Det kom ett brev idag - av papper...
Men alltså var det en trevlig och humoristisk familj med en liten tjej som jag passade något år eller så tror jag, medan fadren jobbade och modren utbildade sig. Och säkert är det den här snälla lilla tjejens förtjänst att jag ville fortsätta att jobba med barn i någon form. Barnets värld verkade spännande att förstå. Fenomenet anställd barnflicka existerar väl inte i Sverige idag. I så fall har det antagligen noll hippfaktor, medan samma jobb utfört i annat land med beteckningen Au pair är väldigt mycket mer status. Fast det innebär förstås språkförkovran också, åtminstone i bästa fall.
Det visade sig att föräldrarna i familjen gått i pension och nu skulle sälja sitt hus. I samband med städning och pappersslängning så hade man hittat min adress. Jag fick veta att den lilla ettåringen som jag passade har blivit drygt 40 (!) med tre egna barn i tonåren, att hon har samma yrke som mamman, lärare, och en del annat också. (Insåg också med förfäran hur gammal jag har blivit ! Och insåg också att jag glömt en del hur det var, medan annat finns kvar alldeles glasklart i minnet) Nostalgitripp!
Detta var verkligen ett roligt brev att få och jag kastade mig förstås över datorn för att skriva ett svar- ett gammaldags pappersbrev. Postar det i morgon så det lär anlända i övermorgon! Kul!
gud vad kul! :) inte ofta sådant händer ju.
Atena: Nej, papperbrev är en sensation numera! Och jag som skrev så mycket brev när jag var barn.
Härligt med ett riktigt brev. De blir mer och mer sällsynta.
Underbart! Jag kan säga att skulle jag få ett handskrivet brev från någon, skulle jag banne mig rama in det och hänga på väggen! En raritet är vad det är idag!Jag älskar "gammalmodig post"! Vykort får jag fortfarande,brev har jag inte fått sedan mamma gick ur tiden för 4 år sedan!Hon brydde sig inte om några nymodigheter, det var papper och penna som gällde.Ha en bra dag!
Jag instämmer med föregående talare - kul med riktiga pappersbrev. Och ännu roligare när det var en kontakt sedan många år tillbaka i tiden.
Mia
Haha, ett alleles vanligt brev! Vad kul att få påminnelse från det förflutna så där bara och veta vad som hänt med den lilla flickan! Ovanligt verkligen!
Nina: Ja, jag minns inte när det var senast.
Kerstin: Jag har kvar en brevbunt som jag skrev hem till mina föräldrar när jag var tonåring och ute på utlandsresor. Väldigt speciellt att ha kvar. Undrar om vi kommer att ha någon e-mailpost kvar?
Mia: Det är ju så svindlande lång tid: Typ 40 år!
Noemi: Jag har ju undrat ibland förstås och det var kul att få veta.
Tänk vad de kommer att bli glada över att få brev från dig. Underbart!
Jodå, barnflickor finns det ganska gott om fortfarande. Jag har just anlitat en på deltid. Satte in en annons och fick _massor_ av svar från trevliga kompetenta ungdomar och faktiskt från ett par vuxna mammor som tyckte de hade för lite att göra.
TElefonissan: Ja, just det, i kölvattnet på den nya lagen om hushållsnära tjänster så kan det bli en blomstring på den marknaden. För min del var det ett nyttigt och rätt roligt år som jag inte ångrar.
Tonåren var verkligen ingen upplyftande tid, det är härligt efter de 40.
Jag och systern hade barnflicka/or när vi var små, men jag minns inte så mycket från de åren. Hög förträngningsfaktor :-)
Blackout: Håller med! Finner inget försonande med mina tonår heller, det var bara sämst. Efter 50 är en superbra tid!
Vi hade s.k. praktikanter när vi var små och mamma jobbade. Det var flickor som skulle bli sjuksköterskor, och det krävdes en tids "praktik i familj" innan de fick gå vidare. Intressant att barnpassning och hushållsarbete skattades som en nödvändig erfarenhet.
Jag är för det här med avdrag för hushållsnära tjänster, även om jag i det mesta inte är anhängare av alliansen. Mina sjuka gamla föräldrar har t ex fått råd att anlita städhjälp emellanåt. (F ö har de redan hjälp av hemtjänsten för en hel del sådant arbete som undersköterskor normalt gör och är duktiga på.) En välsignelse för mig också att inte behöva ha dåligt samvete för deras kladdiga köksluckor.
Vad roligt. Att få pappersbrev är nästan högtidligt tycker jag. Det är ju så ytterst sällan det händer.
Min dotter fick ett riktigt brev från tomten idag! Hon skickade iväg en önskelista före jul och idag kom faktiskt ett svar från Tomteboda. Mycket trevligt av posten! Hon blev överlycklig och tror lite på tomten ett tag till. Och posten stärker sina aktier hos mig definitivt.
Min Äldsta och hennes kompis fick brev från kungen för några år sedan. De satt med mig och kompisens pappa på tåget från Stockholm och hade tråkigt, de tjatade stora som de var till sig en pysselpåse och på papper som låg i den skrev de brev till kungen. Kommer inte ihåg vad de skrev, men svar fick de!
Men hallå, man kan väl inte dra av barnflickor som hushållsnära tjänster? Den nya lagen gäller väl bara om man anlitar särskilda företag och det är väldigt sällan som tonårstjejer har egna företag.
Telefonissan: Precis! Jag utbildade mig till barnskötare först och till det behövdes praktik i familj. Visserligen inte ett helt år
men de flesta gjorde det ändå. Till förskollärarutbildningen krävdes praktik från förskoleverksamhet. Till grundskollärarutbildningen krävdes inträdesprov.
Jag är def. för att man ska kunna ánlita hjälp med hushållsnära tjänster men tycker inte att det ska finansieras via skattsedeln, ens till en del.
Annaa: Jag tror att alla som skriver till kungen får svar. Minns att alla som skrev till Astrid Lindgren också fick svar, fast man kunde få vänta ett tag. Och självklart hade vare sig kungen eller Astrid möjlighet att svara själva utan anlitar någon annan för det jobbet.
Apropå barnflickor så trodde jag att de numera anlitades via företag, men så är det kanske inte.
Helena: Jättekul var det att få pappersbrev från någon! Och speciellt att få det från någon från så länge sedan.
Jäpp, man kan anlita barnflickor via företag. De flesta som hör av sig är inte tonårsflickor f.ö. utan unga kvinnor som har vett på att ta betalt.
Telefonissan: Låter vettigt. Att de har vett på att ta betalt alltså.
Nja, barnflickor (inneboende) som är anställda av arbetsgivaren finns ju fortfarande kvar i Sverige, men antalet är ganska begränsat numera. Var du också inneboende?
Anonym: Nej jag var inte inneboende hos familjen. Jag hyrde däremot ett rum med egen ingång tvärs över gatan hos en familj. Det kostade 150 kr per månad och jag tjänade 300 kr per månad som barnflicka. Men det var ju i penningvärde år 1966.
Hej igen. OK, tack för svaret. Tänkte bara skriva lite om att min arbetskamrat nämligen arbetade som inneboende i en rik familj i Sverige när hon var yngre (måste ha varit ungefär samtidigt) i några år efter folkskolan, hon var i sena tonåren-tidiga 20-årsåldern, och har berättat en del om det, och sagt att mycket berodde på var man hamnade. Hon var väl egentligen någon slags blandning (barnflicka/hembiträdesflicka/köksflicka/städflicka eller "tjänsteflicka") som utförde diverse sådana sysslor i arbetsgivarfamiljens bostad för barnen var lite större, men de brukade säga "barnflicka". Det ingick bland annat att se till barnen, köksarbete, städning-skurning, köksarbete-diskning, tvättning och dukning-servering.
Hon behandlades väl egentligen ganska bra med den tidens förhållanden, även om lönen var låg för hårt arbete. Men en annan sak som var jobbig med att vara inneboende var att man hela tiden bodde så inpå arbetsgivaren, även om hon bodde i ett litet rum i arbetsgivarens bostad som var avskiljt. Det skall tilläggas att hennes arbetsgivare, som egentligen var ganska snälla, var väldigt noggranna med hur hon klädde sig och uppförde sig, vilket hon inte gillade. Traditionell hembiträdesflickklänning slapp hon, men däremot var hon tvungen att ha på sig en vit blus och en svart kjol, för vissa arbetsuppgifter fanns självklart förkläde. Niga och säga ni skulle man också göra, vilket hon heller inte gillade. Man kunde alltså hamna under ganska hård kontroll från arbetsgivaren, men eftersom man var så beroende av arbetsgivaren (arbetade ju på direktiv av arbetsgivaren) var det bara att göra som de sa . Om hon sedan var ledig och gick ut på bio eller så tog hon självklart av sig arbetskläderna och bytte om till egna, mer bekväma och lediga, fritidskläder.
Hur var dina arbetsgivare? Jag vet att förhållandena var olika mellan olika arbetsgivare (och går du ännu längre tillbaka i tiden var det ofta ändå hårdare, går du längre framåt i tiden bland de få inneboende barnflickor-hembiträdesflickor som finns kvar blir det ofta, men inte alltid, mindre strikt). Du skriver dels att de var trevliga, men också att du stod utan makt. Ställde de till exempel några krav på din klädsel eller så? I så fall, vilka kläder? Var det varje arbetsdag eller bara finare tillfällen, som om du arbetade på helger, jul eller så?
Jag passade barnet, städade, lagade mat en gång per dag till oss och jag jobbade vardagar kl 8.00 - 16.30. Jag hade självklart mina egna kläder, de hade inga krav på det, de var inte hemma under dagarna. Det jag beskriver som maktlöshet handlade inte om förhållandet till familjen utan det faktum att man som ung, utan utbildning, egen bostad och utan inkomst kan uppleva sig rätt maktlös.