Klass 9a igen då
Jo, visst spelar personliga egenskaper hos läraren roll för hur trevlig undervisningen blir, men de får inte vara avgörande för om eleven klarar sin skolgång eller inte, lika lite som en läkares trevlighet får avgöra om patienten blir botad eller inte.
Skolan måste vara organiserad på ett sådant sätt att det inte krävs magi och mirakel och prisbelönta superlärare
för att det hela ska fungera. Man måste göra det möjligt även för en alldeles vanlig klass, med en alldeles vanlig lärare, som förutom sin undervisning också har hem och familj och andra engagemang, att lyckas.
I internationella undersökningar så syns det att en svaghet i svenska skolor är just bristen på arbetsro och ordning. Det är vad eleverna själva uppger sig sakna mest, annars är de rätt nöjda.
Där är jag kritisk till lärarutbildningen som inte lär ut hur man måste
strukturera upp undervisningssituationer för att kunna hantera många elever samtidigt. Nu har man dessutom tagit bort metodiklärarna från utbildningen och lämnar detta till praktikskolan. Det blir alltså rätt slumpartat vilken utbildning den blivande läraren får i konsten att hantera 20 - 30 ungar samtidigt.
I de lärarutbildningar jag har gått så har man i stort sett avfärdat frågan med att det ska räcka att gå in och vara sig själv. Men så enkelt är det inte. Det krävs en hel del kunskap för att hantera en stor grupp på ett bra sätt. Det är ingen märkvärdig kunskap, den går att lära ut. Men då måste man först erkänna behovet av den och det har man ännu inte börjat med.
Det krävs också att det finns bra stöd och alternativ i mindre grupper för de elever som behöver det, annars är vi tillbaka på ruta ett igen: Klasserna blir så extremt stökiga att det
behövs prisbelönta superlärare för att klara av alldeles vanlig undervisning. Och såna lärare har vi inte så många av och det kanske ska vara rimligt att klara av ett lärarjobb med en normal arbetsinsats och ett normalt pedagogiskt kunnande.
Det behövs också en organisation och ett regelverk som gör det möjligt för en lärare att vara en auktoritet inför eleverna. Vi har idag självklart regler som säger att elever inte får kränkas och mobbas vare sig av varandra eller av lärare och det är bra! Men inget om hur man ska hantera situationen när lärare kränks och trakasseras av elever. Inte en enda plan, inte ens en hyllvärmare för att ha handlingsberedskap! Det viftas oftast bara bort som en pinsamhet (för den drabbade läraren!). Det här ger eleverna väldigt tydliga signaler om att lärare har ett lågt värde, behöver inte respekteras.
Det ger också fel signaler till kommunerna som kan låta sin personal fara väldigt illa och bli trakasserade av elever på olika sätt med hänvisning till att resurser saknas. Kommunerna borde kunna ställas till svars i såna fall och bli skadeståndskyldiga till läraren när man tillåter en organisation / skolsituation där elever kallar läraren för
"j-a f-a" exempelvis eller när lärare normalt har blåmärken efter undervisning, Då har man inte sett till att det finns ett skydd för de människor man har anställda. När man låter såna här situationer pågå så borde det vara kommunerna som ställs till svars, inte eleverna. Och det borde kosta så att de svider i skinnet!
http://www.aftonbladet.se/debatt/article1889521.ab
Tyvärr missade jag detta men det har varit väldiga diskussioner på jobbet idag. Något som berör. Ska se om det går i repris.
Cissi: Se programmet! Det är absolut värt att uppmärksamheten.
Göteborgs-Posten sågade ner programmet totalt, innan det ens börjat..
Hannele: Intressant! Jag undrar ju förstås varför!
Ett av de problem som gör att skolan inte fungerar bra är ju allt för stora klasser. (i "vanliga" skolan) och att huvudman inte tar arbetsmiljön på allvar.
Det ÄR dålig arbetsmiljö- när en klass överstiger 20 elever. För idag finns ofta ej samma respekt och hänsyn som (åtminstone min generation)hade med sig hemifrån. Elever skapar egna regler och läraren orkar inte ha kontroll över situationen. Det är en vuxen mot en 25-35 hormonstinna elever när det gäller högstadiet.
Jag kan förstå att många skolor idag har problem.
Både lärare och elever blir utsatta för detta och ingen mår bra av det. Elevernas reaktion vet vi... Lärarnas - ja många byter skola. Och en hel del väljer privatskolan - där det finns en större chans att skapa en god miljö.
SÅ: Rektor som sitter i ledningen och kommunerna som har huvudansvaret måste reagera och agera kraftfullt. Hur kan de få "fri lejd" - trots att så många skolor ropar på hjälp?
Jag tycker det är skandal.
Och facket borde agera hur kraftfullt som helst vad gäller arbetsmiljön- både den psykosociala och den vardagliga.
Inkan: Ja, stora klasser saboterar mycket av elevernas egna strävanden att göra en bra skola. De klarar inte att skapa bra grupper när det blir så många, det går inte att hålla ihop.
Jag känner igen detta med att lärare byter skola, vi har många lärare som stannat länge men allt för många som valt att byta till annan skola, inte för att få nya utmaningar utan för att komma ifrån. Tyvärr har vi också haft en mycket hög omsättning av rektorer. Deras arbetsbörda är hög och väldigt splittrad i skolan idag. Fackets agerande kan väl bara beskrivas som i stort sett obefintligt när det gäller arbetsmiljön för lärare och väldigt märkligt när det gäller lönerna. Man går med på avtal efter avtal där kommunernan lovar löneökningar som aldrig blir av. (?)
Hannele: Jag var inne på GPs hemsida och läste men jag hittade ingen sågning, tvärtom en artikel som andades förväntan inför fortsättningen. Men allt kanske inte finns med på nätet. Du kan ha läst något annat i papperstidningen.
Tänkte oxå följa detta program...intressant då jag ju studerar till lärare. Har oxå funderat över detta en del. Hörde en intervju på radion i går med jag tror matteläraren och så två av eleverna. Läraren talar ju mkt om detta med personligt engagemang, nästan uteslutande som metod. Min egen erfarenhet av 10 år s arbete i skolan innan jag började läsa, är att man nog kommer mkt långt med detta och att det nog inte skadar att ha det ligga som en grund. Men, som du säger...det måste ju till mera än detta. I min utbildning förmedlas det ofta att eleverna ska reflektera och undersöka och man ska ta vara på det eleven har, erfarenheter, intresse, ja allt sånt där. Allt ska vara som i en stor härlig familj. Jag säger som du, så enkelt är det inte! Man behöver mer kunskap om det som inte blir som man tänkt sig. Mvh Anna
Ps. Programmet finns att se på svt.se Ds
Jag tycker det är jättebra att skolsituationen idag kommer på tapeten.Min väninna är språklärare på gymnasiet och vi diskuterar ofta skolan.Hennes kollega är sjukskriven av stress och hög arbetsbelastning just nu och skolledningen vägrar inse problemet med för stora klasser i kombination med stökiga elever.Dags att få igång en bredare diskussion kanske? Ha en fin o trevlig Alla hjärtans dag!
Jag vill bara önska dig en trevlig alla hjärtans dag/kväll. Jag tycker trots allt att det är ett trevligt inslag i vintermörkret...trots kommersen..;-)).
Många tankar när jag läser ditt inlägg!
Lärarutbildningen. Där tror jag en del av problemet ligger. Med en mängd omformningar bara sen början av 2000 talet, och en på gång nu, så känns det som en svajig grund. Att allt baseras på studenternas val, att man kan välja inriktningar själv, gör att många väljer bort en del av kärnämnena. Likaså har man först nu vaknat och insett att det behövs andra delar, som t.ex. att hantera grupper. Fast jag tror man måste ta mycket av den delen "på plats" så det inte blir för teoretiskt.
Jag gick i högstadiet på 80-talet och gick i en sådan klass som systematiskt trakasserade lärarna. Jag var inte drivande, men vågade heller inte protestera av rädsla av att själv bli utsatt. Våra lärare sjukskrev sig, började gråta på lektionerna etc. Så var det redan då, och det utrymmet verkar fortfarande finnas. Då är något galet (tycker jag).
Ang. arbetsmiljön verkar det som om det på vissa ställen avfärdas väldigt lätt. Jag jobbar ju själv på en sådan arbetsplats, och skolan tycks vara ett skräckexempel.
Anna: Ja, det Du tar upp är en del av det man behöver få lära sig i lärarutbildningen; konsten att ha ett personligt engagemang i eleverna, att se till att de alla blir sedda och det varje dag,
men utan att gå över gränsen och bli privat. Det är en av flera mekanismer som är viktiga ingredienser för att kunna styra en grupp åt önskat håll, den där tråden som man spinner till var och en av eleverna. Alla trådarna till alla eleverna ska sedan bli ett nät som är hållbart och som gör det till en helhet.Och det här är något man kan lära sig.
Det måste finnas ett genuint men professionellt intresse för den enskilda eleven. Det går inte att låtsas, barn känner genast om man fejkar sitt engagemang.
Men det innebär inte att man har rätt att gräva i deras privatliv. Eller lämna ut sitt eget som lärare.
Kerstin: Tack, önskar Dig det samma! Du har rätt i att kombinationen stora klasser och elever med bekymmer av olika slag är svår. Det måste finnas en reträttmöjlighet för de elever som inte orkar med en stor klass. De vill ju ofta själva få en lugnare tillvaro, det är de som lider mest av stöket egentligen. Jag såg för ett tag sedan en undersökning på vilka jobb som var mest stressframkallande och lärare i undervisningssituation var en av de värsta. Det är en väldigt påfrestande situation även om det fungerar bra. Man måste hela tiden var 100 % koncentrerad, det går inte att ta minipauser för att koppla av lite eller vara ur slag en dag, lika lite som en skådespelare kan ta sig ett brake när han står på scen.
Alltiallon: Tack, önskar Dig detsamma! Vi har varit hos goda vänner i kväll och smörjt kråset, skrattat och pratat!
Lotten: Ja, problemen började tidigare än 80-talet till och med tror jag och det har bara accelererat. Många har nog upplevt det Du refererar. Det är en hemsk upplevelse för den lärare som bryter ihop och tappar sin klass, en personlig katastrof och det borde inte få hända. Arbetsgivaren borde gå in tidigare och sätta in rätt åtgärder. Bland barnen inträder inte en trevlig demokrati i de lägena utan en rätt grym anarki, frånvaro av styrning. Och det är oftast de barn som är svaga som far mest illa. Lagstiftaren har uppmärksammat att barn kan fara illa i skolan och lagstiftat om detta, helt korrekt. Men helt glömt bort att värna den yttersta garanten för barnens säkerhet och trygghet; läraren. Om anarkin har tagit över så har inte läraren längre någon makt att skydda de utsatta barnen och då kvittar det vad lagstiftningen säger.