Bowling i Årjäng!
Men i kväll var det en timmes bowling som gällde och en bit mat efteråt.
Här är 5-årige Lennarts första kast. För säkerhets skull tillsammans med pappa M.
Med det här hjälpmedlet så gick det lättare, helt perfekt faktiskt! Och det blev till och med strikar med hjälp av sarg bredvid banan.
Så småningom blev det dags för mat och då inträffar det lustiga: Vi får alltså inte bära våra öl de c:a 15 metrarna från bowlingen till restaurangen, fast det är vägg i vägg och i samma byggnad!. En av de anställda måste göra det. När vi kom till repen vid ingången till restaurangen så kunde hon överlämna öl till oss och vi fick gå vidare bärande den själva. Det är något mystiskt med svensk alkohollagstiftning! Och våra tyska vänner skrattar så tårarna rinner när de förstår hur det fungerar och planerar redan vilka vänner de ska ringa till imorgon och berätta för!
Lennart var jättehungrig efter bowlingen och mumsade i sig en hamburgare.
Vi åt också god mat och desserten var inte bara god, den gav upphov till spännande associationer:
Det översta är hjortronglass med choklad och vispgrädde. Det understa är banan med sorbet.
Vi hade en supertrevlig kväll och vorstehhunden Chester fick träna på att vara i vår hundgård några timmar. I morgon jagar gubben först och jag rättar matteböcker. Sedan blir det utflykt till Murstenstjärn med skridskor och spark och pimpelspön och korvgrillning och samma sällskap som idag.
Det där såg väldigt gott ut.
Det är så typiskt svenskt att inte få bära med sig sitt glas. Men varför får man inte det? Är det för att man inte ska spilla eller är det för att man inte ska ta med sig glaset ut eller vad?
Fick ni någon förklaring?
Cissi: Jag tror det hade något med avståndet till ytterdörren att göra :-))
Jag satt två bord från er och åt också en hjortronglass... :)
Jocke: Ja, jag såg Er! Visst var glassen festlig och dessutom god (sa gubben som var den som åt). Hoppas att vi inte stimmade för illa.
Hehe festlig var den! Och mycket god, trodde nästan jag skulle spricka. Och nej ni stimmade inte för illa.
Jocke: Glassen var ju rejält tilltagen också.
Bra, att vi inte störde, jag undrade ibland. Jag vet att det blir mycket historieberättande och höga skratt när vi umgås och någon i sällskapet är lite lomhörd, jag avslöjar inte vem!
En fin bild på Andrea hade dufått med också.Känner henne igenom St.nicolai där hon är väpnare...Kul
Anonym: Ok det måste alltså vara servitrisen som så snällt och under glada fniss bar ölen! Trodde att hon garanterat var så suddig att hon inte gick att känna igen, men där ser man. Hon var både söt och trevlig och glad så det var helt ok.
Ja andrea är Alltid på gott hummör...Hon livar upp stämningen många gånger hon
Helena: Då har hon hamnat på rätt plats.
jaaa verkligen...som hand i handske
Helena: Om man ska vara lite allvarlig så betyder det mycket för ett sånt här ställe att personalen är trevlig.