fast det ska man inte behöva säga, att det är "Gallerian vid Sergels torg" alltså. Jag frågade en taxichaufför och han sa att den här gallerian heter bara Gallerian och inget annat. Alla visste förstås det, utom jag då.
 
Det slog mig att den här bilden skulle kunna utgöra  ett stilleben över modernt stadsliv: Espresson som symbol för  viljan att verka internationell,  Xantén för alkoholdyrkan, mobilen för det absoluta kravet på konstant kommunikation och kvittot slutligen för den ohejdade konsumtionslusten.   Dessutom vilar det hela på en glättad och stenhård yta. Mitt konstverk får nog heta "Belöningen" eftersom det också är en del av det moderna samhället; snabba belöningar.

( Vi som gärna ränner runt och kollar på bilder men som inte kan själva, har ju ett behov av att ändå försöka oss på såna här readymades eller vad det kan heta. :-)  Jag kan föreställa mig ett överseende leende från Börjes konstblogg, han kan själv alltså och behöver inte hålla på så här. )

(Bilden här har förstås inget med Warhol att göra, jag tog den vid lördagens besök bara för att det var så vackert vid Moderna museet)
Jag vet inte om Moderna Museet och Nationalmuseum konfererade innan, men det finns en point i att ha de här två stora utställningarna samtidigt. Beröringspunkterna mellan Warhol och Lautrrec  är fler än jag någonsin har tänkt på förut men det blir tydligt nu när man ser dem båda på samma dag och i stora utställningar.

Båda levde och skapade i dekandensen, de fanns med i en värld som inte var riktigt accepterad av gemene man; en nöjescirkus med tvivelaktiga inslag. De var kontroversiella och levde sina liv som särlingar, mer med iakttagande distans än med helhjärtat deltagande. Deras skapande rör sig i fältet sensualism, ja till och med utmanande förbjuden sexualitet.  De har också båda nära tlll kommersialismen och reklamen, gjorde bilder  till / av reklam och massproduktion, men på olika sätt eftersom de lever i helt olika tidsåldrar.

Båda utställningarna är värda besök. Och det har många upptäckt. Köerna ringlade sig långa vid biljettluckorna på båda ställena och det internationella inslaget bland besökarna var påfallande.  Utställningar av den här storleken blir uppmärksammande i en stor krets.
 
Jag blev nog mest imponerad av Warholutställningen. Den imponerar förstås främst med sin storlek, här har man verkligen skrapat fram rubbet, ja nästan i alla fall. Här finns hans TV-program att se  och höra, på ett stort antal platser. Jag hann inte sätta mig ner men många tog chansen och såg ut att  ha roligt. Jag har sett några av de filmer han gjort förut och var inte begeistrad då men nu var de suveränt visade. Filmerna visades i en samling mitt i rummet med en mängd slingriga "sittbänkar"  att slå sig ner på om man vill för att kunna se filmerna och med svarta  oregelbundna block i taket för att skapa en helhet, ett "filmrum" bland det övriga. Det var oerhört välgjort och nu fick jag ett helt annat intryck av filmerna än jag fått tidigare när jag sett någon enstaka,  dåligt visad. Det blev massivt just dekadens, sensualism och humor, egentligen väldigt välgjort i  den här genren. Kolla bara transvestiten som äter banan! Här syns Warhols storhet och en eloge även till utställarna som lyckats bra med att visa fram Warhols alla sidor. Det blev  inte rörigt trots att oerhört mycket visas samtidigt på begränsad yta.  Man har lyckats väl med att skapa just helheter av de olika delarna.

Lautrecutställningen var också bra men det är ju svårt att visa någonting väl på Nationalmuseum. Salarna ligger lite här och där och man vet sällan om man lyckats se allt. Man irrar gärna runt utan att veta riktigt var man är, åtminstone om man har mitt minimala lokalsinne. Men det var roligt att få ett grepp om hans konstnärsskap och liv genom en stor utställning. Utställarna är bra på att undervisa oss mindre konstvetande genom skyltar i närheten av bilderna. Fast man skulle ha kunnat göra mer av det där, byggt vidare i inredningen på utställningen med bordell- och bartema på något vis för det var ju i den världen han levde Lautrec. Kanske till och med spridit lite lukt av gammalt öl och dålig parfym i lokalen. Nej det går inte för allergier förstås, men tanken är frestande. Börje har skrivit om utställningen på sin konstblogg, adressen finns här bredvid på min länklista. Och han gör det proffsigt  och bra. Han svamlar inte så här. Läs det!

Vid mitt besök på Nationalmuseum så hade jag inte tänkt se något mer än Lautrec men råkade ramla in på något som jag tror heter Kupolsalen och där fanns en fin liten utställning med bilder om kvinnors samhällsställning sedd genom konsten: Modärna kvinnor.  Den var intressant  och jag gick nog tre varv runt och läste de kloka reflektionerna vid bilderna.  Här fanns kvinnor som vågade ta för sig och skapa självständigt, men också kvinnor som tillbehör, typ Zorns och som inredningsdetaljer typ Carl Larssons.  Kvinnorna som var professionella modeller betraktades ibland som bytesobjekt mellan konstnärer. I informationen berättas att kvinnliga konstnärer ute i Europaunder en tid inte hade rätt att använda nakenmodeller, fast här var Sverige ett förgångsland. Om Ni ändå går på Lautrec så gå gärna hit också.

Nu fixar jag att ta tillbaka pappografibilden igen! Den är lite mysig eller rysig kanske. Beror på hur man ser det.




Här är mammografin som jag lånat hos Cissilina ( Cissi). Hon finns i min länklista och har flerar roliga bilder. Kolla gärna hos henne!

Den här bilden gillar jag. Den hänger alltid i mitt klassrum. Den illustrerar väldigt bra dilemmat i skolan, dels dilemmat med att individualisera barns lärande, dels dilemmat med hur man organiserar skolarbetet. Det finns ett krav uppfrån, från Skolverket, från forskare, från skolteoretiker att barn rent kunskapsmässigt ska undervisas utifrån egna förutsättningar och i egen takt (i och för sig bara fram till den tidpunkten när det är dags för nationella prov och alla ska prestera lika bra, men i alla fall) men när det gäller sättet att undervisa så ska samma idé gälla alla barn: Alla barn ska undervisas i storgrupp = helklass. Allt annat ska vara undantag och är icke önskvärt. Det är grymt mot alla barn som behöver en liten grupp och en mer strukturerad undervisningssituation än man kan erbjuda i helklass.

Med anledning av det  Kerstin skrev i sin kommentar så svarar jag här. Det blir för långt för en kommentar.

Exakt, det får inte vara stök i en klass år efter år, alldeles för mycket hänger på den enskilde lärarens personliga engagemang. Det är precis det jag är kritisk mot. Om en klass och en lärare inte fungerar så borde det finnas mekanismer som slår stopp och det direkt, inte efter tre år eller så. Dessa mekanismer borde finnas inbyggda i skolans organisation istället för det här ältandet fram och tillbaka år efter år, där alla skyller på varandra.

Åtgärder ska vidtagas; om det är för många barn med speciella behov i klassen så bör de få den hjälp de behöver, om klassen är för stor bör den delas, om lärararen brister i kunskaper så bör han / hon  få fortbildning. Och när det gäller läraren så menar jag inte fortbildning i första hand när det gäller ämneskunskaper för det brukar inte saknas, utan kunskaper när det gäller hur man hanterar en klass / specialsituationer / strukturer eller vad det är som fattas. Det sker lämpligen genom både ren utbildning och någon form av handledning. För återigen detta är sånt som man kan lära sig, det handlar inte om medfödda egenskaper hos de flesta av oss utan om alldeles vanligt proffsigt arbete som görs med en viss medvetenhet.  Om det inte hjälper så borde en lärare kunna tas ur tjänst och få erbjudande om annat jobb inom kommunen.  Det är normalt sett en arbetsgivares skyldighet att se till att de anställdas kunskaper uppdateras utifrån nya krav.

Jag godtar inte att man bara skäller över att en lärare inte kan hålla ordning. De flesta lärare har inte fått en enda minuts utbildning i konsten att hålla ordning i en klass. Jag har lyckats ta mig igenom 4 lärarutbildningar och inte vid någon enda har man tagit upp detta brännande ämne. Det har inte ens varit möjigt att tala om, det bara sopas under mattan som en pinsamhet. Outtalat ska en lärare kunna hålla ordning men det hänger alltså på att läraren då har medfödda supertalanger eller lyckas lära sig själv med trial and error innan han / hon går under själv. Så slumpartat behövde det inte vara om vi vågade se sanningen i vitögat.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab

Jag tror inte att lärarna i 9A ger upp så lätt även om det verkade motigt i gårdagens program. Det här är ju TV så det måste vara lite dramatik också, man ska som tittare kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag skrev ju förut i ett blogginlägg att det vore förfärligt om lärarna lyckas för det betyder att det hänger på den enskilde lärarens superengagemang  om barn ska lyckas i skolan. Jag menade att så borde det inte få vara. Skolan ska vara så organiserad att det ska gå att få till en bra skolgång för eleverna även med en alldeles vanlig lärare med en vanlig lärarutbildning och vanliga erfarenheter och ett vanligt engagemang.

Men nu slår det mig att det vore ännu värre om lärarna i 9A misslyckas, för det betyder ju att inte ens med superprisbelönta lärare så går det att komma till rätta med de dåliga förutsättningar som man byggt in i skolsystemet hela vägen uppifrån och ner. 

Bra och spännande TV är det i alla fall.

Kan inte låta bli att ägna mig åt lite tulpanterror också. Jag tycker att de är så fina och har dem överallt just nu.

...ett gammaldags snailmail. Och tiden stod stilla en liten stund när jag läste avsändaren: Namnet på mamman i den familj där jag jobbade som barnflicka någon gång i mitten av 60-talet. Förutom att det var en trevlig familj att jobba i och ett alldeles förtjusande snällt  barn, så var det en förfärlig tid i övrigt i mitt liv förstås. Jag fann aldrig något försonande med att vara så ung och sakna makt över livet. Det blev mycket bättre sedan, med råge.

Men alltså var det en trevlig och humoristisk familj med en liten tjej som jag passade något år eller så tror jag, medan fadren jobbade och modren utbildade sig. Och säkert är det den här snälla lilla tjejens förtjänst att jag ville fortsätta att jobba med barn i någon form. Barnets värld verkade spännande att förstå. Fenomenet anställd barnflicka existerar väl inte i Sverige idag. I så fall har det antagligen noll hippfaktor, medan samma jobb utfört i annat land med beteckningen Au pair är väldigt mycket mer status. Fast det innebär förstås språkförkovran också, åtminstone i bästa fall.

Det visade sig att föräldrarna i familjen gått i pension och nu skulle sälja sitt hus. I samband med städning och pappersslängning så hade man hittat min adress. Jag fick veta att den lilla ettåringen som jag passade har blivit drygt 40 (!)  med  tre egna barn i tonåren, att hon har samma yrke som mamman, lärare, och en del annat också.  (Insåg också med förfäran hur gammal jag har blivit ! Och insåg också att jag glömt en del hur det var, medan annat finns kvar alldeles glasklart i minnet) Nostalgitripp!

Detta var verkligen ett roligt brev  att få och jag kastade mig förstås över datorn för att skriva ett svar- ett gammaldags pappersbrev. Postar det  i morgon så det lär anlända i övermorgon! Kul!

Måste bara få visa ett par bilder från bilbesiktningen i Åmål. Var där och kollade bilen i torsdags. Den gick f.ö. igenom utan anmärkning. Det var nog första gången i mitt liv som det händer. Tack Toyota!
Det här ser alltså ut att vara en alldeles vanlig bilbesiktning, men sedan när jag tittar på korten jag just tagit så får jag se det: BLOMMORNA DÄR TILL HÖGER I BILD!      KOLLA!!



OCH SÅ HÄR SÅG DET UT BAKOM DET HÄR STÅLSKRANKET!


TVÅ ALLDELES LIVS LEVANDE KRUKVÄXTER MITT UPPE I ALLT ANNAT! Jag undrar väldigt mycket hur de hamnat där och hur länge de lyckats överleva där utan dagsljus och vem som ser till att de får vatten.


För övrigt var det så här vackert i Åmål i torsdags.

I eftermiddag blev det en utflykt med våra tyska gäster till sönnare Murstenstjärn. Här låg isen redan 25 cm tjock och vädret var nådigt, nästan sol i alla fall och några minusgrader.


För femårige Lennart var det här första gången på is i hans liv. Och han skrattade och hade roligt hela eftermiddagen. Så här kan man ta sig fram på sin kälke.



Här provar Lennart att pimpla, också första gången någonsin. Till sin hjälp har han Andreas  i Hol vår store fiskeexpert här. Lennart är sedan födsel en entusiastisk fiskare med en uppsättning egna fiskedon. På sommaren kan han redan kasta mycket elegant med kastspö och inte bara få iväg ett drag utan också pricka rätt.  Idag var det ingen lycka med abborrarna.


Pappa är med och undervisar hur man hanterar ett pimelspö.


Brasa och korvgrillning hör till förstås.


Inte helt fel.





Roligast var nog i alla fall att bara springa på isen och kasta sig iväg och rutscha fram. Hela tiden ett kvillrande skratt!!




Detta var också första gången med klubba och puck. Här spelas med mamma.
Hela familjen är lyrisk över det som Sverige har att erbjuda av djur och natur och planerar som jag skrev förut att flytta hit. Och jag är säker på att de väljer rätt eftersom de alla tre uppskattar det som finns här; fiske, is, snö, skog, vatten, lugn och ro osv. Vi ser fram emot att få ha dem som grannar någonstans i närheten.

Den här bilden kom från gubben i morse kl halv nio ungefär. Han tog med mobilen och skickade till datorn. I väntan på upptag ser det alltså så här filosofiskt ut. Vi har vackert väder idag, några minusgrader och sol på väg nu. Det var en kall natt, - 10 grader äntligen. Nu kan det bli is på sjöarna.

Så var det då äntligen fredag och lite avkoppling. Vi gjorde en trevlig "after work-kväll" med tyska goda vänner; A och U i Hol och gästerna i vår stuga, M och I och sonen  Lennart, den unga familjen som också är på väg att flytta hit. De ska sälja sitt hus i Tyskland och bosätta sig här. De började besöka oss här och fiska flera gånger per år, fiske är hela familjens stora passion och här finns fina fiskevatten. Sonen Lennart går ingenstans utan sin lilla uppsättning med blinkers och drag.

Men i kväll var det en timmes bowling som gällde och en bit mat efteråt.


Här är 5-årige Lennarts första kast. För säkerhets skull tillsammans med pappa M.


Med det här hjälpmedlet så gick det lättare, helt perfekt faktiskt! Och det blev till och med strikar med hjälp av sarg bredvid banan.




Så småningom blev det dags för mat och då inträffar det lustiga: Vi får alltså inte bära våra öl de c:a 15 metrarna från bowlingen till restaurangen, fast det är vägg i vägg och i samma byggnad!. En av de anställda måste göra det. När vi kom till repen vid ingången till restaurangen så kunde hon överlämna öl till oss och vi fick gå vidare bärande den själva. Det är något mystiskt med svensk alkohollagstiftning! Och våra tyska vänner skrattar så tårarna rinner när de förstår hur det fungerar och planerar redan vilka vänner de ska ringa till imorgon och berätta för!


Lennart var jättehungrig efter bowlingen och mumsade i sig en hamburgare.

Vi åt också god mat och desserten var inte bara god, den gav upphov till spännande associationer:


Det översta är hjortronglass med choklad och vispgrädde. Det understa är banan med sorbet.
Vi hade en supertrevlig kväll och vorstehhunden Chester fick träna på att vara i vår hundgård några timmar. I morgon jagar gubben först och jag rättar matteböcker. Sedan blir det utflykt till Murstenstjärn med skridskor och spark och pimpelspön och korvgrillning och samma sällskap som idag.

Jaha så blev det så igen då, att mina svar på kommentarer  blir så långa att de får bli ett nytt blogginlägg. Tänkte inte det innan men det här är en av mina hjärtefrågor. (Oj nu blev jag vitsig också på Alla hjärtans dag!)

En kommentar tar upp det personliga engagemang som man kan se hos lärarna i serien. Det är en del av det man behöver få lära sig i lärarutbildningen; konsten att ha ett personligt engagemang i eleverna, att se till att de alla blir sedda och det varje dag, men utan att gå över gränsen och bli privat. Det är en av flera mekanismer som är viktiga ingredienser för att kunna styra en grupp åt önskat håll, den där tråden som man spinner till var och en av eleverna. Alla trådarna till alla eleverna ska sedan knytas till ett nät som är hållbart och som gör det till en helhet. Och det här är något man kan lära sig, man kan kalla det en del av ledarskapets sociala kompetens. En del människor gör säkert detta instinktivt utan att reflektera över det, men det går också att lära sig.

Jag håller med lärarna i 9a, det måste finnas ett genuint men professionellt intresse för den enskilda eleven. Det går inte att låtsas, barn känner genast om man fejkar sitt engagemang. Men det innebär inte att man har rätt att gräva i deras privatliv. Jag måste ju hela tiden ha klart för mig att min roll i barnens liv är yrkesmässig och jag har inte rätt att komma dem för nära. Då blir det ett svek sedan när jag lämnar över dem till en ny lärare / ny klass. Ett personligt engagemang innebär inte heller  någon skyldighet för mig som lärare att lämna ut mitt privatliv.

Angående lärares stress så  såg för ett tag sedan en undersökning på vilka jobb som var mest stressframkallande och lärare i undervisningssituation var en av de värsta. Det är en väldigt påfrestande situation även om det fungerar bra. Man måste hela tiden var 100 % koncentrerad, det går inte att ta minipauser för att koppla av lite eller vara ur slag en dag, lika lite som en skådespelare kan ta sig ett brake när han står på scen. Jag fasar för den dag vi tas ifrån det skydd som heter gräns för undervisningsskyldighet och vi kan tvingas att stå i undervisningssituation under en längre del av dagen än vi gör nu.

Kombinationen stora klasser och elever med bekymmer av olika slag är svår. Det måste finnas en reträttmöjlighet för de elever som inte orkar med en stor klass. De vill ju ofta själva få en lugnare tillvaro, det är de som lider mest av stöket egentligen.  Problemen med klasser som tog över från sina lärare började tidigare än 80-talet till och med tror jag och det har bara accelererat. Det är en hemsk upplevelse för den lärare som bryter ihop och tappar sin klass, en personlig katastrof och det borde inte få hända. Arbetsgivaren borde gå in tidigare och sätta in rätt åtgärder, både för lärarens skull och för barnens. Båda har rätt till en god arbetsmiljö.

Bland barnen inträder inte en trevlig demokrati i de lägena utan en rätt grym anarki, frånvaro av styrning. Och det är oftast de barn som är svaga som far mest illa. Lagstiftaren har uppmärksammat att barn kan fara illa i skolan och lagstiftat om deras skydd, helt korrekt. Men helt glömt bort att värna den yttersta garanten för barnens säkerhet och trygghet; läraren. Om anarkin har tagit över så har inte läraren längre någon makt att skydda de utsatta barnen och då kvittar det vad lagstiftningen säger.  Detta är ett av de viktigaste skälen för lärarutbildningar och fortbildning att satsa på att lära ut konsten att hantera stora grupper i praktiken, givetvis i växelverkan praktik - teori. Men också ett av de viktigast skälen för skolanordnare att se till att det finns en bra verksamhet för de barn som inte orkar med klassundervisning.

Uttrycken "integrering" och "en skola för alla" har blivit innehållslösa honnörsord som missbrukas till att tvinga alla elever att undervisas på samma sätt trots att behoven kan se väldigt olika ut. Det är en raffinerad form av barnmisshandel att tvinga sköra och rädda barn som utagerar med aggressivitet att vistas hela skoldagen i stor klass. De saknar de känslomässiga och sociala redskapen att hantera en sådan situation och känner sig allt mer misslyckade. Det är ungefär som att sätta ett förskolebarn i gymnasiet och kräva att det ska lyckas.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab

Jag skrev ett svar på Inkans kommentar här nere. Det blev till slut, efter mycket vridande och vändande på orden,  så långt att jag väljer att publicera det här också¨ med lite ändringar:

 Jo, visst spelar personliga egenskaper hos läraren roll för hur trevlig undervisningen blir, men de får inte vara avgörande för om eleven klarar sin skolgång eller inte, lika lite som en läkares trevlighet får avgöra om patienten blir botad eller inte.

Skolan måste vara organiserad på ett sådant sätt att det inte krävs magi och mirakel och prisbelönta superlärare
för att det hela ska fungera. Man måste göra det möjligt även för en alldeles vanlig klass, med en alldeles vanlig lärare, som förutom sin undervisning också har hem och familj och andra engagemang, att lyckas.

I internationella undersökningar så syns det att en  svaghet i svenska skolor är just bristen på arbetsro och ordning. Det är vad eleverna själva uppger sig sakna mest, annars är de rätt nöjda.

Där är jag kritisk till lärarutbildningen som inte lär ut hur man måste
strukturera upp undervisningssituationer för att kunna hantera många elever samtidigt. Nu har man dessutom tagit bort metodiklärarna från utbildningen och lämnar detta till praktikskolan. Det blir alltså rätt slumpartat vilken utbildning den blivande läraren får i konsten att hantera 20 - 30 ungar samtidigt.

I de lärarutbildningar jag har gått så har man i stort sett avfärdat frågan med att det ska räcka att gå in och vara sig själv. Men så enkelt är det inte. Det krävs en hel del kunskap för att hantera en stor grupp på ett bra sätt. Det är ingen märkvärdig kunskap, den går att lära ut. Men då måste man först erkänna behovet av den och det har man ännu inte börjat med.

Det krävs också att det finns bra stöd och alternativ i mindre grupper för de elever som behöver det, annars är vi tillbaka på ruta ett igen: Klasserna blir så extremt stökiga att det
behövs prisbelönta superlärare för att klara av alldeles vanlig undervisning. Och såna lärare har vi inte så många av och det kanske ska vara rimligt att klara av ett lärarjobb med en normal arbetsinsats och ett normalt pedagogiskt kunnande. 

Det behövs också en organisation och ett regelverk som gör det möjligt för en lärare att vara en auktoritet inför eleverna. Vi har idag självklart regler som säger att elever inte får kränkas och mobbas vare sig av varandra eller av lärare och det är bra! Men inget om hur man ska hantera situationen när lärare kränks och trakasseras  av elever. Inte en enda plan, inte ens en hyllvärmare för att ha handlingsberedskap! Det viftas oftast bara bort som en pinsamhet (för den drabbade läraren!). Det här ger eleverna väldigt tydliga signaler om att lärare har ett lågt värde, behöver inte respekteras.

Det ger också fel signaler till kommunerna som kan låta sin personal fara väldigt illa och bli trakasserade av elever på olika sätt med hänvisning till att resurser saknas. Kommunerna borde kunna ställas till svars i såna fall och bli skadeståndskyldiga till läraren när man tillåter en organisation / skolsituation där elever kallar läraren för
"j-a f-a" exempelvis eller när lärare normalt har blåmärken efter undervisning, Då har man inte sett till att det finns ett skydd för de människor man har anställda. När man låter såna här situationer pågå så borde det vara kommunerna som ställs till svars, inte eleverna. Och det borde kosta så att de svider i skinnet!

http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab

Jag ska försöka följa ett TV-program för en gångs skull, programmet om den här 9:e klassen som får de bästa lärarna för att lyckas höja sina skolprestationer. 

Det verkar på förhandsskriverierna som  att man lyckas och i så fall är det förfärligt. För då är det ett underkännande av allt det som borde skapa en bra skola i Sverige; lärarutbildningen, fortbildningen, skolledning, Skolverk, skolpolitiker, lagstiftning, förordningar osv.

Det enda som finns kvar som kan garantera en bra undervisning i klassrummet är i så fall läraren och lärarens eget alldeles privata engagemang och lärarens alldeles egna personlighet, helt oberoende av vilken utbildning och vilket stöd läraren får av det omgivande samhället.  Så får det bara inte vara. Det får inte hänga på personliga egenskaper hos en lärare om undervisningen ska bli bra.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab

Vi var alltså med våra tyska goda vänner och tittade på ett internt prov i Årjängs Brukshundklubb. Vi sysslar ju mest med jakthundar, viltspårprov och sånt så detta var en delvis ny värld.

Först var vi med på spårdelen, den som går ut på att träna hunden att söka av ett bestämt område och bete sig på ett visst sätt när den hittar en människa. Träningen går ut på att hunden ska få ett visst sökmönster så att ett bestämt område blir avsökt så snabbt som möjligt och att den ska markera när den hittat en människa.

Området var hundra meter brett och vi gick på en stig i mitten. Hunden skulle då på kommandeo söka c:a 50 meter åt ena sidan, komma tillbaka till föraren, söka 50 meter åt andra sidan, komma tillbaka till föraren och så går man framåt en liten bit vid varje sök. När hunden funnit en människa ska den ta en rulle i munnen, den rullen hänger om halsen på hunden, och sedan låta sig kopplas och leda föraren till den funna människan. Ett annat alternativ är att hunden stannar kvar vid människan och markerar med skall. PÅ det här provet hade man gömt två människor ute i terrängen. Innan provet genomfördes så vallades skogen, flera människor gick igenom området så att hunden inte skulle kunna spåra opp den som var gömd. Vitsen är att hunden ska lära sig ett sökmönster, inte att spåra.

På bilden ovan är det ett prov som ingår i lydnadsdelen av provet. Här ska det liggas still på kommando. Till vänster är våra tyska vänners Buffalo, en svart schäfer.


En provdel är hopp


Ett annat delprov är att hämta givna föremål, dels tunga föremål, dels metallföremål.


En annan del var att krypa på kommando. Detta var vi imponerade av. Det är svårt att lära en hund, men här har vi en svensk och norsk champion. Han kan också klättra i öppen stege, helt suveränt. Han kan också gå framför föraren och hålla ett bestämt avstånd på c:a 30 meter utan lina. Det här var roligt att se och hundarna var hela tiden så glada och lyckliga i arbetet. De ville verkligen lyckas. Belöningarna var bollar och leksaker av olika slag och de gavs efter varje moment.

Jag är väldigt förtjust i att alliansen vågar se skolans problem och försöker göra något verkligt åt dem, inte bara tillsätta utredningar. Men jag tror inte på betyg i grundskolan och polishämtning vid skolk. Vi diskuterar detta på Alltiallons blogg också, länken till henne finns här bredvid.

Jag tror att de familjer där barnen skolkar från skolan oftast också finns med i ett utanförskap, ett utanförskap som omfattar dåligt boende, arbetslöshet, dåliga språkkunskaper osv. Därför kommer föräldrarna inte att kunna göra något och eventuellt inte bry sig om polishämtning. De har liksom inget mer att förlora.

För eleverna / ungdomarna så kan det här bli en sport istället för att verka avskräckande.

Jag tror mer på snabbare insatser gemensamt soc / skola i form av skoldaghem avskilt från den vanliga skolan, i en lugnare miljö med specialutbildad personal och en tillrättalagd miljö. För skolan har vare sig kunskap eller resurser att hantera dem. Vi som lärare är utbildade till att undervisa inte bedriva terapi eller vård. Att försöka hantera de här eleverna inom ramen för den vanliga skolans stora klasser är dömt att misslyckas. De förstör bara för sig själva och andra.

Jag tror också på en bättre koll på skolket, att föräldrar genast ska veta och att det ska finnas krav på att den enda giltiga frånvaron är den som är föranmäld och godkänd av förälder när barnen går i grundskolan. Skolkande gymnasieskoleelever bör fråntas studiebidrag och senare stängas av. Det är ju en frivillig utbildning.

E-type var bäst! Fast det var det bara jag som tyckte här. Jag gillade hans show, den var bra och förmodligen suverän för de närvarande, den blev väl inte lika mäktig i TV.

Christer S hade jag inte för ett enda ögonblick trott skulle gå vidare. Tänkte ett tag att han gör nog parodi på det hela, men det var det inte, det verkade vara genomfört på fullaste allvar. Gubben tyckte den var bra förstås och var inte ett dugg förvånad att den gick hem i stugorna. Svenska folket gillar ju dansband o sånt o, inte att förglömma gillar Christer Sjögren. Han är avväpnande charmig med sin dialekt  och med sin rutin och frånvaro av uppblåsthet.
Melodifestivalen handlar ju väldigt mycket om vilken artist som blir omtyckt, inte så mycket om huruvida låten är gångbar eller artisten sjunger rent.  Och i år blev vi charmad av äldst och yngst, ingen åldersdiskriminering här inte, och inte sexigast och skickligast. Så är det ju på den stora tävlingen också, vinnare kan vara två danska gubbar med gitarr som sjunger enkelt om älskad kvinna eller en glad 15-åring med pipig röst. Vi vill bli berörda.

Någon bloggare har visat sitt hem på bloggen och utmanar andra att göra det samma. Jag har ibland visat delar av mitt hem, men tror ändå att jag ska skona läsarna från det. Det är långt ifrån dagens ideal i inredningstidningar, mest hundanpassat och lättstädat, men för den skull inte välstädat.

Här är bilder från mitt kära jobb istället. Klassrummet är ju lite personligt inrett med ett antal kojor för barnen att jobba i. Barns behov av kojor är omättligt. Måste göra fler. Här är min arbetsplats i alla fall. Det är mycket grejer där men jag har ändå rätt bra koll på var allting finns. Gillar att ha det mesta inom räckhåll och datorn nära. Klassen har ju en egen blogg med lösenord och jag har bemödat mig lite på kommunens hemsida och beskrivit hur jag jobbar och varför jag gör som jag gör.  Här finns också en enkel stereoanläggning eftersom vi lyssnar på klassisk musik varje dag några minuter för att samla ihop tankarna efter lunchrasten. 



Gisans fina bön finns också centralt placerad på väggen. Ja, det är inte hon som har hittat på den, även om hon gör väldigt fina dikter, men det är hennes design på det hela.



Här finns också en Stenmarksbild som jag gillar. Jag skäller och gnäller aldrig på min klass, de är alldeles för  mysiga och trevliga för det. Jag skäller nog väldigt sällan på barn tror jag.   
Men om jag skulle bli frestad någon gång så är den här bilden bra att ha som vaccin mot det.

Sen har jag förstås bilder på barn och barnbarn, ja sånt som jag blir glad av. Bilder betyder mycket för mig och jag väljer dem med stor omsorg.





Här är  exempel på bilder som vi håller på och gör just nu i klassen. Det är bottnat med valfri vattenfärg pålagd med svamp, det måste torka någon dag. Sedan är figurerna gjorda med torrpastell som går att jobba med både direkt med krita och med fingrarna för att liksom sudda ihop färgen. Temat är fantasihus, hus för människor eller djur, men med fantasi.  När bilden är färdig så sprayar jag på fixativ (efter att barnen gått hem för dagen för det luktar lite) Pappret som vi använder till den här typen av målning är lite grovstrukturerat och större än A4. Det här är roligt att jobba med. Oftast lämnar jag bildarbetet till min mycket duktiga kollega men ibland är det roligt att göra det själv också. Såna här dagar är bara bäst!

Vi var hos A o U i Hol igår. A hade varit i Göteborg på båtmässa. Han hade med diverse broschyrer över Busterbåtar som vi dreglade över en stund. Med jämna mellanrum får vi lust att köpa en rejälare  båt att främst ha till uthyrning förstås, men också för att kunna visa våra fiskegäster sjön och dess möjligheter på ett snabbt sätt. Det är ju stora sjöar vi rör oss i här omkring och det tar en stund med en mindre båt att komma någonstans.

A hade köpt roliga drag billigt också. De här är blå och silver och det är bra på gädda i vår sjö säger han. Ögonen här är inga ögon alls utan hål.  Liknar inget vi fiskat med här förut.

Vi tränade också deras hund Chester att vara i hundgård här hos oss en stund i går fredag.  Han behöver kunna lämnas lite ibland. Han fann sig väl tillrätta med Oskar och Jazz och gillade att stå på det höga bordet och se sig om. Under tiden tog U och jag en lång promenad utan hundar.

Det har legat lågt med aktiviteter ett tag nu. Vi lever lite eremitliv när harjaktsäsongen pågår. Det går  inte att planera något, det kan bli spårsnö och strålande solsken! Gubben är just nu lördag morgon ute och jagar på Egenäs med T i Deje. Han hade tänkt ta en jakttur till Jägartorpet men det var för dåligt väder för en sådan lång resa. Det är grått och trist och milt väder. Jag ägnar mig¨åt att njuta av tystnaden, planera för morgondagens kvällsätande, rätta 23 matteböcker, läsa en god bok, lyssna på musik och ta en långtur med Oskar.

En del är på  tapeten i alla fall framöver.

Goda vänner från Tyskland kommer idag och stannar en vecka i en av stugorna. Ska göra i ordning det huset under dagen förresten. De har med sig en väldigt fin schäferhund, Buffalo och vi ska tillsammans besöka något slags spårprov i brukshundklubben imorgon söndag. Jag kan inte det här men det handlar om bruksspår tror jag, leta pinne i skog eller så, inte söka efter skadat vilt. Vi ska också försöka träffa en kollega med en alldeles ny liten schäfervalp.

I morgon kväll så är de tyska gästerna inbjudna hit på lite kvällsmat tillsammans med A o U i Hol. Vi gör lite typ knyte med hopplock. Det ska bli roligt.

Det blir lite längre fram  en långhelg i Branäs med skidåkning, längs med för min del, neråt med de övriga; gubben, A och U i Hol och en dotter där. Lite rumphuggen blir den helgen av att vi ska på ett årsmöte med övernattning i Borgvik.  Undrar förresten om man kan sova där med forsen brusande i öronen. Det är ett rätt påträngande ljud. Men ack så vackert.

Stockholm ska vi till, något som heter Arlanda hotellby. Antar att det är mindre vandrarhemslikt än det låter. Det blir en övernattning där i samband med att gubben ska på ett möte där. Vi kanske hinner träffa son och "sonhustru". Jag ska i alla fall ränna lite på konstutställningar har jag tänkt. Får sätta mig ner och prioritera vilka det blir för jag hinner inte allt jag vill se.

Direkt därifrån bär det iväg till Umeå för att träffa barn och barnbarn hoppas vi. Men det är lite så där osäkert än och jag glädjer mig för mycket åt den resan för att våga ta ut något i förskott. Det ska stämma med ytterligare en person och hundtransport och väder och så. Gubben och B i Leverhögen ska jaga där uppe i Umeåtrakten, med studerande Blomskogssöner.  Undrar förresten vilka konstutställningar som kan vara aktuella i Umeå när vi kommer dit, om vi kommer dit. Måste kolla på nätet!

Sedan har vi några goda vänner som vi inte hunnit se på ett tag och det ska bli roligt att försöka få träffa dem när det jagats färdigt fram i nästa månad och vi kan lämna det här oplanerade tillståndet.

Vi läser i vår tidnin Nya Wermlandstidningen att länets landshövding ska åka till Norge och lära norrmännen hantera rovdjuren. Det lär framkalla ett fniss över landet i väster!

Den svenska rovdjurshanteringen är inte mycket att stoltsera med ännu så länge i alla fall. Den kan bli bättre när Åke Petterssons utredning blivit proposition och nya beslut fattats. Men i nuläget är den en katastrof.

Landshövdingen ska bl.a. berätta om det förträffliga i regionala förvaltningsplaner. Sånt har man inte i Norge. Och visst har länsstyrelsen i Värmland tagit fram en alldeles utmärkt förvaltningsplan för de stora rovdjuren. Det är bara det att besluten ligger inte där utan i Stockholm hos Naturvårdsverket. Där beslutar man fortfarande helt på tvärs emot de förvaltningsplaner som länen tagit fram, med påföljd att vi bl.a. riskerar att få ett djurplågeri utan like med svältande lodjur där rådjursstammen är utraderad. Jag hoppas att hon berättar det också.

Dessutom ska hon berätta om att svenska folket känner sig delaktiga i rovdjurshanteringen eftersom de kan ringa till länsstyrelsen när de ser en varg och då kommer det en spårare utrusande vilken tid på dygnet som helst. Jag känner mig inte dugg mer deltaktig för det. (Jag blir bara arg över att det inte kommer en polis utrusande vilken tid på dygnet som helst när det behövs. )Och vad hjälper det vanligt folk att det kommer en vargspårare ut och genast konstaterar att exempelvis hunden är dödad av varg?? Hunden blir inte mer levande för det! Jag hoppas att hon berättar det också.

P-G tvingades bryta den här deltävlingen men det var på grund av motorfel, inte¨några egna misstag. Bilen är tydligen en nykonstruktion och inte riktigt färdigutvecklad än. Men det blir bättre nästa gång.

Återigen då om enkätundersökningen "Sunt liv". Den kostar inte kommunen något, vilket jag trodde. Eftersom Årjängs kommun har väldigt höga sjuktal bland sina anställda så erbjuds den här enkäten och vidhängande arbete gratis av försäkringsbolaget. Det vill alltså få ner sina kostnader.  Jag har ringt enkätens "supportnummer" och frågat. Och det låter logiskt.

Vad som däremot inte låter logiskt och som jag inte begrep var förklaringen på varför man måste ha in personnummer. För det frågade jag om också förstås. Det handlade om att man inte skickar tillbaka enkäten till den adress som ifyllaren anger på framsidan. Adressen där är helt onödig egentligen. Man skickar tillbaka till den adress som arbetsgivaren har på mig som anställd och det skulle på något mystiskt sätt vara säkrare.

Hur arbetsgivarens adressuppgift kan vara säkrare än den jag själv anger på framsidan förstår jag inte. Men det är inte meningen att man ska förstå allt här i livet. Ibland får det räcka med blind tro.

Jag har tidigare skrivit om enkätundersökningen som vankas på jobbet.  Den skulle inte göras på nätet utan på papper. Enligt försäkringsbolagets, som är inblandat, försäkringar innebär det att  jag "......är anställd i en organisation som beslutat att satsa på de anställdas hälsa och arbetsmiljö".  Inför detta beskäftiga påstående  känner jag hur det rycker lite i mungiporna.

Det här är en standardundersökning som säkert många har gjort och kommer att göra på olika typer av arbetsplatser. Karolinska institutet och AFA är inblandade. Alltså inte specifikt utformad för min kommun.

Sen försöker jag reda ut vad detta är och vilka syften som finns inblandade, alltså vilkas ärenden de här enkätuppgifterna går. Vid en första snabb genomläsning förefaller ju alla inblandade plötsligt ha drabbats av en alldeles otrolig omsorg om just min lilla hälsa.  Men riktigt så enkelt är det förstås inte, som vanligt. 

* Där framgår att "organisationen" där jag jobbar ska få en anonym sammanställning. Och det är klart jag undrar vilka nu organisationen kan vara? 

* Likaså ska även "medarbetarna på gruppnivå" få en anonym sammanställning. Jag undrar ju vilka de är också förstås på en skola som min?

Arbetsmiljösyfte: Syftet med den här "anonyma återkopplingen" ska tydligen vara att jag tillsammans med övriga medarbetare i min arbetsgrupp ska komma fram till hur vi kan åstadkomma förbättringar i den egna hälso- och arbetsmiljö.  Ska det tolkas som frejdiga diskussioner om våra alkohol- och skrattvanor bl.a?

(Det står inte en stavelse om att syftet med resultatet är att det  ska användas av arbetsgivaren för att åtgärda brister i arbetsmiljön = exempelvis lokaler, organisation, resurser, osv)

Personligt hälsosyfte: Sen kan jag om jag uppger personnummer (och namn och adress förstås) få en personlig hälsoprofil mig tillsänd, alltså uppfyllandes ett syfte om att jag ska bli medveten om mina hälsomässiga tillkortakommanden och leva sundare (till arbetsgivarens  och försäkringsbolagets fromma antar jag) . Varför personnumret måste vara med där förstår jag inte, det står inte på min brevlåda, krävs alltså inte för att jag ska kunna ta emot profilen och syftet var ju bara att informera mig.  Eller? Personuppgifterna ska lagras i tre månader och därefter makuleras. Varför ska de behållas alls då? Eller ens redovisas av mig? Det borde räcka med enkätnumret.

Forskningssyfte: Jag deltar i forskning om ohälsa och sjukdom genom att fylla i enkäten. Den kommer avidentifierad att användas i en databas för att öka kunskapen om dessa områden.  Varsågod kära forskningen! Men min fråga blir ju, vem ska använda forskningen och till vad?

Det här är ett smart koncept när man studerar det så här.  Enkäten fyller alltså flera syften:

1. Arbetsgivaren kan  visa på att man satsar på arbetsmiljön för de anställda genom att betala för det här. För det antar jag att man får göra. Det är säkert inte gratis. Däremot är det  säkert betydligt billigare att köpa det här enkät-köret än att göra verkliga insatser för att förbättra arbetsmiljön för de anställda.

2. Karolinska institutet som gör blanketten kan ju få ett fantastiskt underlag för sin forskning och till en billig penning antar jag.

3. Försäkringsbolaget hoppas säkert på friskare människor = lägre kostnader.

4. Och jag som enkät-ifyllare, arbetstagare, "mutas" med att erbjudas den personliga hälsoprofilen om jag ställer upp och lämnar ut allt detta om min kropp och själ tillsammans med vidhängande personnummer.  För det vet man  är svårt att få någon att ställa upp på frivilligt annars, just detta att lämna ut så mycket av sitt privata tillsammans med personnummer och utan sjukvårdens tystnadsplikt.

Här ska alltså, som några bloggläsare antydde, redovisas väldigt mycket av det ytterst privata i människors liv: sömn, vakenhet, vikt, blodtryck, kolesterol, diabetes, detaljerad humörbeskrivning under olika omständigheter, (om o i vilken grad  jag tappat intresset för mitt utseende !? :-))  om jag skrattar o hur mycket i så fall, allt om rök och snus och alkohol in i minsta centiliter. Fnissar  lite när jag kommer till alkoholavdelningen. Den är lagd sist så att man ska ha blivit härdad av andra, mindre laddade, frågor av privat karaktär. Och där är till och med flaskor och glas avbildade så att det inte ska råda någon tvekan om definitionerna. Man ska då detaljerat redogöra för hur mycket och hur ofta. :-)) Samma sak med "feta måltider", de är för övrigt klart definierade = fläskkorv, smör, pommes, choklad, bakelser osv. 

När jag läser det så får jag först ett infall att höja min hippfaktor lite när det gäller röka och kröka. Jag röker inte,  konsumerar ju nästan ingen alkohol och borde kanske normalisera det hela genom att lägga till lite lagom. Fast sen surnar jag till,  trotsåldern gör sig påmind, och tänker att det vore kul att dra till med ett par helrör i veckan + en massa pommes  + några snusdosor per dag för att  se vad som dimper ner i brevlådan med den personliga profilen.

Tidsinställt munlås som bara öppnar sig en lite stund i samband med måltider?
 Alkomätare för hemmabruk?
Nikotinavvänjningskur på distans?

 

Asch, det blev ju inget gjort idag, absolut inget. Vi hade tänkt åka och hälsa på svärmor idag men väglaget var bedrövligt. Läste på nätet om trafikkaos och polisens uppmaning till folk att låta bli bilen. Så vi avstod från den turen, 10 mil till Karlstad. Svärmor kommer hem i morgon tror vi så vi får snart träffa henne i alla fall.

Gubben hade tänkt sig att jaga hare i fantastisk ny spårsnö och solsken. Icke heller, det var snöblåst på förmiddagen som sedan gick över i regn. Inga harar hade varit uppe och förhållandena med blötsnö som dröp från träden gjorde det omöjligt.  Vid middagstid kom han hem rätt slokörad. Han ägnade resten av dagen plikttroget åt att röja snö och elda i pannan.

Jag hade planerat en långpromenad idag igen med Oskar, hade inte ens träningsvärk efter gårdagens travande opp och ner i vägarna här. Men det var inte alls inspirerande med all blåst och regn och isiga vägar. Lårbenshalsar lär ju vara bräckliga på gamla kärringar så det är inte värt att utmana ödet. Jag har tvättat kläder,  plockat, fixat disken efter gårdagens lilla festlighet i goda vänners sällskap, rättat 23 matteböcker och pysslat om klassens blogg.

Dessutom sade kameran nu upp totalt. Den har morrat ilsket de senaste gångerna jag har försökt ta kort och det har tagit en stund av lirkande innan det har gått att ta kort. Men nu har den sagt upp totalt, fräser bara ilsket och objektivet far ut och in okontrollerat.

Egentligen var det här en helt onödig dag, skulle nog aldrig ha gått opp ur sängen, kunde lika gärna ha stannat kvar där hela dagen.

Jag missade som vanligt den från SBP anbefallda besiktningstiden och tvingades istället ringa och boka själv. Det var en lätt surrealistisk upplevelse. Jag ringde  upp numret och fann mig plötsligt inbegripen i ett samtal med en maskin, ungefär så här:

- Bilen var senast besiktigad i Sunne. Vill Du boka tid i Sunne för besiktning?
- Nej
- Var vill Du boka tid för besiktning?
- I Åmål
- Jag uppfattade att Du vill boka tid för besiktning i Åmål. Vill du boka tid för besiktning i Åmål?
- Ja
- Vilken dag vill Du boka tid för besiktning?
Osv!


Och så där höll det på tills jag faktiskt fått exakt den tid jag ville ha. Det fungerar perfekt men känns lite lätt knepigt att konversera med en maskin så där. 

Vi  har sparat och klämt på de fina stekarna från Gärdesta, de som vi fick av H v E och fru D när de var här.

Idag var ett lämpligt tillfälle och lagom storlek för c:a 5 personer. Vi är inte vana att tillaga hjort så jag var lite tveksam hur jag skulle göra. Såg att det var ett ytterlår och var fundersam om det skulle gå att göra stek av. köttbiten Tänkte ett tag göra en gryta.

Men bestämde mig till slut för att försöka göra en traditionell stek i ugnen av den för att så mycket som möjligt av den naturligt goda smaken skulle komma fram och inte döljas av andra råvaror.Det är alltid ovant och spännande med nya köttsorter. Nu tinade vi den långsamt i mikron, jag gned in den med soja och ett gott rödvin. Kryddade lite med örtsalt, vitpeppar, svartpeppar grovmalen, timjan och rätt generöst med finhackad vitlök. Sedan in i stekpåse och in i ugnen på  175 grader. Hade gärna haft lägre temperatur, men då skulle den inte hinna bli färdig till gästernas ankomst. Den skulle ha stått inne till 72 grader men det blev lite för mycket någon grad till. Det går snabbt på slutet och jag var inte med riktigt. Men smaken blev helt ok. Nöjd är jag med första försöket på Kronhjort.

Till köttet gjorde jag en sås på skyn som blev i stekpåsen och brynte mycket kantareller. Resten av såsen utgjordes av ett gott rödvin och lite timjan, men blygsamt med salt och peppar. Skulle ha kunnat vara lite choklad i såsen tror jag. Det var läckert sträv mot den vilda köttsmaken och det stämde.

Till det blev det kokt potatis, gröna bönor och en sallad med hackad lök och vitlök i, samt tomater och Bostongurka. I salladen en dressing med vinäger, peppar, salt, olja, vitlök finhackad, senap och örtkrydda,  lite ärtor och majs.

Det var ok och köttet var väldigt smakrikt.

Desserten blev en klassiker i huset; konserverade fikon som stektes i panna med mellanmalen svartpeppar,  mycket smör, sedan i med rejält med honung och konjak. När det är upphällt i skålen rör man i lite Grand Marnier. Den här blandningen serverades med Tofu vanlijglass förstås.

Vi babblade länge för att vara oss, en bit efter midnatt. I morgon blir det en kanonjaktdag för gubben. Solsken och spårsnö. Han ska upp kl 6 och börja med harjakten. Jag ska vara lat och ta hand om tvätten. Sen på kvällen åker vi till Karlstad och hälsar på Rolands mamma.

Vädret vände idag. Det var blåst och snöande, nästan lite snörstorm på förmiddagen. Men det lugnade sig vid middagstid så jag tog med mig Oskar ut på promenad.


Vi gick först till Spriklerud. Nere i svackan fick han känna vittring av ett rävspår under snön. Det var superintressant och han ville absolut inte gå därifrån. Men jag hade ingen pejl på honom så jag ville inte släppa honom. Jag hade också anledning att tro att den räven gått bort och kalasat på rester av det lodjursslagna rådjuret sedan sist.  För lodjuret kom aldrig tillbaka till bytet, lämnade det alltså till rävar och fåglar att kalasa på.


Han ville verkligen ner under snön och kolla. Vittring kan lägga sig under snön och räven måste ha gått här tidigt på förmiddagen i snöstormen.

Vi gick alltså till Spriklerud, till Sönnare Murstenstjärn, till Hopbrôten, Sandevad, Sand och vidare förbi Elgtån till stora vägen och till Sellersbrygga.


Det var ett vackert ljus där nere och då lyste solen från en nästan klarblå himmel och vinden hade nästan helt försvunnit!  Det var verkligen fint här nere! Det blev ett blått skimmer över den delvis isklädda sjön, ett tunt islager men dock.

Maik und Ina: Es sieht nicht so schlecht aus. Vielleicht können wir Hoffnungen für Schnee haben! Und hier gibts auch ein bisschen Eis. Aber leider nicht viel.



Oskar fortsatte saligt att leta vittringar under snön och tog sig också en liten slick. Han var som en snögubbe när vi kom hem. Snön fastnar i pälsen. Då hade vi nog gått en dryg halvmil i alla fall. Men det är skillnad att gå ett par timmar på väg som nu och klänga runt i skogen som vi gjorde förra helgen. När vi kom hem och gick upp för Lianebacken så var benen ändå lite stumma.

Under vägen så ringde gubben och skulle få komma hem tidigare från jaktprovet, ett elitprov inom Stövarklubben. Vi konfererade lite och bestämde oss för att bjuda hem A-B och R i Snarkil och K-E i Kålleboda. Och så blev det. Roland åkte vägen om lanthandeln och köpte hem det som behövdes till en lite måltid senare.

Hamncompagniet i Åmäl är bara bäst! De har tofulineglass så att det går att få en anständig dessert även om man inte tål mjölk. Det har restauranger i stort sett aldrig och jag förstår inte varför. Tofuglassen  är god och kan ätas som glass av vem som helst, smakar inte sämre än vanlig glass. Med den plus olika tillbehör av frukt eller annat så går det att variera desserten i alla oändlighet. Jag är hjärtligt trött på att vara hänvisad till sorbet som efterrätt och tilltugg till kaffet om mjölk / mjölfria alternativ saknas.  Vi var  alltså på HC i Åmål  igår  och mumsade i oss lite after - work eftersom gubben hämtade sina nya glasögon.


Så här fint är det inne. Kolla takbjälkarna och något som gubben kallar franska knutar, ett sätt att skarva trä. Restuarangen är alltså egentligen ett gammalt hamnmagasin i Åmål vid Vänern. Det var länge en viktig hamn här och man behövde säkra och stora lagringsplatser för gods från sjötrafiken.  Vi åker hit ibland för att äta gott och på sommaren njuta av utsikten över vattnet. Det finns en stor terass att sitta på också och ibland är det live-musik här också. 

Det här är gubbens smarriga efterrätt, Creme Brulé. Jag fick då alltså tofuvaniljglass med fruktsås och choklad med kaffe till. Varmrätten var sotad helstekt fläskfile med en kryddig svampsås.  Väldigt gott alltsammans.

Vi avslutade kvällen hemma hos Rolands systerdotter och familj. Det blev Irish  Coffea och en pratstund. Annars för vi något slags eremitliv nu under jaktsäsongen. Man kan ju inte binda upp sig ifall att det blir spåsnö och långa dagar i skogen (!)   Idag lördag dömer gubben jaktprov i Blomskog och väntas inte hem förrän sent i kväll efter kollegium.

Har precis pratat med svärmor i telefon. Hon mår bra om någon undrar. Vi åker dit imorgon söndag och hälsar på.