Inga Magnusson

Vädret vände idag. Det var blåst och snöande, nästan lite snörstorm på förmiddagen. Men det lugnade sig vid middagstid så jag tog med mig Oskar ut på promenad.


Vi gick först till Spriklerud. Nere i svackan fick han känna vittring av ett rävspår under snön. Det var superintressant och han ville absolut inte gå därifrån. Men jag hade ingen pejl på honom så jag ville inte släppa honom. Jag hade också anledning att tro att den räven gått bort och kalasat på rester av det lodjursslagna rådjuret sedan sist.  För lodjuret kom aldrig tillbaka till bytet, lämnade det alltså till rävar och fåglar att kalasa på.


Han ville verkligen ner under snön och kolla. Vittring kan lägga sig under snön och räven måste ha gått här tidigt på förmiddagen i snöstormen.

Vi gick alltså till Spriklerud, till Sönnare Murstenstjärn, till Hopbrôten, Sandevad, Sand och vidare förbi Elgtån till stora vägen och till Sellersbrygga.


Det var ett vackert ljus där nere och då lyste solen från en nästan klarblå himmel och vinden hade nästan helt försvunnit!  Det var verkligen fint här nere! Det blev ett blått skimmer över den delvis isklädda sjön, ett tunt islager men dock.

Maik und Ina: Es sieht nicht so schlecht aus. Vielleicht können wir Hoffnungen für Schnee haben! Und hier gibts auch ein bisschen Eis. Aber leider nicht viel.



Oskar fortsatte saligt att leta vittringar under snön och tog sig också en liten slick. Han var som en snögubbe när vi kom hem. Snön fastnar i pälsen. Då hade vi nog gått en dryg halvmil i alla fall. Men det är skillnad att gå ett par timmar på väg som nu och klänga runt i skogen som vi gjorde förra helgen. När vi kom hem och gick upp för Lianebacken så var benen ändå lite stumma.

Under vägen så ringde gubben och skulle få komma hem tidigare från jaktprovet, ett elitprov inom Stövarklubben. Vi konfererade lite och bestämde oss för att bjuda hem A-B och R i Snarkil och K-E i Kålleboda. Och så blev det. Roland åkte vägen om lanthandeln och köpte hem det som behövdes till en lite måltid senare.