Inga Magnusson

Jag blir rörd när jag ser att det lyckades. Klass 9a nådde sina mål!  Det är ett fantastiskt resultat!

Det handlar mycket om att eleverna har blivit sedda och lyssnade på. Och sedda har de blivit genom Tv inspelningen förstås men framför allt genom sina duktiga lärare. De har verkligen knutit band till eleverna var och en, vunnit deras förtroende och fått dem att lyfta sig. De är glada och ser framåt tillsammans. De är stolta och glada över vad de kan.  Jag blir nästan tårögd när jag ser deras glädje över detta. Scenen där eleverna nu kan öppet och frimodigt berätta vad de är bra på är en nyckelscen tror jag. De litar på sig själva och har självförtroende. Eleverna själva säger att de nya lärarna inte höll på så mycket med läroböcker utan mer med samtal och att de visat att det är roligt att lära sig.  Föräldrarna säger att eleverna har blivit sedda och behandlade som vuxna inte som barn och det har gjort att de har mognat.

MEN DET BORDE INTE VARA SÅ ATT DET BEHÖVS SUPERLÄRARE FÖR ATT SKOLAN SKA LYCKAS MED ATT GE ELEVERNA DET DE HAR RÄTT TILL!   Det måste fungera med vanliga lärare med vanliga resurser i alldeles vanliga skolor!!  Om det inte gör det så är det inte fel på lärarna och inte fel på eleverna utan ett systemfel någonstans.  Om man kan lära sig något av serien så är det väl att läraren är viktig för att det ska bli bra. Då kommer man åter till frågorna: Vad får lärare för utbildning för jobbet? Hur ser antagningen / gallringen under utbildning ut? Är lönen och arbetsmiljön lockande nog för dra till sig de människor som har bäst förutsättningar för läraryrket? Vilka redskap och förutsättningar har lärare att klara jobbet? Finns det tid att faktiskt planera så att undervisningen kan bli så bra som möjligt eller går den mesta tiden utanför undervisningen till meningslöst konfererande och hyllvärmarproduktion?  (Sånt verkar de här lärarna ha varit befriande ifrån!)


('Bilder och text om Spring Väst i Bäcken kommer senare, eventuellt hinner jag inte förrän vi är lediga)

Den är intressant, boken om den italienska maffian skriven av dess bekämpare, domare Giovanni Falcone. Han berättar om maffian, om personerna, familjerna, våldet, ritualerna, ja allt. Som litteratur betraktad är boken rörig förstås och man tvingas läsa lite fram och tillbaka för att få ihop det. Men mycket läsvärd med sitt exklusiva innehåll.

Falcone var den domare som vigde sitt lov åt att bekämpa maffian i Italien och som till slut själv fick betala med sitt liv. Hans framgång berodde på  att han kände maffian i grunden och kunde tala "maffians språk". Han kunde tolka tecken, gester, budskap och tystnader. På det sättet fick han ett antal maffiamedlemmar att  berätta. Det lade grunden för stora processer där många kunde dömas och fängslas. Falcone lade också ner mycken möda på att faktiskt skapa fungerande skyddsprogram för de som vittnat så att de kunde få överleva.

Maffian är ett system som lättast växer fram ur en diktatur, ett politiskt system där staten är frånvarande eller enbart agerar förtryckare. Då blir maffian ett skydd mot staten och annan brottslighet. Det är den som sätter agendan och träder in i statens ställe med skydd, rättsskipning, hierarkier, ekonomiskt system, tillhörighet, etik. Genom att på alla plan vara en stat i staten så utgör den förstås i grunden ett hot mot demokratin. Det finns paralleller till de svenska brottsnätverken förstås. Framför allt när det gäller att styra genom våld och hot. Och som en tanke så brinner Olssons brygga i Arvika när jag håller på och läser maffiaböckerna. Sant eller inte, men många tror ju att branden har anknytning till den organiserade brottsligheten i Sverige på ett eller annat sätt.

Falcone verkade från början av 80-talet och ett decennium framåt. Det startade med maxiprocessen där 474 maffiamedlemmar åtalades. Av dessa fälldes så där en tiondel. För att skydda sig själv så tvingades Falcone att leva ett speciellt liv. Han bytte ständigt vistelseort och utan något system, han satte sig själv inom lås och bom ibland för att vara skyddad, han hade livvakter och eletroniska skyddssystem. Till slut dödades han ändå. Det skedde på motorvägen utanför Palermo. En kulvert fylldes med 600 kilo trotyl som fjärrutlöstes.

Efter sin död blev Falcone en legend, en hjälte och maffians stöd bland vanligt folk krympte. Fast jag får ibland när jag läser en känsla av att man egentligen accepterar maffian men inte alla krig som hela tiden uppstår mellan olika familjer och grupperingar.

(Oj, det blev verkligen spridda funderingar märker jag!)

Om det skulle bli som förra gången att det driftstopp som förväntades bli några timmar under natten blev några dagar, så finns jag alltså på min Expressenblogg. Länken finns här bredvid på länklistan.    Väl mött igen!

Idag drar vi till Karlstad. Vi behöver komplettera en del i fiskestugorna, gubben ska dessutom hämta grejer till  Skogsdagen som planeras i samband med travet  på söndag.  Gubben är med svärmor och planterar på gravarna just nu, men sedan åker vi.

I kväll, söndag, är det dressyrkurs igen. Vi åker dit med båda hundarna tillsammans med A o U i Hol och deras Vorstehhund Chester.

Tisdag blir det Spring Väst med Bäckenrundan. Samling vid Bäckekorset på kvällen vid 6-tiden eller så.  Sedan hinner jag hem för att se klass 9a på TV.

Onsdag blir det Valborgsmässofirande traditionsenligt på hembygdsgården i Sillerud med sång av Urbandet och vårtal av Åsa Strandhem. Vi är bjudna till A och A som bor precis bredvid i samband med det.

På fredag kommer Stockholmssonen hem. Vi hämtar i Karlstad och åker vi till hotell Norlandia på kvällen för att äta gott och spela bowling. Rolands systerdotter med familj ska följa med.  Det ska bli roligt.  Han stannar till på söndag. Flickvännen är hos sina föräldrar i Älmhult på besök och kommer inte med den här gången.

Lördag är fortfarande tom men vi kommer att umgås med sonen förstås. Jag ber nog mor och svärmor komma hit och äta med oss tror jag. De uppskattar att få träffa barnbarnet och han dem.

Söndag är vi på travet / skogsdagen hela tiden antar jag. Dessutom ska sonen ha skjuts till Karlstad för vidare transport till Sthlm förmodar jag. Dressyrkurs med Stövarklubben på Brukshundklubbens träningsplats i Årjäng.

OBS! Norane runt inlägget är kompletterat med lite text nu. Vet inte om det är rätt. Men vi har försökt.

Nu börjar tillvaron komma in i vår sommarrytm:

- Förmiddagen var förberedelser för ny fiskegäst. Nja ny och ny. Han kommer varje år med fru, son och kompis. Polack, väldigt trevlig.

- Långpromenad gjorde vi med hundarna för att träna moment från gårdagens dressyrkurs. Vi gick först till Brogärdet och pratade lite med den polske gästen och hälsade välkommen. Pratstund.

- Sedan blev det en tur ner till båtklubbens nya brygga. A i Hol var där. Gäddruset har börjat. Han hade fått 15 gäddor på två timmar. Släpper tillbaka allt förstås.


Här angör A bryggan med sin båt.

- Sen gick vi upp mot Prästgården och pratade med en släkting till D som hjälpte till med renoveringen. Pratstund.

- Lite längre upp fick vi sällskap med Rolands bror som var ute och körde häst. Han har lämnat Lillbraga på betäckning i Norge. Pratstund.

- Vi gick ner genom Prästeparken:

Vitsipporna blommar som allra mest just nu


Här hittade vi också fler ex av blomman som jag frågade om, den som visade sig vara Tibast. Den blommar på bar kvist, får bär som är väldigt giftiga, lär dofta gott när man tar in blommorna. Se så mycket vitsippor det är!



Innan vi gick ut på promenad så var Erling i M här och pratade en god stund. Han läser turistvetenskap på universitetet i Karlstad och ville intervjua Roland för något arbete, det blir på fredag fm till förmiddagskaffet. Pratstund.

Efter promenaden kom Kjell hit med ett lustigt fordon. Vad är det? Och vilken årsmodell? Vi diskuterade. Han hade nästan ingen luft i däcket så Roland följde med ner till lagårn och kompressern och fixade det. Pratstund.


Sen städade vi lite och dukade inför kvällens gästabud. Det blev en minimalistisk dukning idag, med svart duk och svarta tallrikar och linnefärgade tabletter och servetter. Enda dekorationen på bordet var stenar och ljus.
Vid 7-tiden anlände gästerna, våra goda grannar. Vi har länge försökt få till en dejt men misslyckats. Nu blev det i alla fall lite kvällsmat: kronhjortstek från Gärdesta vid Öster Malma. Tack Dollan och Hans för den, den smakade suveränt. Vi har aldrig vare sig ätit eller lagat till kronhjort. Det blev i ugn och för en gångs skulle precis lagom mycket stekt, lite rosa inuti. Vi åt den med  vinsvampsås och ärtebockar och gröna bönor och björnbärsmarmelad. Till efterrätt blev det en Strudel med fin blätterteig och kaffe till det. En trevlig kväll blev det och mycket prat.

Vi håller nog på mycket och pratar med folk hela dagarna. Dessutom hann vi med att var i lanthandeln en stund och babbla med folk. Och några telefonsamtal. Inte underligt om det inte blir så mycket gjort. Men vi städade i alla fall lite och jag tvättade några maskiner.

Nu lägger jag ut bilder här från Norande runt i tisdagens Spring Väst - promenad. Det var en runda på 8 kilometer som vi gick i Norane. Här har jag verkligen aldrig gått förut så det var roligt att höra någon initierad berätta.
Jag lägger ut bilderna nu så kommer det text till senare när jag får hjälp med det.


Brona heter det här huset. 


De här husen ligger vid Noraneälven och är numera norskägda.


Det här är Noraneälven. Den rinner från Stora Bör till Noranetjärnet och till ytterligare några små tjärn. Sedan till slut i Ämmeskogssjön.


Det här är f.d. skogvaktarbostaden. Uppfördes av skogsbolag för att skogvaktaren skulle ha en bostad nära jobbet. Vet inte om det var Billerud eller Svaneholms bruk.



Ristakan heter det här.


Detta  var Kärringetjärnet


Här går en pilgrimsled. Lederna här gick upp till Nidarosdomen i Norge och slingrar sig lite överallt genom Värmland. Detta är på åsen mellan Kvarntorp och Kärringetjärnet.


Här går vi över Noraneälven igen vid Kvarntorp. Det är många små forsar och fall här. Heter eventuellt Kvarntorpsälven här. Mynnar här i Ämmeskogssjön lite längre ner. 
Längre ner efter järnvägen är det en gammal kyrkplats vid sjön: Kyrkudden heter platsen. Där finns en skylt och inne i skogen finns bänkar och ett litet hus.  


Här är banvaktarstugan i Kvarntorp. Nu kommer vi ut på det som förr var järnväg mellan Årjäng och Åmål. Den byggdes på 20-talet tror vi och lades ner på 50-talet. För länge sedan åkte många här till Åmål.  För länge sedan fanns inget systembolag i Årjäng, (det kom först 1970-talet) och då åkte Sillerudsborna till Åmål för att inhandla alkohol.  På 1800-talet fanns ett utlämningsställe för alkohol i Ökne Nysäter också. Men det blir ju en bit härifrån. Det fanns små hållplatser för tågen både här och där efter järnvägen. En del var bara  som en liten kur. När järnvägen lades ner blev de kvar där mitt i skogen. En av dem använde gubbarna till att spela poker i berättas det. Poker var ju en ljusskygg hantering på den tiden.


Här är Kvarntorp. Här bor M och I med efternamn Z.


Den här grinden är kvar sedan järnvägstiden. Det var en järnvägsövergång förr sas det. Gradere heter platsen.


Här gick vi förbi först. Det är en väg mellan gamla E18 som vi går på och nya E18 bakom skogen.


Här dricker Oskar vatten ur Noraneälven. Det var väldigt vackert.

Ha ha... jag gick in i väggen! Direkt och totalt!  Visst brukar de säga så de som tränar och tävlar på allvar? Det låter proffsigt att säga så, jag håller på och briljerar lite nu känns det som. :-))

Jag kom hem, åt en enkel middag; grillkobra (= långa tunna bitar av kotlett), kokt potatis sojaost och tomater, till det kranvatten. Därefter en powernap på en halvtimme och så promenad med Jazz, hamiltonstövaren. Det kändes helt ok att gå till Prästgården där Roland höll på med att göra i ordning en av båtarna för sjösättning. Men på hemvägen blev det allt trögare att gå. När jag gått upp för den avslutande backen vid Liane var jag helt borta. Benen bar egentligen inte och jag vet inte hur jag tog mig hem de sista 100 metrarna. Svimfärdig och alldeles väck! Men in i duschen och plötsligt jättesugen på något att äta, speciellt sött. Kastade desperat i mig några potatisbitar och några chokladbitar tillsammans med varmt vatten. Det kändes lite bättre men fortfarande lite down.

Vad är det här, alla Ni som kan sånt?  Alltså här gick jag 8 kilometer i förrgår + dubbla gympapass och 1 mil igår + dubbla gympapass och idag orkade jag inte ens gå två och en halv kilometer!! Det är samma sträcka som Rolands 90-årige farbror går varje dag med stavar!!  År det det här som är väggen?

Usch ibland blir jag så trött på blogg.se!

Igår kväll  hade jag gått en mil med Oskar och hälsat på modren, varit i Harnäs och kollat på D och G:s hus, snabblandat i Hol ett ärende, duschat och ätit och så skulle jag då till slut ta mig an bloggen och lägga ut bilder från Noraneracet!

Icke då. Inget fungerade på bloggen, inte att kommentera, inte att göra inlägg! Försökte ett par gånger men gav upp. Får ta nya tag i  kväll igen då.

Påminner åter om att i de fall blogg.se plötsligt slocknar så finns jag bloggandes på Expressens bloggsida. Där finns jag åtminstone tills jag hittar något annat mer varaktigt.

Nytt avsnitt av klass 9A i kväll igen. Det var en häftig dag för min del fram till kl halv tio i kväll;

Först vanlig arbetsdag med eleverna, sedan direkt ett möte med kollega. Direkt efter det (5 minuters ätande) Rörisutbildning i skolan dvs dubbla gympapass med instruktioner. Sedan hem och kastade i mig en varm korv, på med gåkläderna och iväg med gubbe och hundar till Norane för Spring Väst. Idag var det 8 kilometers rask promenad med guidning i Norane - Kvarntorp. Roligt att få sakkunnigt sällskap av Y i Norane och så gubben förstås. Efter dusch var det dags för TV och klass 9A. Lite hektiskt, men jag blir pigg.

Åter till 9A. Jag har ju undrat hur de ska lösa detta med att betygen och proven enbart mäter faktiska kunskaper och inte den ansträngning som ligger bakom. Man löste detta med att dela ut Nobelpris på fin middag till de elever som lyft sig själva i håret den här terminen. Jag blir ju tårögd när Ala äntligen lyckas komma iväg på gympan och få Nobelpriset i idrott. Det var ju bara sååååå rätt.

På Rörisutbildningen  ("Rörelse i skolan") idag så talade man om barnen med "platta fötter". Man har upptäckt att det finns barn som avviker från andra barn redan tidigt genom att sakna frånskjut och spänst i sina fötter. De går och rör sig enbart med platta fotsulor. Senare upp i skolåren så rör de sig allt mindre och lägger ofta på sig allt mer kilon. De blir ofta klumpiga och stora. Kan man göra något för dem tidigt för att förhindra den här utvecklingen? Jag försökte se om Ala hade "platta fötter" Man pratade också om att flickor har en gyllene ålder för att öka sin benmassa och förebygga benskörhet och det är i årskurs 3 och 4. Då ska de helst hoppa och röra sig mycket. Pojkarnas motsvarande period kommer inte förrän i högstadiet.

Intressant!

Trist i alla fall att jag inte fick se min favvokille Ala ta emot Nobelpriset. Han skulle ha hållit ett mycket välformulerat och spirituellt tal. Han är otrolig verbalt. Och väldigt bright!

(Om Norane runt får jag återkomma. Det blir lite mer intressant än förra gången då jag helt saknade guide!)

Stort grattis till Sara i Bäcken till en stabil gosse på drygt 4 kilo! Och grattis förstås också till den nyblivne fadern och de nyblivna stolta morföräldrarna och nybliven moster och morbror.

I Prästeparken blommar blåsipporna för fullt och där finns också en märklig blomma som jag inte vet namnet på, Det kan vara en buske och det kan vara en vild art eller en odlad. Detta är i utkanten på en parkliknande trädgård.
Någon som känner igen den och vet vad den heter?




De små raringarna satt på gräsmattan här igår. Stararna! De har varit här en vecka nu men jag har inte lyckats fånga dem på bild förut. Nu är fåglarna på plats; tofsviporna 3 par nere vid Smörhôlera, tranorna 1 par, blåmesarna, stararna. Det finns säkert andra också men detta är dem vi ser och framför allt hör!

Nu ska jag ut och gå en ordentlig tur med Oskar innan vi åker till travet med A och U i Hol. Idag startar flera Sillerudsbor sina hästar så vi får se hur de lyckas. Och mest spännande av allt, vi får se om maten är god.

Det  här huset ligger mitt emot skolhuset. Jag tror att det är det ställe där dottern är konstnär och hade en utställning hos Gerd i Svensbyn förra året. Huset står tomt nu ser det ut som.

Jag trodde jag skulle lyckas haffa någon lokalt känd person och fråga om husen och bygden runt Bysjön, men det blev inte så. Och gubben var heller inte med eftersom han var på Jägarkafé i Årjäng.  Men jag lägger ut några bilder i alla fall och kan kanske uppdatera senare om jag får någon kunnig person att berätta.
Vi hade en fantastiskt fin tur i alla fall, med fint väder, fågelsång och många trevliga pratstunder med de vi mötte.

Här är skolhuset i Bartveten (Bartveta). Det var klassrum på bottenvåningen och lärarbostad på övervåningen. Huset ligger fint vid Bysjön och är nu sålt till en norrman (som sitter här med sin hund)


Här är ett mycket vackert hus efter vägen runt Bysjön



Här är Sågerrud (Sågere). Här bodde ett par som var delägare i den mark där vi byggde vårt hus. Det var bl.a. av dem vi köpte tomten en gång i tiden.


Här är gamla E18. Så här såg det ut när jag kom hit till Årjäng första gången 1972. E18 var så här smal och när långtradarna möttes så hände det ofta att backspeglarna slogs sönder. Stackars rikdsdagsmän och regeringsrepresentanter fick åtskilliga färder här för att påpeka dilemmat med den dåliga vägen innan det blev ombyggt med den Europaväg vi har idag här mellan Stockholm och Oslo.

Fälterud tror vi att detta heter


Här är ett förfallet hus. Vet inget om det.


Svartevika heter den här delen av Bysjön, den mot E18. Det är gudomligt vackert här. Och så här fint var det när vi gick Bysjön runt. Det var helt vindstilla och luften vibrerade av fågelsång efter en längre period med regn och kyla.

Nu har vi fått internetcafé på vår lanthandel. Jag var där och provsurfade igår.  Det är ett försök för att se om det kan vara en bra idé. Jag tror att det kommer att bli väldigt mycket utnyttjat av exempelvis sommargäster, dels de som hyr våra hus, dels de som bor på Camp Grinsby. 19 kr för en timme konstar det och det är Side Walk. Det är roligt att se Side Walks internetsida. Där står att man har verksamhet i typ Berlin, Stockholm, Paris osv och så då i Sillerud. Känns som en världsmetropol.


Igår kväll var vi på Brasserie Gränden i Årjäng. Det var Stövargillets årsmöte och fest. Lokalen var nästan full. Vi var c:a 40 gäster med god trerätters och underhållning. Maten var först sillbord, sedan vildsvin och till sist en dessert som jag inte åt. Jag fick istället god Mangoglass. Jättetrevligt evenemang. De som sjöng och spelade bor på Sigfridstorp uppe i Glava. De berättade dessutom bra historier. En del av dem från han i Myra. Glömt namnet. Jo, Kjell Åke väl.

Under dagen idag så har vår lokala städfirma varit i stugorna och städat. Det var suveränt fint och rent. De har verkligen tagit rubbet. Den förste gästen för året anlände idag från Tyskland. Sedan rullar säsongen på fram till i september. Jag tror att gäddorna leker nu uppe  Bäcketjärn. Det plaskade och slog när jag gick förbi häromdagen. Nu lär det också gå att få lax och öring här uppe så länge vattnet är kallt. När det blir varmare så drar ädelfisken sig ner längre ner mot botten och ut i storsjön för att få lite svalare.

Ikväll har vi invigt grillen. Det blev spontant ihoprafsat fläskfilé och pot gratäng och espresso. Våra hastigt inbjudna gäster var A och A i Svensbyn med döttrarna M och M. Vi gick inte in förrän temperaturen kröp ner till + 3 grader.

I morgon ska vi åka till travet och äta och se på en del grannar och bekanta som startar. Det är ny ägare till restaurangen. Ska bli spännande att testa det. Jag tror att krögaren är Classons i Karlstad, han som har på Karolinen längst upp. Vi får se.

Det var i korthet de ekonomiska råden igår kväll på informationen: Satsa på fastigheter och broar och vägar och sånt och USA var bra för det ligger lågt just nu och kommer att gå upp fast ingen vet när. Asch, jag skojar lite, så enkelt var det inte. Det finns en massa alternativ.


Jag var alltså på Actainformation igår kväll, några våningar upp i Hotel Norlandia i Årjäng, i något litet konferensrum som känns som en holk på utsidan med FÖNSTER RUNT!  Alla som känner mig vet vad det innebär för mig att sitta i en holk högt upp med fönster runt om.
(Utsikt mot E18!)


(Åt det här hållet ska torget bli, ungefär. Det där röda fina huset ska bli turistbyrå tror jag.  )

Jag satt där och försökte se avslappnad och cool ut. Men hur coolt är det att desperat stirra rakt in i koppen framför sig för att  intensivt låtsas att man inte alls är höjdrädd??  


Den lätt desperata blicken och sammankopplingen maffia - kapitalförvaltningsbekymmer kan  ha gett ett märkligt intryck, jag inser det nu efteråt!! Det var inte meningen att annonsera något slags maffiasamröre. Jag hade bara en stund över före sammankomsten eftersom jag inte åkte hem emellan, och ville fördriva tiden med en god bok. (Jag ska blogga lite om den här boken sen).

Vi var en, tror jag, medvetet blandad församling när det gällde ålder och kön. Bland de sista som kom var S. B. Han seglade in med en spejande blick över församlingen och muttrade något om att här sitter alla "rikmälingar " fast nu kommer det "en fattig en". Jag tror ju inte det var riktigt sant men mungiporna åkte upp i alla fall.

Den välskräddade kostymen och jobbresesolbrända näsan på den prydlige informatören skvallrade om att det går bra för Acta. Men också att man är mån om att göra ett gott intryck på sina kunder. Vilket är mer än man kan säga om bomb-KPA och SPP och en del andra suspekta företag som jag gett förtroende att förvalta mina surt förvärvade pensionspengar. Det skulle kännas som en trevlig omväxling att bli lite fjäskad för i de här sammanhangen.

Acta sysslar med att hjälpa folk att placera sina kapital / sparpengar så att de ger bästa möjliga avkastning. De har en aktiv kundkontakt flera gånger om året oavsett, varnar om det håller på att gå galet med kapitalet och ger råd om omplaceringar. Det kan till exempel vara så att man kan sätta en summa pengar på infrastrukturfond, en fond som har sitt kapital i broar och vägar med avgifter. Eller i en fastighetsfond i USA, eller en hegdefond ( mer blandad placering än en vanlig aktiefond) eller en indexobligationsfond (satsar på råvaror / valutor och så) En klok dam (förstås!) frågade om det kostade något. Jo då det gjorde det: Om man köpte en andel på 50.000 SEK i en indexobligationsfond så blev det 4 % köpavgift på den.  Om man istället satsade i en fastighetsfond så var det en engångsavgift på 2% och sedan en förvaltningsavgift på 0.35 % per år om jag fattade rätt nu.  Och man pratar om avkastningar på så där 7- 9%.

Asch, det får gärna kosta tycker jag, men då ska avgiften i alla fall vara mindre än avkastningen.  Fattade Ni piken nu KPA och SPP??

Jag tror att jag vill ha en bro! Fast den blir nog väldigt liten förstår jag.  :-))

Alltså gubben har varit i Märsta över dagen på nåt möte. Han berättade om sina äventyr när han kom hem:

Det var tåg till Stockholm och sen något slags lokaltåg tänkt ut till Märsta då. Han kom på rätt lokaltåg, frågade tågpersonalen och fick det bekräftat. Hon sa nåt om  Märsta 20 minuter. Det betydde trodde han att tåget skulle stanna i Märsta i 20 minuter så han skulle ha gott om tid att gå av. Sen hände konstiga ologiska saker som bara kan hända på  lokaltåg till Märsta. Plötsligt säger någon i högtalare att de tre sista vagnarna kan man inte gå ut ur. De är låsta. (Varför i alla världen stoppar man in passagerare i vagnar och sen låser man in dem när de vill gå ut???)

Men eftersom tåget skulle stanna i 20 minuter i Märsta så tog gubben det med ro och spankulerade lugnt mot de vagnar som var öppna. Men innan han hann fram så började tåget gå. Han försökte tala med tågpersonalen och fråga varför de redan for, hon hade ju sagt 20 minuters stopp där. Men det var alltså 20 minuter det tog att komma dit inte 20 minuters uppehåll Han försökte  beveka dem att släppa av honom. Men det går inte att stoppa ett tåg så. Så han fick åka till Knivsta, nästa station, vänta där ensam på plattformen och ta ett tåg tillbaka till Märsta. Men det var trevligt i Knivsta tyckte han och det ligger 12 meter över havet säger han nu. Och han har varit där Knivsta Sandberg kom ifrån  säger han (vem nu det var"!)

Sen missade han Stockholmssonen på Arlanda. Roland satt där och väntade på sitt flyg tillbaka medan sonen landade från Milano, men det visste de inte så de sågs aldrig! Harmligt!

När hans väska skulle gå genom säkerhetskontrollen så blev det också strul. Väska genomlystes och vakterna kunde inte begripa vad de såg i väskan, v'ände och vred på den och diskuterade sinsemllan. Till slut bad de honom öppna den. Ur innehållet lyfte de upp en stor sammanträdesklubba i rådjurshorn och frågade vad det var. Gubben berättade att det var en ordförandeklubba tillhörande Årjängs Jaktvårdskrets.

- Å den tar Ni faen inte!

Då skrattade alla runt omkring inklusive vakterna. och   Roland  berättade för alla om Sven i Furtan, gammal rallykörare från Brunskog, som hade flera kilo metall inopererat i kroppen, men han tyckte det var lite mysigt att alltid fastna i tullen och skrattade åt vakternas häpnad varje gång.
Man får vara glad att det går bra i alla fall när orutinerade bönder kommer till stan.

Jag var  spänstig idag igen och gick flera  kilometer och mötte gubben när han kom hem med min lilla Toyota. Den var hel och ren.

(Om ekonomirådgivningen, alldeles färsk sådan, värd massor av pengar ska jag berätta imorgon. Och Bysjön runt får nog bli till helgen. Det stockar sig på bloggen)

Ibland hamnar man i roliga men pirriga saker!

För en tid sedan skrev jag på bloggen om tjänstepensionen som hade högre avgifter än avkastning. Och som dessutom lyckades associera till  bomber i sin reklam för sina placeringar.

Nu fick jag för någon vecka sedan ett pensionsbesked till. Det var på en lite privat pensionsförsäkring. Den hade lyckats med konststycket att ge en halv procent  i avkastning och tagit dubbelt så mycket i avgift för att åstadkomma det. Kapitalet hade gett betydligt mer avkastning om jag hanterat det själv och helt enkelt satt in pengarna på banken!
 
Nästan samtidigt fick jag en inbjudan från ett kapitalförvaltningsföretag till en information.  Slump eller inte?? I ilskan så tackade jag ja till den och såg framför mig hur jag skulle sitta där som en av 50 personer eller så och lyssna till kloka ord om pengar. Men så var det inte alls. Vi som var inbjudna måste ha varit utvalda på något speciellt sätt. Jag ska dit i kväll och vi ska alltså inte bli fler än en dryg handfull och så var det tänkt från början.  Hjälp det hade jag inte tänkt mig! Det skulle dessutom bli i seminarieform, inte som föreläsning. Det betyder att vi förväntas delta  och synas på något sätt.  Tänk om inte alla kommer, då blir jag ensam där tillsammans med någon ivrig försäljare av tjänster. Det vill jag inte!!

Och gubben har flytt till Märsta över dagen på något uppdrag och kommer inte hem förrän sent i kväll.  Undra hur det här slutar??  Jag som har lite panik över detta med pengar. Vill inte tänka på det. Men nu måste jag åka till jobbet. Ska ha gubbens monsterbil idag. Han ville ha min lilla Toyota till flyget. Vill inte riskera sin bil :-)

Igår var det Spring Väst promenad för min del. Jag hade med mig Oskar, taxen och god vän Ina. Det blev  8 kilometer. Märker att jag måste nog köpa nya skor att gå i när det blir så här långt. Mina gamla walkingskor har nog gjort sitt. Det ska vara något dämpande gelelager i dem men det verkar alldeles uttorkat och stumt. Jag känner underlaget igenom! Trodde inte det var så illa. Nu har jag en vattenblåsa under fotsulan!

Vi blev fel anvisade av en lurig tävlingsansvarig och gick mot strömmen runt Bysjön. Men det var jättekul för vi mötte alla och fick många trevliga pratstunder under vägen. Eftersom jag dessutom skulle ta en massa kort så blev vi i särklass sist på turen. Det var bara Martin där när vi kom och han hade varit inne i ett hus på vägen hos en landsman och pratat bort en stund. Det var i det vackra skolhuset i Bartveten.

Vi hade dessutom tur med vädret och fick gå i solsken och fågelsång.

Svenskalärarens tal till klassen är så gripande. Hon jublar över deras framgångar tillsammans med dem:

"Se Er om nu, det är en riktigt fin klass! Ni är så himla bra! Kanon!"

Och det är andäktigt tyst när hon gör det, men man ser lyckliga småleenden spela här och där hos ungdomarna. De är svultna på framgångar:

De vill ha kvar sina lärare nu, de lärare som först uppfattades som alldeles för stränga och krävande av både elever och föräldrar. De lärare som gjorde att flera hotade att lämna klassen. Men just de föräldrarna kräver nu att få behålla lärarna, eller åtminstone behålla betygen. :-)

Det är gripande att höra svenskaläraren berätta om hur hon förbereder sig för avskedet som måste komma. Hennes ögon fylls av tårar när hon berättar om hur hon upplevt den här resan med ungdomarna.  (Och då blir jag också tårögd och fjompig förstås!) Hennes förundran över hur mycket som kunde ligga där outnyttjat och bara vänta på att få komma fram, så mycket begåvning och så mycket kreativitet.

"Det är som att lämna ett barn ifrån sig" säger hon.

Och jag vet precis vad hon menar! Jag har redan börjat gruva mig för att lämna den klass jag har nu. Vi har kämpat tillsammans varje dag, dag efter dag, i snart två läsår. Var och en av eleverna en fantastisk, unik individ som jag har fått förtroendet att hjälpa framåt under deras första skolår. Det är stort!

(Bilder och text från dagens Spring väst gör jag kanske i morgon eller senare! Det blev ju 8 kilometer promenad med Ina och tax idag runt Bysjön. )

Alltså, jag måste bara visa Bittans underbara bilder från semester i Trysil i Norge med jämthundarna! Bilderna är bara så läckra och jag har lov att visa dem. De är alltså tagna av Birgitta och Jorma Salama här i Årjäng. De föder upp jämthundar med inriktning på jakt, främst löshundsjakt på älg. Det här är urhundarna i Skandinavien, det är Kung Bores gårdshundar! Visst äger de snön och vintern!!! Det är högt meriterade hundar när det gäller jakt och utställning, praktexempel för sin ras. Familjen Salama här i Årjäng ägnar mycket tid åt sina hundar! Se och njut!

Jag tvekade länge att skriva om det på bloggen. Men måste nog ändå. Det är så ledsamt och så sorgligt, men ändå väl att allt är uppklarat. Att kastas mellan hopp och förtvivlan och inte veta måste ändå vara det värsta. Stackars lilla flicka och stackars föräldrar och alla andra runt omkring! Hur ska man kunna leva med den grymma vetskapen om vad som hänt? Och ta till sig sanningen bit för bit om vad som hänt.

Ser i tidningarna att man nu publicerar bild och namn på mördaren. Jag granskar hans ansikte och försöker se spåren av ondska. Det borde synas något speciellt där på en människa som är kapabel att döda ett oskyldigt barn.  Men jag ser inget förstås. Han skulle kunna vara vem som helst.

Försöker ändå begripa hur det kan vara så här, men finner inga svar. Gubben står bredvid här och talar i långa upprörda ramsor om vad man borde göra med en sådan man, men det ska jag inte skriva om här. Ett helt folks vrede vänds nu mot en man och han får personifiera det onda i världen. Jag önskar att jag kunde finna något försonande men det går inte. Det finns nog tyvärr människor som ska hållas inspärrade under mycket lång tid så att de inte frestas att ge utlopp för sina hemska drifter.

A och M och M var här hos Roland och gjorde fågelholkar. Ett vårtecken så gott som något.

För två dagar sedan kom blåmesarna in i holken  utanför köksfönstret. De är redan ett par verkar det som. Jag har försökt fånga dem på bild men inte lyckats än. Blåsipporna blommar i Prästeparken. Koltrastarna väsnas här på morgonen. Staren lär han kommit fast jag har inte sett den än. Tre tofsvipepar är  full gång nere på Smörhôlera.Det är mycket fågelsång och mycket fågelflax runt huset. De första tyska fiskegästerna har anlänt.

Och tranorna trumpetade här utanför huset i går kväll, söndag. Det är ett par.  Så här sträcker de på halsarna samtidigt när de skriker. Jag vet inte vad det här ljudet fyller för funktion. Kanske bara ett vårskrik, så som Ronjas.

Hmmm det börjar bli lite lurt med beskeden från blogg.se. Ska vi plötsligt stängas av eller inte? Jag kan bara i så fall hänvisa tillfälligt till att jag finns på min vilande Expressenblogg. Finns på tidningen Expressens bloggavdelning, även där under rätt namn om man söker.  Jag kan också nås förstås via bloggar som inte berörs av eventuell avstängning, exempelvis Maries blogg = alltiallon. Så småningom kommer jag förstås att försöka hitta en annan bloggplats om dethär inte fungerar längre.

Men så länge det funkar här så finns jag kvar förstås.

Har tappat bort lite av log i min blogg ett tag. Det har varit mycket web liksom.

Har en sån där njutbar dag framför mig. Gubben är deporterad till hotell Norlandia för något politiskt evenemang med en massa folk inblandade. Han försvann hemifrån för någon timme sedan iklädd slips  Ja, inte enbart slipsen förstås, det skulle kanske ha väckt ett visst uppseende även om det är en hel del show i vårt normala vardagsliv.  Det var skjorta, manchesterkavaj och jeans också, men för honom är det fortfarande en tröskel att komma över, att ha slips, så det kräver en berömmande insats från min sida. 

Och det betyder att dagen breder ut sig framför mig i lugn och stilla frid: Ska göra en större beställning till min klass inför höstterminen och tvätta veckotvätten och hälsa på modren. Sent i eftermiddag ska vi gå med goda vänner och se på ett hus som de eventuellt ska hyra framöver.

Arbetsveckan som ligger bakom mig har varit rätt hektisk, har slocknat direkt efter jobbet varje dag i stort sett och sovit någon timme. Men somnat ändå utan vidare när det varit sovdags. Gubben ärvde ju min förkylning men ändå tvingats jobba långa dagar. Huset har långsamt förfallit med andra ord.

Jag tog tag i det igår inför att vi hade gäster på lite mat. Det blev soppa och risgrynskaka för 8 pers sammanlagt. Vi åt, svettades och stimmade en stund, men gästerna fick gå hem tidigt. Det var avtalat innan eftersom gubben skulle upp tidigt här. Det var typiskt soppväder igår lördag.


Det var lite lätt snöstorm igår som sagt. Jag räddade de stackars nyplanterade penséerna under en mängd byttor av olika slag runt om i trädgården. De klarar ju egentligen snön men nu ville jag inte se dem pinas mer. Blev lite av patetisk installation över det hela ser jag! :-)

Soppan gjorde jag på älgfärs som bryntes, i med mycket lök och sedan finskurna soppgrönsaker och lite tomat  och senap och lite potatis och rejält med vitlök och buljong förstås. Den går alltid åt i mängder och räckte inte i går heller egentligen fast jag gjorde mycket. Soppan smakar alltid bra när det är kallt ute och blåser, för man blir så varm av den.  Fast det tar himla lång tid att göra den med allt skärande och brynande. Efterrrätten var en älskad gammaldags rätt som vi också gillar; risgrynskaka, Den serverade vi med nykokt hallonsylt och vispgrädde och glass. Den tog också nästan slut! 

Stockholmssonen ringde. Han hade packat undan datorn och skulle resa till Milano i natt för jobbet. Han ville att vi skulle kolla vädret i Milano fram till onsdag på nätet så att han kunde välja rätt kläder. Det var visst något med fotboll där och han kanske, kanske skulle få göra en intervju med Zlatan. (I så fall skulle jag vilja veta hur man kombinerar en fotbollskarriär med föräldraskap.) Vädret i Milano fram till onsdag är så¨där 10 - 15 plusgrader, växlande regn, moln, sol kan jag meddela om nu någon mer får för sig att åka dit.  Norra Italien är ju ´populärt verkar det som, Rolands systerdotter och man kom hem från Gardasjön igår natt. Sonen kommer i alla fall att bylta på sig, fotboll är kallt att se och han är en frusen typ precis som sin mor.

Nu kommer ett fullkomligt ointessant blogginlägg, för alla utom de människor som har anknytning till Liane och Prästgården. Det är George W Bush och några till! Hans anfäder kom ju eventuellt härifrån.

Åkrarna på Liane och Prästgården heter någonting fortfarande, men det beror enbart på att marken brukats av samma släkt i generationer så att man har kunnat bevar minnet av åkrarnas namn. Jag är lite fascinerad av det och har sökt förklaringar. Visst måste det vara så att åkrarna hade namn förr i tiden. Då när marken brukades med hästar exempelvis så var de tidsödande att ta sig hem för att dricka kaffe på förmiddag och eftermiddag eller eventuellt också för att äta middag. Någon måste komma ut med maten och då måste den ha ett namn.

- Gå till Sönnare Smörhôla med kaffe till gubbarna!

Så kunde det låta och någon av barnen eller någon piga eller dräng fick gå med korgen. Och det blev en trevlig pratstund i dikeskanten i solskenet med kaffe och bullar och skorpor och liknande.

Visst måste åkrarna ha namn och här har de fortfarande namn, men jag inser att de snart är glömda, för ingen efter Roland har anledning att komma ihåg namnen. Ingen kommer mer att skickas ut med en kaffekorg till Sönnare Smörhôla. Med dagens brukningsmetoder så är hela egendomen strax färdigbrukad.


Äckra heter det mellan vårt hus  och Liane



Åkrarna  närmast här och upp till höger heter Vänna och där uppe emot skogen heter det Lilycka. En "Lycka" är en liten åkerlapp inne i skogen. Och den här åkern är verkligen rådjurens favvoställe.


Det här är åkern nord om huset på Liane och den heter Nol om laggårn.


Här låg den gamla lagårn på Liane, den som var i funktion innan den nya byggdes. Vägen gör ju en respektfull sväng runt om här.


Här till höger om vägen, nedanför mötesplatsen låg också en byggnad förr för länge sedan. Här låg en gammal lada förr. Här brukade luffarna ta in och övernatta.


Här är  Söromvägen


Här är Laggårsjâle


Mitt i åkern är ett stenrös och åkern heter Brôte, alltså den åker som varit framtagen genom att man har tagit bort mycket sten.  Längst in till vänster om bilden låg en liten åker inklämd i skogen och den hette Etterhôla. Där var det sent i växten, lite skuggigt. "Etter" kan ha betytt "efter".


Söder om vägen ligger "Smörhôlera", Alltså smörhålorna, de åkrar som hade en god växtmån, det växte bra här. Närmast vägen är Nolare smörhôla, sedan kommer Mellare smörhôla och sedan kommer Sönnare smörhôla. Längst bort ligger den åker som heter Klingeränga. Där växer det lite dåligt, åkern ligger i skuggan och det växer sällan bra här.


Här vid Smörhôlera ligger Bobergskûel. Det är en skogsdunge mitt ute på åkrarna. Här brukade Nils plocka de första liljekonvaljerna till Anna på Liane. Han plockade blommor till sin fru. Tyvärr så dog hon alldeles för tidigt, Anna på Liane. Vi pratar om henne ibland fortfarande. Hon är legendarisk med sina uttryck och sin slagfärdighet.
Bakom Bobergskûle kan man se Signebyns skola med alla bilar som hamnat där tack vare Spring Väst.


Nu komer vi över till hemmanet Prästgården. Det vi ser här är Brygghusbacken, åkern upp emot Prästgården. Och skogsdungen runt Prästgården heter Prästeparken.


Nu är vi tillbaka in på Liane igen och det här till höger är Gropeküel, dvs platsen för en varggop. Här fanns när Roland var barn en djup grop i marken och den fylldes igen på senare år. . För länge sedan  användes den till att fånga varg i, en grop där man satte ett lamm eller liknande för att locka en varg och sedan avliva den. Åkern till vänster här heter alltså Gropejâle.


Bredvid Gropejâle så rinner Vasabäcken. Den är gränslinje mellan Prästgården och Liane. Fast nu är hemmanen sammanslagna till ett.  Bäcken här vattnar av åkrarna och mynnar ut i Bäcketjärn och Östra Silen, men tyvärrr är nivåskillnade väldigt låg och det innebär att det ofta svämmar över här i vårflod och liknande.


Här är Sellersänga. Det odlades förr men det ligger så låglänt att det blev mer betesmark. Det är bara 60 cm nivåskillnad härfrån och till Bäcketjärnet där bäcken rinner ut. Men de somrar då det var torrare här så gav den här åkern mycket goda skördar.



Här är utsikten från vårt fiskehus Brogärdet, det är alltså Sönnare Brojale.


Här är Nolare Brojâle


Här är Stalljâle på Prästgården


Jaha och vad den här stora åkern nerom Prästgården heter minns jag inte alls.Minns någon av bloggläsarna?

Tisdag 8 april var vi med på Spring Väst igen, fast vi promenerar förstås med hundarna istället för att springa. Det här är min friskvård varje vecka. Den här veckans tur startade vid Signebyns skola och gick runt Liane, så där en 5 kilometer tror jag.


Starten vid Signebyns skola. Rakt fram är det gamla skolhuset och till vänster det nyare tillbygget från 1958 - 59Skolan skulle läggas ner men omvandlades till friskola och har som sådan överlevt i många år nu. Det är så där 30 elever med allt; förskola, fritis, och skola upp till och med år 6.



Mitt emot skolan finns två hus. De byggdes som lärarbostäder. Det översta stora vita huset skulle disponeras av den tilltänkt gifte folkskolläraren och hans familj. Det är alltså¨ett rejält hus för en familj. Det gula tegelhuset var tänkt som bostad för den tilltänkt ogifta småskollärarinnan. Det  består av två rum och kök om jag minns rätt. Lärarjobbet för kvinnors del räknades alltså som ett kall och kunde inte delas med att ha familj. Båda husen är sålda till privatpersoner. Bakom syns sjön Östra Silen vars nordspets är här, med badplats inom gångavstånd från skolan och småbåtsbrygga. Den senare ska byggas ut nu i sommar tror jag. Jag har jobbat på den här skolan i 9  år, från 1972 till 1981. Då bytte jag jobb så att mina egna barn skulle kunna gå här utan att lida av att ha sin mamma till lärare.


Här mellan skolan och badplatsen ligger platsen för den gamla kyrkan, den som revs i slutet på 1800-talet. Det var en träkyrka och här uppe finns den gamla kyrkogården kvar och den gamla klockstapeln. Den ya kyrkan byggdes på annan plats och man  sägs ha varit rädd för att någon frikyrka skulle ta över så man rev tyvärr den gamla fina kyrkan här uppe på höjden med en fantastisk utsikt över Östra Silen. Det var ju naturligt att bygga kyrkor vid sjöarna då, det var sjöarna som var kommunikationslederna. Före kyrklig tid så var här en kultplats för vikingarna. Det finns tre gravkullar efter vikingahövdingar bredvid kullen nere till höger om bilden.  Till höger ner här ligger en liten blöthåla  som kallas dyvel. Här frös alltid den första isen förr och när Roland var liten så brukade barnen åka skridskor här innan det frös på sjön.


Bredvid kyrkan måste det ju finnas en arrendatorsbostad för den som skulle bruka församlingens jordbruk. Det är den här. Förr så fanns till höger i syrenbuskaget, i Mineträgårn, ett hus där barnmorskan bodde tror jag och där man eventuellt hade något sorts församlingshem. Huset är privatägt idag och just nu bor ägaren D och K och barnen i husvagnen medan man byter kök.


Lite längre bort ligger Prästgården i Sillerud. Den är inte prästbostad längre utan sedan många år tillbaka ägd av familjen N. De har renoverat huset mycket vackert och omsorgsfullt, särskilt tegeltaket är prydligt. Men i många år var det prästens bostad och arbetsplats. Det byggdes stort och flott med ett mycket vackert finrum. Det fungerade ofta som samlingslokal, vid dop osv.


Mittemot prästgården ligger ett av våra uthyrningshus för fiskegäster, Brogärdet. Det byggde vi för några år sedan och hyr ut till intresserade sportfiskare, mest från april till och med september. De första gästerna kommer alltså nu på lördag för övrigt.  Ungefär här låg för länge sedan det gamla sockenmagasinet, så platsen här kallas av de äldre i bygden för Magasinet, med betoning på fösta stavelsen. Själva magasinsbyggnaden flyttades till Perekûel i Guttarbol. Sträckan längs vägen bortåt mot badplatsen här kallas Pilgata. Några pilar finns inte kvar längre från förr, men har funnits. Det var någon som stack ner pilkäppar i marken och de överlevde. Vi har satt pil efter vägen här också men de är inte så stora än och inte särskilt överlevnadsvilliga.

Nästa hus ligger på Elgtån ( kallas egentligen Ärtå). Det byggdes av Å och G när de gifte sig. Sedan köptes det av en släkting till honom i början av 70 talet ungefär och de bor kvar här A-B och G. G. är kusin till Roland.  Vi har även passerat det hus där Rolands bror bor, men det fick vara med på förra Spring Väst turen så det visar jag inte nu.


Här är det hus som Å och G bor i nu. Det beboddes av Å:s  föräldrar tidigare. Det var ett fungerande jordbruk med djur förr. Å hade en byggfirma och har genom åren gjort mycket av snickrandet i bygden.  En son till dem har byggt en hus strax bredvid här, men det syns inte på bilden.


Här är Elgtå- gärdet (Ärtågâle) och här bor S. Här bodde förr hans mamma R som tillsammans med sin man brukade prästgården i Sillerud och alltså bodde i arrendatorsbostaden. De hade många barn, jag minns inte men jag tror att de var 14 stycken.  Jag ska fråga Roland imorgon, han har somnat nu.


Vid gränsen mellan hemmat Elgtån och hemmanet Guttarbol så ligger Nobels björk. Dvs själva björken finns inte kvar längre men den har stått här. Platsen heter så därför att här brukade en gubbe som bodde på ålderdomshemmet strax bredvid här sitta och filosofera. Nobel uttalas inte som vanligt utan med ett riktigt o, inte å, och med betoning på första stavelsen. Ner här gick också den gamla landsvägen till gamla kyrkplatsen rakt bort över Lianes nedre del.  Just här kommer James med grus. Hela vägen grusas. Den sköts av en Liane - Guttarbol vägsamfällighet med hjälp av bidrag från staten och en del egna medel. Andelarna i vägen är uräknade enligt en komplicerad juridisk process på såna här byvägar  och man ska bidra till underhåll utifrån den.  Det handlar om grusning, dikning, slå vägkanter, sätta upp mötesplatsskyltar, plogning, sladdning och underhåll av vägtrummor.


Nu är vi uppe i Guttarbol och här ligger först ett sommarhus. Här bodde Artur och Anna förr.


Här är det hus som fram till slutet av 60-talet var ålderdomshem i Sillerud. Här bodde bygdens gamlingar och många flyttades dit ytterst motvilligt. Här fanns ett jordbruk som de gamla kunde hjälpa till med efter förmåga. Vi ska komma ihåg att människor hade ett tungt vardagsslit med vedhantering, utedass, inget varmvatten osv förr vilket gjorde att man tidigare var i behov av vård på hem. Idag med moderna bekvämligheter klarar sig folk längre hemma. Detta var det första huset i Sillerud med TV och Roland minns att alla gick hit för att se de första TV-programmen på 60-talet. Det är ett stort hus med många rum som idag är fritidshus privatägt.


Här bodde förr arrendatorn på ålderdomshemmet, han som skulle se till att jordbruket blev skött. Det huset heter Perekûel (Pärs kulle) och det är privatägt förstås. Här bor en äldre dam G. och hennes son K som är nybliven pensionär. K är fyrmänning eller så till Roland. Det lilla huset till höger i bild är den gamla likboden, den som användes i anslutning till ålderdomshemmet.


På andra sidan vägen vid Perekûel ligger det här uthuset som hör till gården, delvis garage. Det här huset är flyttat hit från nära vår fiskestuga Brogärdet. Det var förr sockenmagasinet. Här förvarades naturaprodukter som samlades in istället för kontanter som en slags skatt. Med de produkterna kunde man sedan ersätta exempelvis personer som tog sig an rotens hjon och försörjde dem med mat och husrum, eller som tog sig an föräldralösa barn eller kroniskt sjuka och lät dem bo i sitt hem. Det står i en gammal bok att en gammal släkting till Roland tog på sig skyldigheten att ordna kläder åt rotens hjon mot ett antal tunnor havre. För att få ett marknadsmässigt pris så gjordes det auktion vid socken magasinet där budet gick till lägstbjudande. Marknadmässigheten är ju återigen populär, fast nu auktioneras  inte de hjälpbehövande ut en och en utan mer som grupp och då kallas det inte auktion utan anbud. Fast principen är ju den samma. Och den behöver ju inte vara fel i grunden. Huvudsaken är att det blir ett bra omhändertagande.


I Guttarebol ligger en stor gård vid namn Sand. Det är verkligen sandig mark här. Hit kom Rolands anfäder först om jag minns rätt, det var på 1800-talet någon gång och de kom från Blomskog, från Näresbyn. De hette Kylin då, men namnet ändrades till Kylén. Det kan ha varit medvetet eller också bara en felskrivning i kyrkboken. Den förste hette Alfred och han gifte sig med Emma så småningom. Men Sand ägs sedan många år av en familj där mannen dog tragiskt i sjukdom för många år sedan; L. Han var byslaktare och kreaturshandlare och hästkarl. Han var alltid med när vi slaktade grisar och tjurar här på Liane förr. Vi saknar honom än och pratar om honom, vad han sa och gjorde.,  Han är lite av en legend.


Oj, jag glömde, mitt emot ålderdomshemmet ligger ett gult fint hus, mycket prydligt och välvårdat. Det ägs av en ung nyinflyttad familj (nåja några år sedan är det). Det är P och A- C och två barn.  P. är med och äger Elmontage i Årjäng.


Här neranför ligger något som vi brukar kalla Grisebingen. Vet inte varför.


Grodorna lär vara utrotningshotade, men det blir några i Sillerud i år i alla fall. De här grodynglen såg vi efter vägen, de första i år.


Lite längre upp ligger Blåsåsen. Det hör också till Guttarebol. Det här var soldattorpet till Guttarebols rote och soldaten här fick heta Guttman alltså. Och den släkten finns kvar i Årjäng fast ingen bor här längre. Här bor istället Rolands kusin I och hennes man J. De är runt pensionsåldern båda två och har två döttrar. Den ena A-L jobbar på simhallen i Årjäng (det var hennes man som kom med gruslasset) och de har ett antal söner. Den andra P, är lärare och har bildat familj med en flygare och bor i Ronneby förstås.


Det här är Rolands pappersved. Det är alltså sånt som är gallrat ur skogen här och som ska gå till att bli pappersmassa. Just här har rådjuren sin övergång när vi jagar. Det är ett bra pass. Och bättre blir det nu.

Nu har vi kommit ut ur Guttarbol och är inne på Lianes hemman. Liane hörde förr till kyrkan och då var detta ett torp under gården: Litorpet.  Den som bodde här måste "betala" för sitt boende genom att arbeta, göra dagsverken på gården. Här bor nu en ung familj K och M med två barn R och M. På andra sidan vägen finns på tomten en fornlämning så här har varit befolkat länge. Det är en grav av något slag. Förr bodde Severin här, han som reste till Amerika för att hälsa på sin syster. Roland minns honom från det han var liten.


En del av uthuset här är flyttat hit. Det var den gamla backstugan Lihaget. Den låg mitt emot vårt hus inne i skogen. Den ägdes av kyrkan och var den sista utposten för den allra fattigaste innan de hamnade på fattigstugan = ålderdomshemmet. Det var lite mark till för att kunna odla det viktigaste och man fick förstås betala "arrende" genom att arbeta på gården Liane och prästgården.


Här är nybygget mitt emot vårt hus. Det är inte färdigt än riktigt. Det heter Ligärdet och här bor M och M med lilla J.
Tomten här ägdes länge av "Sillstryparen" från Göteborg som ville bygga ett fritidshus här, men det blev inte så.
Vi kallade den för Villes eftersom det fanns en stor björk här som ungarna kallade Villes björk. På tomten fanns en morsk huggorm som aldrig flyttade sig när människor kom i närheten. Han bara ringlade ihop sig och väste.


Här bor jag. Här är Lihaget. Vi byggde huset 1977.


Bredvid oss ligger gården Liane. Roland växte upp här och hans pappa och hans syskon växte upp här och hans farfar och farfars bror bodde här innan dess. Det är två lägenheter i huset och nu bor Rolands mamma i den ena och Rolands farbror i den andra. Till vänster här är ladugårdsbyggnaden. Till höger ligger magasinsbyggnaden. För mycket länge sedan fanns bakom magasinet ett pyttelitet hus, där socknen  ibland låste in en galning, en person som egentligen hörde hemma på fattigstugan / ålderdomshemmet men som var aggressiv och psykiskt störd och därför inte gick att ha "lös". Han fick mat genom en lucka i dörren tror jag om jag minns konstruktionen på byggnaden rätt. Detta har T. på Sellere berättat, hon mindes också att den siste som bodde här hette Fält. Han lär ha rymt en gång och springandes plockade han av sig alla kläder och, tror jag, sprang ner till sjön. Det här lilla huset fanns länge kvar, men nu har vi eldat upp det. Jordbruket har vi  utarrenderat till bröderna J i Långserud.


Här nere på åkarna på väg mot landsvägen, går L till vänster. Hon är gift med Rolands bror och jobbar som tandsköterska i Årjäng. Till höger går A-B, hon är gift med G, Rolands kusin och hon jobbar på vårt skolkontor. Skogsdungen till vänster där framme heter Bastehaget. Där låg prästgårdens bastu för länge sedan. Till höger är prästeparken. Den var förr en mycket vacker och välskött park med en mängd olika träd och buskar och växter. En av de gamla prästerna som bodde här var mycket intresserad av sånt. Idag är den ett fint skogsparti.  När vi gick här så fick vi se tofsviporna. Det var bara ett par förra året men i år såg vi i alla fall tre par som svingade runt i luften.


Här är vi tillbaka vid Signebyns skola igen och nu kommer eliten inspringande. Det är de som springer sträckan med nummerlapp och tävling och allt.


Alla får pris i någon form. Det är många som deltar; upp emot närmare 100 personer ibland och av dem många barn som springer en kortare sträcka. Här finns eldsjälar som räknar ihop och ordnar deltagarlistor och priser och medlemskort osv. Spring Väst "chefen" blev Årets Sellering häromåret om jag minns rätt.

Jag ska komplettera det här imorgon när gubben är vaken. Han kan mycket mer om den här delen av bygden.

---

Ytterligare ett avsnitt av klass 9A har jag sett. Jag har lyckats följa hela serien tror jag, vilket är ovanligt och jag lever mig in i varje avsnitt.

Funderingar idag:
* Ytterligare en elev som berör ens hjärta, Liue, föräldrar som inte ens orkar komma ihåg en elevvårdskonferens. Eller var det föräldrar?

* Funderar återigen om insatserna från de här lärarnas sida ligger inom ramen för en vanlig arbetsinsats eller om man räknar med att de ska använda en hel del fritid också? I så fall är serien inte något exempel på lösningar på skolans problem med barn som ej når målen. Återigen; skolan måste vara så organiserad att det går att sköta den med normala arbetsinsatser från lärares och skolledares sida.  Och utifrån normal utbildning av lärare.

* Jag gillar när Stavros säger:
-Jag tycker om Er!
Det går rakt till hjärtat på mig. För det är ju det man gör som lärare. Man lever med sina elever som jag gör nu 5 timmar varje dag, dag efter dag och vi blir ett team som kämpar tillsammans. Visst tycker jag om dem, var och en av dem på sitt sätt.

* Sen gillar jag att rektor har tid / lust / möjlighet / plikt att bry sig och kalla in lärarna till sig för att öppet diskutera upplägget runt de elever som ser ut att inte nå målen.  Det skapar teamkänsla i lärarkåren också.

Bilder och text från Spring -väst turen idag gör jag iordning i morgon!

Skolverket kritiserar skolornas stöd till elever som har det besvärligt i skolan. Det särskilda stödet till elever som behöver det, kan säkert göras bättre, mer långsiktigt och mer med fokus på grupp / organisation. Jag menar exempelvis att om man har elever med stor oro så kan det vara en vettig åtgärd att minska klasstorlekarna först  för att se hur långt det räcker, innan man börjar göra särlösningar för enskilda elever.  Inventering av trygghetsskapande åtgärder kan också vara ett övergripande tema på en skola för att hantera svåra orosmoment istället för att fokusera på vissa ämnen när det gäller tillfälliga planer / mål hit och dit. Det kan också finnas anledning att se över hur arbetet i den aktuella klassen / elevgruppen struktureras och planeras när man har barn med behov av särskilt stöd med i den. 

Men det finns ändå en hel del i den här rapporten som gör att man undrar om den publicerades 1:a april! Jag hämtar fakta från tidningen Skolvärlden nr 3 -08.

-Ca 40 procent av eleverna i den svenska skolan får särskilt stöd i någon form under sin skoltid och Skolverket larmar om att det är många fler elever som skulle behöva stöd för att nå målen, fast de inte får det. ( ! )

Då kommer osökt tanken; finns det något grundläggande fel i skolan / målsättningen / Skolverket eftersom så stor andel av elever behöver extra  hjälp för att klara av den. Har man skapat en skola som inte passar barnen eftersom det tycks vara så att endast en minoritet  lyckas uppnå målen utan att få extra hjälp?

-  Elever som får stöd har sämre studieförutsättningar än andra elever, konstaterar man häpet i undersökningen.

Ja herre gud, vad trodde man på Skolverket?! Att det var de studiebegåvade eleverna som fick stöd???


- Elever som får tidigt stöd och stöd under lång tid har sämre resultat säger undersökningen.

Ja men självklart är det så! Det är ju de kategorierna elever som har de största svårigheterna från början. De har inte fått sina svårigheter tack vare stödet!! Men så låter det när man läser om rapporten.

- Särskilda undervisningsgrupper, säger Skolverket, får endast förekomma tillfälligtvis.

Suck! Stackars de barn som verkligen behöver ha en trygg liten grupp  som sin bas i skolan och utifrån den vara med i klass så mycket som de orkar. De får ingen kontinuitet i tillvaron. Istället ska elever som inte fixar stor grupp  tvingas ut i klass på heltid. Det blir ofta ändå sittande utanför klassrummet ensam med en vuxen. Jag säger inte att en liten grupp är en patentlösning för alla barn med problem, men det borde ändå finnas en möjlighet för de barn som behöver just den hjälpen. Skolverkets tankar här är en typisk skrivbordsprodukt utifrån en illusioner om verkligheten, illusionen att alla barn kan klara av att gå i stor klass.  Så här kan det bli när man litar på enbart de smala områden som är utforskade istället för att våga ta till sig bred erfarenhetskunskap också.

men inte levande sådan tack och lov. Det blir filmen med namnet Varg och skådespelaren Peter Stormare som vi har bokat biljetter till i morgon kväll, lördag i Karlstad till sammans med R och Å-B i Snarkil. Vi åker förstås på eftermiddagen redan så vi hinner kolla lite i affärer, kanske IKEA och mumsa och äta först.

Jag håller tummarna att det ska vara en bra film, recensionerna verkar lovande och Stormare brukar ju vara sevärd om inte annat. Det får bara inte bli en sån där film till som beskriver landsbygdsboende människor som totalt urblåsta, skjutgalna och osällskapliga enslingar. Så har det varit de senast filmerna vi har sett som har haft ett glesbygdstema.

Här är Elin J från Karlstad med Era. Hon har redan varit ute och gått med hund och har def. handlag med kopplet. Och Era lyder. Det är pappa Lennarts duktiga älghund.


Här kommer vi...


Elin är född in i en riktig jägarfamilj, pappa jagar och jakt finns i flera generationer. Till och med berömd faster har jägarexamen och jagar när hon nu inte befinner sig Brüssel och vi ser henne rapportera därifrån i TV-rutan.




Skönt är det att vara ute i alla fall...

blev det förra helgen när gubben var på något möte under dagen. Bilderna kommer här nu eftersom bloggen strejkade då. Jag hittade en sån här slippa - frysa- tröja till. Det finns en del fina koftor nu och då kan jag som är så frusen passa på att köpa.. Jag menar nu när jag inte kan köpa några andra kläder. Det är campingvarning på allt, säger allt.  Och ingen ser längre var XLNT -avdelningen börjar och slutar. Allt är jättestort. Men en kofta till blev det alltså och dessutom ett hängsmycke som syns här, rostfritt blankt. Gillar jag. Jag har aldrig varit guldtypen eller små pillriga - smycken- typen. Mer rejält så där om det ska va nåt alls.


Hela Bergviks köpcenter var fullt av provsmakning och presentation från närproduktion. Superbra och jag handlade förstås. Mycket bra initiativ.


Vi var en sväng ut till Lantmännens vårvisning på Alster. Det är ett årligen återkommande evenmang som vi brukar besöka. Gubben grubblar över en ny vedmaskin för det ska det bli nu. Den inköps i kollektiv tillsammans med 3 andra tror jag.


På kvällen hamnade vi här, middag på Borgvik vid Långserud - Grums så där ungefär. Det är en fascinerande plats, här är Kvarnen, numera restaurang.


Väggarna är metertjocka. Det måste de vara förr sas det då huset låg mitt i forsen.  Tjusigt och lite spöklikt är det här i alla fall. Vi hade en trevlig kväll tillsammans med så där 100 andra.

mitt blogginlägg om "Oskadad av övergrepp?" längre ner i bloggen. Scrolla gärna ner och läs  hans kommentar som komplement till artikeln! Enligt åklagarens åsikt så har tidningsartikeln fått slagsida genom att man valt att utelämna de yttranden från honom som innehöll mer medkännande med offret i det här målet. Det är ju bra i så fall och det är ju bra att få ett tillrättaläggande. För som det framställdes i artikeln så var det definitivt ett märkligt sätt att se på saken från en åklagare i ett mål. Det är väl i så fall mer advokatens uppgift att försöka släta över och hitta ursäkter till ett brott.

Bygdetur med SpringVäst hoppas jag att det blir varje tisdag nu framöver. Först ut var Tjoltta Runt. Vi började vid Tjoltta och kom till Karlsfors.


Här är ett gammalt magasin som ligger efter vägen. Det var säkert spannmålsförråd, kan ha varit ett andelsmagasin ägt av delägarna i kvarnen, bönderna runt omkring, de som hade andelar i fallrätten. Tror vi men vet inte.


Här nere ligger ett kraftverk som tar vara på energin i vattenfallet mellan Svensbysjön och Karlsforsälven / Östra Silen. Det fungerar än och har funnits länge. Uppe till höger om bilden har det funnits en kvarn alltså.


Här  på andra sidan vägen från kraftverket och kvarnen var mjölnarbostaden, alltså det hus där mjölnaren bodde förr. Sedan bodde en person där som var entusiastisk hemvärnsman N på T.

Vi befinner oss alltså på Karlsfors där det på 1800-talet  och början på 1900-talet fanns ett järnbruk i någon form.


När jag flyttade till Liane var detta vår lanthandel, kallad Karlsfors helt enkelt. Vi kallar ICA för Karlsfors fortfarande ibland fast den numera flyttat till E18 o Svensbyn. Sedan har här varit bostadshus och städfirma.


Här på vägen upp mot kyrkan ligger ett hus som var post och bank. Numera bostad.





Växel. I det här huset fanns förr telefonväxel. Här satt alltså damer som sysslade med att koppla ihop telefonförbindelser. Numera är det bostadshus förstås.


Pensionat fanns här på Karlsfors och det låg alltså mitt emot affären och bredvid  Växel. Det brann så småningom och damen som drev det brann inne. Grindstolpen finns kvar.


vi har nu passerat över bron upp mot Korsbyn och precis till vänster här har funnits ett mejeri men det är borta nu förstås och inget spår syns av byggnaden. Hit kunde förstås bönderna skicka sin mjölk.


Rakt fram nu ser vi Herrgården Karlsfors. Jordbruket är numera utarrenderat av ägaren.


Mejeritomten från andra hållet på väg mot Korsbyn


Till vänster uppe i skogsdungen när vi närmar oss Korsbyn ligger "Karl - Johans i Korsbyn". Stället finns inte kvar men här fanns ett hus och här bodde en gång  i tiden en Karl - Johan.


Nu är vi i Korsbyn. Det röda huset där var förr slakteri och de som bodde här var byslaktare. Nu är det uthus eller garage eller nåt.


Himla snyggt hus i Korsbyn, vacker veranda. Inte underligt att en av dem som växt upp här blev fotomodell med hela världen som arbetsfält och sedemera filmmakare. Förr bodde Anna och Gustav i Korsbyn här.


På vägen ser det ut som det ser ut på alla vägar här, massor av hästspår. Det finns många travhästar här i bygden och de ska tränas till vardags.


Nu är vi nästan på väg ut ur Korsbyn och här skulle Silleruds Kyrka ha kunnat  ligga. Det var strid i bygden när man skulle bygga den nya kyrkan. En falang ville ha den här och en falang i Utängen nära E18. Det blev som kompromiss uppe på Karlsforsåsen där den nu ligger


Nu är vi på Elgtån. Här fanns också en lanthandel, Olssons.  Roland minns den inte här. Den flyttade så småningom. Själva affären var här i tillbyggnaden på huset. I källaren här hade man bl.a. melassfat. Det hämtade man till korna.


Det här vackra trädet finns framför huset.


Här nere på Elgtån bor Rolands bror och bakom ligger tjärnet och Östra Silen. Detta hus byggde den gamle handlaren Olsson när sonen tog över affären.


Han gör såna här fina blomhållare / ljushållare i svar smide. Intresset är förstås hästar, det syns väl.




Här efter landsvägen på väg mot Tjolitta har bävern ett tillhåll. Många träd ser ut så här.


Här är bävervägen från Bäcketjärn upp mot bäverträden.


Nästan framme vid Tjolitta finns den här bron över älven. Den användes för länge sedan till liten dansbana. Det finns en berättelse om hur flera tjejer satt här på räcket och ramlade ner baklänges i älven. En av dem ådrog sig en lunginflammation och dog tragiskt efter det.

Nu var det slut på rundturen runt Tjolitta. Nästa springväst blir från Signebyn och runt Liane. Gåsträckan ska vara så där 7 kilometer tror jag. Vi var sjuka och fuskade, gick 4 eller så. Men man kan springa också om man vill och det finns 3 olika längder att välja på. Barn startar också i egen klass. Och en eldsjäl räknar ut alltsammans och man tävlar egentligen bara med sig själv. Man ska bli bättre och bättre varje gång. Jag lovar att massor av folk är med och går och springer!

Sånt som jag tycker är värt att reflektera över efter kvällens program:

- Rektorerna  på skolan i programmet arbetar gentemot lärarna på samma sätt som lärarna genemot eleverna, dvs har positiva förväntningar på lärarkåren, stöttar dem när de sviktar, talar om för dem att de kan, att eleverna kan, ingjuter nytt mod i alla när det verkar motigt, hittar strategier att komma vidare när det ser mörkt ut, samlar alla istället för att så split, litar på att lärarna är proffs på det de gör, tar vara på lärarnas erfarenhetskunskap, uppmuntrar, inger förtroende genom att agera utifrån egna gedigna kunskaper om barns lärande.  De motarbetar och misstänkliggör inte för att hitta syndabockar. De hittar inte på egna lösningar i smyg bakom ryggen på personalen utan utvecklar skolan i öppenhet tillsammans med sin personal, på samma sätt som lärarna utvecklar arbetet i klassen  tillsammans med sina elever. Om rektor säger: Jag är stolt över Er till sin personal och menar det så har det precis lika god effekt som när en lärare säger samma sak till sina elever och menar det. Det svetsar samman till ett team som går framåt tillsammans och det blir hur starkt som helst.  På det sättet kan man se hur en kommuns syn på skolverksamheten fortplantar sig ner igenom i det hierarkiska systemet  via ledarskap, från högsta HSB-nivå ner till det enskilda klassrummet.

- Lärarna svetsar ihop sig när det verkar besvärligt istället för att skylla på varandra och börja bråka internt. De samarbetar och hittar en bra lösning i att alla ska starta och avsluta lektioner på liknande sätt. Man får ju inte se så mycket av det men om jag tolkade det rätt så handlade det om att  eleverna ska hälsa - se i ögonen - sträcka upp sig - och svara på tilltal. Kan väl sägas svara mot baskrav i de flesta sociala sammanhang och skolan bör ju inte bli ett reservat för dåligt uppförande. Det talades om att avsluta med att sammanfatta lektionen med vad man lärt sig, med frågor o liknande: Jaaaa, Vygotskij, metakognition, lyfta blicken, se det egna lärandet,  med yttersta syfte att eleverna ska ta mer makt över och mer ansvar för sitt lärande. Bra!

- Jag är fortsatt imponerad av den här svenskaläraren som tar in människor utfrån som har mycket att ge  eleverna. Hon kämpar verkligen för att skolan ska ge livskunskap, bli en del av samhället, möjlighet att lära för livet inte bara till nästa prov.

- Tova och elbasen är ju bara så gripande. Hon har önskat sig en elbas sedan hon var 12 år och nu får hon en. Jag känner ju hur tårarna står i mina ögon när jag ser det här! Visst lämnar hennes livsöde många frågor. Varför finns det ingen förälder där som ser till att hon kommer till skolan? Eller uppmuntrar henne att se skolan som något viktigt just nu? Eller som kan prioritera i familjens budget så att hon kunde få åtminstone en begagnad elbas?  Den kostar inte skjortan tror jag. 

Men samtidigt så aktar jag mig för att sätta mig på några höga hästar och döma.  Jag har nog aldrig i  mitt lärarliv träffat på annat än föräldrar som verkligen vill sina barn det allra bästa utifrån de förutsättningar som råder; känslomässigt, ekonomiskt, socialt, fysiskt osv.  Och Tovas ögon är djupa som brunnar när hon vägrar att svara på frågan varför hon inte orkar upp till skolan fast hon egentligen är en "begåvad MVG-tjej"  som en lärare uttrycker det.  Hon skyddar sig själv och sin familjs integritet och det är ett medvetet beslut.


Bilder och text om Spring Väst får det bli imorgon. Nu måste jag sova!
-

I så fall blir det ett inlägg om det programmet efteråt i kväll, om bloggen vill.

Och så småningom ett inlägg om SpringVäst tisdagspromenad = friskvårdstimme den här veckan.  Den blir en bygdetur också med lite spridda berättelser om platserna vi passerade.  Om sånt som finns kvar och sånt som är borta.

Nu fungerar bloggen igen efter några dagars stängning. Det är alltså inte jag som har trillat pinn som inte har uppdaterat utan Blogg.se försökte flytta över det här mastodontschoket av drygt 70.000 bloggar till något annat serveraktigt eller vad det heter. Vi fick ett antal optimistiska hejarop under tiden där man ömsom försäkrade att alla problem var lösta, ömsom sa att alla problem kommer att lösas. Men till slut så visade det sig att inget var löst och nu är allt tillbaka där det var förut. Det gick alltså inte, men bloggarna finns kvar och går att använda som vanligt, både till att skriva inlägg och snälla kommentarer (eller dumma, eller vassa eller nåt, det duger vilket som).

Undrar om det finns några läsare kvar nu?

Undrar om tekniken kommer att hålla nu när 73.000 bloggare i vild abstinens kastar sig över sina verktyg igen?